Tumstocken

By Göte Brink

Livet i 1930-talets Landala har fått ett nytt, ohygieniskt inslag. Stadsdelen är förpestad av råttor och Roland, Oscar och Britas grabb, jagar för fullt. 25 öre per svans är utlovat och flitigheten lyser i Rolands ögon. Men trots råttplågan är 1935 ett bra år för familjen Kvist. De mest akuta ekonomiska problemen har avtagit och de kan för en gångs skull sova om nätterna. Samhällshjulen har så sakteliga börjat rulla igen och kanske har den ekonomiska depressionen äntligen nått sitt slut. Kan man möjligen sikta goda tider i horisonten?"Tumstocken" är den femte och avslutande delen i Göte Brinks romansvit om Oscar Kvist och hans familjs liv i 1930-talets Göteborg.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 14, 2021
• ISBN: 9788726845686

Book preview

borta.

1

Året var 1935. Det var en av de sista sensommardagarna. Värmen låg ännu kvar mellan de gamla träkåkarna i Landala. Husen låg och tryckte intill berget. Roland satt längst ner på gårdens yttertrappa. Han kunde höra bruset nerifrån staden – och någon i granngården som piskade mattor. I huset Landala Långgata 18 var det ovanligt tyst. Bara de grönblanka flugorna som surrade mot den solvarma dassväggen.

Han lät blicken vandra från det ena fönstret till det andra utmed gårdsfasaden. Han kände alla som bodde där. Både barnen och deras mammor och pappor.

– Och där uppe bor vi, tänkte han. Köksfönstret stod öppet och han visste att mamma fanns där innanför.

Nu var han nio år – men just här på gården kunde han minnas sin fyraårsdag, kanske hans första äldsta minne. Här hade han den dagen väntat på mormor. Hon hade rest den långa vägen genom Bohuslän, bara för att han fyllde år. Pappa skulle hämta henne vid tåget – och Roland väntade och väntade på gården.

– Kommer dom inte snart, hade han klagat.

Mamma hade ofta varit i fönstret och tittat till honom.

– Är du otålig? Snart kommer dom. Du blir väl inte kall?

Nej, det kunde han ju inte bli när det nästan fortfarande var sommar.

Han hade sett på mamma där uppe och ropat:

– Mormor har åkt genom hela Bohuslän. För att jag fyller år…

– Det har hon, log mamma. Mormor tycker om dej, ser du.

Pappa hade lärt honom det där genom hela Bohuslän. Roland förstod inte riktigt var det innebar, bara att mormor hade åkt långt för hans skull.

Solen gassade på trappan där han satt och snart kom Anna-Lisa ut och satte sig intill honom.

– Varför setter du här hela dan? sa hon och skrattade.

Roland tyckte att Anna-Lisa var fin men han svarade bara:

– Därför att jag gööör de…

– Ja, men varför?

– Därför att ja väntar på min mormor. Så de så…

– Jaså…

– Hon har åkt genom hela Bohuslän för min skull. För att jag fyller år. Så de så.

– Hur möcke fyller du då.

– Fyra år.

Det där kunde ju inte Anna-Lisa hålla för sig själv. Till sin mamma, i ett annat fönster ropade hon gällt:

– Mamma, Roland fyller år ida!

Allt detta mindes han tydligt. Han mindes också att mormor hade varit hos dem, att hon hade ett fint träskrin med norska kopparslantar till honom, och att hon hade sovit i deras kökssoffa – men själva mötet med mormor och pappa på gården, det kunde han inte minnas.

Och nu fem år senare, satt han på samma trappa. Allt var sig likt men nu väntade han i stället på Elof, som just kom springande in genom porten. Han hade två råttfällor med sig.

– Hallång, ropade han. Ja feck låna bägge två!

Det var ju faktiskt Rolands pappa som hade kommit på det hela. Råttplågan var fortfarande stor i de gamla kåkarna. I Oscars och Britas källare hade råttorna kommit åt potatisen – trots att säcken hängde i taket. Det var då Oscar kom på det hela. Vid kvällsmålet hade han sagt till Roland:

– Nu är du så stor att du får hjälpa oss att jaga råttor. Ta med dig kompisarna. Ni får av mej 25 över per råttsvans. Det kan bli många 25-öringar – så många råttor som här finns!

Sagt och gjort. Nu satte dom båda kompisarna igång.

En råttfälla i källaren och en på gården – men tiden gick och aldrig hade råttorna varit så osynliga som nu.

– Dom kanske söver medda, sa Roland.

– Nej, sa Elof bestämt. Dom kan komma när som helst. Tänk om vi får fast två råttor på en gång! Det blir ju 50 öre!

Elof hade ofta mer tålamod än Roland och han fick också oftast rätt i deras dispyter.

Men denna gång hängde frågan i luften eftersom tiden fortsatte att gå och råttorna fortsatte att lysa med sin frånvaro.

Efter ytterligare en stund sa Roland:

– Nu fryser jag. Ska vi lägga av, eller?

– Nej, inte än, sa Elof ivrigt. Jag känner änna på mej att dom snart kommer. Du ska få se…

Gården på Landala Långgata kom i ett halvdunkelt ljus redan tidigt på eftermiddagen.

Även om Roland började tröttna så ville han inte bryta upp utan att dom var överens om det.

Han suckade – men Elof sa:

– Nu kommer dom nog snart. De tror ja…

Men efter ytterligare en långdragen stund tillade han:

– Konstigt, här brukar ju drälla av råttor.

Och Roland uppfattade signalen. Han sa:

– Ska vi lägga av?

– Däääärr!! väste Elof och pekade.

Och sannerligen, en stor råtta med gråskär svans hade kommit fram bakom trappan till dasslängan.

