Fostersyskonen

By Elisabeth Beskow

Fostersyskonen Valdemar och Olga har alltid stått varandra nära. De har delat uppväxt och således syn på världen. Fram till nu. Olga känner att något har börjat förändras mellan dem, men Valdemar förstår inte alls."Du är socialist och jag kristen."Valdemar förstår fortfarande inte skillnaden och, kanske, har en fundamental syn på livet förändrat fostersyskonens relation för alltid. "Fostersyskonen" är en berättelse som utspelas under 1920-talet i Sverige, präglad av författarens tro och samtid.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 20, 2022
• ISBN: 9788728372043

Book preview

Elisabeth Beskow

Fostersyskonen

SAGA Egomnt

Fostersyskonen

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1922, 2022 Elisabeth Beskow och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728372043

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

FÖRORD.

Denna bok är ingen så kallad rolig bok. Den gör heller icke anspråk på att vara litterär. De som söka sådant göra därför bäst i att lägga den åsido.

Den är närmast att betrakta som en bibelstudie och har tillkommit under krigsåren, då en ofrånkomlig andlig delaktighet i världsnöden drev undertecknad till ett djupare inträngande särskilt i profetian för att hämta mod att leva. Osökt tog den berättelsens form, vilken bäst lämpar sig för min penna.

Ett begär att förmedla också till andra i denna vår mörka tid den kraft till att tro och hoppas trots allt, som endast umgänget med bibeln ger och som jag själv fått erfara under det umgänge med den, vilket resulterat i denna bok, driver mig att ge ut densamma, fast den icke innehåller något nytt, djupsinnigt eller märkvärdigt.

Utan alla anspråk kommer den och vänder sig blott till dem av min läsekrets, som kunna känna sig hågade att sitta ned för några stunder med mig och Fostersyskonen kring bibeln.

Stockholm i oktober 1922.

Runa.

1.

— Vi ha glidit mer och mer isär, Valdemar.

— Isär? Jag förstår inte vad du menar.

— Åjo, det förstår du nog.

— Nej, på min ära. Vad är det för skillnad mellan våra ideal? Jag begriper inte, att du kan göra så mycket av dem, då de i själva verket sammanfalla. Vi se bara var sin sida av samma sak, det är alltihop.

Men Olga skakade på huvudet, detta lilla kloka, envisa huvud, som kunde både reta och förtjusa honom.

— Kan du säga skillnaden då? frågade han utmanande.

— Du är socialist och jag kristen.

— Ja, det vet vi. Men skillnaden? Det var den jag frågade efter.

Hon såg på honom med sina kloka, glänsande ögon, vilka blott vid utsökta tillfällen tillätos att bli varma av känsla. Just emedan dessa tillfällen voro så sällsynta, värderade han dem. Att nödgas söka den tillbakahållna känslan hos henne, fängslade honom. I denna stund av dispyt var hennes känsla för honom väl dold. En annan sorts känsla låg nu på djupet av de ögonen, men den var snarare riktad emot honom, ty den var kärlek till det ideal hon försvarade mot hans.

— Skillnaden mellan våra ideal är grundväsentlig, sade hon. Kristendomen säger: »Mitt rike är icke av denna världen». Socialismen: »Mitt rike är av denna världen».

Han gjorde en rörelse av otålighet.

— Det är kristendomens stora brist, att den säger så, skar han till. Det är därför den ingen makt har över vår tids människor. Den är för andlig. Den tiger förnämt och har inte ett ord till svar på massornas starkaste krav. Jo, ord kanske den har, rättade han sig med en tillsats av förakt i tonen, vackra ord om sparvar och liljor; men var har den handling, den handling, som krävs? I handling tiger den förnämt. Och därför ropa stenarna.

Socialismen räcker de hungrande bröd, medan kristendomen bara tuggar om sina gamla utnötta löften om himlens salighet, omväxlande med hotelser om helvetet. Vår tids människor tro varken på himmel eller helvete, men de begära jorden. Kristendomen passar dem ej, den är opraktisk och har spelat ut sin roll. Socialismen kommer nu i dess ställe för att föra mänskligheten framåt.

Han hade talat sig varm. Han trodde på sitt ideal. Med ungdomlig entusiasm hade han omfattat det, i dess tjänst hade han vuxit till man, och all sin kraft ville han ägna det alltid.

— Du gör kristendomen orätt, invände hon. Fast den icke är av världen, är den i världen.

