Bergspredikan

By Folke Fridell

Nog ska chefen få se alltid. Han ska få ångra att han någonsin sagt ett nedsättande ord om Martin. Och frugan Elsa ska få ångra sitt vedervärdiga ställningstagande. Lojal har hon aldrig varit, istället har kappan konstant vänts efter vinden. Men nu är det slut med allt. På skorstenens topp ska Martin få sin hämnd mot de som felat honom. Han måste bara se till att de lyssnar. En gång för alla. "Bergspredikan" är en omväxlande novellsamling från arbetarförfattaren Folke Fridell. Förutom titelnovellens missbelåtne arbetare Martin får vi bl.a. träffa en vapenvägrande dråparson och en renhållningsarbetare med smak för kultur. Vi får dessutom närvara vid en minst sagt ovanlig begravning. Samlingen innehåller totalt tolv stycken noveller. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726747423

Book preview

Bergspredikan

D et var tryckande sommarhetta när Martin var på väg uppåt. En dag för sorg, tänkte han lite bittert. En sörjardag med myrtendoft och allvar. Tegelstenarna brände hans famlande händer när han sökte efter stöd.

Martin mindes så tydligt just den här värmen från barndomsåren; den hörde samman med ljungheden där han fötts. Knastrig torr ljung under bara fötter, en frän stickande porsdoft, den eviga rädslan för vildhallonens ormgömslen och en konstig väntan på eldsvådor. En aning så stark att man tyckte sej känna röklukten innan bränderna började.

Nu kände han det på samma sätt. I slutet och i början är visst allting lika, tänkte han.

— Brand eller död.

Så hade Martins mormor sagt i sin gammalvishet och de flesta gånger Martin kunde minnas hade hon haft rätt. Med död menade hon åskan som mullrade in i kvalmet med regn och kyla men som ändå var farligare än både torka och bränder.

De stunderna brukade de stänga sig inne om nätterna. Rulla ner gardinerna fast det inte hjälpte stort för blixtskenet och sitta där påklädda och färdiga att fly. Mormor brukade ha förstoringen på knektmorfar och familjebibeln invirade i ett knyte. De relikerna ville hon rädda undan åsknedslag och brand.

— Fan, tänkte Martin, att han skulle behöva minnas alla de där barndomsbarnsligheterna nu när han var på väg uppåt fabriksskorstenen. Men det var väl så där för honom nu; så där lätt tänkt och livsfladdrigt som det blir för dem som håller på att drunkna. De fick visst lite extra fart på tankeapparaten de sista livssekunderna.

— Fast en annan ska ju inte drunkna, tänkte han, en annan som tagit magistern och gått som livräddare vid sjöstranden.

När han hunnit de första tio meterna stack han armarna under järnstegen och vilade ut. I öster såg han det första blåsvarta molnet.

Brand eller död …

— Nog blir det åska alltid, tänkte Martin, åska och brand.

Åska och brand och död.

Han fortsatte sakta sin ovana klättring och svor tyst över rädslan. Ingen fick se att han var rädd. Det här hade han gett sig in i för hämndens skull; den heliga hämnden. Nu skämdes han över att inte ens orka rå på rädslan. Frivilligt skulle han falla från allra högsta höjden.

Då gick det inte an att visa sin rädsla.

En modig man hade det stått på den där förbannade lappen. Det var väl de orden som tvingat fram galenskapen, tänkte Martin. Bolaget hade efterlyst en modig man som vågade klättra de trettiofyra meterna och sätta fast åskledarn.

Det retade Martin att han nappat på den grova kroken. Teater skulle det förstås bli ända in i det sista. Det gick inte för mindre tänkte han medan ångestsvetten klibbade fast skjortan vid kroppen och han sakta hivade sig upp i höjden. Det var idiotiskt med skådespel när det fanns så många enklare sätt.

Fast han måste nu en gång hämnas också.

Chefen hade kommit på kant med skorstensbyggarna; ville väl ha dem ödmjuka och lismande inför sin rika väldighet. Det gick nu inte. De kände sin styrka och krusade ingen. När det blev bråk gick de sin väg utan att sätta upp åskledaren. Det där var tidigt på våren och chefen tog det kallt. Nog skulle han få en skorstensbyggare som inte var så stor i truten innan åsktiden kom.

Men han fick ingen och när tiden för åsksäsongen närmade sig kom efterlysningslappen om den modige mannen upp på anslagstavlan.

