Skalunga 2

By Elisabeth Beskow

Skalunga prästgård är numer ett minne blott för prästdottern Helvig och hennes mamma, tillika friherrinnan, Furuclou. De har flyttat till Stockholm. Där ska den unge Helvig hitta sin framtid. Hon klarar sin examen galant, hon har nämligen ett läshuvud av rang. Den djupt religiöse Helvig väljer att utbilda sig till sjuksköterska. Men passar det yrket verkligen henne? Hon är osäker. Vore hon inte bättre lämpad som läkare? Tankarna rusar, beslut måste tas."Skalunga 2" utspelar sig under nittonhundratalets början och är en direkt uppföljare till "Skalunga". Skalunga-serien följer prästdottern Helvigs uppväxt både på Skalunga prästgård som i Stockholm.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2022
• ISBN: 9788728371923

Book preview

Elisabeth Beskow

Skalunga 2

SAGA Egmont

Skalunga 2

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1925, 2022 Elisabeth Beskow och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728371923

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Högmässan pågick i Skalunga kyrka en solig söndag.

Man skulle väl ha kunnat vänta, att den tidiga vårens sol skulle ha en föryngrande inverkan på allt den bestrålade, men så var det inte med de många små trähelgonen på det gamla altarskåpet. De såg äldre ut än någonsin i ljusfloden denna morgon, mer än någonsin stod de där som hälsningar från en längesedan förgången tid och dess dunkla tro.

Församlingen var denna dag inte så talrik som den brukade vara i det kyrksamma Skalunga, ty dels var väglaget nu i snösmältningen så dåligt att de som hade lång väg ej gärna kunde komma, dels var det ej Skalungapastorn, våran Ols som predikade utan den unge prästman som under pastorns sjukdom vikarierade för honom.

— Han är nog bra, sade folket, men inte kommer han till hälarna på våran Ols.

Nog hade folket alltid sett upp till sin Ols som till sin herde och hjälpare och varje år han verkat ibland dem hade stärkt hans anseende, men de sista veckorna hade gjutit över honom ett skimmer inför folket som närmade sig forna tiders helgonglans. Han hade ju fått Frälsarens märken på sina händer, han hade erfarit vad det vill säga att vara korsfäst. Visserligen låg det ingen försoning i vad han genomgått, men det var något stort i det ändå tyckte folket.

Han hade varit svårt sjuk efter det övervåld han varit utsatt för. Han hade varit nära döden. Sjuka och döende hade han alltid förstått att trösta och hjälpa såsom ingen, men efter de djupgående erfarenheter han nu gjort skulle han väl komma att förstå de lidande och döende ännu bättre tänkte man och längtade efter den dag, då han skulle stå upp från sjukbädden för att börja gå omkring bland sitt folk som förr.

Om han skulle komma att göra det som förr? Om välsignelsen av vad han genomgått verkligen skulle komma att utgjuta sig så rikt som man hoppades? Något hade nämligen denna morgon ägt rum i prästgården som gjorde mer än en tvivlande och i någon mån blekte helgonglorian kring prästens huvud.

Hur var det med de där hindren för att följa kallelsen? Jag har tagit mig hustru. Gör min ursäkt. Det var ett av dem.

Ols Erik Larsson hade tagit sig hustru denna söndagsmorgon. Före gudstjänsten hade vikarien, den unge prästmannen, sammanvigt honom med Helvig Furuclou. Vigseln hade ägt rum i sjukrummet. Brudgummen var nämligen ännu sängliggande.

Inte är det något ont i att taga sig hustru, inte behöver det försvaga en mans andekraft eller hämma hans verksamhet, menade folket, men nog beror det mycket på vem man tar till hustru samt hur.

Hur skulle väl den fina stockholmsfröken passa till prästfru här i Skalunga? Vacker var hon att se på, och vänlig kunde hon nog vara men … Det var ett avstånd mellan henne och folket som icke hittills funnits mellan prästen och folket. Skulle nu hon med honom dragas över det avståndet närmare folket eller han av henne dragas bort från det? Det var frågan.