– Hoppas att det inte kommer nån å skrämmer bort den nu, viskade Roland.

Råttan tycktes inte ha någon bestämd kurs. Den ena stunden kilade den iväg rakt mot råttfällan och den andra, åt motsatt håll – men hur det var så kom den ändå allt närmare råttfällan. När den äntligen närmade sig fläskbiten så var det ändå som om den misstänkte något skumt. Bara en liten bit ifrån stannade den och låg stilla en stund.

– Ta den nu då, viskade Elof – precis som om råttan hörde och förstod.

Så typiskt.

Just i detta ögonblick kom en av tanterna genom porten och gick snett över gården – var på naturligtvis råttan kilade iväg bakom dasslängan.

– Jäddrar också, sa Elof och reste sig upp.

Tanten tittade undrande på honom men sa inget.

– Nej, nu går jag hem, sa Roland.

Men han stod ändå kvar och Elof viftade ivrigt.

– E du galen, sa han. Nu vet ju råttan var fläskbiten finns. Nu kommer den tebaks.

– Ja, men…

– Sätt dej ner så ska du få se…

Och sannerligen – denna gång hade Elof rätt.

Runt hörnet av dasslängan kom den nu fram igen – men lika varsamt och försiktigt denna gången. Även nu stannade råttan nästan framme vid fläskbiten. Sedan närmade den sig och det såg ut som om den bara luktade på råttfällan. Så tog den några steg åt sidan – och sedan tillbaka.

– Jag blir gaaalen! väste Elof.

Plötsligt hörde han Roland högt säga.

– Egentligen e de änna synn om dom…

Och råttan stannade till. Precis som om den hade förstått.

– Sscchhh! fräste Elof. Synn!? E du klok eller?

Men just då såg dom hur råttan satte tänderna i fläskbiten och – pang!

Den låg stilla med ens. Inte en rörelse.

Snabbt var Elof framme.

– He! tjugofem öre! Den e redan dö!

Roland kom också fram men han ville inte tala om att han tyckte det var äckligt. Elof tog tag i svansen och lyfte både råttan och fällan.

– Kan du skära å svansen nu eller?

Han sa det lite irriterat och kände nog att Roland inte helt var med.

– Skära? sa Roland. Nä, vi lånar pappas yxa. Vi hugger av den.

Snabbt sprang han upp och hämtade källarnyekeln och ficklampan. När dom kom ner i källarmörkret där småpojkarna nätt och jämt kunde stå raka, så tände Roland ficklampan – och där, sannerligen satt råtta nummer två fast i fälla nummer två.

– Jesses, sa Elof. Här går det undan! Femtio öre!

Dom tog upp även denna råttan på gården och världsvant tog Elof yxan och högg av de båda svansarna och över soptunnan frigjorde han de båda råttorna från fållorna.

Stolta tog dom med sig råttsvansarna upp till Rolands föräldrar – och pojkarna hade nog fått enbart beröm – om dom inte hade lagt råttsvansarna på köksbordet.

– Men herregud! sa Brita. På köksbordet! Se här, lägg dom på tidningen!

Och så tvättade hon den plats där dom legat.

Pojkarna förstod ingenting men Oscar kom ut i köket och skrattade gott åt det hela.

– Femti öre, sa Elof.

– Femti öre, upprepade Oscar och tog fram portmonnän. Men, sa han, det blir väl fler råttor? Här finns ju gott om dom.

Jo, det skulle det bli men nu mörknade det och två råttor fick räcka för den här dagen.

2

För Roland Kvist var detta år fullt av händelser. Då lämnade han småskolan i Landalaskolan och började i tredje klass i Götabergsskolan. Bara det var ju nästan omvälvande.

För Oscar och Brita Kvist flöt året 1935 snabbare. Vardagarna lunkade på. Oscar 37 och Brita 32.

För Roland kunde varje dag vara ett äventyr och han hade barnets upptäckarglädje och nyfikenhet. Han förstod nu att det fanns en värld utanför Landala men också att det onda blandades med det goda där ute.

För Oscar och Brita skulle 1935 stå kvar i minnet som året då den nästan krampaktiga oron över ekonomin avtog och inte höll dem vakna om nätterna längre.

Det fanns visserligen ännu många som inte riktigt litade på de något bättre tider som kommit efter den långvariga och djupa depressionen – men man kunde ändå märka att samhällshjulen började rulla i en allt raskare fart. Hamnen var nu full av fartyg som lastade av och lastade på. Det började byggas hus på många håll och fabrikerna började äntligen ta in folk igen.

I juli detta år invigde man Sotenkanalen i Bohuslän, i november Konserthuset i Göteborg, Slussen och den väldiga Västerbron i Stockholm.

Visst fanns det ännu arbetare som gick arbetslösa men inte tillnärmelsevis så många som tidigare.

Vad skrev tidningarna om detta år?

Jo, i mars avled den omtyckte komikern Fridolf Rhudin – nästan samtidigt som hans sista film Simon i Backabo, hade premiär.

I journalfilmer visades det storslagna bröllopet mellan prinsessan Ingrid och kronprins Fredrik av Danmark. Där visades också den plats i Schweiz där den svenskättade drottning Astrid av Belgien omkom i en bilolycka. Tidningarna skrev att en miljon människor följde begravningen.

Volvo presenterade detta år sin första strömlinjeformade automobil. Skådespelaren och komikern Tor Modéen dömdes till 75 kronor i böter för brott mot helgfriden. Han hade varit rolig inför publik på själva juldagen. Modéen anförde att han bett publiken vara så allvarlig som möjligt – men det hjälpte inte. Det blev fällande dom.

Jo, polisen hade stränga regler. Den