Joy & önskeburken

By Helena Östlund

Sjuåriga Joy bor granne med Otto i Slåtterberga. De är kompisar, men kanske mer än bara kompisar. Joy tror att hon kan vara kär i Otto och Otto är nog kär i henne med. Kanske var det därför hon fick önskeburken i present av Otto. Det är en burk som man viskar sina önskningar i, sen skruvar man snabbt på locket och sen börjar burken jobba för att uppfylla allt man hoppas på. Det gäller dock att önska sig rätt saker, annars vet man aldrig vad som kan hända. "Joy & önskeburken" är den första boken om Joy och hennes udda, men fina och varma familj.Följer Joy och hennes mysiga familj.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2021
• ISBN: 9788728062135

Book preview

Helena Östlund

Joy & önskeburken

SAGA Egmont

Joy & önskeburken

Copyright © 2007, 2021 Helena Östlund och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728062135

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Åka buss

Vi sitter längst bak i bussen.

Det är min lillebror Jan-Pål som springer dit så fort dörrarna på bussen öppnas. Han är inte det minsta feg av sig. Han struntar i att det kan sitta killar som tar fram en kniv och skär hål i sätena längst bak.

Jan-Pål har gummistövlarna på fel fot och byxorna ut och in eller bak och fram.

Han springer som en ekorre mellan benen på folk. Tanterna på bussen tycker att han är gullig och börjar skratta.

Jan-Pål är två år.

Mamma struntar i att hålla fast honom. Och inte har hon hunnit hjälpa honom att sätta rätt stövel på rätt fot. Då hade vi inte hunnit med bussen.

Min mamma heter Freja.

Hon kliver på bussen med långa steg och börjar skoja med busschauffören. Busskortet måste hon leta efter i fickorna på sin kavaj som är grön som gröna ärter. Alla i bussen får vänta. Några tittar på klockan.

– Här är det! säger hon skrattande. Nej, här! Hm, det var konstigt. Men i den här då?

Hon tittar i väskan. Det ramlar ut pengar och plötsligt ringer mobilen. Mamma svarar och börjar prata och skratta. Busschauffören blir arg och alla andra i bussen också, men det bryr sig inte mamma om.

Hon pratar och pratar och skrattar och letar.

Så kommer pappa till slut.

Han är svettig och andfådd. Jag vet att mamma bara låtsades leta efter busskortet för att han skulle hinna med. Hon hittar det i Jan-Påls sulky precis när pappa kliver på.

Min pappa är tjock som en tunna och svart. Han föddes i Mombasa i Afrika. Där blev han adopterad av ett svenskt par som döpte honom till Lars. På huvudet är han kal som ett ägg. Men på ryggen och magen växer krullet. Det sticker fram där tröjan börjar och slutar.

– Ha en bra dag, säger han med sin mjuka röst till busschauffören och får växeln tillbaka.

När han går förbi sätena i bussen tittar en del bort.

Kanske för att han är svart och tjock.

Ingen vet att han är så snäll och rolig som han är.

Jag och min syster Alicia följer efter mamma och sätter oss. Vi brukar ta sätet näst längst bak. Vi skulle inte få plats bredvid Jan-Pål och mamma när pappa har satt sig.

Sen hojtar Jan-Pål och mamma sjunger Hjulen på bussen. Pappa flåsar som ett stort djur. Hela bussen hör när han drar in luft och andas ut den.

Men Alicia och jag är vana vid det.

Vi sitter bara tysta och tittar ut som alla andra.

Alicia är fem år och jag är sju. Jag börjar i skolan efter sommaren.

Jag längtar dit!

Under tiden lär jag Alicia alfabetet. Hon är nästan lika duktig som jag. Vi tycker om att skriva och rita båda två. Jag har bestämt att jag ska bli författare när jag blir stor. Alicia har bestämt att hon ska bli konstnär.

Fast det syns inte att vi är systrar.

Jag har vit hudfärg och ljust hår som mamma. Alicia är lika svart som pappa. Men vi har fått pappas krull båda två. Jan-Pål också förresten. Men han är varken vit eller svart, bara lite, lite brun. Det glömde jag att tala om. Och han heter inte Jan-Pål, utan Jean-Paul. De flesta utom mamma och pappa säger Jan-Pål.

Mitt namn är också ovanligt.

Jag heter Joy.

Det betyder glädje på engelska.

Mamma och pappa blev så glada och lyckliga när jag föddes. De fick vänta en hel dag på att jag skulle komma ut. Jag ville ligga kvar i mammas mage, verkade det som. Barnmorskan fick ta ut mig med tång.

Jag skrek inte heller utan låg som klubbad efteråt. Det har pappa berättat.

Vi har bil också.

Pappa brukar ta den när han storhandlar. Och på semestern åker vi till Simrishamn. Vi har vår släkt där.

Det är härligt att bila. Fast trångt och varmt. Är det riktigt varmt åker Alicia och jag i bikini. Mamma har shorts. Pappa svettas. Men det är ändå resan som är roligast.

Vi tar med matsäck, kuddar och täcken. Jag rullar ihop mitt täcke