Goda gudar

By Albert Olsson

Blåsten kastade sig ner över gården innanför strandkanten. Stormen var kommen. En efter en sätter sig männen upp och Stabbe siktar sin pilbåge åt stormens riktning. Stabbes pil far iväg i natten och den häftiga stormen lugnar sig något. De skäggiga männen verkar köpa logiken att spjutet har lugnat stormen. Stabbe ser en ominös figur i nattens mörker och spår en illavarslande framtid. Han tror att olyckan kommer svepa in över den halländska kusten. Kanske ligger framtiden västerut... "Goda gudar" är den första boken i trilogin om de halländska kustbönderma på 1000-talet som drar västerut på vikingafärd.Följer de halländska kustbönderna som drar väster ut på vikingafärd under 1000-talet.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 24, 2021
• ISBN: 9788726741124

Book preview

Första kapitlet

Stabbe i Haverdal satt i högsätesbänken och grubblade. Framför honom glödde elden i jordgropen på golvet. Små blå lågor hoppade och lekte över glödhögen. Stabbe följde uppmärksamt lågorna med ögonen. Mellan hans ögonbryn låg ett fundersamt veck.

Stabbe böjde sig makligt framåt och rörde om i glöderna med en käpp. Käppen fattade eld och Stabbe borrade ned den i jordgolvet, tills elden slocknade.

Det var nästan natt. Gårdsfolket snarkade runtom på bänkarna. De hade haft bråda dagar med sädesbärgningen, som blivit fördröjd genom de i år alltför tidiga höstregnen.

Stabbes hustru satt och väntade på att mannen skulle resa sig och följa med henne ut i sovhuset. Men han ville inte. Hustrun betraktade honom förstulet. Han verkade orolig i kväll.

Hustrun öppnade munnen för att säga någonting men ångrade sig och teg i stället.

På väggen bakom Stabbe låg hans långa kastspjut, vilande på två hållare av trä. Ovanför spjutet hängde en båge.

Stabbe lyssnade.

– Hör du något, Stabbe? frågade hustrun som såg att vecket i Stabbes panna djupnade.

Stabbe svarade inte. Han böjde sig ännu djupare framåt. Elden kastade ett rött sken över hans bruna hakskägg och hans tjocka läppar som nästan doldes under det nerhängande munskägget.

Det var tyst i stugan. En av de sovande vred och jämrade sig. Stabbe gick bort och lutade sig över honom och tittade honom noga i ansiktet. Sedan återvände han till sin plats i högbänken.

– Nu går jag, sade hustrun buttert, trots att hon högst ogärna gick ensam över gårdstunet sedan natten brutit in.

– Stanna, befallde mannen henne.

Hustrun rörde otåligt på sig men blev sittande.

– Vad väntar du på? frågade hon efter en stund.

Mannen tog bågen från väggen, knäppte på strängen och lyssnade till klangen.

– Hör, nu kommer han, sade mannen och halvreste sig.

Hustrun lyssnade länge och förgäves. Sedan tyckte hon sig höra något som påminde om en humlas surr. Ljudet steg och steg, det växte tills det lät som tutandet i en ofantlig lur, växte till ett dån som kom närmre och närmre. Och nu hörde hon tydligt hur havet sjöng. Då visste hon vad mannen suttit och väntat på: stormen! Ty Stabbe kände alltid på sig när stormen skulle komma, och han blev varje gång lika orolig.

Nu kastade sig blåsten ner över gården innanför strandkanten. Vinden stötte ner genom rökhålet i taket, dök ner i härden och blåste den lättflygande träaskan ut över stugan och de sovande, som sömndruckna gnuggade sig i ögonen och reste sig på armbågarna och gäspande lyssnade till det stigande dånet. Det lät som om tusen fötter tassat på taket. En efter en satte männen sig upp.

Stabbe lade en av de fjäderprydda pilarna på bågen och siktade mot rökhålet. Han väntade på stormtjutet. Nu kom det, visslande och vinande, och for gällt och vasst in genom rökhålet. Alla rös och tittade uppfordrande på Stabbe. Och Stabbe sköt. Pilen for raka vägen ut genom eldhålet och försvann i natten. Stormtjutet tystnade, och stormen bedarrade en aning.

– Skottet hjälpte, sade Ragulf inhysing och sträckte benen ifrån sig.

– Skott hjälper alltid, om man kan få det till att ta mitt i stormkroppen, sade Stabbe och hängde tillbaka bågen på dess plats på väggen.

De hörde hur stormen härjade i träden utanför gården. Det tassade alltjämt på hustaket, men ingen var rädd längre, nu sedan Stabbe skjutit stormskott.

Havet dånade och dundrade. Och så började det. Regnet kom ymnigt. De långa regnstrålarna stod in genom rökhålet som långa spjut. Spjuten föll rakt ner i elden, som inte tyckte om regnet utan började spotta och fräsa.

