Sherman Shapeshifter

By Helena Östlund

När den tolvårige Sherman, kallad Tjockskallen i skolan, en dag vaknar och kan byta skepnad bara genom att tänka sig det vänds hans tillvaro upp och ner. Plötsligt slipper han sitt fula utseende och ser ut som en vanlig pojke, fast en med blått långt hår, när han tittar sig i spegeln. Lika lätt kan han förvandla sig till en snygg och lyckad fotbollskille som kör bil och en pratsam tant från hemtjänsten. Hur är det möjligt? Det är bara möjligt. Det är magiskt. Men kommer Shermans dåliga självförtroende och osäkerhet också att förändras på samma magiska vis? Kommer hans odrägliga tvillingbröder Morton och Barton göra livet mindre surt för honom? Och viktigast av allt: kommer Shermans bästa kompis Bertha med fladdermössen, börja gilla honom på ett annat sätt nu? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 22, 2022
• ISBN: 9788728311837

Book preview

Helena Östlund

Sherman Shapeshifter

SAGA Egmont

Sherman Shapeshifter

Copyright © 2022 och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728311837

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Sherman vaknade av sitt eget skrik och ett tryck över bröstet.

Det satt en varelse på honom med hela sin tyngd, någon sorts babian som var på väg att få ett utbrott och strax skulle använda honom som en mänsklig boxboll och slå ihjäl honom.

Och kanske var det lika bra.

Alarmet ringde med exakthet en sekund senare, vilket fick Sherman att vakna på riktigt och den skenande pulsen att lägga sig. Han suckade lättat, utan att den underliggande obehagskänslan ville försvinna.

En ny dag att genomleva, tänkte han. En dag som alla andra, utan att veta hur fel han hade.

Sedan drog han täcket över sitt överdimensionerade huvud – av sina klasskamrater kallade tjockskalle, och rullade ihop sin spensliga lekamen med – av sina klasskamrater kallade – spindelarmar och kycklingben, i grottan som uppstod i sängen.

På den andra sidan om den låsta dörren, genom den spatiösa korridoren med takfönster och en dörr till, kunde han höra de högljudda tvillingbröderna och modern i köket, där hon gjorde i ordning frukost åt dem. De pratade och skojade med varandra med det som vanligt hurtfriska tilltalet. Sherman kunde höra fragment som God morgon, gullungar! (modern till bröderna, när hon rufsade dem i håret, nöp dem i kinderna eller klatschade till dem på stjärtarna) och Jag tar fem! (någon av bröderna om korvarna).

Fadern hade redan åkt till jobbet.

Efter någon minut letade sig ett motbjudande stekos in i Shermans grotta, vilket kom från de stekta korvar, köttbullar och ägg som tvillingbröderna gillade att sätta i sig till frukost. Shermans lätta illamående övergick till en starkare lust att kräkas.

Kanske var det också God morgon, gullungar! som gjorde det.

De yngre tvillingbröderna, Morton och Barton, var verkligen gulliga, om inte tvålfagra, och varje moders dröm. Bröderna var redan en decimeter längre än Sherman själv, trots att de var ett och ett halvt år yngre – pinsamt nog för Sherman.

Morton och Barton hade också en för Sherman irriterande vana att ständigt le mot alla människor, eftersom de visste att deras charmiga smilgropar syntes då. Dessa fantastiska smil med charmiga smilgropar, kompletterades av vågor med blont hår på brödernas huvuden, persikohy och blåklintsblå ögon.

Ofta brukar tvillingpar bestå av en mer utåtriktad tvilling och en mer tillbakadragen tvilling, men inte i det här fallet. Både Morton och Barton var båda ovanligt utåtriktade och redan duktiga fotbollsspelare i juniorligan.

Egentligen var de ganska odrägliga.

Sherman spelade inte fotboll. Men innerst inne var han också en utåtriktad person, om inte fulheten hade hindrat honom.

Det var en fulhet som var ett konstaterat faktum.

Sherman var ful. Mycket ful. Och född sådan.

Vad hände?

Proportionerna hade blivit fel. Man brukar mena att fulhet, liksom skönhet, är någonting subjektivt, som växlar över tid med de historiska epokerna (Sherman hade gjort efterforskningar) – men det finns gränser.

Shermans fulhet gick utanpå tid och rum.

