Ols Barbro

By Elisabeth Beskow

Avslutande delen i trilogin inledd med "Skalunga" och "Skalunga 2".Ett liv tillsammans har nått vägs ände. Helvigs make Ols Erik Larsson har lämnat hennes sida. Ols Eriks grav är både den mest välskötta som välbesökta graven på kyrkogården och det börjar tisslas i trakterna: Sörjer hon fortfarande? Är det vettigt att sitta vid graven dagarna i ända, istället för att bearbeta sorgen på annat vis? Men sorgen kan kännas bottenlös och omöjlig att komma över när man förlorar sin livskamrat och sitt livs kärlek.Skalunga-serien följer prästdottern Helvigs uppväxt både på Skalunga prästgård som i Stockholm.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 20, 2022
• ISBN: 9788728371961

Book preview

Elisabeth Beskow

Ols Barbro

SAGA Egmont

Ols Barbro

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1921, 2022 Elisabeth Beskow och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728371961

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Den omsorgsfullast vårdade och oftast besökta graven på Skalunga kyrkogård var Ols Erik Larssons, Skalunga förste kyrkoherde.

Det var hans änka, fru Helvig Furuclou Larsson, som skötte den. Graven var så ny ännu, att det än ej var tid att resa vården, varför all omsorgen ägnades blommorna. Träget sysslade hon där, och då intet var att göra, kunde hon sitta långa stunder på bänken under hängbjörken och bara se på graven.

— Sörjer hon fortfarande? tänkte mer än en av dem som gick förbi och såg henne sitta där.

Man tyckte nog att hon hade orsak att förebrå sig, så mycket borta från sin man som hon varit under hans livstid. Men man tyckte dock synd om henne nu och räknade henne till godo den trogna vård hon ägnat honom under hans sista sjukdom.

Härdis, den äldsta av Helvigs båda döttrar med Ols Erik Larsson, hjälpte ibland sin mor med gravens vård. Hon var gift med sin släkting Henrik Furuclou, och medan hennes man var på fälttjänstövning, tillbringade hon med sin lilla gosse den sista sommaren i Skalunga, som familjen hade kvar häruppe. Även hon drogs till graven men utan moderns grämelse. Det hade ju ej varit av eget val som hon tillbringat de flesta vintrar av sin uppväxttid med modern i Stockholm, skild från fadern. Hon hade aldrig tänkt på att det kunnat vara annorlunda, men nu var hon dock ibland böjd att avundas sin yngre syster Barbro, som fått tillbringa hela sitt adertonåriga liv med fadern häruppe.

Mer än någon visste eller anade tänkte Helvig på Barbro, sin yngsta, där hon satt vid sin mans grav och grämde sig. Hon var kommen i en så fruktansvärt stor skuld till den flickan, en kärleksskuld så stor, att hon ej såg sig i stånd att nånsin kunna betala den. Till Barbro hade hennes döende man hänvisat henne, om hon ville gottgöra sin mångåriga försummelse mot honom. Det var ju mycket nog det. Men därtill kom ytterligare aderton års kärlekslöshet mot Barbro själv att gottgöra. Helvig hade nämligen av någon outredd anledning aldrig kunnat med denna sin yngsta, som var ful och av ett helt annat stoff än hon själv och den vackra Härdis.

En eftermiddag, då skuggorna började förlängas, satt Helvig som vanligt under hängbjörken vid graven och tänkte på att Barbro, som stått sin far så nära i livet och jämt varit hos honom, nu alls inte bekymrade sig om hans grav. Då fick hon se flickan komma på vägen, som ledde förbi kyrkogården. Det hade ofta hänt, att Barbro gått förbi och sett sin mor därinne, men det hade aldrig hänt, att hon vikit av in till modern. Det hade ej fallit henne in, att modern kunde vilja det, hon var alltifrån sin späda barndom mest van att hålla sig undan för sin vackra, förnäma och på avstånd dyrkade mamma. Hon blev därför ej litet förvånad, då hon nu hörde sitt namn ropas av moderns låga, välljudande röst. Hon hejdade sin snabba gång och lade tvekande handen på kyrkogårdsgrinden, undrande om hon hört rätt. Men modern vinkade henne till sig, och alltså gick hon in och fram till graven.

