Jungfrun i det grå

By Folke Fridell

En envis familjefejd har gjort att Elsa sitter fast i en omöjlig situation. Hur ska hon kunna välja mellan männen i sitt liv? Å ena sidan är hon gränslöst stolt över sin älskade son - å andra sidan har hon lovat att stå vid makens sida, i nöd och i lust. Är löftet starkt nog att hålla henne kvar när hjärtat slits mitt itu? Det är kampen mellan arbetarrörelsen och kapitalismen som splittrat familjen Frost. Fadern Anders har lagt ned blod, svett och tårar i den kooperativa möbelfabriken. Förhoppningen var förstås att sonen Sune skulle följa i hans fotspår. Att sonen istället valt att bli hans främste konkurrent - direktör för ett privatägt storföretag - är oförlåtligt. Hur kunde det bli såhär? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 9, 2021
• ISBN: 9788726747393

Book preview

Gyllenhöst och fyra människor i en kyrka. En liten vitkalkad kyrka i en stad med terpentindoft.

En söndag.

Högmässa, orgelspel och allt det där.

Söndag och gyllenhöst och en liten stad. Septembersol i kyrkfönstren och i lönnarnas avskedsfärg. Runt omkring kyrkogården med allt det vanliga och skrämmande: gravvårdar, buxbomhäckar och krattade grusgångar.

Fyra människor i en kyrka full av folk. Till bristningsgränsen fylld av människor som alla kommit för de fyras skull.

De fyra var kallade, två av dem tvingade dessutom. De många hade kommit för att se de tvingade lyda. Äntligen lyda. Nu njöt de många lydnaden hos dem som aldrig lytt förr. Skadeglädjen vräkte sej in i helgedomen och fyllde den med världsliga lidelser.

Äntligen var de där, de självmärkvärdiga, styvsinta människorna.

Utanför tog lönnarna avsked. Bladen singlade sakta sin solbelysta färd. Som brev från döende till döda svävade de lättjefullt och lojt ned mot gravarna.

Dött bud till de döda, då var det ingen brådska.

De fyra? De som var kallade eller tvingade?

Först gamle Frost. Anders Frost, »fabrikör». De många var så noga med att inte citationstecknet fattades; tecknet som dröp av hån och begabberi. Fattigdirektörn hette det ibland. Också det var ämnat som skällsord. Anders Frost hade varit ledare för en liten kooperativ möbelfabrik.

Han var den viktigaste denna höstsöndag, en av de tvingade.

Sen?

Ja, unge Frost förstås. Sune Frost, riktig fabrikör utan hån och citationstecken. Son till den gamle och en av de kallade. En som gärna gick. Son och fiende.

Hade tröttnat på principerna och gift sej till det Blomska möbelkomplexet. Bloms världsberömda möbler som var stans stolthet och guldgruva.

Vidare?

Unga fabrikörskan med rosennamnet. Unga? Ånej, inte om man var petnoga riktigt. De var i medelåldern nu både Sune och hon, men man jämförde bara med den gamle Frost; med sextioåtta år, grått hår och lite krumkrökt rygg. Då blev fyrtio år bara ungdom. Rosi Frost alltså. Svartlockig och brunbränd som en riktig spanjorska. Nyss hemkommen från Spanien förresten.

Bland de många gick ryktet att äktenskapet var olyckligt. Rosi hade rymt genast efter bröllopet. Nu var hon hemkommen med en nittonårs pojke. Student. Mycket mer visste man inte än för pojken hade skolats i Sigtuna. Internatskola, nånting klosteraktigt och försmädligt hemlighetsfullt. Under ferierna bodde han hos sin mamma i Spanien. Aldrig ett besök i terpentinstan förrän nu. De många hade viskat och räknat länge i lysten nyfikenhet. Hur gammal kunde pojken vara? Hur stämde tiden? Nitton år säjs det? Javisst, men lystnaden behöver mer preciserade tidsbestämmelser. Veckor och dagar. Bröllopet hade stått vid midsommartid, om man bara visste födelsedatot kunde man räkna sej fram på fingrarna. Ovisshet är alltid en olycka. Nu satt de många här för att lätta sin plåga.

Den fjärde var Elsa Frost och någon i mängden satt där väl för hennes skull. Fattigfabrikörns gamla piga sa de som hade hand om moralen. Före detta spinnerska i Bloms textilier. Ett öknamn hade hon också fått: Jungfrun. Doppat i etter och hån när det kom utifrån. Anders Frost hade kallat henne Jungfrun i det grå. Då fylldes smeknamnet av glädje och ömhet.