Hans proportioner skiljde sig kraftigt från de rådande ideal som varit aktuella sedan antiken – lagen om att en människas huvud bör omfatta en åttondel av kroppens längd.

Shermans huvud var mycket större än så, och omfattade ungefär två åttondelar av hans längd. Det var inte medicinskt, analyser hade gjorts vid födseln.

När huvudet övergick till kropp på Sherman, skedde det nästan omärkligt, då han saknade haka och axlar.

Också hans kropp, som var klen och undervecklad för en 12-åring, hade undersökts för alla möjliga åkommor och bristsjukdomar, utan att något fel hade kunnat hittas.

Tillsammans med det faktum att han var blek som ett lik, och hans ögon ovanligt stora och uttrycksfulla, nästan svarta i färgen (egentligen hans bästa tillgång utseendemässigt) liknade han mest en mänsklig insekt eller en utomjording.

Inte nog med det.

Så fort den minsta vindpust drog genom luften, lyfte det flygiga håret från Shermans huvud och fick honom att se ut som en dunboll.

Den tunna hårkvaliteten berodde varken på hormoner eller kostintag.

Den var oförklarlig.

Den enda frisyr som var klädsam på Sherman, var en med lugg, som dolde den höga pannan. Luggen blev väldigt gles, men det fick duga.

Där låg han nu i sin fulhet i sin grotta och omfamnade sina bleka kycklingben med sina bleka spindelarmar, och kände sig värdelös.

I stället för att gå upp, som han borde för att inte komma för sent till skolan, började han föreställa sig att han var någon annan.

Inte någon han kände, bara en normal 12-årig pojke med en normal kroppsbyggnad, ett normalstort huvud, med en normal frisyr.

För skojs skull ändrade han frisyren, och tänkte ut ett långt, blankt blått hår som räckte ner till knäna.

Sherman väcktes ur sin slummer av tre knackningar på dörren. Det var hans moder som därefter ryckte i handtaget och kommenderade Sherman, kom upp nu! med ett högljutt och käckt men samtidigt barskt tonfall, och sedan: Du får inte låsa dörren om dig, det vet du! Sherman!

Sherman kröp motvilligt ut ur grottan och upptäckte i samma stund det långa blåa håret som svepte runt honom och ramlade av sängen i chock.

Fortfarande i chock sprang han in på det till rummet anslutande badrummet, samtidigt som han hojtade Jag kommer! men svalde den sista stavelsen när han halkade på badrumsmattan och störtade till golvet.

Modern verkade inte höra detta, utan nöjde sig med svaret och avlägsnade sig från den andra sidan dörren. Hon hade själv bråttom och hennes jobbklackar klapprade bort i korridoren.

Det blev tyst.

Den värsta av chocken hade lagt sig i och med fallet, trots att badkarskanten hade befunnit sig endast några futtiga centimeter från Shermans skalle på vägen ner. Några futtiga centimeter och det hade varit slut med mig, tänkte han medan han långsamt reste sig upp och fick se miraklet i spegeln.

Några futtiga centimeter och han hade aldrig fått uppleva denna magiska och livsavgörande stund.

Hans utseende hade förändrats.

Hur var det möjligt?

Såg han i syne?

Nej, han kände på sitt nya normalstora huvud och sina nya normala ansiktsdrag med fingrarna – en lagom hög panna, lätt rosiga kinder, en mun med sorglöst uppåtvinklade mungipor, som på en typisk pojke i 12-årsåldern.

Näsan, kinderna och munnen satt kvar när han fingrade på dem och han kunde känna beröringen på huden. Han blev inte rädd, som man skulle kunna tro, utan fick i stället en känsla av att det var precis så här det skulle vara.

För första gången i sitt liv såg han ut som sina klasskamrater – som Ollie, Hugo och Benjamin – ja, som en vanlig pojke. Förutom det knälånga blåa håret då, som hade en prydlig mittbena, precis som han tänkt ut. Mittbena gick så bra ihop med en normalhög panna.

För några minuter njöt Sherman av att kamma håret framför spegeln medan tårar av lycka och sorg rann nerför kinderna.

Han blickade in i sina nya ögon som såg lite dummare ut än han trodde att han önskat – vad hade hänt med uttrycket och gnistan som hade funnits där tidigare? – innan verkligheten satte in.

Vi åker nu! ropade modern från korridoren. Följer du med, eller tar du bussen?

Bussen, svarade Sherman.

Puss, puss –

Sherman hörde att modern höll på