Maktspråket

By Eva Dahlbeck

John Gabriel Johnsson har inte haft någon större tur i livet. Han fick tidigt lära sig att inte lita på andra människor om han vill undkomma deras ondska och gör allt i sin makt för att skydda sig själv. Han får inte visa sig svag. Inte komma någon för nära. Aldrig älska, utan sky kärlek som elden. Han tar sig fram genom livet som en vålnad, använder människors kärlek för honom som ett vapen och utnyttjar dem utan att tveka. Men i sina drömmar förföljs han av ett blekt flickansikte och när de slutligen möts drabbas han han till sist av det han så länge försökt undvika. Kärleken. Maktspråket är en fristående fortsättning på romanen Saknadens dal.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 7, 2021
• ISBN: 9788726753769

Book preview

död"j

Personer:

Petronella Olsdotter Karpe

hennes son John Gabriel Johnsson

handlanden Gustav Persson

hans hustru Lovisa

deras son Eskil

deras sonhustru Berta

folkskolläraren Fritiof Bengtsson

indelta soldatänkan Elvira Färm

fattighuspigan Hilma Jansson

f.d. masmästaren Salomon Lundvall

hans husmamsell syster Eufrasia

värdshusinnehavaren Karna Karlsson Tjäder

hennes man f.d. drängen Isidor Tjäder

gammeldrängen Tattarn

prosten Per David Bergelin

hans hustru Elisabet

deras döttrar Signe

Erika

Anna

Sofia

Erikas fästman apotekaren Mauritz Vikström

gammelpigan Bengta

Knyppel-Emma

socialisten Leonard Ros

räckarsmeden Hilding Västman

träpatronen Karl Zachrisson

hans hustru Sigrid

krogflickan Åse organisten Emanuel

Inledning

Det här är den sista av tre löst sammanhängande berättelser om kärlekens villkor bland människorna.

Den unge Gabriel Johnsson var en ny tids människa. En tvivlare och en logiker, som med orygglig konsekvens utvecklades till samhällsfiende och extremist. Han sökte sina egna vägar, utan auktoriteter, utan solidariteter, bara med det förkrossande trycket av den ensammes ansvar.

Det var likaså konsekvent att hans sista hopp stod till hopplösheten, eller desperationen. Tecknen omkring honom gynnade ingen optimism.

Av sin samtid bedömdes han som ett psykologiskt missfoster och en social avart.

Framtiden ska utvisa hur mycket han var en avvikare och hur mycket han var ett förtecken.

Berättelsen om Gabriel Johnsson är berättelsen om en frånvaro.

I

Övergivelser

Att se framåt och tillbaka

Uppe på norråsen av Ovanskogs brukssamhälle i nordöstra Hälsingland kom en dag i slutet av augusti månad år 1895 en spannmålsfora körande utan annan last än två passagerare och fyra resknyten. När kärran närmade sig dalgången höl och släppte av de båda resenärerna, mor och son, hjälpte till att lyfta ner knytena. Nickade farväl, smackade på hästen, rullade vidare söderut.

Där stod de nu och tittade sig omkring, Petronella Olsdotter och hennes snart nioårige son, John Gabriel Johnsson. Kommande från Lodalens fattigby i Ångermanlands undangömda bergstrakter, återvändande till den plats där Petronella mer än tio år tidigare efter ett redan äventyrligt förflutet övergivit två avsigkomna söner och en tolvårig dotter samt den som tosig ansedde smältarsmed, Lars Gabriel Kwatsch, med vilken hon sammanlevat i åtta år. Här hade hennes söner kommit i delo med rättvisan och satts i fängsligt förvar, varefter de tagit hyra på en båt och försvunnit ur hennes liv, här hade hennes flicka våldtagits och strypts av en kujonerad hemmason i den gård där hon blivit satt som lillpiga, här hade den olycklige smältaren fått skulden för dådet och tvingats att fly, en flykt som slutat med hans våldsamma död, i det att han lynchats av en lika förvirrad som förbittrad folkhop.

