Jag heter faktiskt Edith

By Albert Olsson

Det är inte mycket som går obemärkt förbi när Edith är i närheten. Hon snappar upp det mesta. Således kan hon inte undgå när föräldrarna bråkar. Hon vill ju så gärna att allt ska vara bra. Inte bara för henne. Utan för alla. I grannhuset tycker sig Edith ana att grannarnas äktenskap är på väg mot ett drastiskt uppbrott. Edith förstår inte varför det ska vara så otroligt svårt att komma överens och inte göra varandra besvikna hela tiden."Jag heter faktiskt Edith" är skriven ur en tjej i tidiga tonårens perspektiv och hur hon uppfattar vuxenlivets multitud av problem och prövningar.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 5, 2021
• ISBN: 9788726741070

Book preview

E.W.

1

Jag heter inte Kalle som ni kanske tror om någon kommer att läsa det här. Alla heter bestämt Kalle, men jag heter inte Kalle, jag heter Edith. Edith med h i ändan. Det där h:et kom till när jag gick i småskolan, för när jag skrivit mitt namn och sett hur kort det såg ut, så började jag gråta och frågade Fröken, om jag verkligen inte var längre än fyra bokstäver. Då sa Fröken att det var jag inte, och då grät jag ännu mer. För att trösta mig och för att jag skulle få fler bokstäver, sa Fröken att jag kunde fråga Pappa och Mamma, om jag inte kunde få sätta till ett h på slutet. Mamma sa att det kunde jag väl. Hon sa det utan vidare, jag behövde inte tjata något alls, och det kändes egentligen ganska kymigt, för jag brukar alltid få tjata med Mamma, men den gången höll Mamma på med att mata Margareta, som var väldigt liten då, hon är större nu. Mamma säger ideligen att jag ska kalla Margareta för Margareta och inte för Fjompan som jag för det mesta gör. Det gör jag därför att hon är fjompig och hittar på en massa dumheter och bara ränner i hälarna på mig. Förresten kan det omöjligt ha varit Fjompan, hon krånglade med den gången vi talade om h:et, för Margareta var visst inte född då, det skulle jag kunna räkna ut om jag tänker efter, men det gitter jag inte.

I tisdags fyllde jag år och fick min första verkliga födelsedagspresent, som det är lönt att räkna med. Förut om åren har jag bara fått barnsliga leksaker, dockor och dockkläder och långbrallor och någon gång en halsduk eller en brokig scarf. Scarf uttalas inte som det ser ut utan som ’skav’ som i ’skavsår’. Så nu vet jag det. Pappa säger att man aldrig kan veta för mycket, men Mamma säger att jag vet alldeles tillräckligt, även om sånt som jag inte borde veta någonting om.

Alltså:

MAN KAN ALDRIG VETA FÖR MYCKET

Därför ska man hålla ögon och öron öppna, säger Magistern. Magistern har skägg som han snor runt pekfingret när han är upprörd, och det är han för det mesta. Han säger att vi är odrägliga, men det tycker jag inte är riktigt sant, vi är bara uppriktiga som Mamma säger att man ska vara. Men det händer att Magistern tar väldigt illa upp när vi är ’uppriktiga’. Det är förstås klart att man inte får göra vad som helst. Det var fel av Emil tycker jag att rulla ölburken som han druckit ut under lektionen i matte hela långa gången fram ända till katedern. Emil var förstås vad Mormor kallar för ’litet beskänkt’, vad nu detta exakt är för någonting, men jag tror att uttrycket ganska bra motsvarar vad Emil var vid just det tillfället. Magistern var mycket upprörd i skägget. ’Väldigt upprörd’ sa han att han var. Vi andra var inte ett dyft upprörda. Vi blev mycket mer upprörda när polisen kom och hämtade Emil bara för ölburkens skull. Det var faktiskt inte värre med Emil än att han kunde stå på benen.

Nu har jag visst hoppat i galen tunna för jag skulle ju tala om h:et jag fått i ändan och om min födelsedag. Vad h:et angår — det heter väl angår? — så frågade Pappa om jag hela livet igenom skulle valla omkring — han sa faktiskt ’valla omkring’ — med ett h i ändan. Och jag sa att det hade jag faktiskt ingenting emot. Och så kom det sig att Fröken skrev dit ett h i ändan på mitt namn och sedan har det h:et fått följa mig genom alla papper ända upp till länsskolenämnden etc.

Jag är nöjd nu. Magistern är litet dumtjatig varje gång han ska skriva mitt namn, för då säger han: — Javisst, och vi ska ha med det där h;et!