En efter en sjönk de trötta männen ner på bänkarna, makade ryggen tillrätta i halmen och försjönk i stormnattens dödstunga, farliga sömn.

Stabbe kände att det drog i ögonlocken. Framför honom på bordet stod en lermugg med öl, men Stabbe vågade inte dricka för att inte bli ännu sömnigare.

– Kom så går vi, bad hustrun än en gång.

Stabbe lyssnade till stormen. Den arbetade som en höststorm borde göra. Och havet ältade och vräkte sig i samma gamla tongångar som var Stabbe så välbekanta. Det var säkert inte farligt att lämna människor och gård i nattens vård.

Stabbe tog spjutet från väggen, öppnade den låga dörren och kikade ut.

Stormen rev och slet i Stabbes hår och skägg och han höll sig stadigt i dörren för att inte bli omkullkastad.

På södersidan av tunet låg en gammal ättehög. Ingen visste vem som sov inne i den, men det gick sägner om gods och guld som skulle vara förvarade i högens innandöme.

Stabbes far hade lärt honom redan i hans barndom att ingen förståndig man går över ett gårdstun utan att hålla ett öga på ättehögen. Stabbe gjorde därför ingenting annat än följde gammal vana när han i den skumma natten med dess bleka nytändningsljus sneglade åt högen, medan han tog de första stegen över tunet med hustrun tätt i hälarna.

Nymånen stod över havet i vilket vågorna gick med stormkammar med vita åsar som månen färgade blodröda. Hustrun fick syn på de rödglänsande skumränderna och pekade ut dem för mannen:

– Se, sade hon, vad betyder det? Rött skum.

– Det måtte du väl ha sett förr, svarade Stabbe och gäspade. Spänningen hade släppt. Stabbe stödde sig på spjutet som på en stav medan han gick.

– Jag undrar vart stormen förde pilen, sade han med en belåten suck.

I detsamma råkade Stabbe kasta en ny blick mot ättehögen. Han stelnade till och grep häftigt och hårt på spjutet. Ty där borta, vid foten av högen stod en man i mantel och livrock och med högra handen instucken i bältet och tittade på Stabbe.

– Vad är det? frågade hustrun.

Stabbe nickade i riktning mot högen.

– Ser du inte? frågade han med grötig och orolig stämma.

– Vad är där att se? undrade hustrun och stirrade.

– Ser du ingenting?

– Jag ser högen.

– Ser du inte mannen?

– Jag ser ingen man.

Stabbe stod obeslutsam. Vad var nu på färde? Var det dödingen i högen som kommit ut därför att han blivit störd av stormnatten eller gällde det något annat?

De hade inte många steg kvar till sovhusdörren. Stabbe föste in hustrun och sade till henne att hon skulle gå och lägga sig.

Främlingen stod kvar på samma ställe och Stabbe gick honom så nära som femton steg, närmre vågade han sig inte.

– Vem är du? frågade Stabbe myndigt.

Den andre svarade inte.

– Är du död eller levande, något som varit eller något som skall komma? fortsatte Stabbe med sina frågor.

Han fick inget svar. Då började han betrakta skepnaden framför sig. Den hade grå mantel och grå livrock, grå långhosor och grå skoband som var snodda ända upp till knäna. Så var ingen levande människa klädd ens om hon gick i vadmal, så grå i grått, och när Stabbe tittade bättre efter kom han underfund med att han kunde se ättehögens fotstenar och sluttningens gräs tvärs igenom skepnaden.

Stabbe gick två steg närmre. Han kände sig för med både själ och ande. Någon gravkyla kände han inte. Då var det alltså ingen död. Stabbe andades lättare. Då var det kanske inte fråga om att någon skulle dö den här gången.

Stabbe stod stilla. Skepnaden likaså. Månen gled fram mellan taggade och rivna skyar.

Och nu såg Stabbe någonting som för första gången kom Stabbe att skaka av rädsla: mannen hade inget ansikte.

Stabbe lyfte hastigt spjutet. Järn uthärdade inget otyg.

– Drag dit varifrån du kommit – han gjorde ett uppehåll – från jorden … Skepnaden stod lika orörlig som förut – från luften – fortfarande inte en rörelse – från havet – mannen gjorde en första rörelse i det han tog handen från bältet. I samma ögonblick slungade Stabbe spjutet, men han hann att se att mannen försvunnit innan spjutet nådde fram och borrade sig ner i gravhögen.

Stabbe hade inte mod att gå och hämta spjutet. Han kallade på hustrun. De återvände skyndsamt till stugan. Kalla rysningar av nattskräck och stormskräck och skräck för den svarta nattens makter skakade Stabbe ännu när han snubblade över tröskeln in i stugan och ropade åt männen att de skulle stiga upp, för här kanske snart kunde bli fara på färde.