Elsa hörde till de kallade och hon hade villigt gått sin kyrkväg denna gyllensöndag. Hennes son och sonson var där ju (och gubbstollen också fast det satt hårt inne), varför skulle hon då stanna hemma?

Två kallade och två tvingade. Fyra som aldrig varit i kyrkan.

Av de många fick en del vända om utanför helgedomen. Templet rymde inte alla.

Fyra kallade — och så en femte förstås. En som kommit med i sista stund och liksom på köpet. Studentsonsonen Anders Frost.

Några till var där förstås pliktskyldigast kallade. Prästen, organisten och orgeltramparn.

Pastorn var ny i tjänsten och såg blek ut. Hade väl inte väntat så mycket folk till gudstjänsten. Anade att här hände ting som han ingenting visste om. Att de många inte hade kommit för Guds eller hans skull.

Pastorn visste bara om de fyra kallade. Om tvång och ondska kände han inget.

Det var första gången han stod inför sin hjord och dess antal skrämde honom.

Nu sitter gamle Anders Frost där för första gången. Ensam och tvingad.

Visst är det vackert i kyrkan, ingen kan säja annat. Som om all världens vrånghet och ävlan stängts ute.

Så är det nog också, tänker Frost där han sitter ytterst i en bänk alldeles under predikstolen. Bara inte människorna kom och förstörde allt. En gång för längesen hade han varit i en annan kyrka i ett annat land. Hans mor hade dött den natten. På ett hotellrum i Hamburg hade hon dött tidigt på morronen. När Anders vaknade hade hon legat där kall och likgiltig.

Det hade kommit ett brev till henne som oroade; kanske slet sönder nånting i hjärtat. Ett ondskebudskap hade kommit express i tidig morron medan Anders sov. Nån hade velat ha ihjäl henne. Så trodde han i alla fall första tiden, men nu visste han inte säkert.

Anders var omkring tjugo den gången och trodde att världen skulle gå under. Det var då han hittade kyrkan. Låste bara om sin döda mor och gick utan att säja nånting. Stoppade nyckeln i fickan och gick som på en vanlig promenad. Kyrkan fanns strax intill och han gick in i tron att han där skulle kunna sörja sin mor. I stället fick han befrielse från sorgen. Tystnaden bjöd honom moderns minne som levande i stället för dött. Anders stannade där inte länge. Han var ung och skulle leva.

Nu satt han i en knarrig kyrkbänk i den stad där tillfälligheterna bjudit honom en plats. Sen den gången i Hamburg hade han aldrig varit i en kyrka. Nu var han gammal och trött och kunde inte hitta den där högtidskänslan från katedralen i världsstaden.

Kanske måste man vara ensam i en kyrka för att uppleva stillheten? Frost visste det inte. Kände bara att den här var för trängselfylld och het. Människorna strömmade in och fördärvade allt. Fyllde tempelfriden med skröpligheter och lidelse. Onda och goda kom. Lystna och nyfikna. Vänner och fiender.

Alla kom i dag för att se honom sitta i kyrkan för första gången.

Prästen predikar nu och Frost försöker lyssna, men det är inte lätt. Kanske sitter han för nära predikstolen. Talarkupan hänger alldeles ovanför honom som ett utsirat och jättestort getingbo.

Prästen låter ängslig och osäker. Han är ung och då är det nog inte så lätt. Inte en sån här dag när människorna trängt in av ogudaktiga skäl.

Här har jag ingenting att göra, tänker Frost. Ingenting alls att göra.

Men hon hade varit så enveten den här gången, Elsa. Tiggt och bönat hela natten och till slut hotat också. Fattat humör för en gångs skull när han mumlat nånting om samvetsbetänkligheter och principer:

— Du och dina principer! Du är för gammal för sånt nu. Orkar inte gå omkring med den bördan längre.

Då hade Anders ilsknat till också för det var mitt i natten och de låg i sängen och trättes. Gikten kändes inten är han låg still, så han öste ur sej nånting om att nog … nog fan orkade han än ett tag.

Då hade Elsa bytt om och blivit hånfull riktigt:

— Det går nog an att vara helig och tjurig för en som bara låter andra lida. Men jag är trött på dina principer. Orkar inte mer nu. Så du kan ligga här och va helig ensam.

Hårt hade de träffat, de där ovana hotorden. Rivit så djupt in att han låg vaken i grubbel hela natten. Värst tog det där om att andra fick lida. Kanske för att de var sanna?

Sen sa hon mer, så mycket mer nästan som går att säja. Hon skulle flytta ifrån honom. Flytta hem till Sune och leva som en människa. Den lilla tid hon kunde ha kvar.

