Änglar och demoner

By Gunnar Roth-Lindberg

Efter att ha blivit bedragen av sin hustru faller polischefen Thomas Lindevall tillbaka i sina gamla alkoholvanor. I berusat tillstånd förvandlas han till en ovärdig gestalt, och hans tillmötesgående sinne ersätts snart av en mörkare sida av hans personlighet. När Thomas beordras att ta tjänstledigt, ser han det som en möjlighet att ta sig an det nedlagda fallet kring Jeorjs mystiska försvinnande. Men i takt med att Thomas gräver djupare upptäcker han att fallet har kopplingar till en mystisk sekt, vars planer hotar att driva hela bygden mot avgrunden. "Änglar och demoner" är en virvelvind av spänning och dramatik. Med färgrika skildringar av den värmländska idyllen utforskar författaren identitet, religion och övermod. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 27, 2023
• ISBN: 9788727055930

Book preview

Gunnar Roth-Lindberg

Änglar och demoner

SAGA Egmont

Änglar och demoner

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright ©2002, 2023 Gunnar Roth-Lindberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727055930

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Den som vill bli ängel, blir ett djur.

Albert Camus

Prolog

P olischefen Thomas Lindevall har efter år av missbruk hamnat i präktighetsfällan. Han tror att han lyckats hitta tillbaka ur alkoholdimmorna till ett anständigt liv och berömmer sig själv för sin nya början som skötsam familjeförsörjare, duktig polis och frikyrkoman. Något inträffar som sänder honom tillbaka till spritberoendet, sänker hans sociala status och krossar hans nyvunna självkänsla. Han får veta att hans präktighet och kristliga nit inverkat destruktivt på hans närmaste omgivning. Han upplever sig ratad och förrådd och känner en bitterhet och självömkan som är på väg att förgöra honom.

Vreden över dem som ställt sig till Nemesis förfogande och över sveket från Försynen som han trott på, ger honom kraft att resa sig och anta Utmaningen, som möter honom i Jeorj Svenssons öde. Turerna kring Jeorjs försvinnande ger Lindevall en sista, desperat chans till upprättelse som medmänniska och polis. Men samtidigt utlöser hans agerande som privatspanare en våg av illvilja och våld, som han inte varit beredd på. Två av hans närmaste vänner och medarbetare träder frivilligt in i hans duell med ödet. En udda och två små och obemärkta personer får nyckelroller i hans envig.

Skall Lindevall kunna undgå både sprit- och präktighetsfällan och övervinna alla hot och försåt som radar upp sig i hans väg? Hur långt räcker vreden över demonerna och tron på kärlekens seger?

T homas Lindevall vaknade genomblöt av svett.

Han låg på rygg insnärjd i de fuktiga sängkläderna. När han slog upp ögonen försökte han fokusera fuktfläcken i taket. Han tyckte att den liknade Henriksson och slöt ögonen. Henriksson med sluttande panna, kraftig näsa och liten, indragen haka, som gav honom en slags gnagarprofil. En råtta, tänkte han hatiskt, en fet, äcklig stallråtta. Plötsligt kände han den sträva whiskysmaken i munnen. Detta, tillsammans med äcklet inför fuktfläcken Hen-riksson, blev till en roterande klump i mellangärdet, som sakta rörde sig uppåt. Han fick benen över sängkanten och reste sig upp med stor möda. Hans kropp var alkoholtung. Efter två steg sidledes kände han en intensiv smärta i fotbladet och hopkrupen på golvet ryckte han ut en decimeterlång, sylvass glasbit som trängt in bakom stortån. När han synade golvet, fann han Saras porträtt. Bakom det krossade glaset log hon fortfarande milt mot honom. Trots sin fysiska frånvaro var hon ändå ständigt närvarande. Lägenheten var full av ting som plågsamt påminde om henne och i hans tankevärld fanns hon hela tiden.

Nu kände han att klumpen i mellangärdet nått upp till svalget, och gulpande kröp han på alla fyra in i badrummet. Han kände sig som en förödmjukad hund, där han stod med huvudet i toalettskålen och vände ut och in på sig själv. Efter en kort känsla av befrielse började han tänka på att duscha, raka och klä sig – men illamåendet kom genast tillbaka. Tanken på att möta verkligheten drev honom några steg tillbaka mot sängen, men samtidigt kände han att det var steg tillbaka till det helvete som han nyss lämnat – nya svarta tankar, ny fylla, ny förnedring – och med oändlig möda lyckades han vända sig mot badrumsskåpet och sin egen spegelbild.

