Hjärtslagen

By Eva Dahlbeck

Lars Gabriel Kwatsch är en hammarsmed i en liten stad i slutet av 1800-talets Sverige. Han är allmänt berömd för att vara en sexuellt utlevande person, och när några våldtäktsmord börjar dyka upp i trakten går misstankarna raka vägen till honom. Han lynchas en dag av en folkhop, utan vare sig rättegång eller förvarning, hängs i ett träd längst upp på galgbacken och lämnas där för att ruttna. Men är han verkligen skyldig? Och vad är det egentligen som har inträffat i trakten som har fått alla att vända sig emot den hårt arbetande mannen? Detta är en brutal och insiktsfull berättelse om brott, straff och försoning.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 1, 2021
• ISBN: 9788726753776

Book preview

17:21

Inledning

I det förra århundradets näst sista decennium lynchades hammarsmeden Lars Gabriel Kwatsch från Ovanskogs järnbruk i nordöstligaste Hälsingland av en rasande folkhop. Mordet begicks strax utanför Ransby By i Härjedalen, i en utförsglänta i skogen, där det stod en gammal ensam förvuxen oxel, vilken sedan forna tider kallades galgträdet. Den hängde var efterspanad för mord i samband med våldtäkt och hade ett grundmurat rykte som sexualgalning.

Fakta i denna sak finns att inhämta i tingsprotokollen för förutvarande Dområ tingslag i Ytterhogdal, där målet pålysts men aldrig hann slutföras. Dessa knapphändiga data ge dock en mycket ofullständig bild av förloppet, och den mera ingående redogörelse för fallet, som här ska ges, grundar sig till största delen dels på hörsägen, dels på anteckningar förda av friherrinnan Anna Malkolm, död 1917, hustru till häradshövdingen Bengt Malkolm, vilken hade ärendet om hand.

Närvarande vid avrättningen var offrets trolovade, väverskan Linnea Stare, i folkmun kallad norskan på gammelbua, med anledning av att hon växt upp i Norge och tillbragt halvtannat decennium av sitt liv boende ensam uppe på Ranåsen, en högt belägen och övergiven fäbodvall på gränsen mellan Jämtland och Härjedalen, nära norska gränsen.

Det framgår att Linnea tagit kontakt med häradshövdingskan i sin trolovades sak, och att denna därigenom fått en mera ingående och okonventionell information än vad det gängse rättsförfarandet kunnat erbjuda.

Linnea var i det närmaste tio år äldre än fästmannen, vilken vid sin död torde ha varit omkring trettiofem år gammal.

Här ska som sagt göras ett försök att rekonstruera händelseförloppet i denna beaktansvärda sak. Beaktansvärd inte därför att den är enastående, utan därför att den är betecknande. Den är betecknande för människornas oförmåga till förbindelse, för människornas liv i sina kapslar av kött och blod, vilka hindrar dem att samverka som celler i verklighetens levande organism. Den är betecknande för kärlekens orkeslösa ögonblickstillvaro bland människorna. Och den är först och sist betecknande för kärleken som den trots det enda möjliga livskraften, den enda möjliga förbindelsen.

Mötet

Omfamningen

Berättelsen kan börja när Lars är på flykt undan lagens långa arm och hetsas genom det mittersta Sveriges milsdjupa skogar. Det är i slutet av oktober med en hård och snål kyla och isiga spjut av blåst, snön kan inte vara långt borta. I ett par veckor har han jagat uppför berg och ner genom dalar, in mellan mörka torra granjättar i den tätaste gammelskogen, där solstrålarnas lek inte ens längre är ett minne. Tyckt sig höra ett hundskall här och en människoröst där, en vissling, en gren som knäckts bara några meter ifrån sig, tyckt sig se hundar och människor skymta inne bland skuggorna. Synvillorna tilltar med hungern och mattheten, skogen befolkas från alla håll, förföljarna vimlar omkring honom som fiskstim. Han kryper ihop bakom stora stenar, under tunga grenar som vilar sig mot marken, sitter och trycker med stela svidande ögon genom grenverket. Han vet, att när de får syn på honom ska han stenas eller hängas eller värre. Somnar med ögonen öppna, vaknar efter ett par minuter av en ekorre eller en fågel, ångestens små neurotiska maskar kryllar i panik instängda under huden, driver honom ut ur gömstället, vidare, vidare, utan mål, blind av trötthet.