Man kunde heller inte finna sig till rätta med sättet för giftermålet. Denna vigsel utan bröllop! Varför denna brådska? Varför kunde de ej ha väntat tills brudgummen blivit frisk?

Man visste utan att kunna säga hur man fått veta det, att det var den unga bruden, som haft brådskan. Hon hade velat ha vigseln genast, då hon kommit upp till Skalunga efter olyckan. Men då hade prästen ej velat, då när han ännu trott att han skulle dö. Men när det blivit klart att han skulle leva, hade han gått in på att lysning tagits ut och vigsel förrättats, innan han ännu lämnat sjukbädden.

Man undrade över den unga kvinnans iver att bli fru, och man gissade hit och dit. På kyrkvallen före sammanringningen idag hade man funderat mycket med varandra. Då hade där kommit en vars ord i denna sak vägde tungt, nämligen mor Karin. Hon borde känna den unga prästfrun, hon som varit var natt hos friherrinnan Furuclou, brudens mor då denna legat sjuk i prästgården förra sommaren och hösten, och som nu under prästens sjukdom bott där och hjälpt till med allt. Mor Karin hade kommit ned från prästgården denna morgon och gått genom folksamlingarna på kyrkvallen och hört hur man undrade och gissade. Fåordig var hon men kunde dock tala, när hon ansåg det behövligt.

— Hon var väl rädd för sig sälv, lät mor Karin undfalla sig till svar på en undran om vem den nya prästfrun fruktat skulle ha hunnit komma emellan henne och prästen, om hon dröjt med vigseln.

Man förstod inte denna upplysning.

— Hon ville väl inte få tid att betänka sig, tillade mor Karin.

— Än om hon nu kommer att betänka sig efteråt i stället? Det blir värre än om hon gjort det före, menade man.

— Det får hon väl låta bli, ansåg mor Karin.

Mer hade ej blivit talat ute på kyrkvallen. Klockorna hade börjat ringa och folket hade dragit sig in i kyrkan.

Nu pågick gudstjänsten, men församlingen var förströdd.

Till det yttre deltog man som vanligt, men allas tankar sysslade mer med Ols Eriks giftermål än med gudstjänsten.

I främsta bänken satt friherrinnan Furuclou, brudens mor, och de två släktingar hon haft med sig från Stockholm. De hade kommit för ett par dagar sedan och skulle resa igen i morgon. Deras närvaro var det enda som gav något av bröllopsprägel åt detta giftermål utan bröllop. Men de såg ej ut som bröllopsgäster snarare som om de bevistat en begravning. Man märkte nog att friherrinnan satt och grät, fast hon försökte dölja det.

Varför grät hon och varför såg hon trots sina försök att se nöjd ut i stället så ut som om hon fått något tungt att bära? Inte var det bara sorgen att bli ensam som tyngde henne så, och inte heller kunde hon ha så mycket emot att få en av de bästa män till måg, även om han var en enkel lantpräst. Orsaken till hennes beklämning måste ligga djupare. Anade hon liksom mor Karin att Helvig med sin brådska velat avklippa varje möjlighet till vidare strid mellan sin kärlek och sin naturs böjelser? Och fruktade hon som så många andra här i kyrkan och i församlingen för det nygifta parets framtid? —

Ej bredvid sina gäster utan på sin vanliga plats ungefär i mitten av kyrkan satt mor Ols. Man var van att se den lilla sega gestalten där i sin svarta helgdagsdräkt men ändå såg man dit som om där varit något nytt att se i dag.

