... och jorden ger

By Albert Olsson

Snön hade fallit i tre dagar. Termometern utanför visade - 15. Förvaltaren Brundin är inne på stan i ärende och husbonden Mark syns för en gångs skull inte till. Det är för kallt för honom att jaga bönderna med sin tuffa stämma och sina hårda käpprapp. Smack, en av bönderna som inte sällan har Mark efter sig, vänder in. Arbetet får vänta lite grann, åtminstone tills kylan gett med sig någorlunda."... och jorden ger" skildrar livet bland bönder utanför Halmstad under slutet av 1930-talet. Ett liv med små nöjen och mycket slit. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 22, 2021
• ISBN: 9788726740950

Book preview

författaren.

Det snöade i tre dar. Sen frös det under ett par nätter. Termometern utanför Marks sängkammarfönster uppe i övervåningen visade — 15°. Och nu föll det drivor med blötsnö, som löste på skaren så att den varken bar eller brast. Man hade fått sluta att dra ner timret från skogen och köra till sågen. Den långe stataren Alexis och den småväxte Gren stodo i huggboden och täljde på var sin hammel med ett par bredbladiga knivar medan Mogens och Kristian höllo på att smörja seldon med ister inne i selkammaren. Smack, kusken, kom ut på trappstenen i bara skjortärmarna men fick hastigt brått med att komma in igen då han kände hur de fuktiga flingorna på ett ögonblick vätte genom skjorttyget.

Inifrån gårdshuset där Smack bodde hördes i detsamma hustruns uppretade:

— Ska du nu stå och skaffa dig en lunginflammation på halsen, människa?

Smack muttrade något otydligt till svar. Dagen hade varit långrandig. Smack tyckte inte att han hade något att bestyra. Brundin, förvaltaren, hade rest i ett ärende till stan och gubben Mark hade inte visat sig nere vid gårdshusen på hela dan, vad som nu farit i gubben, för han var annars den som såg till att folk inte låg på latsidan.

— Husbond håller sig inomhus i dag, sade Smack inåt stugan och fortfor att genom dörröppningen se på de tätt fallande flingorna.

— Det är väl värken, svarade hustrun. Men kom in och stäng dörren. Värmen kostar pengar. Du har låtit lura dig så vi har fått bara kvistved i vinter, knotade hon och matade spisen med ett par krokiga trän.

Smack runkade på huvudet.

— Jaja, låt mig i jössu namn slippa att höra talas mer om den där ven, grymtade han.

Det var tyst en stund.

Så kom hustru Smack själv i förstugan och kikade ut.

— Har du sett honom Nils? frågade hon mannen och böjde sig ut genom dörren för att kika upp mot gårdsplanen, över vilken det från och till alltid klev någon av gårdens folk mellan inte alltför brådskande sysslor.

— Räven har varit och rotat i den stora myrstacken, sa Smack utan att fästa sig vid hustruns fråga och pekade över axeln bortåt skogen till. I natt kommer han säkert i hönshuset.

— Du borde sätta ut en sax.

— Husbond tycker inte om fällor, muttrade Smack och mulnade vid tanken på den åthutning han fått av Mark, då han satt smyggiller för orre och fått känna gubbens käpp utefter hela långa ryggen. Det var inte utan att det kändes i skinnet än, bara han tänkte på den saken.

— Husbond får ordna sitt, vill han bli av med hönsen så …

Smack vände resolut och gick in i stugan för att slippa tala om ett ämne som rörde upp otrevliga minnen. För husbond kunde vara otrevlig. Och var det för det mesta. Rättvis förstås. Men fordrande. Herregud så fordrande. Arbete! Arbete! Han samlade förstås på banken, han. Vad det nu skulle tjäna till, för Nils, sonen, var då inte den som var i stånd till att ta vara på någonting.

Snön föll. Steg dogo i den. Människorna döko upp och försvunno som spöklika väsen.

Gårdsfolket sneglade bortåt stora uppkörsvägen, åt det stora vitkalkade manhuset, som låg som dött i all snöyran utan att en strimma av liv syntes till därborta. Men ingen kunde veta, när Mark kom ut på terrassen och klev ner på grusgången med stödkäppen i näven. Och både Mark och käppen voro respektingivande föremål, den ena kunde dundra och den andra kunde slå.