Petronella hade under tiden levat i Lodalen som maka åt den åldrande kommissionären och före detta vivören John Evert Karpe och med honom fått sonen John Gabriel. Äktenskapet hade för båda makarna medfört en sinnesförändring av inte alldeles ovanligt slag; genom att åldrandet berövat dem deras invanda och lättsamma utvägar hade de luttrats och nått fram till en ödmjuk medvetenhet om ansvar och skuld samt om kärleken som den enda försoningen. Sedan något år var kommissionären avliden, mor och son hade körts iväg från Lodalen, av skäl som för en skuldbelastad människa kunde påminna om det onda som slår tillbaka.

Därför stod Petronella Olsdotter här, driven av en såväl yttre som inre nödvändighet, och såg sig omkring, kände igen sig med skakande hjärta.

Sonen John Gabriel däremot, med sin glittrande blåa himmelsblick i det finhyllta ansiktet, omgivet av mörkblonda lockar under skärmmössan, lät ögonen fara över landskapet med välbehag och förväntan; det här var annat än Lodalens gråa karga stenklyfta, där naturen inte gjorde minsta hemlighet av sin likgiltighet, för att inte säga fientlighet, gentemot de usla levande kryp som störde dess upphöjda ro med sina istadiga försök att hålla sig vid liv. I Ovanskog sluttade bergssidorna sakta ner mot den breda strida ån och dalens bördighet, odlade med köksväxter, blommor och fruktträd. Här var de flesta husen i gott skick, målade i varmt och lysande rött, solen nådde in över bergskanten i väster fast det var sen eftermiddag, lyste upp landsvägens prydliga vita band som löpte ner över bron med dess solida timrade räcken och vidare upp på andra sidan över söderåsen. Mitt på söderåsens sluttning reste sig herrgården med blixtrande rutor i augustisolen, en väldig gulmålad byggnad med rundlar, utsprång och utbyggnader, liknande ett gammalt medeltidsslott av trä. Aldrig hade pojken i sitt liv sett en så magnifik boning, här kunde livet vara värt att leva, detta måste förvisso vara möjligheternas förlovade land.

Jag begriper rakt inte att du nånsin gav dig iväg härifrån mor. Här ä då bra mycke’ finare än i Lodalen.

Petronella vände sin av minnen kvalda blick ut över dalen, den förbryllande ljusa duvgråa blicken i det breda mjuka ansiktet med höga kindben och alltjämt vackra fylliga läppar, håret som varit tjockt och korpsvart, uppsatt likt en drottningkrona på hjässan och med luftiga skyar runt tinningarna, skymtade nu i hennes sextionde år i gråa strimlor under ett svart huckle, och kroppen med sin en gång djärvt midjesvängda yppighet gömde sig pösig och satt under den stora brokiga stickschalen. Hennes ton var dröjande, plågad.

Jo. Det kan se så ut. Det var väl inte heller precis trakten det var fel på. Det var allt det som hände.

Vad var det som hände då?

Hon skakade på huvudet, undvikande.

Åh det var mycket. Först och främst var det väl sme’n jag bodde med som inte var riktigt som andra. En ska vara som andra, annars blir en illa tåld. Han begrep sig inte på vad ont var, det var det värsta felet me’n, men sånt kan ingen fatta. Folk skratta åt’n, å sen blev di rädd för’n när han försökte sig på att försvara mig.

Försvara dig mot vad då?

Han hade hört förflugna ord under sin barndom, om det gruvliga som hänt, men hade aldrig fått sammanhanget klart.

Det va’n Lundvall.