Det värsta med vuxna människor så som jag uppfattar dem är att de ska säga om samma sak tusen gånger.

När jag blir stor … Men det är jag förresten redan. Det blev jag på min födelsedag. I tisdags. Om någon kunde gissa vad jag fick då, men det kan förstås ingen.

Mamma kan, men Pappa kan säkert inte, han vet kanske inte ens om vad jag fick då, för Mamma hade köpt det jag fick och Pappa låg just då på lasarettet med ett brutet ben. Nåja brutet var det kanske inte riktigt, men det blev någon sorts stukning och utgjutning (eller vad det heter) när pappa snubblade över Fjompans — förlåt Margaretas — leksaker och kom med ett jättesprång utför trappan och for iväg minst arton steg innan han hittade balansen framför trädgårdssängen med spenaten.

Margareta bara stod och gapade, men Mamma som såg honom fara iväg som ett kanonskott tappade vad hon hade i händerna — gräddkannan — så att den gick i ettusen bitar och grädden stänkte som ett skum upp på Margareta. Hasse kallade henne sedan resten av dagen för gräddtårtan Margareta. Margareta grät förstås och försökte puckla på Hasse som bara skrattade ända tills Mamma tog honom i örat och sa att nu fick det vara slut med att kalla Margareta vid öknamn. Fast det fortsatte han ändå med i smyg när Mamma inte hörde det.

På tal om annat så frågade jag Mamma om man verkligen behöver sätta såna där uppochnervända regndroppar omkring vad folk säger när man skriver. Det sa Mamma att man måste, men jag undrar verkligen om man måste det. Man får ofta ta sig friheten att undra över vad vuxna människor — helvuxna alltså — Pappor och Mammor och Fröknar och Magistrar säger att man MÅSTE. Med stora bokstäver. När Mormor kommer hit nästa gång ska jag fråga henne. Mormor är inte så häftig i humöret som Mamma, men hon bor så långt borta och kommer så sällan. Det är kanske därför hon är så snäll. Kanske är det det geografiska avståndet som gör det! Vem vet? Jag hoppas uppriktigt att Mamma ska bli Mormor med åren. Till humöret menar jag. Det skulle vara välgörande för alla parter. Även för Pappa. Han brummar alltid Fråga Mamma. Nu skulle det förstås varit såna där regndroppar någonstans, men det struntar jag i den här gången.

På tal om födelsedagen, så var den toppen. Jag fick choklad på sängen och tårta och blommor och paket med olikartat innehåll och allt möjligt. Men det fanns ett paket som var det väsentligaste. Gissa vad jag fick. Nej, det kan förstås ingen gissa, för ingen kan gissa så intimt, som detta var. En make-up-väska. Min första. Mamma sa att jag kunde behöva en sådan. Och så har jag kommit upp i den känsliga åldern som hon sa till Pappa på kvällen, som undrade var den känsligheten satt någonstans, för när jag på eftermiddagen hade en fight med Hasse, så satt Pappa och småskrattade hela tiden, och sa att jag hade takter i mig som en riktig pojke. Det hade han inte väntat sig av ’sin lilla gulliga flicka’ sa han. Vicket larv. Hoppas att regndropparna hamnade på rätt plats i rätt sammanhang den här gången.

Det här har börjat så här. Det regnade i onsdags morse och sen har det regnat stup i ett, så jag började leta bland mina grejor tills jag hittade en skrivbok, som jag bara skrivit fyra rader i. Och så smög jag mig upp på vår lilla vind och här sitter jag och skriver. Genom det lilla fönstret med spindelväv på gaveln kan jag se bort till grannarnas.

Närmsta grannens är en ödegård. Den har stått ödslig i flera år, så uthustaket har börjat säcka ihop, men så har det kommit en ny ägare i början av sommaren. Han har ännu inte gjort någonting vid det rasande taket. Kan man säga ’det rasande taket’? Men han gräver ut en källare under huset. Han jobbar väldeliga med allting. Han och hans grabb. Han har en pojke som Mamma beskriver såsom en ’tämligen ohövlig yngre man’.

Jag sa till Pappa att de antagligen ska ha garage under jord men Pappa sa att varför skulle de det, när de hade hela jordytan att ställa sin gamla bil på.

Jag håller med Mamma om att den yngre mannen är ohövlig, för när Fjompan och jag var och tittade på medan de grävde, sa han, att han inte ville ha tjejer drällande kring huset. Till Hasse sa han att småglin kunde sticka hem och dra något gammalt över sig.