Men i dag kom inte Mark. Inga stora stövelspår ledde från trappan fram på den översnöade grusgången ner mot stall och fähus.

Genom hallfönstret fladdrade då och då skenet från en sprakande brasa. De snötunga grenarna på parkens ekar släpade melankoliskt mot en fönsterruta. Risch, rasch, lät det.

Mark satt framför brasan med en tidning i knäet och tittade ömsom i tidningen och ömsom på Nils, som travade fram och tillbaka över hallgolvet med rolösa steg.

— Sätt dig, sa gubben. Det ryckte spefullt i hans mungipor och han lät blicken några ögonblick följa de dansande lågorna i den till hälften nedbrunna brasan.

— Jag vill inte sitta, svarade Nils häftigt och vände tvärt vid hallens ena kortända.

— Vad vill du då? Säg åtminstone för fan vad du vill, pojke, smågrälade gubben och petade i elden med sin käpp ända tills det tog eld i den ovanför doppskon, då han fick brått med att dra den ur glöderna och spotta på den.

— Jag hade lovat Ulla att komma i eftermiddag. Hon väntar säkert.

— Du sa ju nyss att du hade tänkt resa till stan, svarade Mark och sneglade misstänksamt åt sonen. Då ljög du väl. Eller också ljuger du nu.

— Jag ljög varken nu eller då, svarade Nils och slog med handen i luften. Så stannade han vid fönsterrutan och tittade ut på den fallande snön.

— Du kunde tagit kappsläden, sa Mark eftersinnande. Den är lätt. Skaren bär säkert bara du kommer över närmsta åsen. Det är bättre att du far och hälsar på din fästmö än … hm …

— Än? vad då för än?

Gubben reste sig i hela sin massiva längd. Hans tjocka ögonbryn tecknade sig som grova kolstreck över ett par stora, vassa, litet tunga ögon med rödskimrande påsar inunder.

— Jag antar att du inte behöver något svar på den frågan, kom det från gubben. Ska du gifta dig med Ulla, så ska du hålla fingrarna borta från stan. Och får jag bara reda på att du sätter av åstad till dina förbannade fruntimmer …

Mark hostade ansträngt, mungiporna drogos en aning neråt och han skrapade irriterad med ena pekfingernageln på den hängande mustaschen.

Nils stod vid fönstret och stirrade ut utan att säga någonting. Han såg surt på hur en gren vippade sitt tunga snölass överända och ner på trädgårdsgången för en ryckig östanvind, som kom tutande uppifrån åsen och körde skorstensröken in mellan träden.

Gubben stod i strumplästen. Han böjde sig stånkande efter stövlarna, som stått till tork framför brasan, nappade dem i stropparna och sjönk åter ner i den rymliga vilstolen.

— Du kan komma hit och hjälpa mig, sa han misslynt, då Nils inte frivilligt erbjöd sig, fastän han visste att fadern hade svårt för att kröka på ryggen.

Nils lämnade fönstret och kom fram till fadern. De spjärnade en stund med de trånga stövlarna. Mark blev röd i ansiktet och Nils vred vresigt på de hårda skaften, i vilka det var svårt att få strumporna att glida.

— Du, som har en så grann fästmö, sa gubben försonligt och drog i stroppen allt vad han orkade.

— Jag har ingen särskild lust att gifta mig, sa Nils och pustade.

— Inte du kanske. För du ser ingenting annat än sånt som roar dig. Men Hilda där ute i köket, hon kan ha sett sig tillgodo länge nog hon, så det kan vara på tiden att det kommer ett redigt kvinnfolk på gården. En som inte drar åstad med något, ser du. Och är tösen som mor sin, så …

— Alltid är det gården … och gården … och gården … Det låter precis som om jag skulle gifta mig för gårdens skull.

— Just det ja, gosse. Dels behöver du någon med skinn på näsan som kan göra folk av dig, och dels behöver gården …

Mark hann aldrig till slutet på det han tänkt säga, för Nils blev med ens kopparröd i ansiktet och fräste:

— Jag ger gården djävulen!