Förr om åren hade det alltid varit med ovänlig kritik som Helvig betraktat denna dotter, men nu låg det något annat i hennes blick, där hon tyst och allvarsam iakttog den ungdomliga gestalt, som med tydlig tvekan långsamt nalkades henne.

Den enkla, svarta klänningen omslöt en figur, som nästan lika väl kunde ha varit en ynglings som som en ung flickas. Ingen midja, inga svängar i konturen, mera fasthet än mjukhet i hullet och mera kraft än grace i gång och rörelser utmärkte Barbro. Efter sin vana var hon barhuvad, och det sträva, bruna håret glänste med kopparglans i kvällssolen, det låg flätat runtom hjässan, ytterligare framhållande huvudets rundhet. De trubbiga dragen trotsade alla skönhetsregler, men den solbrända hyn var frisk, och de små intelligenta ögonen lyste intensivt blå. Modern gjorde plats bredvid sig på bänken, och Barbro satte sig, alltjämt undrande varför modern kallat henne till sig.

— Du bryr dig inte om graven? sade Helvig i frågande ton och såg på dottern med en blick, som denna ej kunde tyda.

Det låg inte förebråelse i den, snarare något avundsamt och längtansfullt.

— Han är inte där, svarade Barbro liksom ursäktande och såg på gravkullen framför dem.

— Det är som om du inte sörjde? fortfor Helvig i samma frågande ton.

Barbro kände sig förlägen om svaret. Det var så alldeles ovant för henne att tala förtroligt med modern.

— Jag känner så starkt, att han lever, svarade hon.

— Visst lever han, men så långt borta, så fullständigt skild från oss!

Det låg ett djup av smärta i Helvigs ton, men också något hjälpsökande, som på ett sällsamt sätt berörde Barbro och kom henne att känna sig som den starkare och erfarnare.

— Jag förstår dig inte, fortfor modern. Naturligtvis saknar du pappa intensivt, det är väl inte möjligt annat, men ändå är det som om du hade mer glädje än sorg. Hur kan det komma sig?

Barbro dröjde med svaret, ty hur skulle hon kunna fånga sin stora himmelska tröst i begripliga ord? Hur skulle hon kunna uttala den underliga förnimmelse hon levde i alltsedan faderns ingång i evigheten, den att den himmelska världen ej tillslutits efter honom, utan ännu stod öppen över henne?

Hon kände sig icke heller skild från fadern, fast hon var avskuren från varje möjlighet till meddelande med honom. Hon kände det andliga sambandet med honom lika starkt som någonsin under hans livstid. Men hur skulle hon väl kunna ha hjärta att säga detta till modern, som kände skilsmässan så fullständig?

Men hon hade ännu en tröst, som gjorde hennes sorg ljus, och den gav hon ord åt.

— Graven är så tyst och död. Här ser jag bara jorden över hans kista. Men där han lever, det är i stugorna; där folket aldrig tröttnar på att tala med mig om honom, om hur han kom till dem då och då och vad han sagt och gjort vid olika tillfällen. Han kommer så levande emot mig i deras berättelser om honom, lik sig sådan han var, men på samma gång som förklarad av deras kärlek. Han lever kvar och verkar efter också här på jorden, fast han gått till Gud.

Helvig hörde tyst på. Det avundsamma uttrycket blev starkare i hennes ögon. Till sin lill-Ols, som de kallade Barbro, talade folket oförbehållsamt om sin älskade präst, men till hans hustru talade de blott tvunget och knapphändigt, som väntade de ej att bli förstådda.

— Vad berättar de om honom? frågade hon.

Det bar nog emot för Barbro också att tala med modern om den bortgångne, men hon tvang sig nu till att göra det, och när hon väl börjat, kom hon snart i gång. Hon mindes mer och mer och höll sig ej blott till vad andra sagt om fadern nu efter hans bortgång, hon skildrade också åtskilligt från sin egen samvaro med honom under de långa vintermånader, då hon levat häruppe med honom och farmor.

Hon berättade medryckande, målande, livligt och med frisk känslighet. Stundom stod Helvigs ögon bräddfulla av tårar, men dessemellan måste hon le, stundom ömt, stundom också road, ty Barbros berättelser saknade icke stänk av humor.