Männen muttrade sömnigt men blev klarvakna, när Stabbe började berätta om skuggmannen vid ättehögen.

– Han stod inte för spjutet, sade han. Vi har ingenting att frukta. Han kommer över havet. Fast ingen vet om det är dag eller natt när han kommer.

Regnet föll i strömmar.

Stabbe skickade sonen Redar ner till stranden för att se efter ifall något drev i land. Han gav honom två huskarlar till sällskap men själv blev Stabbe sittande framför elden som han underhöll med pinnar varje gång den ville falna. Då och då gick han till dörren och tittade ut.

Någon gång efter midnatt kom Redar och huskarlarna skyndande. De hade sett en båt slungas mot Skälrevet. Det var en stor båt med rätt mycket folk i efter vad de tyckt sig förstå. Båten hade slagits sönder mot revet, men människorna hade räddat sig i land. Redar och huskarlarna hade bevakat främlingarna alltsedan de drev i land på revet och ända tills de befann sig på strövtåg inåt land i riktning mot gården.

– Nu gäller det att ta det lugnt, sade Stabbe. Han som kommer är varslad och okänslig för spjut, om jag förstått att tyda tecknen rätt. Hölj elden!

Stabbes hustru skyndade sig att ösa aska över glöderna.

Det var alldeles tyst i stugan. Stabbe sade till Redar att han skulle se efter att dörren var väl låst. Själv sköt han försiktigt undan skjutluckan från ett av de två väggögon som vette utåt gårdstunet. Stabbe såg till att börja med ingenting annat än svarta natten men rätt snart började hans ögon vänja sig och han kunde se husen avteckna sig i det fattiga och ostadiga månskenet.

Månen försvann och regnet smattrade ner i en kort men häftig skur. Då regnet lättade och månen åter visade sig, såg Stabbe några människor stå på gräsplanen mellan husen.

Stabbe tog för ett kort ögonblick bort ansiktet från väggögat och viskade inåt den mörka stugan:

– Nu kommer de!

Då Stabbe åter kikade ut genom luckan, såg han att en man skilt sig från flocken och kom gående i riktning mot stuglängan. Stabbe mumlade igenkännande, ty han som kom var mannen som Stabbe sett stå invid högen tidigare på natten.

Mannen gick mot stugan men stannade försiktigt på tre spjutlängders avstånd och ropade:

– Om här är någon som hör mig, så är vi vinddrivet folk och söker lä och ly och inte kiv och strid.

– Det måtte vara en själlänning, tänkte Stabbe och höll sig tyst och avvaktande. Dialekten som den främmande talade påminde mycket om det mål som Stabbe ett par gånger hört somliga tala vid de årligen återkommande köpstämmorna vid Nissa-oset.

Stabbes hustru hade trängt in sig bredvid mannen. Hon knuffade honom i sidan.

– Svara!

Men Stabbe teg. Han ville se vad den andre tänkte ta sig till.

Stormen visslade i träden bak gårdssmedjan.

Det regnade åter.

Stabbe kikade otåligt ut.

Nu gick den främmande mot dörren och stötte i den med det omvända spjutet.

– Om någon hör mig, så släpp in oss. Vi vill inget ont. Vårt skepp har slagits sönder och vi ber om mat och husly.

– Svara då, gnatade Stabbes hustru.

Stabbe förde hustrun åt sidan. Han kikade alltjämt mycket misstroget ut på den genomvåta flocken utanför. Men kanske var det ändå bäst att han svarade någonting.

– Nog hör vi dig alltid, sade Stabbe, men vem kan veta, om du är fågel eller fisk? Och var har du fredsskölden? Jag ser den ingenstans.

Den främmande ryckte på axlarna, överlägset och likgiltigt som om han aldrig hade hört en mera enfaldig invändning.

– Hos oss kommer du att finna röda sköldar och inte en enda vit.

– Då kan du gå din väg. Och sker det inte fort nog, ska vi komma ut och hjälpa dig iväg. Inbilla dig inte att jag är så dum att jag släpper män med härsköld inom mina väggar. Vem är du förresten?

– Det sista är en fråga som tarvar svar, sade den främmande. Jag heter Särev och har råkat i strid med lejrekungen och har måst lämna gård och grund, men om den saken kan jag inte stå och förtälja dig i hällregnet, hungrig och våt.

– Tecknen är inte goda men inte onda heller, den som visste vad man bör göra, sade Stabbe och vände sig från väggluckan och till männen.

– Släpp in honom ensam, så får vi titta på göken, föreslog Ragulf inhysing och petade med spjutet i jordgolvet.