Sig lik till det yttre var mor Ols, men även hon var denna morgon förströdd och följde med gudstjänsten mekaniskt. Det hjälpte ej att hon förebrådde sig sin ouppmärksamhet och gång på gång försökte förjaga alla profana tankar, de släppte henne ej, hon måste tänka ut. Hon hade då också mer att tänka på än någon annan här i dag. För henne betydde den akt som denna morgon ägt rum den största omvälvning. Nu när sonen fått en hustru var hans mor överflödig i huset.

Ingen hade ens häntytt på något sådant, men lilla mor Ols hade i all sin ödmjukhet dock sin stolthet, och den bjöd henne att icke låta någon behöva ge henne en vink att gå. Hon skulle förstå att gå av sig själv.

Barndomshemmet på Bräcksta hos äldste sonen var nu hennes tillflykt. Dit skulle hon flytta. Det var vad hon hade att sätta sig in i.

Alltsedan hon i sin tidiga ungdom blivit gift, hade hon haft mycket att styra med och varit ensam på sitt område. Hennes man hade varit en myndig storbonde med järnvilja, men det hade aldrig fallit honom in att lägga sig i det som hörde till hustruns göra. Tvärtom hade han funnit det i sin ordning att hon var lika styrande inom sitt område som han var inom sitt. När efter mannens död och äldste sonens giftermål enväldet på Bräcksta övertagits av sonhustrun hade mor Ols flyttat till Skalunga för att där förestå sin son Eriks hus såsom hon förestått sin mans. På sitt stillsamma sätt styrde hon med allt in i minsta detalj. Men styrde hon, så arbetade hon också. Strängast av alla arbetade hon. Arbetet hade alltid varit hennes lust och var så än. Det höll ålderdomen från livet. Hon var långt ifrån trött och längtade ej efter vila. Undantagsstugan på Bräcksta, där hon bara skulle ha sig själv att ställa för, lockade henne inte, hon som var van att ha många andra att tänka för och styra med. Hon kunde ej fatta hela tomheten av det liv hon nu skulle nödgas draga sig tillbaka till, hon visste bara att att nu skulle ålderdomen komma över henne och bli hennes sällskap.

Om det åtminstone ej gått så hastigt och omärkligt! Om det åtminstone varit en förlovningstid under vilken hon småningom fått sätta sig in i den förestående förändringen. Och om det varit så att Erik farit ned till Stockholm och hämtat sin brud och det varit en på förhand bestämd dag för de nygiftas hemkomst, till vilken hon fått göra allt i ordning från vind till källare för att stå och ta emot sonhustrun och högtidligt överlämna allt till denna i vanlig ordning, då hade det känts mer som de borde. Men denna omärkliga övergång utan någon uppbrottstid från gamla förhållanden in i nya gjorde det så konstigt, tyckte lilla mor Ols och suckade, där hon satt i kyrkbänken och tänkte sina egna tankar under predikan.

Hon tänkte också på hur det nu skulle bli i prästgården. Hur skulle väl Helvig som var så fin och förnäm kunna trivas i enkelheten häruppe, och hur skulle hon reda sig med arbetet? Tjänare söderifrån med andra vanor och fordringar skulle kanske komma att antagas av den unga frun som nog skulle komma att införa nya seder. När mor Ols tänkte sig in i allt detta kom undantagsstugan att förefalla henne som en tillflykt. Det var nog bättre att få dra sig tillbaka dit än att gå kvar här och känna sig överflödig och främmande i nya förhållanden.

Hon undrade vad Erik och Helvig tänkte om saken. Inte ett ord hade någon av dem sagt om den förestående förändringen i hushållsstyret. Mor Ols tänkte att det kanske var av finkänslighet som Helvig ingenting nämnt, och den goda lilla kvinnan beslöt att i sin tur vara finkänslig och göra det lätt för den unga frun. Självmant skulle hon draga sig tillbaka utan att invänta någon vink, och hon skulle göra det villigt utan att låta märka något av den saknad hon kände.

I dag var det dock vilodag och bröllopsdag — sådan den nu var! — så att i dag skulle hon låta bruden vara i fred för hushållstankar. Men i morgon efter gästernas avresa skulle hon överlämna sitt rike åt den nya husmodern.

