I berget begravt

By Peter Johansson

Martin Erikssons arbete i Kaptensgruvan i Malmberget är hårt, till och med livsfarligt. Detta blir han varse om när en kropp påträffas i gruvan, fastklämd mellan två malmblock. Kroppen tillhör Manfred Wallin, gruvarbetare och fackligt engagerad. Initialt tror man att Wallin dött till följd av en olycka, men polisöverkonstapel Allan Strömberg och lokaljournalisten Britta Lindh förstår snart att det rör sig om ett mord. I berget begravt skildrar begynnelsen på en omfattande samhällsförändring, malmkroppen ligger som en kil under samhället och väcker frågor kring samhällets och invånarnas framtid. Det är en berättelse om den ekonomiska krisen på 1930-talet då industrin går på knäna och gruvbolagens attityd gentemot arbetarna hårdnar. Skildringen tar också plats i Malmberget i slutet av 1950-talet, i begynnelsen av den samhällsomvandling som i dag har ödelagt hela samhället. Peter Johanssons Malmberget är ett samhälle under påverkan av politiska och ekonomiska maktkamper som letar sig inpå livet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 24, 2022
• ISBN: 9788728367667

Book preview

Peter Johansson

I berget begravt

SAGA Egmont

I berget begravt

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2015, 2022 Peter Johansson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728367667

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Tillägnas/

min mamma Anne-Maj

som gick bort i april 2015

och som aldrig fick chansen

att läsa denna bok.

1

Smällen var som ett piskrapp. Ett skarpt, ohälsosamt ljud som skar genom märg och ben samtidigt som hörselvadden i öronen pressades in i huvudet av tryckvågen.

När han kastades in i den bakre väggen var hålrummet upplyst som i de finaste av salonger.

Då hade kroppens signaler slutat fungera och smärtan uteblev.

Det enda han noterade var byltet ett par meter framför honom. En oformlig och klibbig massa, klädd i blå arbetsoverall och stövlar.

En film började spelas upp i hans huvud. Rörliga bilder blandades med stillbilder. Motiven växlade från sommar till vinter, från kärlek till arbete, från Malmberget till hembyn. Korta sekvenser från ett liv som var på väg att släckas.

Helt plötsligt flimrade knivskarpa bilder förbi från morgonens arbete.

– Jag tar första passet. När du har placerat ludden i öronen drar jag i gång. Håll bara undan slangarna. Vi kör korta pass, då blir det inte så enahanda.

Axel Dahlén ställde ner stödbenet till den handhållna borrmaskinen, tittade mot honom en gång till för att försäkra sig om att allting var klart och började borra.

Martin visste inte hur länge de hade arbetat innan arbetsplatsen förvandlades till ett inferno. Men nu förstod han att byltet framför honom var arbetskamraten.

– Axel, för helvete …, snyftade Martin.

Smärtan som tog tag i hans inre var obeskrivlig.

– Varför, varför …, mumlade han. Hur kunde det gå så här illa? Axel, snälla …, säg något, säg något. Snälla du, det var jag som skulle börja borra, Axel. Det var jag …

Martin vrålade rakt ut i bergrummet som var becksvart:

– Nej, nej, nej … Varför Axel? Varför den finaste av alla …?

Huden var klibbig av svett och pulsen skenade när Martin Eriksson försiktigt tittade upp från sängen.

Han ruskade på sig. När skulle han slippa dessa mardrömmar?

Den senaste tiden hade dessa otäcka bilder spelats upp för honom i en vansinnig fart innan han vaknade. Det handlade om allt från skarpa ljussken till det vassa ljudet av explosioner som formligen pressade ögonen ur sina hålor. Bildserier från olyckor i mörkret som visades för honom nästan varje natt. Arbetskamrater som lemlästades, arbetskamrater som dog, flaggor på halv stång, sorg och elände. Verkliga händelser blandade med fiktion.

Historier i hans inre med en enda gemensam nämnare: ond bråd död.

Det var måndag och klockan visade som de flesta andra dagar några minuter över halv fem och hans kropp kändes blytung. På det sättet hade det känts de senaste veckorna. Bara att väcka någon som helst inspiration och energi för att laga en ordentlig frukost kändes som en prestation utöver det vanliga.

Martin Eriksson förstod inte varför kraftlösheten hade smugit sig på honom just under dessa veckor. Kanske var det mardrömmarna som började ta ut sin rätt.

Han satte sig upp på sängkanten. Med höger hand kliade han sig i det blonda kortklippta håret och reste på sig.

Det fanns liksom inga andra alternativ, tänkte han, och gick ut i det lilla köket. Jobbet väntade.