Stabbe funderade fram och tillbaka. Han kunde inte gärna låta människorna stå där ute i regn och natt. Därför måste han snart nog besluta sig för om han skulle be dem dra sina färde eller släppa in dem under sitt eget torvtak. Att släppa in en enda människa kunde inte vara så farligt. Och dessutom var Stabbe åtskilligt nyfiken, ty den som kom med storm som förebud och dessutom ställde till varsel var säkert ingen vanlig människa.

Stabbe satte sig i högbänken och sade åt Redar att han skulle dra ifrån slån och öppna dörren.

Redar skyndade sig att lyda. Dörren gled gnällande upp. Männen hade rest sig men satte sig på en vink från Stabbe.

Främlingen kom in genom dörren. Det första de såg av honom var en rund hjälm med en pik, ett tvärskuret halmfärgat skägg, ett par breda axlar och röda hosor. Över axlarna hängde en blå kappa, tung och våt.

Mannen rätade på sig då han kommit innanför dörren, tog av sig hjälmen och såg sig leende omkring. Han fick syn på Stabbe och vände sig till honom.

– Jag förstår att det är du som är bonde på den här gården.

Stabbe nickade stolt.

– Du är föga gästfri av dig, om jag ska döma efter vad jag hittills har sett, sade mannen.

Stabbe rodnade, skamsen över det berättigade i den andres tillrättavisning.

– Dina tecken var sådana att jag ansåg mig böra frukta dig, försvarade sig Stabbe. Men om jag ska döma efter vad jag ser, så måste du vara en hederlig man.

Särev själländare lyfte den regndrypande manteln från axlarna och lade den på närmsta bänk.

Hederlig nog att hämnas när det behövs. Du kan fråga lejrekungen om den saken. Om du tar emot mig i ditt hus, kommer du inte att ångra dig.

Ragulf gick på Stabbes order till dörren och ropade åt de andra ute på gården att de skulle komma in och få mat och dryck och värme. Och snart var de skeppsbrutna samlade under tak.

Det blev trångt i stugan men husfolket makade sig in i hörnen och gav de främmande plats närmast elden, där de satte sig på golv och bänkar, värmde sina händer och torkade sina kläder. Stabbe sade till om öl och spickefläsk och hustrun blev tvungen att gå till visthuset och hämta ett krus tranbärsvin, trots att hon rös och var oglad. För säkerhets skull tog hon gårdens enda trälkvinna med sig och lät henne gå först, för om troll eller gast eller döding skulle komma, skulle han säkert ta trälkvinnan först. Och för att ytterligare frälsa sin själ, läste hon en lång ramsa vari hon åkallade jorden och makterna mellan moln och måne att hjälpa henne i svartnatten, så att hon kunde gå välbehållen mellan gårdshusen.

Särev hade blivit bjuden att sitta i högbänken bredvid Stabbe som med respekt betraktade den breda guldring som snodde sig kring den nykomnes arm.

Gårdshustrun kom snart tillbaka med tranbärsvinet, och Stabbe öste frikostigt upp i Särevs mugg.

Mitt emot Stabbe, men på andra sidan härden, satt en gullockig och ljushylt kvinna och torkade håret. Hon hade vackra runda armar och ett högvälvt bröst och Stabbe stirrade uppskattande på henne. Särev såg det och vände sig leende till Stabbe.

– Jag ser att du tittar på min kvinna, sade han och frustade en smula, när han talade. Hon heter Visna och du får gärna titta på henne men försök inte gå längre, för då kan det gå dig som lejrekungen.

Det låg hot i stämman och Stabbe såg sig instinktivt om efter sina män, men den ende han såg tydligt var Redar som med öppen mun satt på närmsta bänken och glodde på Visna.

Stabbe kände sig olustig. Främlingen hade kommit under farliga och hotfulla tecken, och man hörde förresten på rösten att det inte var en man som man lekte ringlekar med.

– Hur gick det med lejrekungen? frågade Stabbe och lät tankspridd.

– Jag hälsade på honom när jag kom tillbaka från en färd till Frisland. Det kostade honom en gård och en skattekista. Själv var han på jakt, men jag tänker hälsa på än en gång. Nu ämnade jag mig till Norge men drev i land här under stormen. Och att vi nu sitter här under tak skylles din gästfrihet, slutade Särev.

De skeppsbrutna åt och drack, blev sömniga och kröp ihop kring elden. Särev uppmande dem att sträcka ut sig. Visna tog han till sig i högbänken och satte henne på sitt knä. Han pekade på två halvstora pojkar som pratade med Redar. Det var hans söner med en föregående hustru. De hette Hake och Grepe och var duktiga till att simma och kasta spjut.