När gudstjänsten var slut steg lilla mor Ols ut ur sin bänk och gick med sin vanliga allvarliga värdighet ut ur kyrkan. Det föll henne ej in att sluta sig till friherrinnan Furuclou, fast hon genom morgonens vigsel blivit på sätt och vis släkt med denna. Hon gick sin egen väg, hälsade på några bekanta och gick sedan ensam uppför backen till prästgården. Det var ingenting heroiskt över henne, och dock hade hon denna morgon segrat i en strid, vari starkare hjältar än hon dukat under, hon hade segrat över sig själv och gick nu hem med ett storsint besluts frid i sin själ.

2

Hur än alla undrade, gissade och var bekymrade, visste ingen riktigt hur de nygifta hade det med varandra. De hade gjort upp sin sak sinsemellan utan att rådfråga någon.

Då Helvig först kommit till sjukbädden, ivrig att få gottgöra sitt föregående kallsinniga handlingssätt genom att låta viga sig vid den hon avvisat, hade Ols ej velat gå in därpå. Då hade han haft döden för ögonen. På något så jordiskt som äktenskap hade han ej då velat tänka, och inte heller hade han velat låta Helvig viga sig vid en döende man.

Men när han vaknat upp ur dödsdvalan och i stället för de väntade himmelska synerna mött Helvigs av sorgen och kärleken förklarade blick, hade han tagit det som ett tecken. Han såg det som så, att det förvisso var Gud som förde till honom Helvig och gav honom henne till hustru samtidigt med att han återgav honom jordelivet.

När hon så återkom med sin önskan att få vigas vid honom utan att först invänta hans fulla tillfrisknande, gick han in på den. Han frågade inte varför hon var så ivrig. Han anade det. Vad hon nu ville var hennes grundvilja, och efter den ville hon handla innan den kallkloka känslokritikern inom henne skulle få tid att vakna och göra henne tveksam. Hon ville bränna sina skepp bakom sig innan hon hann betänka sig, ty en hel människa ville hon bli, och endast kärleken kunde göra henne till det. Därför ville hon vigas till kärlekens livsgärning, medan hjärtat ännu var brinnande och oförvillat.

Han dels anade dels visste allt detta och drog sig ej för att låta henne binda sig. Han visste ju vilken stor och trofast kärlek han hade att ge henne i gengäld för vad hon gav, och han kunde för sin egen del ej stå ut med tanken på den möjligheten att hon skulle lämna Skalunga igen ens för en tid.

Denna söndagsmorgon hade de alltså blivit vigda vid varandra.

Alla som varit med om vigselakten hade gått i högmässan. Ingen var hemma i prästgården förutom brud och brudgum.

Nu låg Ols Erik i sin säng och försökte sätta sig in i att den fagra, unga kvinnan som satt där hos honom var hans hustru. Overkligt som en dröm föreföll det honom, och han kunde ej fatta det.

En enkel vit klänning hade hon på sig. En myrtenkvist i håret och en vid barmen var allt som tydde på brud. Hon hade försmått krans, krona och slöja. Var det med tanke på att hon var en ännu sjuk mans brud som hon underlåtit att smycka sig? Tiden för henne att bedåra hans sinne var ännu ej kommen, fast det var deras bröllopsdag.

Hur skulle det bli när den tiden kom?

Men han ryckte genast upp sig ur den tjusande drömmen. Alla har sin tid.

Han såg på det veka och behärskat ömma uttrycket i hennes ansikte. Han visste att vekhet ej låg i hennes natur, men nu var det hennes vilja att vara eftergiven mot honom. Han tyckte så mycket om detta, just emedan den var hennes vilja och ej hennes natur. Sådan den var var den ej smaklös, utan hade stål och eld.