— Men främmande för världen, ifyllde han på sitt raska sätt. Och därför är den utan inflytande. I nära tvåtusen år har den predikats i Europa, men har den kunnat hindra det fasansfullaste av alla krig att bryta ut och fortgå år efter år under alltjämt växande fasor? Och nu, då ändtligen fredsinitiativ börja tagas, är det av de kristna? Nej, av socialisterna är det.

De ha blivit trogna sitt ideal. Om de än i de krigförande länderna översköljdes och rycktes med av det allmänna vanvettet, så äro de dock nu de första att vakna till sans och yrka på fred, de enda, modiga nog att sträcka ut sina händer till varandra över nationalitetsskrankor och stridslinjer. Socialisterna är det, som göra så, icke de kristna. De tiga, där de inte rent ut predika i krigshetsens och fosterlandsidolens tjänst.

Hon lyssnade med ett smärtsamt drag kring munnen och en fin rynka mellan ögonbrynen. I hans anfall kände hon sanningens skärpa, men hon också hade sanningen till vapen.

— Kristendomen går inte fram med utvärtes åthävor. Guds rike är ännu blott ett invärtes rike på jorden.

— Så invärtes som kärnan i en lök, medgav han föraktligt. Skala av skal efter skal ända in, och så…

Han slog ut med händerna för att beteckna slutfyndet och det invärtes som bara tomma luften.

Hon svarade inte, men smärtedraget kring hennes mun blev skarpare. Han märkte det och veknade. Hon var honom mycket kär. Hennes lilla kutryggiga, snedvuxna kropp var intet att åstunda, men hennes själ älskade han. Och den blickade fram ur de glänsande ögonen, som fulla av intelligens och godhet gjorde det smala, alldagliga ansiktet förunderligt tilldragande.

Hån böjde sig över henne.

— Olga!

Hans ton var en helt annan än nyss, då han teoretiserat, nu var den personlig, vek, frågande med en nyans av avbön.

— Har jag pratat dig avog mot mig nu? frågade han bekymrad.

En omärklig darrning, som hon dock genast behärskade, gick över hennes läppar.

— Inte mot dig, men mot din socialism. Jag kan aldrig gå med på den, Valdemar.

Förut under samtalet, då hans tankar ryckt honom med sig, hade han sprungit upp och livligt gestikulerande gått av och an i rummet. Nu hade han blivit lugnare och satte sig bredvid henne i soffan.

— Du var med på den i början, minns du inte det? Då jag först omfattade den, förstod du mig.

— Då var den ännu de tillbakahållnas och undertrycktas rättmätiga rörelse. Men nu, när den fått makt, blir den i sin tur förtryckare. Ingen rörelse tål vid att få världslig makt, så länge Satan är världens furste.

— Jaså, du vänder dig ifrån en rörelse, så snart den lyckas! Det är väl således, emedan kristendomen misslyckats, som du håller så intensivt fast vid den?

Han smålog, men hans leende mildrade ej ordens skärpa, ty det var ironiskt. Han tyckte sig ha så slående rätt, att hon väl måste inse det.

— På vad sätt har den misslyckats?

— Å, på alla sätt. Den har ingen makt. Ingen räknar med den.

— Tvärtom, den har all makt i himmel och på jord, och Gud räknar med den.

Han ryckte på axlarna.

— Du måtte vara blind för verkligheten, sade han.

— Långt därifrån. Jag ser bara djupare in i den än till ytan.

— Nå, vad ser du därinne då? frågade han nedlåtande.

— Guds avsikt.

— Jaså, du är invigd i den?

— Ja, så långt som jag är invigd i hans ord.

— Nå?

Trots sin ironiska överlägsenhet var Valdemar intresserad, ty Olga brukade aldrig komma med påståenden utan grund.

— Om hans avsikt nu alls icke är, att under den närvarande tidsåldern, mellan Kristi första och andra ankomst, omvända världen, kan han då sägas ha misslyckats?

— Det beror på vad hans avsikt skulle vara.

— Om den vore att genom Kristi offer bringa återlösningen och utvälja förstlingsförsamlingen, lämnande den övriga världen åsido tills vidare, intill tiderna för alltings återställelse?

— Och när skulle de tiderna komma?

— De skulle inledas av Kristi andra tillkommelse, då den under denna tidsålder utvalda brudförsamlingen blir Lammets hustru för att sedan regera med honom i de tusen åren. Först under det regementet blir hela världen kallad till del i Kristi återlösning.

Fast han ej längre var ironisk mot hennes syn på saken, släppte han ej för den sin egen.

— Det där tusenåriga regementet skall ju bli på jorden?

— Ja.