Petronella svarade tveksamt, mot sin vilja indragen i sina minnen. Masmästarn. Det var han som hade makten i byn, rik som ett troll. Ett vedervärdigt manfolk. Han gav sig på mig. Jag klara’ mig unnan, men sme’n kunde inte tåla’t. Hade så när tagit död på den uslingen. Å sen var det ute med oss. Vi fick hela byn emot oss, fattas bara att nåen skulle stätt på sig mot’n Lundval. Den hade snart sutti i samma knipa. Det ska du lära dig först som sist. En har ingen rätt emot di makthavande. Di kan kalla sig vad di vill, det ä samma byke, di begagnar sin makt i eget syfte, di vet ingenting om hut eller försyn. Di får folk att krypa som hundar och bita åt det håll som passar. Det blev rentut sagt olidligt att leva här. Men vad kunde en ha gjort. Jag har frågat mig det ofta. Vad förmår en mänska mot det onda. Om en håller med eller emot – det onda har makten.

Han stod tyst en stund. Det lyckliga ljuset över dalen hade dämpats något. Han förstod bättre mors oro nu. Men det där var ju så längesen, en evighet, innan han själv ens fanns till. Det måste ju ha ändrat sig sen dess. Folk kunde väl inte gå och ruva på sånt där gammalt groll i evighet.

Och hur som helst, värre än i Lodalen kunde det inte bli. Också där hade de blivit utsatta för makthavares godtycke, och där fanns inte återvändo, för själv beskylldes han visserligen inte för att stå någon efter livet, men vad värre var för att ha berövat någon detta samma liv, som är allas egendom. Inte uppsåtligt, som sagt, och inte handgripligt. Men likafullt, en sådan stämpel var inte lätt att tvätta bort. Och att där hoppas på någon försonlighet var inte lönt, för där gick det om makthavarens egen avkomma.

Men egentligen, om man skulle se alldeles rätt på saken, så var alltihop från början hans egen fars fel, för sinnesförvirringen som grep honom på hans ålders dagar.

Alltihop kom sig av att hans far förlorat besinningen när han själv kom till världen, och inte visste till sig hur han skulle tacka Gud för hans oändliga nåd.

John Evert Karpes senkomna kärlekslycka hade överrumplat honom och väckt en föreställning om kärleken som det centrala i människolivet. Det kom honom att helt spontant ge sig hän åt en medmänsklighet som han tidigare skulle betraktat som sinnesrubbad; han hade tagit sig an några av de utslagna i Lodalen, några udda och illa ansedda, som saknade förmågan att jämka sig efter konjunkturen. Bland dem den avdankade förvaltaren Andreas Ros, med sin tjurskalliga idé om den fria andens omistliga värde, en obotlig filosof som var dåraktig nog att leva som han lärde, och således till slut fann sig utan plats i tiden, med brännvinet som enda återstående solidaritet, samt kolaränkan Engla Stigbjörnsdotter, som tog emot karlar för att försörja sina fyra faderlösa, hellre än att lämna ut dem åt främmandes godtycke och ett för tidigt arbetsliv.

I sin oskuld hade Gabriel uppfattat sin fars medmänsklighet som något alldeles naturligt.

Men så fick det inte gå till. Byfolket tittade snett, tolkade och tydde och hittade från sin synpunkt naturliga förklaringar: en utmaning mot hut och anständighet, en böjelse för det lastbara, som på sikt kunde betyda en samhällsfara. Arbetsgivaren, träpatronen Karl Zachrisson, skyllde på senilitet och avskedade den i sin tur oanpasslige. Kort sagt, vinden blåste emot och hjärtats herravälde blev den luttrades fall.

Sent i livet vaknade John Evert Karpe till kärlekens medvetande och alltför sent vaknade han till medvetande om kärlekens tvivelaktiga roll i detta liv. Men den vetskap som till slut genomsyrade hans tillvaro försökte han på dödsbädden föra vidare till sin son, den var det enda han hade kvar att testamentera:

… Ändå finns det det som är väl så ofrånkomligt som husrum och föda. Och det är den märkvärdiga ingivelse, den inre kraft, som vi i vårt hjärtas fattigdom kallar kärlek. Kärleken är själva vår livskraft, den enda vi äger. Och på den här jorden är den kraften ett uselt ting. Kärleken är summan av människans hela skröplighet. Men utanför människovarat är den vår fullkomlighet. Ty kärleken är ingenting mer eller mindre än Gud själv, och den enda bestående seger vi kan vinna.