Oförhappandes befinner han sig i kanten av en öppen myrmark. Står ett ögonblick och blinkar mot den obrutna dagern, naken och utlämnad, tycker sig genomborrad av en svärm osynliga ögon.

Ögonen mönstrar honom, nyfiket, lystet, mäter hans skräck, låter den krypa i nerverna, piska ledan ur dem, låter hans skräck piska ångestens kväljande vällust i nerverna. Snart har upphetsningen nått sin kulmen, orgasmen inträder, den första stenen kommer vinande.

Han sliter sig loss ur sin paralysi och snubblar tillbaka in bland stammarna, in bland skuggor och dagrar som flimrar och tar gestalt vart man ser. Vidare, vidare, mot någon tillflykt som inte finns, en tillflykt som skulle vara en människa, försvaret, den människan som inte finns.

Var ska flykten sluta, när ska den sluta. När han stupar. Han tänker inte så, men börjar omedvetet längta efter den stunden, när allt ska upphöra.

Kroppsligen är Lars Kwatsch stark, men själsligen har han knappast några reservkrafter. Även de fysiska krafterna har dock sin gräns, och den gränsen närmar sig i allt snabbare takt. Under flykten har han livnärt sig på de frusna bär och svampar han kunnat hitta, rötter och blad och örter, inte mycket till bränsle i en så väldig motor. Ibland kan han tycka att huvudet svävar, att fötterna svävar fria i luften, himlen, trädtopparna vänder sig runt. Ibland tuggar han jord och mossa och bark, bara för att känna något i munnen, mellan tänderna. Ibland fräter tårarnas salt de rödådriga ögonen.

Värst är kanske trots allt ensamheten. Att ha ingen alls på denna jorden utom Lars Kwatsch. Och vad är det. Han vet det i varje ögonblick. Det är detsamma som ingenting alls. Bara närhet kan skapa honom, kontakt, beröring, god eller ond beröring, bara människorna kan skapa honom.

Det ingenting som flyr genom skogarna består av en stor kropp, egentligen mest av en väldig överkropp på ett litet underrede och långa bastanta ben, också med långa armar som smidda och svarvade av järn, fast huden är ljus under sotet och märkvärdigt slät och fin. Hårets yviga buske och kransen av skägg flammar i brunrött och är till förbannelse för den som vill vara osynlig. Ansiktet är runt med fylliga, barnsligt mjuka läppar och en överraskande fin näsa, och ögonen, små och guldfärgade, kan förefalla en smula stickande, innan man upptäcker att det är en kronisk rädsla, som gnistrar sina varningssignaler mellan intrycken och hjärnan.

Han har kommit iväg hals över huvud från labbit, som är smedernas sovkyffe mellan skiften, och är alltjämt iklädd sin knälånga vita smedskjorta, av strumporna finns bara skaften kvar, sedan han på ett tidigt stadium förlorat sina träskor.

Natten närmar sig brådskande, och han känner att kölden kommer att bli svår, där han ligger hopkrupen nere i en fördjupning bland fjällhedens magra vegetation med granris under sig och över sig och tittar upp i det svarta tomrummet, där de lysande små kropparna sitter fastsmidda. Om han haft plats och ork i tankarna skulle han för första gången ha förundrats över att de inte trillade ner på honom. Ty med ens hade allt det självklara fått sin naturliga orimlighet. Allt han räknat med som enkla grundvalar i tillvaron översvämmade honom med sin svindlande absurditet, själva naturen attackerade honom med sitt främlingskap, med sin oåtkomlighet, lämnade honom hängande bland avstånd som en stjärna i rymden.

Som om naturen blivit solidarisk med mänskorna, de oåtkomliga.

Inte för att han nånsin haft en mänska, inte sen mor. Men han har haft dem inom synhåll. Har levat i utkanten av deras värld, eller snarare på andra sidan gränsen, men alltid kunnat titta in. Haft dem tillräckligt nära för att kunna låtsas att han hörde till. Han har låtsats, men aldrig har han upphört att grubbla över sin besynnerliga roll i den här världen. Ty på sitt sätt har han en filosofisk läggning.