— Nå då! utbrast han livligt. Är det inte det socialismen gör allt för att förverkliga? Är inte dess ideal innerst detsamma som kristendomens: allas förbrödring?

— Men medlen för att nå målet! Kristi evangelium är kärleken, som vinner. Socialismens själ är hatet. Den vill omstörta bara för att sätta ett nytt våldsregemente i stället för det gamla.

— Våldsregemente! Visst inte. Ett frihetsrike, där alla ha lika rättigheter, är idealet. Om det måste vara våld med, så är det deras fel, som i själviskhet roffa åt sig mer än de ha rätt till.

— Och du tror, att själviskheten upphör med det att de yttre formerna för folkens sammanlevnad bli ändrade? Själviskhetens makt bryts inte med mindre än ny födelse.

— Det går jag oförbehållsamt in på. Men jag håller före att socialismen just är den makt, som ska åvägabringa denna nyfödelse i stort.

— Den är en av födslosmärtorna, medgav hon. Kriget, dyrtiden, hungern, farsoterna, revolutionerna, klasskampen, nöden — allt är födslosmärtor, som rister världskroppen, men det nya liv, som framfödes, är av Gud.

Hennes ord angåvo något elementärt och stort, som starkt tilltalade honom.

— Det är som jag ofta har sagt, sade han livligt, att vi egentligen tycka detsamma, fast vi tala med olika uttryck om samma sak och därför tro oss stå så vidt skilda. Det som sker, är så ofattligt stort och mångsidigt, att det går lätt för oss, begränsade varelser, att haka oss fast vid var sin detalj, som tyckas stå i strid mot varandra, men i själva verket blott äro olika delar av samma väldiga mekanism, som ingen människa är i stånd att ta en överblick av i dess helhet. Är det inte så? Säg, Olga?

Hennes ögon glänste av samförstånd med honom. Båda lyckades de att för ögonblicket släppa taget om var sin del av mekanismen för att ta en överblick av det hela, så långt deras begränsning tillät, och inför det helas gigantiska storhet kände de skiljaktigheten mellan sina respektiva ideal obetydlig.

En klocka slog sju.

Valdemar sprang upp.

— Jag har ett sammanträde kl. halv åtta och måste ordna mina punkter innan dess, sade han och efter ett hastigt avsked skyndade han bort i flygande fläng, som hans vana var.

2.

Olga och Valdemar voro syskon utan att alls vara släkt. De voro så kallade sammanbragta barn. Valdemars mor och Olgas far hade gift sig med varandra, då Valdemar och Olga voro tretton år. Valdemar hade dittills varit utan syskon, men Olga hade både en bror, Gunnar, och en syster, Blenda, som båda voro äldre än hon. När nu Valdemar kom in i syskonkretsen, tyckte sig Olga ha fått en tvillingbror, och just emedan han var lika gammal som hon, så när som på ett par dagar, betraktade hon honom från första stund som sin särskilde kamrat och bror.

Han hade i början alls inte fäst sig vid den lilla obetydliga flickan. Det gjorde ingen vid första bekantskapen med Olga. Men när man känt henne någon tid, gick hon upp för en. Så var det med alla, och så hade det varit med Valdemar också. Han hade under uppväxttidens år kommit att fästa sig mer och mer vid sin lilla tvillingsyster, som han ibland på skämt kallade henne. Han var begåvad och livlig och hade ett stort behov att meddela sig. Så länge modern och han varit ensamma, hade han brukat orera för henne om allt som intresserade honom, men när hon svek honom genom att mot hans vilja och ivriga protester gå och gifta om sig, beslöt han att straffa henne med att sluta sig för henne.

De många nya omsorger och plikter hon genom sitt omgifte påtog sig, tvungo honom att hålla det beslut han nog annars inte stått fast vid. Modern hade inte mycken tid att höra på hans funderingar och icke heller styvfadern. Att resonera med Blenda föll honom ej in. Hon gick upp i sina flickvänner och intressen, till vilka styvbrodern alls inte hörde. Med Gunnar levde Valdemar under pojkåren i en sorts ungtuppsfiendskap, vilken vid mognare ålder övergick i en på olika åsikter grundad ständig stridighet. Deras resonemang blevo under pojkåren alltid gräl och i mandomen dispyt. Även om de händelsevis ibland tyckte lika, måste de motsäga varandra. Den enda i hemmet, som Valdemar obehindrat kunde utveckla sina tankar för, var Olga. Hon hörde på intresserad och förstående. Sade hon emot, vilket hon kunde göra ganska ofta, skedde det ej av motsägelselusta, utan av övertygelse.

