Till en etta i Olskroken

By Göte Brink

Året är 1921 och Martin Olsson befinner sig i förändringens tider. När han träffar sin livs stora kärlek i Anna bryter han sin anställning vid Stenbrottet i Krokstrand och tillsammans flyttar de från Bohuslän till Göteborg. De har hittat en etta i Olskroken. Men det är inte bara Martin och Anna som går igenom omvälvande tider, det gör även Sverige i stort. Kvinnorna har till slut fått rösträtt och landet håller på att förändras i grunden. I nya och bättre tider väntar början på Martin och Annas gemensamma liv i ettan i Olskroken. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 18, 2021
• ISBN: 9788726845631

Book preview

Nu var det 1921.

Ute på de nordbohuslänska stränderna ligger ännu linjeraka grundstenar efter konservindustrier från den stora sillperioden. Dom är också spår efter duktiga stenarbetare. I övrigt är det mesta borta. Människorna, konservfabrikerna trankokerierna och magasinhusen. Tidsperioder har växlat, och människoöden har kastats hit och dit. Fattiga tider och bättre tider har skiftat.

Det var över tio år sedan sillen vandrade ut från fjordar och vikar. Det fanns gamla fiskargubbar som sa:

– Han kommer tillbaka, var så säker! Ofta stod dom ute på bergen om kvällarna och såg västerut, men ingen sill, ingen jagande makrillspirr och inget måsedyk. Många av fiskarfolket försvann in åt landet eller in till dom växande städerna. Stenhuggarna kom i deras ställe. Dom bosatte sig där stenbrotten fanns. Ja, i nästan halva Bohuslän. I Krokstrand på den svenska sidan av Idefjorden och Idd på den norska. Långt ner mot Lysekil, där började det tidigt.

Det sägs att stenindustrin har en lång och säregen historia. Att graniten var ganska formbar till grundstenar åt boningshus, ladugårdar och gravstenar, det visste man men det sas också att det var en storbrand i staden Hamburg som gav de stora initiativen. Där hade man tröttnat på kullerstenar på gator och torg. En ingenjör skickades upp till norra Bohuslän, och fann den produkt han behövde till tuktad gatsten. Produkten blev efterfrågad på många håll i världen och med stenindustrin växte också antalet stenarbetare. Här uppe hade i långa tider befolkningen anammat Schartaus stränga kyrkoläror, men nu kom här en ny yrkesgrupp, varav många var syndikalister och socialister som talade om socialism och om att ta över makten. Bland fiskare och lantbrukare var stenarbetarna inte väl sedda när dom kom. Om en fiskarflicka gifte sig med en stenarbetare, var hon inte lika väl sedd längre. Åtminstone inte till en början, och det blev ju inte bättre när stenarbetaren fnyste åt Schartaus stränga läror.

För stenindustrin däremot närmade sig en högkonjunktur och gatsten och kantsten exporterades – inte bara ut till Europa, utan även till Sydamerikas städer.

Martin Olson hade varit anställd något år hos Kullgrens Enka AB i Krokstrand. Det var det största stenbrottet med många anställda men Kullgren var ingen bra arbetsgivare. Det var ofta bråk om ackordspriserna. Man ville ofta pruta på de priser man tidigare kommit överens om, och då blev det bråk i tid och otid.

Martin var som de flesta med i Stenarbetareförbundet men ännu fanns där en del som tillhörde syndikalisterna.

Högt uppe på den norra sidan höll Martin på att klyva ett block. Det var ungefär en gånger en meter. Fjorton kilhål i rak linje och inövad precision. När kilarna nästan var nere, klöv sig blocket exakt som han ville ha det. Martin rätade på ryggen och baxade isär de båda blocken.

Det var en viktig dag. Han hade bestämt sig. Han gjorde sina sista timmar hos Kullgren. Sedan han hade träffat Anna på Mamperöd ville han ha ett arbete så att dom kunde bo tillsammans. Han skulle ner till ett nytt stenbrott i Sör Buar – knappt en kilometer från Annas stuga. Inga vardagsnätter i arbetarbaracken och inga kackerlackor längre. Han skulle bo hemma hos henne hela veckan. Nu får man bara hoppas att det är en bra arbetsgivare man kommer till, tänkte han.

När han hade packat sina verktyg i ryggsäcken och bundit fast den på cykeln så kom Alban i Björneröd fram till honom.