Varför, tänker han nu, för vilken gång i ordningen stod skrivet däruppe i stjärnorna, varför är jag ensam född till att vara ensam? Alla de andra har varann, men jag har bara mig. Varför, varför har det blivit så?

Inte är det lätt att vara Lars Kwatsch, så mycket är säkert.

Väldiga svarta molnbankar rullar tyst upp bakom fjällryggarna och fram över natthimlen som ett tjockt flodvatten, drar ljudlöst sin kompakta ridå över de små lysande punkterna. Inte ska det ändå komma snö till allt elände.

Mor, tänker Lars Kwatsch, och det snör ihop sig i strupen, ner genom bröstet, ända ner i magen, gråten snör ihop sig och går i kramp, sorgen är större än vad som ryms i ett mänskohjärta, det som händer i mänskan är ofta många gånger större än hon själv, hon kan inte ens försöka uthärda, bara låta sig sköljas med. Mor, tänker han, som om det var allt och allt tog slut med det.

Och det var allt. Eller hade varit, nu fanns inte det heller, mor var borta sen länge.

Det var förstås inte så att Lars var ensam om att vara ensam. Det var bara att han trodde det, precis som alla de andra ensamma trodde att de var ensamma om det. Ingen kunde i grund och botten heller fatta Lars ensamhet. Det hjälper inte hur mycket mänskorna ser varandras ensamhet, man fattar ändå bara sin egen. Inne i sina kapslar av kött och blod sprattlar mänskorna och skriker efter gemenskap, omärkligt för varann, men ibland när det blir för svårt händer det att det rycker i deras armar och munnar, att det kommer några läten ur dem som tigger om tillhörighet. Då kan det krypa i omvärlden av obehag, men det kan också verka lustigt. Lars Kwatsch hörde till dem vars sprattlande efter gemenskap hade en komisk verkan. Han var en av ensamhetens narrar. Mänskorna omkring Lars kunde inte ta hans ensamhet på allvar, de tyckte att den var rolig. Ända till den dag då den blev hotfull.

Lars tog inte illa upp mänskornas skratt, skrattet gjorde dem inte avskyvärda i hans ögon. Han godtog alla tecken på uppmärksamhet, alla tecken på att räknas. Och skrattet svarade bra mot hans egen livsglädje. Han märkte inte hur det gick till att de blev rädda för honom, hur de blev hans fiender. För egen del kände han alltjämt mänskorna som sin högsta åstundan. Där han låg knuten och darrande av köld under sitt granristäcke med hungerns kniv genom mellangärdet, och med tysta snömoln som drog sin olycksbådande karavan över hans huvud, likt pansarvagnar till en av naturen anbefalld ödeläggelse, skakades han mest av allt av en vild frenetisk längtan efter gemenskap med sina fiender. Han var ett lösslitet blad som trängde till sin gren, en lem lossliten från sin organism.

Inte är det lätt, tänkte han, som det då och då hände honom att tänka, inte är det lätt att vara jag.

Ryckte till som för ett slag när han kände en snöflinga i tinningen.

Nu kan de följa spåren, tänkte han. Om jag inte fryser ihjäl i natt.

Mor, fortsatte hans tankar, alldeles som på egen hand, eftersom hans vilja var stel av ängslan. Mor. Håll mig i handen. Tag mig i famnen. Nu lär det vara dags.

Det enda som slöt honom i sin famn var den eviga tystnaden, den eviga tomheten. Molnen däruppe såg honom som ett av de döende djuren i sina hålor. Det var bara ångesten som skilde hans död från djurens. Bara ensamhetens ångest som gjorde honom till mänska.

Flingorna föll tätt nu.

Gränsbo

Linnea Stare bodde högt uppe på Ranåsen, som redan sagts, ensam på den övergivna fäbodvallen, sedan omkring femton år tillbaka. Ändå var hon alltjämt en främling för traktens befolkning, och det berodde då inte på någon avoghet från deras sida. Linnea hade ett besynnerligt sätt, inte avvisande, men, som man tyckte, korthugget och undvikande. Mest gick hon och teg och tittade sällan någon i ansiktet. Till bys kom hon bara för att skaffa sig förnödenheter, och så för att besöka sina kunder, som drog sig för den långa och mödosamma vägen upp till hennes boplats.

