Vintergästerna

By Torbjörn Stålmarck

Sommarlovet är slut och det är dags att lämna sommarstugan i Grytviken för att åka hem till lägenheten i stan. Alla verktyg och leksaker har plockats in från gräsmattan och bilen är fullpackad med familjens resväskor. Men när Len äntligen har satt sig i bilen och den kör iväg händer något oväntat – hon får syn på den finaste bilen hon någonsin har sett. När de två bilarna passerar varandra vinkar Len till en rödhårig pojke som sitter i baksätet och när hon vänder sig om tycker hon sig se den andra bilen svänga in på infarten till deras sommarstuga. Vilka är dessa människor och vad ska de göra i Lens sommarstuga? Har hon inbillat sig det hela? Len inser att det bara finns ett sätt att lösa denna gåta och beslutar sig för att skriva ett brev till den rödhåriga pojken. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 7, 2021
• ISBN: 9788726839531

Book preview

www.sagaegmont.com

Slut på sommarlovet

När Len vaknade och drog upp rullgardinen var sommarlovet slut. Det kallades sommarlov, fastän pappa egentligen inte varit ledig alls den här sommaren och fastän Len själv bara var fem år och inte hade börjat skolan. Men man kan väl ha sommarlov för det — sommarlov från stan. Och nu var det slut.

Hon ställde sig i fönstret och tittade ut, och hon kände och såg det genast. Det var visserligen soligt och bara lite gula löv, men det var inte längre så där kvittrigt i luften. Förresten hade pappa sagt, när han kom ut till stugan i fredags, att nu var sommarlovet slut och på söndag skulle dom åka hem.

Nu var det söndagsmorgon, och där nere vid badstället, alldeles nedanför fönstret, höll pappa och mamma på att dra upp roddbåten. Dom hade kastat upp bottenbrädena på gräsmattan och ställt årorna mot tallen. Pappa gick ut i vattnet med uppkavlade byxor och bara fötter för att skjuta på där bak. Mamma drog i repet där fram och halkade och sprätte i sanden, för båten var tung. Men snart var den uppe på första rullen och sen gick det mycket lättare uppför den lilla sluttningen och in under huset.

Två jättestora svanar kom paddlande längs kajen för att se efter vad som hände, och dom hade sina stora gråa ungar med sig. Tänk så små dom hade varit, när dom först visades upp för länge, länge sen — många veckor sen. En — två — tre — fyra… Det var visst bara sex ungar nu. Bestämt mindes Len att det varit tio från början. Det kunde vara gäddorna, som ätit upp dom. Mamma talade om gammelgäddan, som pappa aldrig lyckades få upp, varken här i Grytviken eller på andra sidan den stora skogsudden. Där fick man visst inte lov att fiska men det hade varit bra om pappa kunnat dra upp gammelgäddan, ifall det nu var så, att det var den som åt upp små svanungar. Men nu var dom nästan lika stora som sin mamma och pappa. Halsarna hade börjat bli långa, men dom var fortfarande alldeles gråa. Hon undrade just när dom skulle bli vita. Inte förrän då var dom väl riktigt stora och fick simma omkring själva.

Len tyckte bäst om svanarna, när hon kunde stå och titta på dom så här från fönstret. Dom brukade alltid väsa så dumt åt henne, när hon var nere vid kajen och kastade ut bröd. Hon kunde inte förstå, varför dom väste åt henne, när hon var så snäll. Det var förstås likadant med skällhunden, som hördes där långt borta hos skogsgrannen. Den skällde jämt. Och Len hade ju inte gjort den något. Inte gett den något heller förstås. Men vem kan våga ge en skällhund nånting. Den får verkligen skylla sig själv att ingen gör det.

Len var säker på att den skulle rusa fram ur skogen, om hon bara gav sig ut på vägen ensam en aldrig så liten bit. Och säkert skulle den komma skuttande och skälla och skälla bara hon öppnade grinden. Man ska vara försiktig med främmande hundar, brukade mamma säga, och några andra hundar hade Len aldrig hört talas om. Främmande skällhundar måste vara allra värst, det förstod hon mycket väl.

Egentligen kunde inte Len förstå, varför pappa sa att dom skulle åka hem. Det här var ju också hemma, och just nu egentligen mycket mera, än vad våningen i stan var. Trots alla skällhundar, väsande svanar och andra konstiga saker.

Len sprang ner till bäcken, som flöt genom tomten en bit från stugan. Den kom långt uppifrån skogen, där hon aldrig varit, där det var spännande och där det lät konstigt på nätterna, för att rävarna bodde där. Rävar var som små skällhundar, fast bara på nätterna, på dagen hörde man dom aldrig.

Mamma brukade ligga vid stranden och sola hela dagarna, och när pappa kom brukade dom ro ut ibland. Pappa rodde. När det inte var sol, då läste mamma, eller pratade med Len. Det var nog det bästa med Grytviken, att mamma hade så mycket tid. Det var också alltid roligt när pappa kom ut till stugan på fredagskvällarna och stannade över lördag—söndag. Men han hade alltid bråttom på något sätt, och var ibland lite irriterad, för att han inte fick så många gäddor på sitt kastspö. När han någon gång rott bort runt skogsudden, hade han kommit tillbaka och talat om, att strandfiskaren, som bodde där i den andra viken, hade svurit åt