Solen började stå lågt, dess strålar kom nästan horisontalt in under hängbjörken, och kyrkans skugga räckte nu ända ut till vägen.

Men varken Helvig eller Barbro lade märke till tidens gång. Först när klockan uppe i prästgården ringde till aftonvard, reste sig de två från bänken. Och därvid hände det, att Helvig förde sin arm under dotterns, något som hon aldrig förr gjort, och så gick de tillsammans upp till prästgården, som snart ej längre skulle vara deras hem.

2

— Men, mamma, vi har ju rättighet att vara kvar här ända till maj! Skall vi då lämna redan i höst, så många månader innan vi nödvändigt måste? utbrast Barbro.

Modern hade just delgivit henne sina planer för den närmaste framtiden, vilka gick ut på att de båda skulle fara ned till Stockholm samtidigt med Härdis redan i början av september.

— Pappa ville du skulle ta studentexamen, och det var inte rådligt att skjuta upp slutstudierna till den ännu en vinter, då hinner du glömma för mycket.

— Det är väl i alla fall för sent att komma in i en skola nu.

— Jag tänker låta dig ta privatlektioner.

— Det blir väl mycket dyrare?

— Det bryr jag mig inte om.

Barbro teg, rörd av svaret. Då modern ville göra så mycket för henne, vore det ju otacksamt att komma med invändningar, och otacksam var hon minst av allt. I moderns plan för henne låg dock också en uppoffring av annat slag än penningens, till den vädjade hon.

— Men nog vill väl mamma själv också helst vara kvar här så länge vi får?

— Jag tänker bara på vad som är bäst för dig.

Barbro blev förvånad. Det var så nytt och så ofattbart, att hennes mamma, som förr aldrig brytt sig om henne, nu satte henne före allt annat, till och med före sina egna önskningar.

Barbro kände sig förlägen inför denna stora förvandling. Hon måste ju tro på dess verklighet, men kunde ej förstå vad som orsakat den.

— Det måste vara pappas bortgång, tänkte hon.

Dunkelt anade hon, att det låg någon sorts ånger i moderns förändrade sätt mot henne, och som alla ädla människor intogs hon av ett blygt och ömt och väl dolt deltagande för den som var stolt, men måste ångra sig på botens väg.

— Ska farmor stanna här? frågade hon.

— Ja, hon har lovat att göra det. Någon måste hushålla för vice pastorn och hålla prästgården öppen för folket. Vi tar ju lön och har därför skyldighet mot församlingen att hålla den med ett gästfritt prästhus åtminstone. Och det har lilla farmor varit snäll att åtaga sig.

Helvigs röst fick ett vackert tonfall, då hon talade om sin svärmor, den kärnsvenska lilla bondkvinnan. Barbro njöt av det. Alltsedan hon var liten hade hon omedvetet njutit av sin mammas vackra röst, betagande som den var ej blott i sång utan också i vanligt tal. Aldrig hade hon fått njuta av den så ostört som nu, sedan modern börjat tåla henne så väl i sin närhet och de hårda tonfallen, som förstört den vackra rösten, då Barbro tilltalats, ej mer hördes av.

— Det blir tomt för farmor att gå här ensam utan någon av oss.

— Hon är stark och har inte kultiverade människors ovana att reflektera över sina känslor, svarade Helvig med ett litet känsligt och uppskattande leende.

— Men hon känner djupt.

— Det gör hon visst, djupt och äkta, men hon liksom du tycks ha för mycket evigt ljus inom sig för att kunna se något mörker i sorgen.

Med dessa ord reste sig Helvig hastigt, tog Barbros runda huvud mellan sina händer, såg en sekund med den där längtande avunden i sin blick in i den unga flickans uttrycksfulla små ögon och kysste raskt den raka munnens fasta läppar. Sedan avlägsnade hon sig hastigt med rak hållning liksom halvt förlägen över denna från hennes sida ovanliga ömhetsbetygelse.

Barbro satt stilla kvar, men hennes ögon fylldes av glädjetårar, och hennes händer knäppte sig hårt.