Då Valdemar gjorde sig besvär med att reflektera över hennes invändningar, måste han erkänna, att det fanns skäl för dem. Hon var klok och tänkande, den lilla ungen, och hade tydligen både huvud och hjärta. Detta i förening med hennes intresse för andra och anspråkslösa åsidosättande av sig själv gjorde henne till den allra bästa syster en pojke kunde önska sig.

Olga gjorde minst väsen av sig i hemmet, och ingen trodde sig fästa vidare avseende vid henne, men ändå var hon i själva verket den, som alla tyckte mest om. Råkade syskonen i delo och ville båda parterna ha rätt utan att sinsemellan lyckas klara upp saken, vädjades till Olga, och för hennes omdöme böjde sig båda parterna utan att tänka på att de gjorde det. Alla kände instinktivt hennes opartiskhet och rättvisa. Hon höll av dem alla och hade en klar och ej lätt förvillad blick för allt och alla hon såg på.

Hon var van att bli förbisedd av främmande och av mera tillfälliga bekantskaper och att så småningom upptäckas av dem hon träffade oftare, vinna dem och till sist se sitt herravälde befästat. Men om hon således ej gärna kunde vara okunnig om sin makt, reflekterade hon ej över den eller var stolt över den, hon tog den som något glädjande och naturligt, ungefär såsom man njuter av och brukar sin hälsa utan att egentligen tänka på den.

Vänskapen mellan Olga och Valdemar hade växt med dem och alltmer befästats under årens lopp, varunder gemensamma eller av den andra delade erfarenheter givit dem en vänskapens historia att se tillbaka på. De båda kände sig själva såsom hörande ihop och betraktades så av andra.

Denna samhörighetskänsla hade ej minskats under de år Valdemar för praktiska studiers skull tillbringat i utlandet, huvudsakligast i England. De hade brevväxlat under hans frånvaro och vid hans återkomst fortsatt syskonskapets förtrolighet, som tycktes kunna motstå även påfrestningen av den sig alltmer vidgande skiljaktigheten mellan deras ideal. Den hade ej varit så stor förr som den blivit nu, denna skiljaktighet. Att den ökats och skärpts, berodde väl på att de var för sig kommit till större klarhet och insikt om sin egen uppfattning och ställning till tidshändelserna, sedda i ljuset från vars och ens olika ideal.

Ideal!

Olga, som sedan Valdemar lämnat henne återtagit det översättningsarbete hon varit sysselsatt med, när han kommit, lade ifrån sig pennan och satt tankfull med pannan stödd i handen.

Det var inte bara ett ideal hon hyllade, det var Gud hon tillbad. Och det är mera än att hylla ett ideal. Därför kunde hon ej vara så tolerant mot Valdemars ideal som han, trots sina hetsigare yttranden, dock i sitt hjärta kunde vara mot hennes. Han visste ej, hur mycket hennes Gud var för henne, han trodde ej Gud var mer för henne än socialismen för honom. Men däri misstog han sig. Det hade först på sista tiden blivit henne fullt klart, och vid deras allra senaste dispyt hade det sett ut, som om sanningen börjat glimta fram också för honom.

Olga satt och tänkte på deras sista samtal. Hon tänkte på den utveckling Valdemar undergått på de senare åren, och jämförde den med sin egen, och den jämförelsen bekräftade de ord hon sagt till honom: »Vi ha glidit mer och mer isär.»

Hon var av naturen religiöst anlagd och hade alltid haft lätt att fatta det som hörde till trons värld. Hon älskade den världen och levde i den. Hon kunde se tillbaka på djupa inre erfarenheter, För henne var Gud levande verklighet, hon älskade Fadern, sådan som Sonen uppenbarat honom.

Hon läste gärna, helst det som var djupsinnigt. Men hon förvillades ej lätt. Ibland kunde hon ryckas med i ett eller annat förståndstvivel, eller stå frågande inför en förnekelse av ett eller annat slag, men det dröjde sällan länge, innan hennes sunda inre livs pulsslag gjorde sig förnimbara och de främmande tillsatserna avsöndrades igen ur hennes andliga organism utan att ha förmått skada den. Att tvivla på en främmande Gud, som man ännu icke lärt känna, det går lätt, men icke så att tvivla på den Gud man älskar. Kärleken bevarade och gjorde henne stark i tron.

Olga var ingen rotlös varelse, utan kände sig stå, där hon växt upp, och älskade såväl den jord, där hon hade sina rötter, som den himmel hennes solbelysta krona höjde sig mot. Fast hon