Men pojken hade blivit skeptisk. Han trodde på det han såg: kärlekens ömkliga nederlag.

Han hade fått upp ögonen och i fortsättningen kom bevisen som på löpande band, bevisen på kärlekens roll: förlorarens roll, pajasrollen.

Om inte nånting ännu värre: förstörarens roll.

Han började tänka att far bara inbillat sig. Alla gick omkring och inbillade sig, ett eller annat. Han märkte det mer och mer. Mest kanske det där med Gud. Hur folk gav den där Gud en makt som han inte alls hade. Trodde honom om en massa saker som han inte alls kunde. Eller inte ville. Och då var han ju alldeles likgiltig, om han fanns eller ej.

När han till och med lät sina trognaste förgås inför sina ögon.

Som det hände med flickan Dea, dottern till Karl Zachrisson, Lodalens härskare. Dea hade lidit av en obotlig hjärtsjukdom. För att skydda flickan mot skadliga sinnesrörelser hade föräldrarna isolerat henne från yttervärlden genom en hög mur som byggts runt herrgårdsparken. Gabriel hade klättrat upp på muren, de båda barnen hade fått syn på varann och börjat träffas i smyg för att leka tillsammans. Under den tiden hade flickan visat tecken på förbättring. Själv trodde hon fullt och fast att det var Jesus som skickat den älskade lille kamraten i hennes väg för att göra henne frisk. Gabriel hade så smått börjat hålla med henne, eftersom han för sin del inte kunnat komma på någon rimligare förklaring. Och ännu vid den tiden föresvävade honom fars ord om kärleken som själva livskraften.

Men barnens samvaro upptäcktes, det blev ett förfärligt uppträde och Dea avled i en hjärtattack.

Zachrisson skyllde Gabriel för hennes död.

Hans vrede var fruktansvärd, och den mildrades knappast av att hans hustru, som var en överspänd människa, inbillade sig att det var ett under som avbrutits av hennes man. Händelsen bidrog till att ytterligare vidga klyftan mellan dem, som redan dessförinnan varit hans största sorg, jämte Deas sjukdom.

Jag vet inte själv, hade han sagt, vit av ursinne och förtvivlan och med ögon som två kol som brände rakt igenom den darrande lille syndaren, jag vet inte själv vad det är som gör att du kommer levande ut genom den där dörren.

Det var den händelsen som tvungit mor och son att lämna Lodalen.

Än en gång hade det visat sig hur likgiltig Gud var. För att inte säga hur han lurade folk i fördärvet. Nu sist en intet ont anande pojkstackare som Gabriel, som gärna velat förlita sig på honom. Han hade låtit sig lockas med, han hade nästan trott på den här besynnerliga livskraften, och Gud hade svarat med att göra honom till mördare. På annat sätt kunde han omöjligt se det, och hans sorg kände ingen gräns, han kände det som om solen trillat ner från himlen, hjärtat drog i bröstet, dött och tungt som en dränkt kattunge. Kanske det våldförda kräket aldrig mer riktigt kom sig som det skulle. Kanske det var då den vaknade, försvarsinstinkten, en fallenhet att förringa andras liv.

I samband med den historien var där också det sorgliga som hände med bokhållarfrun, Alfrida Vång, den barnlösa, som var så rädd för Gud att hon gick och hängde sig.

Alfrida såg sin barnlöshet som ett straff för att hon inte förmådde älska Gud över allt annat. Frågan var om inte Alfrida längst inne närde ett agg mot Gud för hans oförsonlighet. Hur som helst, Alfrida hade en tid haft tillsynen över gossen Gabriel och fäst sig vid honom så starkt att hon inte förmådde kämpa ner sin ömma känsla. All hennes oförlösta kärlek steg till en flodvåg som ohjälpligen skymde bilden av Gud i hennes hjärta. Och den som inte förmådde älska Gud över allt annat, den hade ingen nåd att vänta, enligt den särskilda tro som Alfrida fått sig inpräntad.