Stabbe tog Särev och Visna med sig till sovhuset, där Stabbes hustru redde lägerplatser åt dem. De andra skeppsbrutna fick stanna kvar i stugan, där de fortsatte att elda och prata, tills sömnen tog dem, en efter en. Den som somnade sist var Ragulf inhysing, men så hade också Stabbe gett honom en blick innan han gick. Och Ragulf var inte dummare än att han tolkade blicken som en uppmaning till honom att hålla ögon och öron öppna.

Ragulf sov tungt och vaknade först vid att Redar trampade honom på benet när han gick ut för att kasta vatten. Då han kom tillbaka, satte han sig på huk hos Ragulf som han såg var vaken.

– Såg du henne? undrade Redar.

– Jag såg ingenting, svarade Ragulf härsket. Och du såg ingenting, du heller. Lägg dig och sov.

– Hon hade hår som var gulare än månskenet.

– Jag tyckte det såg ut som skiten bäddhalm, svarade Ragulf.

– Hennes armar var som mjölk, såg du inte det, Ragulf.

– Som surmjölk i så fall. Lägg dig, Redar, och Önska allt kvinnfolk hundra alnar i havet, för det är de som ställer till allt kiv och strid.

Redar skrattade lyckligt och gick och lade sig. Ragulf mumlade länge för sig själv och somnade åter.

Morgonen därpå strömmade gårdsfolket och de främmande ut på tunet, där de fick tillfälle att titta närmre på varann. Granskningen utföll till ömsesidig belåtenhet. Särev lade förnöjd sin hand på Stabbes axel och försäkrade att aldrig i sitt liv hade han sovit lugnare under ett bättre tak.

Stabbe sken upp över berömmet. Hans ögon följde ivrigt den blonda Visna som kom gående från visthuset i sällskap med Stabbes hustru.

De slog sig ner på gröngräset för att äta. När de ätit, ville Särev att de skulle titta på Stabbes åkrar.

– Du har redan sett min största åker, sade Stabbe och pekade utåt havet. Jorden bär dåligt och ger glest korn. Så är det överallt i den här trakten.

– Annars tycks här vackert nog, sade Särev och såg sig uppskattande omkring. Ljungen blommar och lyser. Året närmar sig den tid, då den sjöfarande längtar hem till hemmets härd.

De pratade sedan om annat, mest var det Särev som förde ordet och förtalte om resor han gjort, ty han tycktes vara en orolig man som inte satt länge stilla på samma plats utan älskade att se sig omkring.

Redar lyssnade med öppna öron till allt som sades. Han lyssnade hänförd och tjusad. Något sådant hade hade han aldrig hört förr: om alla dessa länder, om friser och kelter och stora köpstäder och svarta människor. Det berättades väl ännu ett och annat under vinterkvällarna om den tid, då stammar lämnade sina gamla boplatser och drog längs de stora floderna, men minnena hade bleknat, och ingen kände längre släktskap med de människor som det rörde sig om. Det hände sällan eller aldrig att det kom sjöfarande folk in i bukten, varken köpmän eller andra. Någon gång kunde man visserligen se en flotta med många segel komma roende eller seglande utmed kusten men då var det hövdingar på härtåg och för slika gäster borde man be Jorden bevara sig.

Det blev inget arbete uträttat på Stabbes gård varken den dagen eller de sex följande, men då måste Stabbe äntligen samla sig och laga så att han fick säden i hus. De främmande hjälpte gårdsfolket, och arbetet var Snart undanstökat.

I tre dagar låg Stabbe och Särev ute och fiskade. Sedan tröttnade Särev och föreslog att de skulle gå på jakt. De jagade fem dagar och sedan var Särev nöjd och ville att de skulle spela med brickor. Men då drog Stabbe öronen åt sig och sade att han inte hade någon lust att spela sig från; gård och grund. Särev skrattade åt honom, stoppade ner spelbrickorna och trugade inte. Han följde förstulet med ögonen Visna och Redar som satt högst uppe på ättehögen och hade roligt tillsammans. Visna hade vridit samman en krans av ljung som hon tryckte ner över Redars hjässa.

– Finare hjälm har ingen man burit, sade Visna leende.

– Jo, jag bär något som är finare, svarade Redar med hetta.

Visna undrade då, vad han kunde syfta på. – Dig vid mitt hjärta, svarade Redar och tog av sig ljungkransen.

– Du är mycket ung, sade Visna oroligt. Men om du inte är blind bör du ha lagt märke till att Särev de sista dagarna följt oss med ögonen.

Redar lät blicken med låtsad likgiltighet svepa över tunet. Han såg då att Särev satt och iakttog honom. Han märkte också att fadern hade det välkända bekymmersvecket i pannan.

– Skulle du kunna tänka dig att följa mig? frågade Redar ivrigt och lekte med kransen.

Ett mycket fint och mycket stillsamt leende krusade för ett ögonblick Visnas överläpp.

– Jag sa dig ju, att du var mycket ung.

Därmed reste sig Visna.