Och därmed ryckte han till sig sin mössa och rusade ut ur hallen.

Gubben såg misslynt efter sonen, mumlade något otydligt i mustaschen och stövlade bort till rockhängaren, där han hade sin korta fårskinnspäls hängande. Han krängde den på sig, snöt sig i en blommig näsduk, som han halade upp ur innerfickan och kastade en blick på den stora klockan som hängde under trappuppgången till övervåningen.

— Jaså du ger gården djävulen, du, muttrade han och sög in några strån från den grå mustaschen. Då ska jag säga dig en sak, så säker som två, min gubbe lilla. Ger du gården djävulen, så kanske den ger djävulen i dig.

Så tryckte han på ringledningsknappen och väntade otåligt att någon skulle komma in ifrån köket. Han mulnade märkbart, då det inte var Hilda som kom utan den lilla spinkiga Rut, Alexis äldsta tös.

— Hon ser till brasan och skjuter spället. Blir det stark östan, så slår vinden hårt ner, och då flyger gnistorna ut på golvet. Säg till Hilda att hon hjälper henne.

Rut neg försagd och tittade i golvet.

Mark vände för att gå men stannade i steget, vred trögt på huvudet och mötte Ruts skygga ögon.

— Hon … hon … det sägs att hon … Mark stammade för en gångs skull och tycktes inte riktigt finna ord för det han ville ha sagt.

Ruts ögon vidgades förskräckt. Mark betänkte sig. Det fick väl vara så med det han hade tänkt säga till en annan gång. Fast det visste nog Mark att en annan gång är en skälm. Men ändå …

Det var som om en aning hade viskat något till gubben, när han gick ut på terrassen, ty han hasade ner på gården med osedvanlig brådska och stövlade bort åt gårdshusen till. Snön smälte i spåren efter hans stövelsulor och fyllde klackhålen med isgrönt, kristallklart vatten. Han hade Nils spår att följa, och de pekade spikrakt åt stallet till.

Alexis hade stått och ält på det vanliga temat för den rätt likgiltige Gren.

— Vi ska upp ur lorten, ser du. Vi ska organisera oss. Vi ska bilda oss.

Gren runkade klentroget på huvudet och svarade enstavigt på alla Alexis utgjutelser:

— Nå, vad tror du att husbond kommer att säga om det? Och Alexis kom med det vanliga, i Grens öron idiotiska svaret:

— Husbond får väl böja sig. Det är andra tider nu än förr.

Gren fnös:

— Andra tider. I helsike heller. Tiderna är alltid desamma för fattigman, lika jäkliga alltid.

— Men det ska bli annorlunda, envisades Alexis.

— Nu kommer Nils. Det ser ut som om han hade elden efter sig. Då kommer väl husbond också. Det har väl skurit sig igen.

Alexis kikade ut genom huggbodens spindelvävsprydda fönster och såg mycket riktigt den spinkige arvtagaren till gården komma ner mot gårdshusen med brådskande steg.

— Det skulle vara roligt att veta vad som står på, sade Gren och gjorde min av att släppa ifrån sig hammeln och stoppa ner den bredbladiga kniven.

Alexis fortsatte lugnt med sitt arbete. Han gav Gren ett ögonkast och sa varnande:

— Akta dig för att sticka näsan i husbonds affärer.

Gren betänkte sig, tittade genom fönstret och återgick med en suck till det i hans tycke enformiga arbetet.

Nils skyndade in i stallet. Kristian, fördrängen, kom ifrån selkammaren för att höra efter vad det gällde. Jo, man skulle ta fram den lätta släden ur lidret och spänna för en av unghästarna. För här skulle köras. Mogens klev ut i lidret, slog dundrande de tunga portarna på vid gavel och drog allt vad han orkade i kappslädens skaklar. Men det gick dåligt, så han hojtade åt Alexis och Gren att de skulle komma till hjälp.

Under tiden satte Kristian huvudstolen på ena unghästen och tog den ur spiltan.

— Du tänker köra fort? sa han undrande.

— Ja, svarade Nils kort. Han ville inte inlåta sig på förtroligheter just nu.