Hon tänkte på hur hon, när han någon gång under faderns sjukdom vågat kasta en blick in i framtiden, bävat mer för utsikten att behöva leva ensam med modern än för utsikten att mista fadern. Hon hade då kastat denna sin förestående nöd på Gud i en ångestfylld bön utan ord. Hon hade haft den förtröstan till honom, att han på något sätt skulle hjälpa henne, men att han skulle göra det genom att vända hennes mammas hjärta till henne, det hade aldrig ett ögonblick fallit henne in som en möjlighet. Och dock, nu tycktes det vara just detta som höll på att ske! I en ordlös bön, full av tack och tillbedjan, vände sig Barbros hela varelse till Gud, överväldigad av hans godhet och makt.

3

Det var i skymningen en vacker dag i början av september. Barbro hade varit i bygden och befann sig nu på hemväg. Hon tog en lång omväg, så att hon kom upp på Skalungaåsen och fick gå längs den och för sista gången se de ståtliga utsikterna, där hon vuxit upp, och vilka helt visst i högre grad än någon kunde inverkat på hennes andliga utveckling.

Hon gick en av de många skogsstigar, som banats av hennes far under hans livslånga verksamhetstid i Skalunga. Han hade haft för vana att söka sig genvägar genom skogen mellan de få banade vägarna. Därvid hade han låtit leda sig av sitt lokalsinne och kompassen. Här och var hade han skurit märken i träden för att återfinna sin stig, och där det blivit alltför oländigt, hade han roat sig med att röja. Ofta hade han gått dessa sina genvägar, andra hade kommit att gå dem också, dels i hans sällskap, dels ensamma, ledda av hans märken, varför många av dessa stigar nu var ganska allmänt anlitade av fotgängare. Barbro såg något symboliskt i detta faderns vägröjande. Och det var med andakt hon långsamt gick hans stig fram.

Det var hennes sista dag i Skalunga. I morgon skulle hon följa modern till Stockholm för att börja sitt nya liv där. Nu hade hon varit ute på avskedsbesök, fast hon ej velat kalla det så. Överallt hade hon, för att hålla modet uppe både hos sig själv och andra, ställt i utsikt möjligheten att komma upp igen till jul. Hon anade nog, att hon ej skulle få mod att göra det, ty då skulle hon behöva gå här med medvetande, att det var oåterkalleligen sista gången hon bodde i Skalunga, och det skulle hon ej stå ut med. Men nu tog hon till den möjligheten som en tröst.

Fast det kändes så svårt som om något måste brista inom henne vid avskedet från barndomsnejden, insåg hon dock nyttan, ja nödvändigheten av att se bort från det förflutna till det tillkommande. Hon var för ung att leva i minnen och för livskraftig att blott gå kvar i en annans verksamhetssfär, även om det var en över alla andra älskad fars och ett det mest välsignade livsverk. Hon hade dock sitt eget liv att leva. Det mesta av det låg framför henne. Hon längtade att ta uti med det.

Bland andra gårdar hon varit till i dag var också Karpgården. Där hade den unge bonden, Karp Anders Bertilsson, berättat för henne om sitt sista sammanträffande med hennes far och dennes uppmaning till honom att bruka sin gård som brukade han den icke.

— Se, det ordet glömmer jag inte, och jag känner nog, hur väl jag behöver minnas det, så att jag inte förlorar min själ till gården. Just det att hans röst var så trött och slocknande, när han gav mig den där varningen, gjorde den ännu kraftigare.

Så hade Karp Anders sagt.

Där Barbro nu gick, tänkte hon på att också hon hade ett sådant kraftigt avskedsord av fadern att minnas. Hon hade ju vuxit upp hos honom, otaliga var de ord han givit henne, strålande hans dagliga livs exempel, mäktig hans väsens dragningskraft uppåt, men allt han varit för henne, givit henne och lärt henne hade koncentrerats i de tre ord han med redan stelnande läppar tillviskat henne i sin dödsstund. De hade varit hans sista ord på jorden, och de hade ställts till henne!

Hon tog upp ur fickan en liten plånbok och ur den ett kort, på vilket hon skrivit de tre orden med rött bläck:

Behåll… din krona!

Hon stannade och såg på dem. Så vände hon kortet, på vars andra sida hon med vanligt bläck skrivit de tre orden i deras sammanhang:

Se, jag kommer snart, behåll det du har, att ingen tager din krona!

— Min krona? upprepade Barbro sakta och begrundande.