Folk var som galna med sin tro, somliga med sin blinda förtröstan och andra med sin ruelses vilda kval. Vad skulle man tänka. För tänkte gjorde Gabriel, tänka måste han, han var så skapt att han inte kunde låta någonting passera utan att förstå varför det passerade. Och han fick ingen rätsida på det, han såg ingen mening i det. Började rentav gripas av avsky för den där Gud, som kanske inte ens fanns. I allt som hände såg han bevis för att hans far varit en fantast, en stackars galning, som i grund och botten förtjänat sitt öde.

I sin rådlöshet hade han gripits av ett trots, ett förakt för hela den vuxna världen, och särskilt för alla slags troende. Det var ju strängt taget deras dumma inbillningar som ställde till med allt elände. Den ende han kunde respektera var ironiskt nog Zachrisson, som höll sig till det synliga och begripliga. Det var ändå något som ingav förtroende. Men honom kunde man å andra sidan inte heller lita på, eftersom han tydde det synliga och begripliga på sitt eget vis, han begrep så som det passade honom att begripa, och det kunde han göra därför att det var han som hade makten. Han missbrukade sin makt, och en människa som missbrukade sin makt var lika skadlig som de troende.

Det där sista hade han dock i sanningens namn inte kommit på alldeles av sig själv. Maktens betydelse i världen hade han nog inte genomskådat på ett så tidigt stadium om inte någon öppnat hans ögon. Någon, det ville säga Leo, hans barndoms och hans levnads hjälte.

Leo liknade inte alls de andra vuxna. Leo höll sig till det synliga och begripliga, men dessutom var han hederlig och rättänkande. Leo var klippan i en överallt sviktande och opålitlig värld.

Leo var den unge socialisten Leonard Ros, som blev det förvirrade barnets trygga ledstjärna nästan ända fram till hans korta levnads slut.

En uppväxande människa behöver inte bara befria sig från villfarelser och falska gudar. Nån sorts tro måste man till slut ha för att inte tappa taget, och en liten envis kämpe som Gabriel Johnsson slänger inte vapnen när krigslyckan sviker, han söker ett tecken att segra i.

Och han fann det. Också om han till en början inte kunde fatta det, därför att det var så precis tvärtom mot vad han tidigare fått lära sig. Till en början rentav skrämde det honom. Men han vande sig vid tanken, steg för steg, därför att han märkte att han äntligen rörde vid verkligheten, att det var steget ut i det verkliga livet.

Och den som höll honom i handen vid det viktiga steget var just Leonard Ros, hans avgudade store kamrat. Leonard för sin del trodde inte på vare sig Gud eller kärleken, han menade att det faktiskt var sånt som kunde vara skadligt, därför att det gjorde folk klemiga. Och fanns det nånting Leo föraktade så var det klemighet. Hans förtroende för förnuftet var å andra sidan också begränsat. Leos gud var rättvisan. Det betydde att han ville befria världen från de rikas övertag och införa medmänsklighet, det betydde i sin tur människornas inbördes omtanke om varann. I den kampen kunde förnuftet rentav verka förvirrande. För att inte tala om kärleken som ständigt satte en käpp i hjulet.

Om en ger sig till att klema ä det bara för att skona sig själv.

Det gällde att härda sig mot fel sorts medkänsla. Det gällde att skilja vän från fiende, onda från goda. Som det hette i det som en gång var vishetens bok: det gällde att skilja getterna från fåren.

Leonard befriade sin lille kamrat från rädslan för döden. För andras död givetvis. Ens egen död var ju något helt annat. Man hörde ju till dem som kunde skilja på gott och ont och skulle befria det ena från det andra. Och döden kunde emellanåt vara den enda lösningen.

Gabriel tyckte att det stämde bra med det han dittills sett av världen.

Och bättre stämde det ju mer han fick se.