Thomas Lindevall, 42, polischef. Utexaminerad med höga betyg från polisskolan år 1987. Han fick omgående tjänst i Sånge, centralorten i Älvstads kommun. Tre år därefter gifte han sig med Sara Wennerud – pastorsdotter från Vingåker. Hustrun arbetade som skolpsykolog i Ekesby – en ort nära Sånge. Ett halvår efter giftemålet blev han suspenderad på grund av sitt grava alkoholmissbruk. Lindevall anmälde sig till Anonyma Alkoholisters program med en månads vistelse i norra delen av landet. Efter lite drygt ett år fick han tillbaka sin tjänst. Blev efter hand vald till sekreterare i Länkarnas lokalförening, ordförande i Missionsförsamlingen, tog på sig fritidsjobb som scoutledare och överförmyndare. På våren 1999 gick polischefen i Sånge, Roland Persson, i pension. Lindevall sökte och fick tjänsten. Det var då det. Numera var han mera att betrakta som riddaren av den sorgliga skepnaden enligt badrumsspegelns sannfärdiga vittnesbörd. En ömklig syn med rödkantade, stirrande ögon i ett vaxgult ansikte inramat av hårtestar. Grymt bedragen av sin vackra hustru som efter en personalfest kopulerat med hans äldre kollega och assistent Fingal Henriksson i polishusets bastu. Ensam sedan en vecka efter att uppmanat Sara att försvinna och ta dottern, sexåriga Emma, med sig. Bakfull, mordgalen, självömkande och förvirrad.

Om hon ändå inte gjort det med Henriksson, tänkte han. Han kunde föreställa sig hans råttprofil, som sänkte sig upp och ned mot hennes ansikte på kärleksbädden i bastun, och hennes armar runt hans lönnfeta kropp. Fantasierna kring deras samlag löpte tvångsmässigt som en non-stopfilm genom hans hjärna. Hur kunde hon – med den korkade, uppblåste, motbjudande Henriksson?

– Jag gjorde det för att du skulle märka mig, sa hon. Du var så uppfylld av din nya präktighet. Medan du reste omkring och vittnade om din gudstro som räddat dig från avgrunden, höll jag på att gå under och ta Emma med mig. Vi hade det bättre då du var Thomas Tinto och suspenderad. Då behövde du mig. Jag måste göra mig fri från dig, eftersom du gjort dig fri från oss, och Henriksson gav mig chansen.

– Varför Henriksson, hade han skrikit. Varför?

– Han råkade finnas där, hade hon svarat. Du hade ju Gud och Länkarna och alla dina fromma vänner. Vi hade ingen, eftersom du krävde att vi alltid skulle vara hemma och vänta på dig. Vi var alltid ensamma på kvällarna, utom när du belönade oss med att få lyssna till dina predikningar. Där satt vi inklämda mellan dina fromma fans. Jag hatade din kristna kärlek som bara gällde andra. Du svek dem som höll av dig, precis som min far, som predikade om Barnavännen, men inte hade tid att läsa en godnattsaga för mig. Henriksson gav mig hämnd på er båda. Men Gud skall veta att jag äcklades.

Hennes stora, bruna ögon blev plötsligt grumliga av tårar. Frampressade av billig självömkan, hade han tänkt. Att hon kunde känna skam och ånger hade han uteslutit.

– Det kändes som en operation som jag måste genomlida för att överleva, fortsatte hon. Jag visste ju vad vårt snabbligg var värt. När det hela äntligen var över och han belåtet vältrade över på rygg med orden några träningspass till så blir det perfekt. Som om jag vore något slags redskap för sexträning. I det ögonblicket förvandlades jag till en sopa. Att jag orkar fortsätta att leva berodde helt på Emma.

Han trodde henne inte. Hon hade varit kåt på Henriksson. Det var det som räknades – det som fick honom att förakta henne. Vad hon sedan kände, kunde inte förändra den dåliga smaken, den primitiva lusten, den moraliska lågheten som hon visat. Genom att raljera över hans präktighet och önskan att vara ett föredöme, hade hon raserat hans mödosamt uppbyggda självkänsla. Nu var han inte ens tillbaka på Ruta Ett eller Gå. Han var Tillbaka i fängelse – bland demonerna. Ensam med fyllegråten, berövad anständighet, heder och tro. Henriksson hade nått sitt mål. Han hade förödmjukat honom, sänt honom tillbaka till förnedringen och gjorde sig nu beredd att överta hans chefspost. Tanken fick vreden att ge honom nya krafter. En vitglödgad vrede som förintade hans självömkan och förbjöd honom att ge upp. I ett slags raseri duschade han iskallt, rakade sig och borstade whiskysmaken ur munnen, borstade så tandköttet blödde. Han satte ett plåster på foten, slängde högen av smutskläder i tvättkorgen och klädde sig i kostym och slips i ett uppror mot sitt eget förfall. Han skulle inte låta sig dras ned i avloppet – han skulle en gång för alla krossa den feta kloakråttan Fingal Henriksson.

När han lämnade blodspåren och oredan i sovrummet hajade han till inför förödelsen i vardagsrummet. Krossade glas och flaskor hade blandats med högar av amatörfoton och förstörda album. Bylten av Saras kläder låg tillskrynklade på golvet som om någon trampat i dem. Allt var vått och klibbigt och stank av sprit trots att verandadörren var vidöppen. Han kunde bara konstatera att han inte hade något som helst minne av de senaste tolv timmarna och började gå mot ytterdörren. Då han skulle öppna den trampade han på något mjukt och upptäckte att det var Emmas lilla teddybjörn.