Hon lyfte sin blick från kortet och såg ut över det allvarligt ståtliga landskapet. Men hennes blick var inåtvänd. Från de yttre tingen såg hon in i den andliga innebörden av det liv hon här levat.

Själen i det livet hade varit kärleken mellan henne och fadern. Hon hade ej älskat oreflekterat, som barn oftast göra, utan tidigt blivit fullt medveten om hur intensivt hon höll av sin far. Ibland hade hon fruktat, att hon avgudade honom. Men nu visste hon till sin glädje, att hennes kärlek icke varit avgudisk, ty hon älskade Gud blott ännu mer, sedan han tagit fadern till sig från henne, och det skulle hon väl ej ha kunnat, om hon avgudat den bortgångne.

Det underliga var att hon knappast tyckte sig ha gjort någon förlust, snarare en vinning. Orsaken kunde ej gärna vara blott den, att fadern för henne fortlevde dels i henne själv, dels i alla dem, bland vilka han verkat och som älskade honom. Den egentliga orsaken till denna förnimmelse av vinning kunde ej gärna vara någon annan än den, att Gud själv kommit henne närmare i sorgen och givit henne mer än någonsin av sig själv i gengäld för den han tagit. Hon förnam hans gudomliga närhet så starkt ibland, att hon kände det förintande i den och måste bedja honom dölja sig igen, om det var hans mening, att hon skulle leva kvar på jorden.

Blott för sin faders gamle vän, snickaren Breds Daniel, hade hon antytt något om denna sin underbara erfarenhet, som var för andlig för att rätt kunna uttryckas i ord. Han hade lyssnat förstående, sett på henne med öm respekt och sagt som sin åsikt, att det måtte vara en försmak av saligheten, som beskärts henne.

Nu skulle hon lämna denna bygd, över vilken himlen för hennes andes syn öppnat sig vid faderns ingång. Hon skulle nu dra ut i världen och livet, himlen skulle sluta sig igen och Guds närhet bli mindre kännbar, så att hon skulle kunna leva kvar på jorden.

Nog hade hon helst velat få följa fadern in i den himmelska världen, men var ändå nöjd med att först leva vidare på jorden sin tid ut. Inte ville hon gå, förrän hennes stund var inne. Inte ville hon gå miste om allt hon ännu hade att lära, allra minst den särskilda kännedom om Herren, som blott kunde vinnas under ett fortsatt jordeliv. Inte heller ville hon lämna ogjorda de gärningar, som här i livet låg beredda för henne att vandra i. Men ett ville hon av hela sin intensiva själ: behålla sin krona.

Min krona! tänkte hon åter, begrundande, allt medan hon långsamt gick framåt under träden längs Skalungaåsen och höstskymningen tätnade och stjärnorna strålade fram över de väldiga skogarna.

Hennes tanke sträckte sig mot allt det outsägliga, som koncentrerats i det enda ordet: kronan. Uppmaningen att vara trogen och behålla den stod ej blott skriven på det lilla kort hon höll i handen, hon läste den i en väldigare skrift, skriven av Guds eget finger i stjärnevärldens ljusa oändlighet, i hennes hembygds skogars eviga grönska, i det strålande minnet av hennes fars stora personlighet och rika ingång i livet, och hon kände den i sitt eget gudshängivna väsens mest brinnande åtrå.

II

1

Trots sin ungdom och sitt friska, hurtiga utseende, såg hon ej mycket ut för världen, lilla Ols Barbro Larsson, där hon en gråkall vintereftermiddag kom kilande Västmannagatan fram med skinnmössan djupt neddragen, händerna i ulsterfickorna och läxböckerna inklämda under armen.

Då och då tittade hon upp på husnumren över portarna. Hon gjorde det med förargad min, och vid ett tillfälle uttalade hon sitt missnöje högt, när hon talade till en liten svartbrun, raggig hund, som följde med henne, men inte tycktes dela hennes förargelse.

— På de här banala, breda gatorna härskar då nivelleringen om någonstans! Jag kan inte med det, du Mac! Ingen individualitet på hus eller portar! Den ena precis lik den andra! Det gör ju att man aldrig lär sig känna igen en port, utan måste kika efter numret i skumrasket. Annat var det i Skalunga! Där fanns inga nummer, men där var minsta lilla stuga en personlighet för sig. Men du var aldrig med där, du