— Du har väl händelsevis inte en droppe starkt i närheten? frågade han plötsligt viskande.

— Det är kanske en klunk kvar. Det ligger bortest i höet. Tredje bjälken från hackelsemaskinen. Inne vid väggen.

Nils skyndade upp på hörännet och sökte sig fram till det angivna stället. Men han hann aldrig hitta något, ty i detsamma hörde han faderns röst nerifrån stallgolvet.

— Kom ner pojke. Vad gör du där?

Nils kom hasande nerför stegen. Han borstade av sig bosset och ställde sig obesvärad framför fadern.

— Vad har du legat i höet för?

— Jag hade tänkt ta ett fång med i släden, ifall jag skulle stanna borta länge.

— Sååå … Mark drog på huvudet. Och vart skulle det ha burit hän?

— Det vet jag inte.

— Den som inte vet vad han ska ha åkdon och kreatur till han gör klokast i att stanna hemma. Sätt in släden!

Kristian stod med öppen mun och blängde dumt på husbonden.

Mark röt till. Släden kom fort i lidret och de tunga portarna föllo dundrande igen. Unghästen blev berövad den påsatta huvudstolen och fick återgå till havren i krubban.

— Och så stannar du hemma i dag. Och i morgon far du till Vides, antingen det bär eller brister.

Nils teg. Mark lämnade stallet och gick för att se efter vad gårdskarlarna hade för sig. Han tittade in i selkammaren, ljusnade märkbart, då han fann att man uträttat något, såg inte heller missbelåten ut, då han kom till huggboden och såg hammeln, som Alexis hade gjort. Grens arbete tilltalade honom mindre. Det var inte den rätta svängen på donet.

Så saknade han plötsligt Smack och frågade efter honom. Jo, han satt hemma hos gumman för han hade värk i knäna. Det tyckte inte Mark om, men han sa ingenting utan stövlade tigande ut ur huggboden och gav sig upp i åsen, där några av de största statpojkarna knäckte enbuskar i granmarken.

Allt tycktes vara som det skulle och gubben återvände nerför backen och stövlade i sakta mak bortåt manhuset, sedan han först förvissat sig om att inga slädspår voro synliga neråt vägen.

Hilda lät dammtrasan för fjärde gången fara över kakelugnsfrisen ute i hallen, alltmedan hon sneglade åt skrivrumsdörren till, bakom vilken Mark höll på att diskutera gårdens affärer med inspektoren.

Nils, som hade legat länge, kom nerför trappan, som ledde till övervåningen. Han skulle egentligen varit uppe för flera timmar sedan, men han var på tjurigt humör. Han skulle visa gubben att han inte var rädd.

Nils nickade åt Hilda och gick visslande åt matsalen till. Men han stannade i dörren och vände sig förargad om.

— Varför har hon tagit ut maten?

Hilda sänkte dammtrasan och hyssjade åt Nils.

— Husbond har sagt åt Rut att plocka ut. Den som inte vill arbeta behöver inte äta. Men vill han ha en matbit, så kan han gå ut i köket. Rut sätter säkert på kaffet.

Husfrun nästan viskade fram orden. Hela tiden sneglade hon skyggt åt skrivrummet. Men Nils tyckte inte om hemlighetsmakerier.

— Tala hon högt, Hilda. Jag tänker inte låta skrämma mig. Ska jag inte ha mat heller? Det var då också tusan. Inte får man befalla, inte får en något att styra och ställa med. Allting ska gå efter gamlingens pipa. Jag ger snart fan i alltihop och reser till Amerika.

Brundin nickade förstrött åt Nils och gick genom hallen och ut. Inspektoren och Mark brukade alltid efter frukosten draga sig tillbaka till gubbens rum, där de gjorde opp om arbetet för dagen och planlade för den kommande årstiden; var det vår så gällde det sådd och dikning, var det sommar så gällde det slåtter och skörd, på hösten gällde det utstämplingar på egendomens skogslotter bort över åsarna. Gubben gillade inte jägmästarens och skogsvårdsstyrelsens kontroll över skogarna, så det brukade alltid vara en livlig tid, då man skulle bläcka ut för vinterhuggningen.