– Följ mig inte, sade hon hårt och gick sedan raka vägen till Särev, hos vilken hon slog sig ner.

– Tycker du inte vi ska fara någon annan stans? frågade Visna försiktigt. Om vi stannar här mycket länge till, kommer Stabbe att ha kvar varken fisk eller dricka.

Särev och Stabbe satt länge och pratade om vart Särev borde fara. Stabbe visste inte vad han skulle ge för råd, ty han kände ingen gårdsbonde där i trakten som skulle bli glad åt att få ett så storätande följe till vinterfrämmande. Några hövdingar hade de inte i de trakterna, och därför rådde Stabbe Särev att fara söderut över Hallandsås, tills han träffade på de tättbefolkade trakterna kring Skälderviken. Här fanns rikt och gästfritt folk, och därifrån kunde han dessutom lätt kunna skaffa sig underrättelser om hur det stod till på hans gård hemma på Själland.

Stabbe talade ivrigt, med ögonen fästa på Visna. Måtte hon få sin grav i havet! Strök inte Redar kring husknutarna dagen lång och brydde sig inte ens om att gå på jakt, fast han annars brukade ligga ute i skogarna veckorna igenom utan att ge livstecken ifrån sig. Visna tyckte att Stabbe gav kloka råd och talade för färd söderut. Särev var först böjd att följa rådet, men så kom han att se inåt land. Där såg han ett berg som höjde sig över landskapet. Berget såg ut som en sköldbuckla. Det var rött av blommande ljung och lyste ända ut till havsstranden. Överst på berget stod någonting som lyste gult i solen. Det var två jättestora björkar med gyllene löv.

Stabbe stod bredvid Särev och svarade på dennes frågor. Nu sporde Särev vad för slags folk det bodde inåt landet.

– Invid det berget bor Ön offergode, sade Stabbe. Han är känd som en god och from man.

Särevs söner, Hake och Grepe, ville nu göra sina röster gällande. De ville söderut, dit där det fanns mycket folk. Grepe var ivrigare än Hake, som var mera maklig men för det mesta lät sig rivas med av Grepes entusiasm.

Särev lyssnade till sönerna men tog inte blicken ifrån berget.

Här är det lugnt. sade han slutgiltigt. Och kanske behöver jag tid till att tänka över hur jag vidare ska ta det med lejrekungen, tillade han förklarande, då han såg Grepes surmulna ansikte.

Ensam mot alla sina följeslagare beslöt Särev att de skulle låna hästar av Stabbe och rida inåt land för att hälsa på hos Ön offergode. Sedan kunde de alltid tänka på att fara söderöver i vårbrytningen. Deras båt var illa åtgången och det skulle ta tid att laga den. Visna invände att hon aldrig förr sett Särev sätta sig i vinterbo så tidigt och frågade om han började känna sig gammal. Särev såg förbi Visna, när han svarade att han tyckte att hans eget förslag var det klokaste, och att det skulle bli så som han hade beslutat.

Några dagar senare var de samlade på tunet för att ta avsked av Stabbe. Hästarna stod betslade och färdiga. Så många av Särevs saker, som blivit uppfiskade, hade blivit inlåsta i sovhuset i Stabbes kistor, där de skulle vila tills Särev fordrade att få dem tillbaka.

Vid avskedet skänkte Särev Stabbe ett svärd med tre röda stenar på fästet och en offerkittel av silver. Hästarna lovade Särev skicka tillbaka så snart han kommit till Öns gård, ty enligt vad Stabbe uppgav skulle On vara en av de största hästuppfödarna i den bygden.

Särev steg till häst. Han lade spjutet snett över hästhalsen och kisade ner på Stabbe och hans folk. Redar stod invid Visnas häst och höll Visna om smalbenet. Särev såg det och vred eftertänksamt på spjutet. Stabbe såg det också och kallade sonen till sig. Redar lydde ovilligt men kom.

De red inåt land. Särev såg sig omkring och blev alltmer belåten.

– Detta vore ett land att dra sig tillbaka till efter härtåg, sade han. Här skulle ingen söka efter en.

– En stor ära för en sådan som du, svarade Hake spefullt.

Särev brydde sig inte om sönerna. Han red tigande vidare. I den här trakten fanns vida marker med ljung och skog.

Berget de skulle till kom hastigt närmare. Solen hade inte flyttat sig nämnvärt på himlavalvet när Särev och hans följeslagare tog av in på en biväg och styrde kosan mot en gård som låg under bergfoten. Det var en välmående gård med torvtäckta gårdshus samlade kring en gårdsplan. Runt gården skymtade några åkrar, lätt urskiljbara, därför att det ännu oskurna kornets gula halm spretade upp över den flitigt blommande ljungen som täckte bygden som en röd matta. Uppåt berget urskilde Särev ett svedjeland och mellan trädstammarna skymtade han någonting i bergssluttningen: trälarnas jordkulor.