Egentligen hade han inte så mycket att klaga över. Han hade fast arbete, tjänade bra och hade nyligen flyttat in i en modern lägenhet.

När han lite senare sköt upp ytterdörren till det gula hyreshuset hälsades han av en ilsken vindsläng, full av vassa snöflingor.

Vintern hade varit riktigt tuff mot invånarna i Malmberget. Temperaturer på runt -25 grader var inte ovanliga och när kylan väl slog till släppte den inte Malmfälten på veckor. Var det inte isande kallt hade ett antal snöoväder, liknande det Martin Eriksson fick piskat i ansiktet, plågat malmbergsborna denna vinter.

Utanför porten hukade grannens Opel Kapitän i vindbyarna som svepte ner efter Kaptensvägen. En mindre snödriva hade bildats uppe på bakluckan vilket gav den vita bilen ett märkligt utseende. En bit upp efter vägen svängde en buss från det lokala bussbolaget ner till kvarteret intill. Bussen var full av män från grannorterna Koskullskulle och Dennewitz, på väg till sina arbeten.

Den korta promenaden till arbetet i Kaptensgruvan kändes allt annat än lockande när Martin steg ut i drivorna av snö. Med ett knirrande ljud under skorna började han gå ner efter vägen i riktning mot centrum.

I några av hyreshusens fönster syntes julstjärnorna fortfarande, men i övrigt fanns det ingenting som lyste upp vintermörkret. Det var folktomt och förutom vindens vinande hördes bara ljudet av gruvbussen som hunnit några kvarter bort.

Efter ett par hundra meter sneddade han över gatan vid infarten till prästbostaden och fortsatte vidare mot parkeringen nedanför kyrkan.

Vid den bortre delen av parkeringsplatsen började en stig som gick via allmänna läroverkets stora parkering, över järnvägsspåret och till arbetet i Kaptensgruvan några hundra meter bort.

Två lyktor brann med en av blåsten stressad låga på kyrkbron. Skenet från ljusen fick snöflingorna att glittra, som om himlen strödde diamanter över kyrkbacken.

Det var fem år sedan Martin Eriksson började arbeta i järnmalmsgruvan. Gruvarbetet var alternativet till ett tufft liv i den lilla byn där han växte upp. Ett ganska bra val. Här tjänade han nästan tre gånger så mycket.

Hans två bröder jobbade fortfarande som skogshuggare i hembyn och systern hade nyligen blivit anställd som kassabiträde i lanthandeln. Tankarna på en flytt till gruvfälten i norr hade sakta men säkert smugit sig på honom.

Tillsammans med bästa vännen Gunnar drogs planerna upp.

Den äldsta sonen i granngården hade berättat för dem hur spännande Malmberget var, hur mycket pengar man tjänade i gruvan, hur vackra tjejerna var på de överfyllda dansställena, men också om sprängningsolyckor, jättelika ras och krogslagsmål.

Med fantasins hjälp blev samhället i norr som en hägring. En farlig dröm som kändes spännande.

För Gunnar blev äventyret i norr aldrig verklighet. Hans pappa krävde att Gunnar stannade kvar på hemgården, annars klarade inte familjen slåttern och vinterns skogsbruk. Det var i varje fall kamratens skamsna förklaring till Martin Eriksson en sommarkväll när de fiskade öring nere vid älven.

Martin Eriksson insåg senare att den där kvällen klipptes vänskapsbanden mellan dem. Ingenting var längre som förut när de träffades. Det var tydligt att Gunnar skämdes för att han hade hoppat av från deras gemensamma äventyrsplaner. När de båda kamraterna stötte på varandra i byn hejade han med ett skyggt leende och gick sedan undan. Han hade aldrig tid att lyssna på historierna från gruvorten.

Gunnars verklighet var i byn och han ville inte lägga ett grått skimmer över den tillvaro han levde i.

Ett par gånger hade Martin bjudit upp den förre vännen till Malmberget. Båda gångerna hade han snabbt tackat nej. Det fanns alltid något som skulle göras på hemgården.

En tjuvjaktshärva i byn påverkade också honom, trodde Martin Eriksson. Gunnars äldsta bror, hans pappa och en granne ertappades av kronojägaren och en polis från grannbyn vid två nyskjutna älgar några kilometer väster om hemmet. Älgarna hade skjutits på statens mark, vid fel tid på året och med ett olagligt vapen.

Historien blev som ett infekterat sår i samvaron mellan Gunnars familj och de andra byborna. Många tyckte att Gunnars pappa gått bakom ryggen på de övriga i byn som hade det lika knapert. Skammen att åka fast var en annan faktor som förstörde tillvaron för familjen. Martin Eriksson fortsatte att umgås med sin vän en tid efter skandalen, men samtalen blev allt mer ansträngda.