Han låg och begrundade det halva leendet som besjälade hennes drag. Var det ömhet som belog sig själv? Han blev inte klok på det. Och dock var det ej nytt för honom. Han hade sett det förr utan att någonsin ha lyckats komma underfund med det. Och det var just det lockande och eggande med det. Det var knappt ett leende, det var blott ett gåtfullt skimmer. Det var så karaktäristiskt för henne, som om det vore det synliga uttrycket för hela hennes väsen.

Han tänkte på hur vackra tankar hon hade. Han älskade dem, både för deras egen skull och för att de var hennes.

Först bland dem kom denna hennes tanke att se stigmata i hans händers sår.

Den vänstra handen var nu utan bandage. Såret började ärras, och på ringfingret kunde han bära Helvigs ring. Men den högra handen var ännu ombunden. Den hade blivit värst tilltygad, och det var den som utgjort största livsfaran. Det skulle dröja länge, innan han skulle kunna bruka den, och troligen skulle han aldrig kunna bruka den fullständigt. Ärren skulle han alltid ha.

— Se, på mina händer har jag tecknat dig, säger Gud.

— Se, på mina händer har Du tecknat Dig, kunde nu Ols svara.

Ty var gång han hädanefter såg på märkena i sina händer skulle de påminna honom om Jesu pina och död för syndens skull och därigenom bli honom en hjälp mot hans egen synd. Han var därför tacksam för sina stigmata och ville hålla dem i helgd. Och han var tacksam mot Helvig som givit hans fula ärr det upphöjda namnet.

Han tänkte på ännu en vacker tanke som hon delgivit honom. Då han kände det tomt att de ej skulle vigas inför ett altare, hade hon svarat att för henne var hans sjukbädd ett altare på vilket hon offrat sin käraste för att i offrets sista stund få honom sig återgiven som Abraham sin Isak. Genom den erfarenheten kände hon sig själv förvandlad och hade lärt sig undergivenhet för Guds vilja. Intet altare kunde därför vara henne heligare än hans sjukbädd.

Han var stum av glädje inför det där ordet om att hon förvandlats. Han vågade ej pejla det för att utröna hur djupgående förvandlingen var, det var honom nog att veta att hon haft en erfarenhet av Gud.

Det var högmässotid nu. Han bad henne läsa dagens texter för honom. Sedan satte hon sig vid orgeln ute i salen, och de sjöng psalmen gemensamt.

Också genom hennes huvud drog tankar och genom hennes hjärta känslor likt vindilar denna bröllopsmorgon. Så kom hon nu när hon satt och sjöng att tänka på den värld hon lämnat, på umgängeskrets och artistkamrater. Vilken min skulle de ha gjort, om de sett henne nu, där hon satt och sjöng psalmer på sin bröllopsdag? Vad skulle de tänka om hennes giftermål, så olikt allt vad de kunnat vänta?

Hon log för sig själv vid denna föreställning och stakade sig på psalmen.

Hon tänkte på, hur olika hon och hennes man måste förefalla i allas ögon. Liksom varken hon själv eller någon som kände henne skulle ha tänkt sig hennes blivande man i Ols Erik Larssons stil, lika litet hade han eller någon som kände honom kunnat tänka sig hans blivande hustru i hennes stil. Och dock var de nu förenade för livet!

Där hon satt och sjöng och tänkte andra tankar än psalmens anade Helvig något av all den oro och alla de bekymmer för dem och deras framtid som omgav Erik och henne. Hon undrade om han därinne förnam det också.

Då hon slutat psalmen, gick hon in och satte sig hos honom.

— Känner du någon oro för hur det skall gå för oss att leva samman? frågade hon.

Han smålog.

— Vi har båda starka viljor, sade han.

Hon log också, men det var ett allvarligt litet leende med en underlig blandning av vekhet och beslut. Hon var vek mot honom, och beslutsamheten var riktad mot henne själv.

— Tror du vi ska komma ihop oss? frågade hon.