Minnesbilderna började projiceras med plågsam tydlighet. Efter godnattsagan den sista kvällen som de var tillsammans, hade han försökt förklara för Emma att hon måste hälsa på mormor som längtade så mycket efter henne. Men hon bara grät och frågade varför han inte tyckte om mamma längre. När de skulle resa och han nästan föste ut dem genom dörren för att få avskedet ur världen, vände hon sig helt om och sträckte leksaksbjörnen mot honom. Då han tvekade att ta emot den, snördes hennes lilla ansikte ihop.

– Ta den då, skrek hon med sorg och vanmakt i rösten.

Förstenad stod han och hörde ljudet av hennes hejdlösa gråt dö bort i trapphallen. Han märkte inte att han tagit upp nallen som Emma släppt innanför tröskeln, utan gick raka vägen till Systemet och köpte ut två helor whisky och tre Absolut vodka. Då expediten log när han skulle betala, upptäckte han att han hade teddybjörnen i handen.

Han söp i två dygn, men på kvällen den andra dagen laddade han tjänstevapnet, tog på sig axelhölstret och gick hem till Henriksson. I berusning och hatfylld förvirring hade han bestämt sig för att skrämma skiten ur honom, tvinga honom att kräla på golvet och tigga om nåd. Han skulle platta till råttprofilen med en välriktad spark för att sedan gå till stationen och anmäla sig själv för misshandel. Men Henriksson som hade sett honom komma, fläkte upp honom mot väggen, så snart han släppt in honom i den mörka hallen. Han kände kylan av pistolmynningen i nacken medan kollegan muddrade honom och tog hand om axelhölstret med tjänstevapnet. Under pistolhot fick han sedan lyssna till Henrikssons detaljerade berättelse om samlaget med Sara – om hur kåt hon hade varit och om hur mycket han, Fingal Henriksson, föraktade kvinnor som bjöd ut sig på det viset. Han tyckte faktiskt uppriktigt synd om honom, Thomas Lindevall, som var så allmänt uppskattad och troende till på köpet, och som borde tacka sin kollega för att han befriat honom från fnasket och hennes unge, som kanske inte ens var hans egen. Halleluja! avslutade han monologen och föste ut honom på yttertrappan. Då Lindevall skulle gå ned fick han en knuff så att han föll framstupa. Han gick hemåt med Henrikssons tokdjävel ringande i öronen och kände att det inte bara var ett finger som var stukat. Det kändes som han aldrig mera skulle kunna räta på ryggen och komma igen efter denna totala förnedring.

Han visste inte hur länge han stått med handen på dörrvredet. Men vågen av hat och självförakt inför minnesbilderna, sköljde genom hjärnan som en iskall våg och fick honom att vakna upp. När han kom ut i trapphuset hörde han fru Näslund en trappa ned, förkunna med sin gälla röst:

– Klockan tre i morse hade jag fått nog och ringde polisen. Han har stått på balkongen och vrålat halva natten och väckt upp hela huset, sa jag till polisen. När vi hyschat har han svarat med könsord eller skrikit Jävla Henriksson, jag skall döda dig! och sånt där. Och inte nog med det – han pissade rakt ut från balkongen så att det stänkte över min blomsterlåda. Ett sånt svin – att pissa på mina blomlökar bara för att hans slampa till fru gått och lagt sig med en av hans snutar! När jag talat färdigt med polisen hade han slutat väsnas – så snutbilen åkte bara förbi, men det var skit samma för de där grisarna håller ju alltid ihop.

– Jevla svin! svarade trappstäderskan, som var iranska och prövade nya svenska ord.

När de tystnat var hans första tanke att fly in i lägenheten och skölja ned skammen med sprit. Men han bestämde sig för att gå till anfall istället. Då han kom ned i trappen förvandlades fru Näslund och iranskan till isstoder. Fru Näslund, med handen på dörrvredet till sin lägenhet, stod med halvöppen mun färdig att retirera, som om hon fått syn på ett monster.

– Jag kunde inte undgå att höra, sa han. Jag minns ingenting av natten, men det är nog säkert så som ni säger. Jag är ledsen över allt obehag som jag har orsakat och fru Näslunds blomlökar skall jag givetvis ersätta.

– Jevla svin! vidhöll iranskan, som uppenbarligen ogillade poliser.

V årljuset bländade honom då han kom ut på gatan. Aprilvädret var nästan opassande vackert. Halvskymningen som han levt i under tre dygn var i symbios med domedagsstämningen som han bar på, och den snabba omställningen till vårljuset kändes jobbig. Han började gå mot polishuset. Såret under högerfoten ömmade, och han kände att han linkade, eftersom han måste ställa foten