Pappans kunskaper hade tidigare varit mallen för allt från fiske till hur veden skulle klyvas. Vad det än handlade om hänvisade Gunnar med tydlig stolthet till pappan.

Efter tjuvjaktshistorien blev det svårt för Gunnar. Skammen fanns där hela tiden.

Att flytta var inte ett enkelt beslut att ta för Martin Eriksson. Föräldrarna behövde fortfarande hjälp med jordbruket, jakten och fisket. Det var inte givet att äventyret i norr skulle ses med blida ögon.

Att hans pappa var positiv från första början när Martin med en klump i magen berättade om sina planer, gjorde beslutet enklare att ta. Förmodligen hade pappans inställning sin grund i att Martins två äldre bröder hade redan byggt eget i närheten av föräldrahemmet, vilket i förlängningen säkrade familjens fortlevnad i byn. Eller så var pappan bara förstående och snäll. Förmodligen var svaret en kombination av dessa faktorer.

Erikssons arbetslag fanns längst fram i produktionskedjan, eller i fronten som arbetarna brukade säga. Sedan ett par veckor tillbaka arbetade de med att färdigställa lodräta schakt mellan 410- och 460-metersnivån. I dessa 50-metersschakt, som i gruvan kallades stigar, borrades salvorna med handhållna och klumpiga borrmaskiner.

Några av männen skulle den här dagen leverera malm till krossarna från det första så kallade magasinet som låg i anslutning till ett av schakten. Hålrummet i berget ökade i omfång allt eftersom malmen bröts.

Under denna malmkropp löpte en tunnel i berget, en ort som det kallades i gruvan, där järnvägsvagnar stod på rad för att lastas. En bergficka i botten av magasinet med en tapp, som öppnades manuellt nere i orten, hade färdigställts när arbetet avslutades under lördagen med att den första salvan sprängdes. Därför kunde produktionen komma i gång direkt på morgonen.

På det här sättet fylldes järnvägsvagnar med malm som skulle till krossarna. Efter att ett antal vagnar puttats vidare till en närliggande transportort, började arbetet återigen inne i magasinet med att borra nästa salva, och det gjordes stående på den lössprängda malm som lämnats kvar. Berget blev på det sättet en naturlig plattform under arbetet.

Det här var hjärtat i produktionen och ett arbete som männen var stolta över.

En morgon som denna spelade stoltheten mindre roll för Martin Eriksson. Han var nöjd med att överhuvudtaget orka ta sig till jobbet.

– Hur är det med dig? frågade arbetslagets ålderman, Axel Dahlén, när de satte sig på bänkarna i omklädningsrummet för att dra på arbetskängorna.

– Jo, det är väl ganska bra. Men jäklar vad trött jag var när jag vaknade. Jag sover så dåligt. Du vet, drömmarna jag berättade om.

Axel Dahlén reste på sig, sträckte på kroppen och konstaterade:

– Ja, du. Välkommen i gänget, om det nu skulle vara någon tröst för dig. Mina mardrömmar har faktiskt börjat blekna. Kanske har det med åldern att göra. Jag blir inte lika tagen av olyckorna längre. Men jag vet vad du pratar om, det kan vara fördjävligt ibland. Du vet var jag finns om du skulle vilja prata.

Dahlén spände blicken i Martin Eriksson under ett par sekunder. Sedan bytte han snabbt ämne.

– Men inte är du ensam om att känna dig trött under den här årstiden. Fy fan vad gammal jag kände mig när jag slänged benen över sängkanten. Det blev lite sent i går kväll. Tog ett bastubad med Marko, du vet, den nya grannen. Det blev också några pilsner extra. Tyvärr.

Axel Dahlén skrattade till.

– Men, vad fan. Han är riktigt trevlig, finländaren.

Dahlén var den bästa granne man kunde få, tänkte Martin Eriksson. Axel var alltid på bra humör och behövde man hjälp med något, då ställde han alltid upp.

Att få sitta i samma bastu och höra på historierna från gruvan var säkert en högtidsstund för den nyinflyttade finländaren. Dahlén var en underbar berättare. Historierna avlöste varandra under arbetspassen och Martin var tämligen säker på att den nye grannen redan hade fått höra ett antal av dem.

Berättelserna var kryddade med skarpa detaljer och humor: Kollegan med de jättelika fötterna, förmannen som alltid började med låt oss ta det från början, eller busschauffören som alltid körde bakfull. Dahléns förråd verkade aldrig sina.