Så Anders Frost prutade på principerna och lovade sin hustru att gå med till kyrkan.

Riktigt säker var han inte om Elsa menat allvar, men det fanns nånting i rösten som gjorde honom rädd. Nånting nytt och hårt som inte gick att känna igen.

Nästan som om hon hatat honom.

Nu sitter Elsa vid hans sida i kyrkan och försöker höra på prästen hon också. Är väl lite orolig och vill hålla Anders i handen. Kommer trevande med sin som på fästfolkstider. Men Anders vill inte. Det får räcka att han sitter här som ett mähä. Han ångrar sin blödighet och har svårt att andas. Det trycker nånstans i hjärttrakten.

Den här dan är stor för stan, kanske den största av alla. Bloms Möbler begår sitt hundraårsjubileum och en konungslig ynnest har sänt en mäktig man till stan med nån sorts medalj i fickan.

Så att stan har en stor dag är Frosts förtjänst. Inte gamlingen utan pojken hans. Sune Frost, huvudman för Bloms Möbler och framgångsrik affärsman.

Det är därför Anders har piffats upp och släpats till kyrkan denna dag, för att få lite glitterstänk över sin grå ålderdom.

Och det var därför han trilskades och inte ville gå. Att se sin son så in i helsickes olik allt han önskat sej.

Än vet ingen mer än prästen vad för sorts medalj Sune ska ha, men att den är nånting alldeles extra fint är åtminstone Elsa säker på. Hon vet det mesta om medaljer och ordnar nu. Har lånat hem böcker från stadsbiblioteket och gjort sej hemmastadd i ämnet. Anders har inte lyckats undgå att lära sej en del också.

Men nu har Elsa stannat för två medaljer, som hon tycker ska passa Sune. Vasaorden eller Illis quorum.

Helst vill hon att Sune ska få Illis quorum, men om han inte får den så är inte Vasaorden kattskit heller.

Fast nog vore den andra finare, tycker hon.

Illis quorum meruere labores …

Anders tycker det låter så förbannat ynkligt när han hör Elsa andaktsfullt mässa den ramsan.

Nu böjer hon sej mot Anders och viskar. Prästen har lämnat getingboet och spelar nånting.

— Tänk ändå att min Sune …

Sen rättar hon sej kvickt:

— tänk att vår son …

Anders ser på hennes mun hur hon formar de nya salighetsorden:

— Illis quorum meruere labores!

Ja, tänk du, muttrar Anders bittert. Tänk att vår son som vi fött och fostrat blivit ett sånt ärans kräk.

Men Anders säjer ingenting.

Elsa Frost har ränt runt efter Bloms spinnmaskiner i över femton år av sitt liv, och på kvällarna har hon serverat på Stadshotellet ända tills hon blev utsliten och fick utseendet mot sej. Nu har hon påsar under ögonen och åderbråcksknutor från fötterna och hela vägen upp.

Anders ser hennes spetsiga profil där hon sitter framåtlutad i ivrig väntan. Jojo, nu ska kyrksolen skina på en utsliten gammal kvinna. Han får en bitter smak i munnen och tänker på gamla tider. Elsa har troget gått vid hans sida nästan alla åren.

Också de farligt fattiga åren. Hårda hungerår. Men nu sitter hon här.

Illis quorum meruere labores …

Vasaorden …

Fan anamma!

Han svor visst nästan högt nu. Förresten vet Anders mycket väl vad det där Illis quo betyder. Elsa har lärt honom:

Åt dem, vilkas mödor gjort dem förtjänta därav.

Det är nästan det värsta. Anders väser fram sin vrede nu, men ingen hör för orgeln spelar en psalm och rätt många sjunger. Hur mycket orkar en gammal giktbruten revolutionär tåla innan han kollapsar eller spyr?

Bara för att han avlat en son som spottar sej själv och sin far i ansiktet.

Gjort sej förtjänt av …?

Anders Frost ser sej lite försiktigt omkring. Nog kan han plocka ut ett hundratal i mängden om han ville. Ansikten där mödorna mejslat sin dedikation. Åldriga ansikten där plågan stämplats in till allas åsyn. Förödmjukade människor som accepterat förnedringen.

Framför Anders sitter Sune. En gång har han vänt på huvudet och smålett en hälsning åt föräldrarna, men bara Elsa tar åt sej.