Femhundra kronor lovades ut i belöning, men det var inte pengarna som lockade in Martin på kontoret för att anmäla sig som åskledarmontör. Det fanns hämnd och hat bakom de ödmjuka orden när han erbjöd sig att ta jobbet. Han skulle ge dom djävlarna ett tack för sist som de skulle minnas länge. Och femhundra bagis skulle de få betala för det tacket.

Först skulle han sätta fast åskledaren ordentligt så som det var bestämt och rädda förmögenheten åt släkten. Att kivas om ifall de ville ha det så.

Sen … Martin kände att rädslan lakades ur honom ju högre han kom. Nu hade han bara lite yrsel kvar och så värmesvetten förstås.

Sen skulle de få se på annat …

Sakta gick det och Martin vilade ut efter vart tredje trappsteg nu. Bara han orkade upp innan den blåsvarta molnsuggan spydde sin elektriska död över honom. Annars blev det vanligt olycksfall och det var då alls inte meningen. Då kunde han lika gärna valt innervägen i stället. Järnstegen inne i skorstenen var upprostade eller sönderbrända så de knappt höll för en spyfluga hade murarna sagt. Så om han valt den vägen hade väl eldarn bara fått dra fram honom sotig och förolyckad. Ånej, han skulle nog se till att ingenting stort skedde i det fördolda.

Hämndtanken hade hängt efter länge; ända sen den gång han pekades ut som odugling. Men nu hade tillfället äntligen kommit. Oduglingen skulle i alla fall visa att han dugde till att hålla några av dem vakna om nätterna.

Den där dan för längesen när hämndtanken vaknat hade börjat vackert. Fabriken hade fått en ny maskin direkt från utlandet och Martin hade tjänstgjort som hjälpreda åt en tysk montör. Sen skulle han få köra den nya maskinen.

Det var en stor dag när maskinen skulle igång. Traktens honoratiores var inbjudna och fabriken välputsad och färdig att ta emot de fina gästerna. Martin tog nya överdragskläder på för att inte bryta av allt för mycket.

Den dan gick han till jobbet sjungande och stolt. Han var så glad åt den nya maskinen. Skulle nog visa alla som ville se hur en yrkesvan jobbare sköter en ny maskin.

De stod alla liksom på parad och väntade på ett under när Martin med van hand slog på motorn. Bakom gästerna stod alla de andra kompisarna. Martin spelade enmansteater inför en andaktsfull publik.

Närmast chefen hade Martin en fiende. Kommunalordföranden stod där med en helyllefilt under armen. Han hade väl fått filten för besväret att komma och titta, tänkte Martin.

Martin tillhörde också kommunalfullmäktige. Kompisarna hade valt in honom och hans fiendskap med ordföranden berodde på oenighet i nästan alla frågor. Men nu skulle Martin visa honom hur en arbetare sköter sig.

Martin måste vila en lång stund när han tänkte på den där dan.

Allt hade varit som det skulle. Motorn gick fint; remmarna gungade precis i den rätta sträckningen för att snabbt kunna glida över från skiva till skiva. Han tog ett sista prövande tag i spillerlinan för att kontrollera att också den var som den skulle. Allt var klart och Martin slog ifrån regeln.

Martin mindes hur han gick där och drygade ut på varenda sekund den stunden. Tog det lite omständligare än nödvändigt; njöt av tystnaden och den spända väntan. Den gången var det bara han själv som betydde nånting. Några av kamraterna kunde väl jobbet lika bra som han själv, men Martin hade ändå hjälpt till med monteringen, fått de sista instruktionerna av tysken. Han kände alla egenheter och detaljer. Förresten var det ju han som fått det här uppdraget. Då var det dumt att rusa på så här i det stora ögonblicket. De kunde gärna få stå som på nålar och följa alla hans rörelser.

— Glo ni bara, tänkte han glatt. I dag är det jag som bestämmer takten. Chefen fick vackert vänta. Och kommunalordföranden också.

Tids nog skulle brådskan komma. Kanske dan efter. Då skulle körminuterskontrollen kopplas på och allt vara ungefär som vid alla de andra maskinerna.

Men hur länge som helst gick det ju inte an att låta publiken vänta.

Maskinen gled ut; matningen slog ifrån perfekt, remmarna gled nästan lekfullt över från försnodd till skarpsnodd. Trehundrasextio trådar sjöng teknikens och arbetets jublande melodi i Martins öra och han vandrade stolt som en kung utmed sin maskin.

Ett par tre trådar brast i bortersta långhalvan och Martin skyndade dit för att laga. Elegant knöt han dem samman utan att minsta skarv syntes.