Brundin var ungkarl och åt tillsammans med Marks. Han bodde inte i manhuset utan hade ett litet hus för egen räkning i ena ändan av den vildvuxna ekparken, som ingen brydde sig om att lägga ner något arbete på. Gubben hade inte sinne för det estetiska och Nils var grundligt uttråkad på allt som rörde gården. Han ville till staden, till nöjena och det rörliga livet. Att gå och rota i jorden och vänta skörden av Vår Herre efter ett styvt och påfrestande arbete var ingenting för hans humör.

Fru Mark hade dött för fjorton år sedan. Nils hade varit halvvuxen bara, men han mindes modern mycket väl. Hon hade varit vänlig, snäll och blid. Kanske för blid. Den barske Mark hade så småningom kramat musten ur henne och vridit henne till trasa. Fru Mark hade haft intresse för parken. Hon hade låtit pigorna och Smack göra rosenrabatter och själv hjälpt till med att plantera en lindgrotta i ett skyddat hörn i närheten av hagtornshäcken som utgjorde parkens gräns mot skogsbäcken som flöt ner ifrån åsen och rann i en porlande ström därutanför. Hon hade till och med velat ha några statare till hjälp för att bygga en damm så man kunde få in bäcken i parken. Hon skrev till en plantskola och frågade efter näckrosrötter. Men det blev aldrig någonting av med fru Marks damm. Den satte Mark stopp för. — Bygga dammar! Dämma vatten! När man hade tio tunnland träskmark inne under berget som det lönade sig bättre att dika ut, om man kunde få några dagsverken över. Där skulle det växa råg och vete och korn och foder. Men näckrosdamm? Och så slog Mark handflatan i bordet och lät höra ett försmädligt skratt. Hustrun böjde på huvudet och sa …Jag tänkte bara. — Nej, du tänkte min själ inte, replikerade maken, och därmed var den saken ur världen. Och skulle man vara rättvis, och det ville fru Mark gärna — så var det naturligtvis viktigare att jorden pressades till ständigt tyngre skördar till nytta för folket än att hon fick en näckrosdamm. Och så lät fru Mark sina drömmar fara, medan hon alltmer lät Hilda få fria händer i köket, så att hon under fru Marks sista år regerade tämligen självrådigt.

Det blev till slut som om solen hade lyst rakt igenom den tunna och bleka fru Mark, medan Mark själv blev allt rödbrusigare och mosigare och hårdare och drev på sitt folk i ständigt ökad takt.

Folket sa att Marken var en varulv som sög blodet ur hustrun. Det kunde vem som helst se, att det inte var rätt fatt, så blek och genomskinlig som frun hade blivit. Talet kom också till Marks öron. Men han skrattade och sa:

— Svaga skott på fina träd de blir aldrig gamla. Men pojken ska jag väl göra folk av.

Det såg likväl inte ut som om Mark skulle lyckas riktigt i den föresatsen. Nils var spenslig, orolig, nervös och flyktig. Han tröttnade fort på ett arbete, sedan han till en början lagt i dagen alltför stor entusiasm. Han saknade ihärdighet och tyckte om förströelser.

När Brundin gått, kom gubben stånkande ut ur skrivrummet med några papper i handen. Då han fick syn på Nils, som stod i matrumsdörren och såg surmulen ut, gav Mark till ett skallande skratt.

— Jaså, fine herrn fann ingenting. Lyan tom, va. Faten slickade? Jojo men, i krävan vill du ha, men du vill inte göra något.

Nils svarade ingenting utan drog efter något rotande i kavajfickan upp en bruten cigarrett, som han tände.

Mark kom bort till sonen med papperen.

— Jag har lovat fru Vide att Brundin skulle hämta de här avstyckningshandlingarna inne hos Bergstrand. Du kan ta dem med dig, när du far.

— Jag vet inte … började Nils, men Mark avbröt honom barskt:

— Du vet inte. Men jag vet.

Och därmed vek han samman handlingarna och räckte dem åt Nils. Denne stack dem vårdslöst i innerfickan och avlägsnade sig bortåt serveringsrummet i andra ändan av matsalen. Han visslade nonchalant en melodi ur den senaste operetten. Mark tålde inte visslandet. Han ropade efter Nils att han skulle sluta upp. Nils låtsades inte höra, och visslandet fortsatte till dess Nils hade hunnit ut i köket.