Allt som Leo lärde förstod han väl inte, och somligt fick han inte att stämma, ympad som han var med fars humanistiska undervisning och vägledd av sin ännu fria och oförvillade iakttagelse. Dessutom hade han någon gång kunnat märka att Leo själv hade känningar av ångest och villrådighet inför sin uppgift, som onekligen krävde ett visst mått av förhärdelse. Men målet stod fast: det godas seger. Mod och handling. Med sådant för ögonen blev alla invändningar till ynkedom.

Han hade önskat brinnande att få hålla ihop med Leo. För han älskade och beundrade Leo av hela sin själ. Och Leonard hade älskat honom. De hade varit som bröder, fast så olika i ålder, nästan tolv år emellan, ja de hade varit mer än bröder, de hade varit som varandras tecken på det godas möjlighet i världen.

Men deras vägar hade skilts åt av den onda makten Karl Zachrisson, som förvisade dem båda från Lodalen, först Leonard, för att han uppviglade bruksfolket och ville få dem att fatta sin rätt och sitt människovärde. Därefter hans lille kamrat, för att han förfört hans dotter till en falsk tro, enligt den tolkning som Zachrisson föredrog.

Zachrisson avskydde troende av alla sorter och kulörer, om de var religiösa eller politiska, det kunde för honom komma på ett ut. Han för sin del trodde på sitt eget överlägsna förnuft, och i den tron stod han fast.

Det egendomliga inträffade, att antagonisterna Zachrisson och Leo blev de båda som utformade pojken Gabriels verklighetssyn. Och det berodde på att de båda trots allt följde samma stjärna, fast under olika fanor: materialismens stjärna, eller krasshetens.

Krassheten var tidens maktspråk, den nya religionen. Krassheten som svepte med sig alla i striden på liv eller död, om de ville det eller ej, besuttna och obesuttna i samma självbevarelsens virvelstorm, förvandlade dem åter till klösande, stångande, huggande urtidsdjur, med den enda tanken att äta varann. Krassheten som skrev laglöshetens lag.

Ty var och en som skrev lagar skrev dem för andra och inte för sig själv. Och vem fanns som inte skrev lagar. Var och en prövade sitt maktspråk efter förmåga, och språkförbistringen trotsade alla försök till överensstämmelse. Det kunde inte undgå ett barn som i allo var beroende av sin omvärld, och Gabriel var en sällsynt god iakttagare.

Som sagt, till en början skrämdes han av den ökande osäkerheten, människovärdets ostadighet. Frånvaron av något otvivelaktigt, någonting som gällde för alla. Men allt eftersom han vande sig gav det honom ett slags trygghet. Efterhand märkte han hur normlösheten gjorde honom oberoende, hur den befriade honom och gjorde honom till herre över sitt öde. Det var något som passade hans ovanliga förstånd, liksom hans orädda och handlingskraftiga natur.

Han kom med tiden att överglänsa sina läromästare och lämna dem långt bakom sig på vägen mot ett totalt självstyre.

Hans enda bestående bindning var kärleken till Leo. Den var hans svaghet, men en svaghet som i avgörande stunder förvandlades till den yttersta styrka. Det som tänds i en barnasjäl slocknar inte, aldrig helt, Det lever sitt eget liv, bortom förödelsens natt.

Och en dag skulle de mötas igen, Gabriel och Leo. Det var den lille kamratens dröm och fasta övertygelse. En dag skulle de tillsammans frälsa världen från ondo.

Undras just var vi kan få bo nåenstans.

Hans ögon vilade drömmande på alla de förhållandevis präktiga stugorna som låg utströdda i dalens solvarma sommargrönska.

Orden väckte Petronella ur eftertankens svårmod, hennes ton blev lite skarp. Det var hög tid att pojken fick lära sig sin plats. Han hade alldeles för mycket fantasier, alldeles för mycket företagsamhet. Det kunde nog ha sina goda sidor, men man fick bruka allt med förstånd, och noga räknat var det just den där ovanan hos honom att göra sig egna föreställningar om saker och ting och att ta allting i egna händer, som bar skulden till deras usla belägenhet. Han måste lära sig begripa sin egen blygsamma roll i den här världen, sån som den en gång var beskaffad.