Gården låg i hägn av en samling greniga askar. Väster om gården låg en inhägnad lund. Där låg viet, där On offrade åt Jorden.

Särev höll in hästen och såg sig omkring. Han såg på ljungen som rodnade. Han såg på björkarna som spelade med gula löv. Han såg österut en skymt av några gravkullar och sade sig själv att hövdingar en gång i tiden hade bott i denna trakt.

En tanke rörde sig bak Särevs pannben, var ett ögonblick nästan gripbar men försvann just då han ville gripa tag i den.

– Vad heter den här trakten? frågade Särev och vände sig om på sadeln.

– Öns bygd, svarade Hake och gäspade.

– Trist land detta, sade Grepe och nickade till som om han varit nära att somna.

– Det är ett gott land för den som är ovän med lejrekungen, genmälde Särev och log brett och belåtet.

– Bara sten och grus, muttrade Grepe ringaktande.

– Och humlor, bin, ljung och honung, svarade Särev och frågade inte efter att hans söner ogillade att han förde dem till ett ställe som låg bra långt från allfarväg.

Det steg rök ur stuga och stekarhus. När Särev såg röken, började hans mage att mullra.

Särev hade trätt den vitmålade skölden på sin vänstra arm. Ett gammalt talesätt for genom Särevs huvud. – »Skam den som för avog sköld över sitt hemlands strand och tång.» I samma ögonblick Särev tänkte detta, fick han tag i tanken som rört sig bak pannbenet. Ingenting hindrade att detta land kunde bli hans. Det låg avsides, långt borta från lejrekungens tillhåll och tycktes inte ha livliga förbindelser söderut. Den stora allfarvägen gick längre inåt land, söderut mot Nissaoset och norröver mot Norge. Här kunde han sitta som en råtta i ett hål utan att ändå någon kunde säga att han stack sig undan.

Särevs leende blev bredare och bredare. Han spände ut bröstet och såg sig med välbehag omkring. Röken förde en doft av matos till hans näsa. Det skulle komma honom väl till pass så småningom att han varit nog förtänksam att röva en av lejrekungens kistor. Med guld och klokhet kan man komma långt, tänkte Särev och kände med välbehag svärdfästet tynga mot höften.

En skarp vissling skar genom luften. De skällande hundarna vände lydigt och rusade i flock tillbaka till gården, in genom ledet i stavgärdet som hägnade husen och tunet. Skällandet tystnade och tystnad rådde.

Särev såg sig omkring. Den röda ljungen glödde, gula björkar lyste, himlen blånade mot väster där havet rullade, osynligt men närvarande i den tångdoftande och saltmättade vinden. Säden på åkerlapparna böjde sina glesa ax.

Särevs ögon började glöda av ägandebegär. Hans blick blev skarp på samma gång som saliven rann i munnen på honom av hunger.

De hade kommit fram till öppningen i stavgärdet. Vinden spelade i de jättehöga askarna.

Gårdshusen låg kringströdda kring ett oregelbundet tun, till synes utan plan eller mening. Smedjan låg närmare stugan än kornskämman, och det tyckte Särev var en dum anordning.

Dörren till visthuset stod öppen. Den hängde snett på sina järn.

Särev stannade vid gårdsledet. Han körde spjutet i marken med spetsen före, strök sakta och lugnande hästen över halsen och höll sedan stilla och väntade. Hake och Grepe red upp tätt bakom honom.

Gården verkade utdöd. Men inte riktigt, ty mitt på gårdsplanen låg en uppsvälld ko med alla fyra benen i vädret.

– Titta på kon, sade Grepe.

– Trollskott, svarade Särev och fick en fundersam rynka i pannan. Det ser ut som om vi var väntade. Och så tror de att det är vi som sänt skottet och nu tänker de pröva.

Kon föll över på sidan. Den stirrade på Särev med stora, dumma ögon, sprattlade med benen och försökte komma upp men misslyckades.

– Om vi nu saknar tur, kan vi vända det här stället ryggen med detsamma, mumlade Särev och hoppade ned från hästen sedan han uppmanat sina följeslagare att bli sittande kvar.

Ingen människa syntes till, men Särev kände att folk iakttog honom någonstans ifrån.

Särev gjorde loss en påse som han hade hängande vid sadelknappen och gick in på gården. Han styrde rakt på kon.

Då Särev kommit fram till kon, drog han sin kniv och förde den tre gånger eggrätt från kons huvud till dess svans. Sedan vände han och drog kniven tre gånger i andra riktningen. När det var gjort stod han stilla och tittade på kön. Så böjde han sig ner och trevade längs kokroppen efter de tre hålen där trollskottet måste gått in men fann ingenting. Då stack han handen i tygpåsen, tog ut en näve av ett slags pulver, bände upp kokäften och tvingade in pulvret i kons mun. Kon började sparka våldsamt, fick benen under sig och kom på fötter. Där stod hon nu och glodde dumt på Särev.