Mark gick efter pälsen och stövlarna. I dag skulle man ta till hygget uppe i åsen. Han skulle ha en del sparrvirke ner till sågen, och det hade frusit bra under natten. Skaren bar, även om det kanske var ishalt i liderna, så att det var risk för att hästarna skulle få timmerlassen på hasorna. Men Gren, som var smed, hade redan fått bud om extra broddning. Och så fick man väl brodda om, ifall det skulle gå alltför galet.

Gubben kom med sina stövlar och satte sig på en stol vid ytterdörren. Hilda, som svansat omkring och sett orolig ut, kom skyndsamt fram för att hjälpa husbond.

Gubben stönade och Hilda tryckte och vred på stövelskaften.

— Det var då tusan, fnös gubben.

— Hör nu, han Mark, klämde Hilda fram mellan ett par spjärntag.

— Vad är det?

— Jo, om det nu kommer en ny fru i huset, hur ska det då gå för mig?

Mark glodde stort, satte ner den halvpådragna stöveln och tittade lurande på Hilda.

— Vad är det nu för rävstycke hon siktar på?

— Man kanske blir utträngd, kom det klagande från Hilda.

— Här trängs ingen ut.

— Å, kvinnfolk kan lirka.

— Hon kan, min själ, lirka hon också, men inte så att mina fötter kommer i stövlarna. Kalla på ungen. Hon gör det bättre. Eller skicka in Nils. Han kan göra litet nytta för sig, latprylen.

Hilda ville inte ge tappt. Nå, stövlarna kom äntligen på, men då hade Hilda i alla fall hunnit med vad hon hade avsett från början: att säga Mark, att han inte skulle glömma henne i sitt testamente.

Mark rev sig fundersamt bak örat.

— Testamentet. Åhå, tror hon jag tänker dö, va? Är det det ni går här och skelar efter allihop, hon och Nils och Brundin och hela rasket. Ånej, Marken har allt en och annan gås oplockad med Vår Herre än.

— Han har i vart fall en gås oplockad med svärdottern, sa Hilda och slätade på förklädet.

— Hon tar inte mål och makt ifrån mig. Skriv hon opp det, gamla galanta.

Mark började skratta.

— Hon ska vara stursk hon, Ulla Vide, sa han medan han torkade bort skrattårarna från sina rödblommiga kinder. Förre fästmannen sparkade hon ju bort av någon anledning. Hon vet vad hon vill, hon.

— Det sägs att hon vet det, nickade Hilda och snodde en förklädessnibb mellan fingrarna … Och så när man tänker på …

Mark hade mulnat.

— Hon kan vara lugn hon, Hilda. Så länge jag lever ska här inte komma den inom dörrarna som jag inte ska vara man att böja nacken på. Gå nu.

Men Hilda var inte hågad för att gå. Hon vaggade oroligt från ena höften till den andra och kisade på husbonden med sina litet sneda ögon. Det såg nästan ut som om hon haft mongolblod i sig, Hilda, för kindknotorna stodo ut, hakan var egendomligt skuren i skarp fyrkant och den rynkade huden över fingerknogarna hade dunkelbrun färg.

— Han ska inte glömma allt vad jag har varit för honom sedan frun dog, Mark, sa Hilda och skalv litet på målet. Jag har aldrig stängt min pigkammardörr för honom, och jag borde egentligen suttit som fru på gården. Så det är inte för mycket att han kommer ihåg mig i testamentet, tycker jag.

En röd flamma steg långsamt upp över Marks kinder. Hilda varsnade det i tid och retirerade mot matrumsdörren.

— Jag bara tänkte … jag bara tänkte, stammade hon.

— Nå, har hon tänkt slut nu då, så dra för … Mark såg sig om efter något tillhygge … tror hon jag är ett sånt förbannat nöt att jag inte förstår att hon späckat sin sparbanksbok på min bekostnad? Komma i testamentet! Nej, dra åt … Nu hade han fått tag i kryckkäppen.