– Adjö med dig, Martin. Här får du en lapp med min adress. Om ni behöver någon mer i Sör Buar, så kan du väl höra av dig.

Jo, det lovade han, och han tog väl vara på lappen. Han tyckte bra om Alban.

Han fick ut sina innestående pengar utan schabbel, vilket överraskade honom. Från måndag skulle han inte ha två mil till arbetet. Nu skulle han hem. Hem till Anna. Till stugan ute vid kusten.

För Anna Dahlberg på Mamperöd var situationen annorlunda. Som så många andra flickor hade hon tidigt fått börja som sillrenserska hos Båleröds Fiskindustri, som låg intill Båleröds Brygga.

Annas far hade varit skogshuggare men också drevkarl åt ett par jaktlag från Strömstad. När Anna var femton blev han vådaskjuten till döds under en jakt borta vid Björneröd. Då gick också modern in i sillsalteriet. Det var kallt, vått och salt. Framför allt händerna och fötterna for illa. Annas mor, Amanda, höll bara ut i tre år i dom råa och dragiga lokalerna, så kom lunginflammationen till henne. Hon envisades ändå att försöka fortsätta. Eftersom dom andra fortsatte, ville hon visa att det var god tåga även i henne.

Men till slut föll hon över sillen. Amanda var bara femtioett när hon gick bort, och nu stod Anna ensam. Ja, hon hade en äldre bror, Ivar, men han bodde redan i Göteborg och hade fast sällskap. Ivar hade ingen längtan tillbaka till fattigbygden och han skrev över sin del av stugan på Anna.

– Du får göra vad du vill med stugan, sa han. Jag längtar inte tillbaka dit.

Efter begravningen var det märkligt tyst omkring Anna. Martin förstod detta och var hos henne så ofta han kunde.

Ja, det gick ännu ett år, och så konkursade Båleröds Fiskeindustri – som de flesta andra utmed kusten.

Sillen var och förblev borta och långan gick inte att leva på. Det blev en besvärlig tid för många. En del flyttade till Strömstad, andra till Göteborg.

Anna, som nu hade en egen stuga, tvekade en tid. Hon hjälpte till med lite av varje på Dafteröds gård. Hon var stark och hon kunde tas med djuren. Folket på Dafteröd hade varit gamla vänner till Annas föräldrar. Dom var snälla mot henne. Hon fick ett ordentligt middagsmål och eftermiddagskaffe. Hon fick med sig mjölk, ägg, ost och smör. Ja, även blod när dom hade slaktat.

Anna och Martin blev ändå överens. Tids nog skulle dom flytta till staden.

– Vi ska inte leva i fattigdom, sa han. Detta fastnade hos henne.

– Nej, vi måste hitta vägen bort från denna fattigbygd, sa hon. Stugan finns i mitt hjärta, men vi måste ändå försöka att få sålt den, om det går. Här uppe i skogarna står många tomma stugor och sjunker samman av ålderdom.

Två gånger annonserade dom i Norra Bohuslän, men ingen kom och hälsade på.

Vid fjorton års ålder hade Ivar rymt hemifrån. Hans far hade tvingat honom att bli stenhuggare. Barndomsåren var inte över och händerna klarade inte det hårda arbetet. I en godsvagn kom han till staden. Utan pengar och i dom kläder han gick.

I en hel vecka irrade han hit och dit, utan mat och utan husrum, tills Frälsningsarmén hittade honom på en bakgård i Nordstan.

Han fick varm mat, han fick tvätta sig och han fick rena kläder. Han skulle aldrig glömma Frälsningsarmén.

På Postgatan, i hörnet till Götgatan, låg ett företag som var både kafé och bageri. Där fick han börja som springpojke – och nu kunde han skriva hem och berätta att han levde. Däremot ville han inte berätta om den första svältveckan. Han fick genom Frälsningsarmén ett rum hos två äldre damer på Klädpressaregatan. Han hade inte mycket i lön men han fick lagad mat på kaféet varje dag, och det kunde nu komma en och annan krona från en ångerköpt far men ödet ville att dom aldrig skulle ses igen.

Det var vid denna tid som fadern vådasköts till döds när han var drevkarl för ett jaktlag uppe i Björneröds skogar.

När allt detta hände, försvann bitterheten hos Ivar men han hade inte pengar till att kunna åka hem till begravningen.

Tillvaron började ändå så smått stabilisera sig för honom och han flyttade till Hökegatan i Olskroken. Det var till ett litet kyffe, men det var ett eget