Hasse sa till Margareta att hon skulle räcka lång tunga åt killen, och det gjorde hon mer än gärna, för hon är bra på det sättet. Det talade vi förstås inte om för Mamma, för vi är inte säkra på att Mamma delar våra synpunkter.

Det är något fel på himlen ibland. När den väl öppnat sina fönster för att låta det regna så händer det — i mitt tycke alltför ofta — att man glömmer stänga dem igen.

Dagarna går … Det är ett tag sedan jag skrev. Jag vet inte om jag tycker det är särskilt roligt eller inte. Antagligen är det inte roligt, åtminstone inte när solen skiner och himlen är som mest blå.

Pappa har nu kommit hem från lasarettet. Han haltade lite grand i början men det blir bättre och bättre efter vad Mamma säger. Men Fjompan får lov att se upp med sina leksaker hädanefter, säger Mamma. Vad Pappa säger kan jag inte skriva. Det får bli mera privat så att säga.

Jag kan se genom fönstret att Pappa stiger av bussen. Han har sålt vår gamla bil för tillfället, för han kan inte köra för benets skull, och vi behöver en ny.

Vi har inte råd att hålla oss med bil, säger Mamma. Pappa säger att det är klokast att vänta tills sommaren är slut innan vi funderar på att skaffa en ny.

Det är någonting i familjen som är litet rörigt, något ekonomiskt, men det är inte min avdelning som de brukar säga magistrarna emellan. Andra också.

Jag kan se genom gavelfönstret nu när jag tagit bort spindelväven, att Pappa kommer gående. Nyss hörde jag bussen stanna ute på landsvägen. Hasse kommer i sällskap med Pappa. Den något ’ohövlige yngre mannen’ kommer med någonting på en skottkärra, något som kommit med bussen.

Mamma ropar nerifrån att jag ska komma ner och äta.

Jag undrar vad vi får i dag. Det luktar lök.

Lök luktar gott. Säg något annat den som vågar.

2

Jag sitter här och skriver alldeles för mig själv men så slår det mig plötsligt — varför heter det: Slår det mig!? Det slår ju inte alls, men jag kommer att tänka på att om någon annan än Hasse och Mamma och Pappa skulle ramla över det jag skrivit så kommer de inte att förstå hur vi har det eller hur vi bor.

Alltså — vi heter Mamma, Pappa, Hasse, Fjompan och jag, och vi bor i Strandskogen intill havet. Strandskogen består av enbuskar som ryker och tallar som inte kan bli särskilt höga för vinden plågar dem och drar dem i barren i toppen så att de hukar sig för att slippa bli vindluggade. När det regnar är berget väldigt halt och man kan dratta baklänges och hamna på det så kallade stjärtpartiet om man inte ser upp. Och det gör väldigt ont. Om ni inte tror mig så kan ni ju komma ut och försöka med en promenad över hällarna strax efter ett regn medan det där jättehala ännu ligger kvar. Sedan kan ni linka och halta och vara glada att ni sluppit ifrån det med livet, för det gjorde faktiskt jag.

Alltså — vi bor i kanten av strandskogen. Huset vi bor i är en gammal bondgård som det inte lönade sig att hålla på fötter i dessa för oss jordbrukare så betryckta tider som Pappa säger att man säger. Pappa säger ofta att man säger så. När jag frågar honom varför han gör så, så skrattar han bara och säger att jag kommer att förstå senare när jag blir mognare men att jag ännu så länge är alldeles förfärligt naiv. Då säger Mamma till Pappa att Edith är inte så naiv som du tror. Mamma är bra för hon håller väldigt ofta med mig gentemot Pappa, och det tycker jag är alldeles som det ska vara för jag har läst i en tidning i tisdags att vi kvinnor ska hålla ihop om vi ska komma någon vart med det fördömda manssamhället. När jag läst det sa jag till Mamma: — Mamma låt oss lova varann att hålla ihop gentemot det fördömda manssamhället. Då skrattade Mamma både länge och väl, så att hon torkade ögonen och sen på kvällen talade hon om det för Pappa, och så sa han att det kunde han mycket väl föreställa sig att han skulle få två blåstrumpor att dras med och att det tydligen inte räckte med en, och att det var Mammas fel det hela, för hon hade indoktrinerat mig. Jag kan inte berätta hur det slutade för jag gick ut sedan jag frågat Mamma varför Pappa påstod att vi hade blåa strumpor för det hade ingen av oss, varken Mamma eller jag.