– Vad konstrade du för, ditt as, skränade Särev och gav kon en spark i ändan, så att hon satte iväg bort mellan husen.

Särev följde kon med ögonen medan han torkade handen, som blivit våt av kosaliven, på sin livrock. Så fick han se att det stod en man utanför dörren till visthuset. Det var en äldre man med forskande ögon och gråvitt skägg. Han var djupt allvarlig. Något värdigt och avmätt låg över gestalten. Särev visste utan att någon sade honom det att han framför sig hade Ön offergode.

Särevs mage knorrade. Särev var hungrig och nu började han dessutom bli arg.

– Jag heter Särev och jag är hungrig, sade han vresigt.

– Jag vet, svarade den andre. Du är den mannen som sände sin vård före sig genom natten till Stabbe i Haverdal. Och du är osams med lejrekungen som är okänd bland oss.

Stabbe hade inte berättat någonting för Särev om synen han haft, innan Särev kom, och Särev begrep därför inte riktigt vad On åsyftade, men det var alltid bra att folk trodde att man var en sådan som kunde sända sin vård i förväg. Det skapade respekt och kunde bli till nytta vid tillfälle.

– Jag är hungrig, upprepade Särev och klappade sig otåligt på magen.

– Du är välkommen som gäst, svarade On.

Ordet var sagt. Särev vinkade belåtet på sitt följe, som skyndsamt red in på gården och satt av.

Nu var det med ens som om gården fått liv. Dörren till stugan slogs upp och hundarna kom utrusande, ilskna och skällande men tystades snart med några välriktade sparkar. Dörren till stekarhuset slogs på vid gavel och en aptitretande doft av stekflott flöt ut genom öppningen.

Ön bjöd Särev att stiga in i stekarhuset, där bryten stod vid brytstocken och skar stek och spräckte märgben till måltiden.

Särev fick också hälsa på dottern i gården. Hon hette Heid och var allt annat än fager att skåda. Heid visste om att hon var ful och var därför alltid ettrig och frän. En glimt av tillfredsställelse tändes ett ögonblick i Heids genomträngande skarpa ögon, när hon fick se den ståtlige Särev med armring av guld slå sig ner på en bänk med ett stort matbräde i knäet. Detta var en man, tyckte hon, och sneglade gång efter annan på Särev. Särev märkte blickarna, och då han väl fått munnen full med kött så att saften rann ut invid mungiporna kände han sig med ens så innerligt belåten med sig själv och sin värld att han av välvilja men också av en viss förutseende slughet beslöt ödsla ett par goda ord på Heid.

– Jag har aldrig sett en kvinna med så kloka ögon som dina, sade han berömmande.

Heid torkade sig om munnen och såg förargad ut.

– Att du inte i stället prisade mina händers skönhet, sade hon häftigt.

– Klokhet är av större värde för en människa än skönhet, svarade Särev och tuggade hjortkött, så att musklerna i hans käkar stod hårda som rep.

– Du ljuger då åtminstone inte, svarade Heid och såg ljust på honom. Och vare sig det var du som satt trollskott på kon eller inte, så fick du henne på fötter. Vad var det för något du stoppade i munnen på henne?

Särev såg slug ut.

Det ska du få veta en annan gång.

On lyssnade tigande på samtalet. Han väntade på sönerna som skulle komma tillbaka utifrån markerna.

De flesta satt i gräset på tunet medan de åt. Mat fanns det gott om för tillfället, tack vare hjorten, men Ön förklarade klagande att jakten inte längre gav vad den gett i hans ungdom. Nu kunde man få ligga ute dagarna igenom, om man ville nerlägga något ätbart. Fällorna gav heller inte så mycket utom på vintern, och då var det mest ekorre och hermelin, som de sålde på köpstämmorna vid Nissa-oset. Jorden var mager och grustorr, stråna stod glest alla år och axen gav endast särskilt gynnsamma år så mycket som tredje kornet.

Särev lyssnade förstrött, medan hans tanke arbetade. Så mycket var då säkert att denna bygd var magrare än den han hade på Själland, men det berodde nog på att de ännu använde så ålderdomliga brukningsmetoder, rev i jorden med årder i stället för att vända den med plog. Särev satt och kom underfund med att han var i stånd till att lära Ön åtskilligt i fråga om jordbruk, men det skulle han visligen akta sig för, ty då skulle han bara hindra sina egna planer, sådana som de nu började få fot och fäste i hans hjärna.

Borta på stekugnen rann flottet utmed stekbrädan och ner i flottkrukan. Något rann vid sidan