En dörr slämde hårt igen. Hilda hade dragit sig tillbaka till köksregionerna.

När Mark kom ner till gårdshusen hann hans snabba öga uppfatta en skymt av Smacks flanellskjorta i dörröppningen borta vid gårdskontoret. Han ändrade genast rörelseriktning och styrde stegen åt kuskens till. Smacks förstuga var tom och stugdörren var låst, men inte reglad. Mark öppnade utan att knacka.

Smack satt framför spisen med en filt om knäna. Gumman satt i ett hörn av rummet och spolade garn, medan den tandlösa munnen gnällde på psalm 500, vers sju, och ögonen alltemellanåt sökte sig väg från spolningen uppåt stugtaket, precis som om hon skådat rakt igenom det och in i själva himmelen. Smack satt med böjt huvud och liksom smågrunnade. Ingen av dem låtsades märka att stugdörren öppnades.

Men Mark kände folket. Smack var ingen älskare av arbete, och käringen var heller inte den som tyckte om att göra allt för mycket för det dagliga brödet.

Mark grinade surt och steg över tröskeln.

— Det var tusan vad här är kyrkligt tidigt på morgonen, kluckade han.

Smack började stöna och gumman slutade med spolningen.

— Ojoj, husbond, det är den där värken i knäna.

— Ja, den är då för svår, gnällde gumman. Aldrig får han sova, gubbstackarn.

— Då beror det på för litet rörelse, svarade Mark kärvt. Gren har satt en nyslipad yxa i huggboden åt honom, Smack. På med rocken och opp i åsen, eller … ta mig tusan …

Mark riste käppen.

Smack och hans hustru togo till det värsta gnäll de kunde åstadkomma. Men det hjälpte inte stort mot husbond. Han bara sa, att han kände deras rävstreck. Förresten skulle hustru Smack upp i handkammarn och karda ull. Och det skulle ske i eviga rappet. Gustava hade varit i verket sedan klockan fem.

Marks ögonbryn drogos hotande samman. Smack suckade, hans hustru släppte spolgrejorna och reste sig för att lyfta ner ylleschalen, som hängde på en träplugg innanför dörren. Båda förstodo att det inte lönade sig att spjärna emot udden.

Mark gick.

— Vänta tills svärdottern kommer. Då får han allt kam till håret, sa hustru Smack med en skadeglad grimas.

— Det biter inga kvinnfolk på husbond, svarade Smack, medan han suckande tog filten bort ifrån knäna och ledade på sina styva ben för att sedan suckande kränga på sig sin slitna rock, ta sin nersmorda mössa, pressa benen i ett par osmorda stövlar och svärjande och mumlande i sällskap med hustrun ge sig hemifrån upp mot gårdshusen. Där skildes deras vägar: Smack fortsatte till huggboden efter yxan och gumman tog stora gången för att söka sig till manhuset och den välsignade ullen i Marks kyliga handkammare.

Mark stod vid loglängan och såg till så att Smack tog vägen uppåt åsen.

Alexis kom nedför liden, hållande med ena handen kring en tumme, som hade fått sig en skåra.

Mark tittade på såret, tyckte inte det var så farligt och gav Alexis order att dra fram kappsläden och spänna för den gamla märren, innan han gick och fick ombundet. Binda om kunde förresten Rut göra borta i köket. Så kunde han ta åkdonet med sig och säga till Nils att han skulle köra till Vides, så snart han ätit färdigt.

Mark och Alexis hjälptes åt att skjuta ut släden. Gubben tog det kraftigaste taget, det var knappt att Alexis behövde hjälpa till.

— Saften tycks inte ha runnit ur kroppen än, sa Mark och rätade stolt på sig.

Mark var rädd för ålderdomen. Han kunde inte förneka att håret tunnades ut och föll av, men han kammade försiktigt de glesa strån han hade kvar och försökte dölja den kala hjässan. Att ryggen krökte sig en smula för varje år, ville han inte märka. När han så blev i tillfälle att ta ett krafttag satte det honom genast på gott humör.

Alexis körde fram släden till manhusets framsida och gick själv in i köket. Där träffade han Nils och framförde hälsningen från fadern. Nils sporde efter hästen. Då han fick