Anders är inte i kyrkan bara för sonens skull. När den unge spottat färdigt är det gubbens tur. Tusen kronor från de f. d. kooperatörerna har det viskats om, och så en medalj från annat håll. Från stan förstås eller nån annan institution. Anders vet inte och vill ingenting veta heller. Anar bara dunkelt att nånting ligger bakom medaljeringen. Nånting med makt att ge och ta. Sune kanske, som tagit allt från honom och nu vill mildra svedan. Eller kanske nån av de Sune har makt att kommendera?

Elsa vet ingenting mer om den medaljen än att den ska hängas om halsen. Men den är säkert fin, den också. Så hade hon tröstat då på natten när Anders hade lovat att följa med till kyrkan.

Men det var inte Vasaorden eller Illis quorum. Så långt var Elsa säker.

Anders Frost satt och räknade medan organisten spelade sin mångversade psalm till slut. En sex—sju hundra anställda hade väl Bloms Möbler nu? Och de flesta var förstås här i kyrkan? För att se nye chefen behängd med Illis quo eller Vasaorden och få grina ut hans far liksom på köpet. En del gick väl villigt till denna gudstjänst för lystnadens skull. Några vågade inte stanna hemma när chefen medaljbehängdes.

Så beundrare och hatare trängdes väl om gudsplatserna och väntade på att prästen skulle komma från sakristian. Orgeln brummade på, men de flesta gjorde det ingenting. De var vana vid värre buller än så.

Vad hade pojken gjort för all denna ära? Elsas svar kunde Anders utantill. Den största tjänst en människa kan göra andra. Arbete och bröd, hem och försörjning. Hur hade inte folk gått och ängslats förr i de onda tiderna? Innan Sune vuxit till och tagit hand om ruljansen? Hon borde väl veta bäst, hon, som fått dras med en kooperativ fattiglada genom livet? Hur de stått i dragiga uthus och gjort möbler på gammaldagsvis och fått halvsvälta sej fram?

Men så kom hennes son från Amerika och tog hand om allt. Så nog gjorde Sune skäl för Illis quorum eller Vasaorden, båda på en gång om det knep.

Anders såg mest åt annat håll. Det fanns inga snickare längre, inte i Sunes fabrik i alla fall. Bara en massa folk som rörde sej hit och dit på order. Och kooperationen hade han plockat bort. Nästa vecka skulle fattigladan rivas.

Medaljen kom väl som plåster på såren. Nånting skinande att spegla en sysslolös ålderdom i.

De andra fyra hade fått arbete hos Sune. Bra jobb och pensionslöfte. Själv ska han visst hållas skadeslös på annat sätt, har Elsa berättat.

Anders talar inte med Sune mer.

— Aldrig mer ska vi två behöva lida nöd.

Det fanns lite elak syrlighet i tonen när Elsa sa de orden. Men Anders gav inte många styvrar för den slags nöd Sune kände till och lovade sej att gubben skulle då bli fan så billig i underhåll. Kunde andra dra sej fram på folkpensionen så kunde Anders Frost det också.

Sen fick de hänga så mycket guldglitter de orkade om halsen på hans högfärdige son.

Men Elsa drömde visst om månatligt understöd och en liten villa utanför stan?

Anders skulle väl fråga henne när de blev utsläppta ur kyrkan.

Pastorn kommer nu och det hörs förväntansfulla hostningar bland menigheten. Anders vrider sej om och tittar på kompisarna. De sitter där tre av dem, och när de ser att Anders tittar åt deras håll nickar de lite högtidligt. De ser glada ut och sträcker på ryggarna. Att sala samman hela tusen kronor åt sin gamle ledare är rätt styvt gjort. Nu känner de sej kyrkrörda och samvetsrena som änglarna ovanför altarringen.

Men när Anders inte grinar igen drar de åt sej ögonen och tittar i golvet.

Stackars satar, fnyser Anders. De får väl sitt nu i den fina fabriken? Stämpelklockor och snedställda skithuslock. Det är hårt vid deras ålder.

Nu är den största stunden inne äntligen. Sune Frosts namn har nämnts och nu är han på väg fram mot altaret. Han går sakta och drygar ut sekunderna.

Elsa letar efter handen nu igen och den här gången kommer Anders inte undan. Hon kramar så hårt att han måste titta på henne. Det är en ny kvinna han hittar vid sin sida. Ingen kyrka eller präst finns för henne denna stund. Bara Sune finns. Hennes pojke som är på väg mot berömmelsestjärnan.

Det ögonblicket känner Anders att han håller på att förlora nånting som han inte trott gick att förlora. Den gamla vid hans sida är inte den Elsa han känner. Inte spinnerskan och krogjäntan som släppte in en röd rabulist i sin grå