— Med Guds hjälp ska vi nog komma sams.

— Med Guds hjälp? upprepade hon tankfullt. Litar du då i allting till honom?

— I allting och uteslutande, svarade han med ett lugn i vilket låg en obeskrivlig trygghet.

Hon satt och såg på honom med en inåtvänd blick och tänkte över sig och honom.

Nog hade hon haft en djupgående erfarenhet av Gud, men inte var han så verklig och så med i allt för henne som han var för hennes man.

Gud var så långt borta, och den förnimmelse hon i dödens närhet och under sorgens dagar haft av honom hade kanske mer än något annat uppenbarat för henne hans oåtkomlighet. Det var bara när han i någon utomordentlig tilldragelse sänkte sig ned över en som man förnam honom, dunkelt och övergående, hur förkrossande det än för stunden kunnat vara.

Hon betvivlade att hon skulle kunna komma därhän att leva med honom dagligen och i allt som Erik gjorde.

Kanske behövde hon det ej heller. Hon hade ju nu sin make som hon kunde se och tala med. Han var nu hennes kärleks lag och kunde förmedla Gud till henne. Genom att foga sig efter honom kunde hon komma att leva som en kristen utan att behöva hålla sig uppe i någon övernaturlig känslosfär, vilket översteg hennes andliga kraft.

Hon mera kände än tänkte allt detta och skulle ej ha kunnat utsäga det även om hon velat. Ols visste därför inte, vilken hög ställning hon gav honom eller hur hon gjorde till sin religion hans vilja som hon beslutat sig för.

3

Mor Ols stod framför sin sonhustru och räckte henne sina nycklar.

— Det är inte jag som är husmor här i huset längre nu sade hon.

Helvig stod helt handfallen, fullständigt överraskad av detta oväntade steg av den kära gamla.

Mor Ols tyckte nog att det hedrade Helvig, att hon ej genast var färdig att gripa efter nycklarna, men i sak gjorde det ju ingen skillnad.

— Men kära mor, protesterade Helvig med rörande hjälplöshet, inte kan jag nu tvärt överta ett stort lanthushåll!

Visst var hon sedan gårdagen vigd vid Erik, men att hon därför nu också med ens var fru i huset och betungad med de mångfaldiga husmodersplikterna, därpå hade hon inte ett ögonblick tänkt.

Hon hade enbart tänkt på sin man och sitt personliga förhållande till honom, men nu strömmade över henne allt som hon i och med sitt giftermål iklätt sig, och hon tyckte sig se det förkroppsligat i den lilla sega, arbetsvana svärmodern som stod där, allvarlig som plikten själv, och räckte henne sina nycklar med allt vad de symboliserade.

Helvig stod alltjämt betänksam och gjorde ingen min av att ta nycklarna. Hon lade till och med händerna på ryggen, som om hon fruktat att svärmodern mot hennes vilja skulle stoppa nycklarna i hennes händer.

Måste hon ta hushållet om hand? Ville hon göra det?

Fullt av detaljer som det arbetet var, måste det ej splittra henne? När hon nu äntligen kände sig som en hel människa i kärleken till maken ville hon inte åter splittra sig. Och måste hon ej komma att göra det i ett arbete så fullt av omsorger, helst som det var alldeles nytt och ovant för henne? Uteslutande åt sin make personligen ville hon ägna sig. Han var ännu sjuk och så hjälplös, att han behövde någon helt för sin räkning. Inte hade hon då tid att ta itu med den stora, krävande hushållsuppgiften!

Det gick fort för Helvig att klargöra detta för sig, och så snart hon gjort det visste hon, hur hon skulle handla.

Hon tog nycklarna av svärmodern men blott för att genast stoppa dem i gummans ficka.

— Jag vill inte ha dem förklarade hon. Jag vill inte åtaga mig hushållet. Stanna hos oss och sköt det som hittills, kära lilla mor!

— Inte går det för sig!

— Varför inte?