Vänta dig inte för mycket, det säger jag bara. Vi blir inte välsedda här, så mycket ska du begripa. En kan bara hoppas på att åren gjort sitt så att folk har hunnit å glömma det värsta. Kan vi skaffa oss mat för dan å tak över huvet, så lär en tacka skaparen på sina knän. Det blir tecknet på att försoningen är möjlig, för hans kärleks skull. För mänskorna ska en inte hoppas för mycket av. Di kan vända i godo, men di kan lika gärna vända i ondo. En har ingenting att lita till, utom Guds nåd. En har ingenting utom Guds förlåtelse å frälsande kärlek när det kommer till det sista. Det ska du lära dig begripa först som sist.

Gabriel lade inte hennes ord alltför tungt på sig, det där var ju talesätt som man redan hade hört mer än nog av, och som i grunden ingenting betydde. Lastade beslutsamt den stora sängklädssäcken över nacken och grabbade tag i knytet med husgeråd, började traska framåt avtagsvägen med resoluta och målmedvetna steg.

Vi lär se till att komma fram till handelsbon innan kvällen, så att vi kan få nåenstans att sova i natt.

Modern suckade, böjde sig ner efter matsäckskorgen och klädknytet.

Nog hinner vi fram, det ä inte många steg. Men en gruvar sig för hur vi kommer att bli mottagna.

Han vände sig om, gick baklänges medan han talade.

Men den där madamen som du berätta om, den där handlarfrun, hon var ju en godsint mänska sa du.

Jo jo, kom gående efter på tunga ovilliga fötter. Det kan så vara. Men det finns ju också gränser för vad en aldrig så godsint mänska kan överse med. Di ömmade för sme’n jag bodde med i tiden, Gustav å Lova. Di båda var väl di enda. Men di var alltför försynt å fredlig av sig. Såna lyssnar ingen på. Å frågan ä hur långt försynen deras orkar med.

Till råga på allt kände hon åter av det där lilla pinande sticket i hjärttrakten, trögheten i benen, som om de inte var riktigt hågade att följa med på det här nya äventyret. Men hon tänkte att man inbillar sig så mycket, och hon hade ju hur som helst inte tänkt sig att den här återkomsten skulle bli någon dans på rosor. Åtminstone inte till en början.

Ånej såna lyssnade ingen på, de hjälpande och misskundsamma. Såna som Gabriels far i tiden.

Deras röster blåste bort som viskningar i stormen.

Spöken på ljusa dan

Handelsboden i Ovanskog, som låg i änden av den lilla avtagsvägen från stora genomfartsleden, var rödmålad och med gårdsplanen mot öster avgränsad av barr- och lövträd, i söderlutet låg köksträdgården överskuggad av lummiga fruktträd.G.Persson Lanthandelstod det med bokstäver i gammalstil ovanför dörren, som pinglade skarpt när man öppnade. Ett stycke högre uppe i skogslutet hade ungherrskapet byggt sig en gulvit villa, liknande en miniatyr av herrgården, ungherrskapet ville säga Gustav och Lovisa Perssons förstfödde med familj, vilken i praktiken övertagit rörelsen, sedan Gustav blivit sängliggande i en långsamt framskridande sjukdom. De äldre hade sin bostad i affärshusets övervåning.

Det var en lördag eftermiddag som Petronella och hennes pojke anlände till Ovanskog och butiken var stängd, men man kunde se att folk rörde sig innanför rutorna i olika bestyr. Petronella satte ner sina bördor och skyggade med handen för att se bättre.

Det ä Eskil, pojken deras. Han ä lik sig från förr. Samma lintott. Men fruntimret känner jag inte igen. Inte ä det då Lova så mycket ä säkert. Jo vänta ä det inte tösen deras, Hilda, som har växt opp så dant, jesses hon var ju bara en lillflicka när jag reste. Som tiden går.