Det var då olyckan hände. Trådarnas sång stegrades på ett misstänkt sätt. Inmatningen hängde upp sig; maskinen stoppade för tidigt på utgång och frikopplingen fungerade inte. Balanslinorna arbetade precis som om maskinen fortfarande var på utgång.

Martin visste att det gällde sekunder och han rusade mot motorn för att slå ifrån. Trådsången gick över från jubel till ett vredgat tjutande crescendo och Martin hann inte fram i tid. Bara några tiotal trådar höll när Martin slog ifrån motorn.

Det var då han hörde de ord som födde hämndlustan:

— Vi får byta ut den där mannen.

Chefen hade sagt sitt och basen lydde blint. Han riktigt knuffade undan Martin, drog själv för stoppregeln, lät maskinen gå in och stanna.

— Du kan gå och byta med packarn så länge.

Inte ens laga in skulle Martin få; inte knyta fast de trehundrasextio trådarna. Chefen hade sagt att han skulle bytas ut och basen vågade inte annat än lyda. Garnpackarn som bara hade ett par års vana och knappast kunde köra en maskin skulle få Martins plats.

Martin gick därifrån som en sömngångare eller en fyllhund som måste ta ut sin kraft i varje steg för att kunna hålla balansen. Steg för steg hasade han sig förbi det fina sällskapet. En sista rest av stolthet tvingade undan hans lust att springa; att rusa förbi alla hånfulla ögon i vild flykt. Som en bespottad vandrade han genom den tysta lokalen och kände de stingande ögonens lystna följsamhet; några hånfulla, andra medlidsamma.

Kommunalordföranden bara hånlog, det hann Martin se mitt i all skammen. Han stod där så förbannat jovialisk och överlägsen med sitt plommonstop på sned ovanför det brett belåtna ansiktet. Precis som han tänkte:

— Jag skulle också vilja byta ut den där mannen — i kommunalfullmäktige.

Han gick inte till garnpackningen, Martin. Han gick ut och bort från fabriken. Drev omkring hela dan i skogarna och kom hem först fram på natten. Hustrun mötte med bittra ord:

— Hur kunde du bära dej åt så? Skämma ut oss alla och sen driva omkring som en löskekarl.

Det var då Martin bestämde sig. Han skulle inte gå här längre och dra olyckor över andra. En tid därefter kom lappen om den modige mannen precis som en vink från ödet.

Nu var Martin uppe. Han satte sig tillrätta på krönet och vilade. Nedifrån sände fabrikssirenen en morronhälsning till honom. Det var frukostdags och människorna myllrade ut ur fabriken. De satte sig i gröngräset och vinkade åt Martin. När han vinkade tillbaks hyllade någon honom med ett ensamt hurrarop.

Bitterheten kom över Martin som en smittsam sjuka:

— Han var en hjälte nu förstås. Nästan som en höjdhopparidol. I dag skulle de få mer än bröd och termoskaffe; de skulle få skådespel också. Bröd och skådespel.

Också chefen stod därnere och vinkade vänligt.

— Byt ut den där mannen!

Martin kände en syndig lust att få fatt på nånting hårt och kasta i huvudet på tjockisen därnere, när han tänkte på de där fattiga fem orden.

— Byta ut; precis som man bytte ut ett trassligt näsk eller ett glappande spillerlager. Nånting att vräka på sophögen bland annan bråte. Byt ut bara.

De där orden kunde ingen vänlighet i världen gottgöra.

Sen efteråt hade de förstås kommit och beklagat sig; talat om otur och så där. Basen hade sagt att Martin ju egentligen var lite bättre än de flesta. Så med bytet blev det ingenting av och Martin fick behålla sin maskin.

Men chefen själv sa ingenting; log lite förlåtande bara när han gick förbi som ville han visa vilken barmhärtig och saktmodig själ han egentligen var.

För Martin var detta självbelåtna förlåtelseleende som en illvillig djävuls grin. Chefen begrep mycket väl att Martin ingenting hade att tigga om överseende för. Att han borde fått ett ärligt tack i stället; en enda sekund till den gången och de dyrbara balanslinorna skulle brustit lika lätt som de sköra garntrådarna.

De visste det alla. Alla som begrep nånting. Inte kommunalmannen med plommonstopet och gåvofilten förstås, men alla de andra: kompisarna, basen, chefen. De visste precis så som Martin själv att han ingen skuld hade. Men de hade tigit som mumier när chefen sagt sin oförskämdhet. De hade stått stilla och glott på när en kamrat vrakades som ett luktande kadaver.

Om bara chefen sagt ett