Några minuter senare var det dags att ta sig ner i gruvan. Bommarna fälldes ner och det rasslade till i hissen.

En stund senare var draget från underjorden påtagligt när hissen ökade farten. Det enda som syntes i mörkret under resan ner i gruvan var nivåmarkeringarna på bergväggen.

I Kaptensgruvan fanns två hissar som tog arbetarna ner till 200-metersnivån. Där tog en större modell vid och forslade dem ner till arbetsplatserna.

– Helvete, Martin! Du har sett piggare ut om jag så säger, sa Harri Ohtonen till Eriksson när han klev in i hissen.

– Men det är ju så, som man bäddar får man ligga, fortsatte finländaren. Fan, Martin. Helgerna håller på att ta död på dig. Och jag som trodde det fanns lite krut i dig.

Harri Ohtonen log brett efter att han på klingande finlandssvenska levererat morgonens första verbala salva till Martin, som insåg att allt var precis som vanligt. Den enda som pratade var Ohtonen. Ögonen glittrade lurigt och det magra ansiktet var skuret på mitten av ett brett leende.

De flesta av gruvarbetarna i Kaptensgruvan hade inte mycket till övers för finländaren. Han var högljudd, klumpig och rätt begränsad intellektuellt, ansågs det. Att hans sociala kompetens dessutom var lika opolerad som ett nyskjutet malmblock innebar ofta problem på arbetsplatsen.

De övriga i arbetslaget var glada över att Axel Dahlén fortfarande var i tjänst. Han om någon kunde plocka ner finländaren både fysiskt och verbalt när han gick för långt.

På en personalfest för ett år sedan tvingades Dahlén brotta ner finländaren på golvet efter att han hamnat i bråk med en man som arbetade på någon av de mekaniska verkstäderna.

Martin Eriksson kände egentligen inte Ohtonen speciellt bra. Han visste att finländaren bodde på Bergmansgatan tillsammans med hustrun och barnen, två pojkar i tioårsåldern. Hustrun beskrevs som bredarslad och storbystad. En kvinna som enligt Ohtonen tog hand om sin man på bästa sätt och alltid stod vid spisen.

Av Axel Dahlén hade Martin fått veta att Harri Ohtonen och hans familj bara umgicks med andra finländare och att han gillade brännvin.

Att finländaren gillade att arbeta hårt var väl känt och ingen hade något emot att ha honom i arbetslaget när det gällde den biten. Han älskade att slita på jobbet och gjorde alltid sitt och lite till.

Ett antal gånger hade Axel Dahlén tvingats stoppa honom när han gick på med full kraft utan att tänka efter. Harri Ohtonen hade varit inblandad i ett otal olyckstillbud och det var bara tack vare högre makter eller ren och skär tur att han fortfarande var i livet.

När det blev stopp i produktionen på grund av ett stort klippblock, ett så kallat skut, anmälde sig Ohtonen alltid till den farliga uppgiften. Han ansåg att han var expert på just dessa uppdrag, något som Martin Eriksson och de andra i arbetslaget många gånger fått höra. De flesta tyckte att den våghalsige finländaren var dåraktig när han ville ner i schakten för att få fart på arbetet.

Ohtonen brukade ta en dynamitgubbe i munnen när han klättrade ner efter trästegarna till malmhögen. Väl nere på plats säkrade han sig aldrig med en livlina, som man brukade göra i fall berghögen i det lodräta schaktet skulle släppa. Det var inte hans stil.

Om den lössprängda malmen hade fastnat precis ovanför tappen brukade Ohtonen fästa en dynamitgubbe i en längre träpinne, tända på stubinen och rusa in under bergmassorna och köra in sprängladdningen i stenhögen. Ett livsfarligt sätt att lösa problemet på, enligt arbetskamraterna, men något som finländaren älskade.

Ett otal historier gick i de olika malmbergsgruvorna om den galne finländaren. En del av dessa historier var skrönor som hade förbättrats genom åren, men för det mesta var berättelserna från den verklighet som Erikssons arbetslag levde i.

Ett par gånger hade Ohtonen varit en hårsmån från att avskedas från gruvbolaget. Vid dessa tillfällen räddade Axel Dahlén honom från att få gå.

Skandalen på personalfesten, då Dahlén med ett livtag smällde Ohtonen i golvet på Vassara Hotell, fanns i Erikssons tankar när tråkningarna fortsatte.

– Håller du inte med, Eriksson? Man kan inte dricka brännvin hela helgen, sedan komma till jobbet utan att det känns i kroppen. Det kostar att ha roligt. Jag som trodde