Hon sänkte handen, huvudet sjönk lite. Hilda hade varit jämngammal med Fanny, hennes egen så illa åtgångna jäntstackare. Minnena tyngde i bröstet igen; man var så ensam om allt det förgångna, så ensam om allt ansvar, om förödmjukelsen som väntade: be om försyn.

Gabriel, som i sin otålighet hunnit fram till förstutrappan, hade givit akt på henne, satte ner sitt handknyte, vrängde av sig sängklädssäcken, gick fram till henne där hon stod med blicken i det tomma, ryckte henne lätt i kjolen. Hon vände ögonen mot honom, ännu frånvarande, mötte hans blick, så fast och trygg, med sin förankring i ett vaknande, växande självförtroende.

Kom nu mor. Int ä det nåe farligt heller. Nog reder vi oss du å jag. Du minns väl vad far alltid bruka å säg: ’Håller en bara samman så reder det sig.’ Int har du glömt det?

Hon betraktade honom, länge, och dragen ljusnade; han var faktiskt ett märkvärdigt barn. Hon hade då aldrig under sitt långa liv sett maken, det månde vara att också det hade sina sidor. Men det kunde inte vara utan mening att han kommit till i deras ålders höst och visade ett så ovanligt sinnelag.

En ny tid ä på väg, hade hans far förutspått i sina sista timmars profetiska klarsyn. De kommande släktleden ska vända världens öden. Vår son blir en av föregångarna i en andlig revolution. Jag såg det den natten när han föddes. Han är frukten av en kärlekens vändpunkt i vårt liv. Ett sånt varsel finner sin fullbordan.

Vad vet man, tänkte hon, böjde sig på nytt ner efter bördorna. Vad vet en annan stackare. Ingenting, inte ett dugg. Man är inte det slags. Man kan bara förtvivla eller förtrösta. Och det kan gott vara att far hans hade rätt. Det kan gott vara.

Jo, svarade hon, jag har visst blivit lite glömsk av mig. Du lär påminna mig emellanåt. Kom då så prövar vi att knacka på. Di kan inte mer än köra iväg oss.

Eskil Persson öppnade på knackningen, klockans pinglande ljöd ovant, som en liten tretonig melodi, det i alla fall var en nymodighet.

Å kors det var oväntat främmande.

Stirrade med sina ljusa albinosögon under den nästan vita hårtotten, lik sin far i växten, spenslig med ett magert ansikte, men med sin mors färger, eller kanske snarare brist på färger. Omisstänksam, ömsint och en smula trög till sin natur, ofta med tankarna halvvägs borta. Systern Hilda, storvuxen och bastant som sin mor, höll sig lite i bakgrunden, hade bara vaga minnen av den återvändande.

Jo. En ä liksom tillbaka igen. Det har velat sig så. Å här står det bra till som förr?

Petronellas ton var undvikande, kände sig för. Eskil stängde dörren, hade fått något lite förvirrat, hade inte lätt för att fatta sig snabbt. Pratade på för att vinna tid, undvek att se på de besökande, medan han återvände till sin lördagsinventering i hyllor och skåp.

"Det kan en väl inte precis säga. Det står dåligt till med far. Han kommer inte ur sängen mer. Å mor hon hålls mest däruppe å passar på’n, så det blir drygt nere i butiken. Om dagarna har jag ju biträdet, Melker Olssons pojke, men för städningen måste jag be Hilda, fast hon annars har nog med sitt eget. Har gått sta å gift sig med den nye masmästarn, en änkling med fyra oregerliga kräk å hålla efter. Så nog kunde det som sagt vara bättre ställt här. Men en får ju inte klaga så länge som affärerna går som di ska. Å på det viset får en säga att det rentav har tagit sig de sista åren. Far å mor var väl lite släpphänta i sina metoder, men hustru min, hon begriper sig på affärer vill jag mena. Gud vet vart hon har det