På tal om hur vi bor, så hör det ett uthus till vår gård. Där har varit både loge och ladugård och stallspilta för två hästar, men jordbruket är nerlagt, så vi har fem tunnland som det växer ogräs på förutom vår köksträdgård där vi odlar ärter, bönor, kål och gurkor, ringblommor, fem dahlior och sexton tulpaner om våren. Utmed huset kommer det en knippa snödroppar på våren, de trotsar vintern och sticker upp precis som i skolan för där sticker vi upp. Men av oss blir det inga snödroppar.

Mellan det gamla uthuset med spåntak som börjar bli grått och grönt på samma gång ligger vårt utedass. Vi ska få toalett senare, säger Pappa. När de får dragit fram ledningen. Och det är jag tacksam för, för på vintern är det nedrans kallt isynnerhet när det blåser. Mamma säger att hon fått sin mage fördärvad. Pappa har sitt arbete i stan men han köpte det här stället för nästan ingenting och vi har av någon anledning som jag ännu inte känner till haft det besvärligt de senaste åren, ekonomiskt besvärligt säger Pappa men går inte vidare in på frågan, så jag vet inte så mycket om just den saken. Och så säger Pappa att han tycker att hans barn ska växa upp i närheten av jorden. På det svarar Mamma att om Pappa hade tänkt sig för så hade vi inte råkat så illa ut. På det svarar Pappa ingenting, han ser bara ledsen ut. Det är väl därför som Mamma säger Förlåt varenda gång hon snubblat in på det ömtåliga ämnet varför vi bor här och har det obekvämt.

Vi har ett enkelt staket omkring vår trädgård norröver. Ett stycke ifrån vårt staket går en stig över backig terräng. Den stigen kommer från ett modernt sommarhus som byggdes för fem år sedan av en adjunkt som heter Alleman, men han bor inte där i år utan han har hyrt ut den till en stadsbo som heter Lammgren. Pappa säger att han måtte vara född i Lammhult i Småland och att namnet verkar taget. Lammgren är fabrikör och är nyskild har Mamma tagit reda på. Hon säger att Lammgren inte ser pålitlig ut, men det tycker jag, han väger säkert mer än Pappa, men för all del en gång när Mamma trodde att jag inte hörde därför att jag satt och muttrade över mina sammantorkade vattenfärger, så sa Mamma till Pappa, att hon inte visste om han var riktigt pålitlig varken på det ena viset eller det andra. Då brusade Pappa upp alldeles som när man öppnar en vichyvattensflaska och sa att ’nä nu …’ varpå Mamma nickade åt mitt håll och sa Tänk på Edith. Då tänkte Pappa och sa inte flaska en gång och det tycker jag var synd för jag fick ingenting veta. Och får man ingenting veta kan man inte bli vetenskapsman.

Den där Lammgren — den nyskilde — har en pojke med muskler som kallas Tusse. Jag har sett honom men han verkar inte pratsam. Och så finns där en kvinna som heter Ilse Plomberg och som Mamma säger är något slags fru åt fabrikören. Jag försökte prata med Hasse om alla dessa saker vad ’en sorts fru’ kunde vara för någonting, men Hasse bryr sig inte om sådana saker. Pappa säger att Hasse ’gudskelov’ är mera inåtvänd än den övriga delen av familjen.

Från Lammgren slingrar sig stigen över en bergknalle som är litet besvärlig ibland. Då kan man gå runt den men då kommer man in på den gamla Ödegårdens tomt, men det har hittills inte gjort någonting, eftersom ingen bott där, men nu har den nye ägaren satt häckplantor som skär tvärs igenom den där stigen som går runt bergknallen. Pappa säger att det ska bli intressant att se hur det ska gå, för den nyinflyttade i Ödegården verkar till att veta vad han vill. Han är ingenjör och heter Adolfsson. Det är han som är pappa till Pelle, som vi tyckte var så otrevlig. Jag tror nu för min del att det där ’otrevliga’ var en engångsföreteelse, för i går när jag skulle gå in i skogen för att leta efter konvaljer så ställde jag mig på bergknallen tvärs över stigen och tittade in i ingenjörens trädgård. Då höll de på med att köra undan grus ur källargrävningen. Då kom Pelle med sin skottkärra, han var så svettig att det rann ner i ögonen på honom. Då satte han ner kärran och tittade på mig. Sedan ljusnade ’de bistra dragen’ och han drog till med ett leende som blottade alla oxeltänderna ända in till de sista och så sa han hej och jag sa hej, och så var vi bekanta. Han frågade vad jag hette