Linnea var utomordentligt skicklig i handaslöjder, det ville säga såväl när det gällde sömnad och vävning av tyger och mattor som när det gällde att svarva i lera och att tillverka andra både tjänliga och vackra föremål. Visst bedrev man hemslöjd lite var nere i bygden till husbehov, men ville man ha någonting extra fint och vackert, då vände man sig till norskan på gammelbua. Som när det var frågan om att väva flamskt, då fanns det ingen bland kvinnorna som ens tillnärmelsevis kunde mäta sig med Linnea. Oftast förmedlades affären av handelsmannen, Karl Albin Assarsson, vilken var den ende som hade en mera regelbunden kontakt med henne.

Tillståndet i detta samhälle hade sin betydelse för det enskilda öde som ska beskrivas.

Byn låg utspridd nere bland kullarna utan någon egentlig planmässighet, till och med kyrkan, kommunalkontoret, skolan, handelsboden, doktorns och veterinärens låg utan någon egentlig inbördes sammanhållning, och fjärdingsman hade sin gård i en avkrok uppåt skogen. Ransby var ett samhälle av självrådiga och styvnackade bönder, en samling reaktionärer som kämpade en seg fast hopplös kamp mot industrispöket. Det var en kamp för självständighet och värdighet, men samtidigt ett konserverande av gammal förstenad trångsynthet och omänsklighet. Bygdens verkliga styre låg hos den frikyrkliga sekt som helt dominerade befolkningen, och som i praktiken tvingade var och en till frälsning, antingen genom suggestion och skrämsel eller i svårare fall genom indirekt förföljelse, enligt maktens allmänna psykologi.

Nu hade det sedan en tid uppstått en spänning i den despotiskt tyglade och dittills halvsovande bygden, genom en konflikt, för att inte säga en brytning, som inträffat i traktens tongivande dynasti, nämligen Olssons i Vålsjö, far och son. Harald Olsson var en myndighetsperson som man inte gav sig på att trotsa i första taget, nämndeman, ordförande i kommunalfullmäktige och frikyrkoförsamling, samt tillika innehavare av en av de största och rikaste gårdarna i byn. Han var dessutom imponerande till själva sin person med en satt men mäktig kroppshydda, stort platt ansikte och yvig brun hårväxt.

Sonen, Egil, som tagit sig orådet före att trotsa honom och tampas med honom om makten, var dock inte heller någon vekling. Något kortväxt även han och spensligare än fadern, med samma lite utstående ögon, med knivsmala läppar och det blonda håret som en ilsken borst runt huvudet. Han hade ett sällsynt gott förstånd, i första hand säkert ett arv av sin mor, faderns intelligens inskränkte sig mest till ett sunt och praktiskt omdöme, samt en andlig redbarhet. Men Egil hade dessutom en bitskhet och en hetsig skärpa, en medfödd aggressivitet, som kunde vara förklaringen till hans uppror mot den bestående ordningen, och inte minst mot faderstyranniet. Han var missnöjd med i stort sett allt av hävdvunnen karaktär i bygden, allt som ville tvinga honom in under sina villkor, från frälsningstvånget, hymleriet som han kallade det och till de ekonomiska förhållandena, industrins katastrofala eftersläpning, vilket han benämnde en följd av idiotväldet. Hos Egil Olsson fanns ingen försonlighet att vänta.

För att markera sin ståndpunkt, också för att reta fadern och skaffa sig inflytande, hade han gift sig till en ansenlig skogsareal och givit sig in i vidlyftiga trävaruaffärer. Och som han också hade ett gott affärssinne hade han på några år börjat skapa sig en förmögenhet, som med tiden skulle överträffa faderns flera gånger om, ifall utvecklingen fortsatte som den börjat. Detta upphörde inte att harma och såra Harald Olsson, som tillhörde dem som hade en fast tilltro till människans förankring i jord och natur, med andra ord hennes elementära förankring. Han trodde på arbetets värdighet, arbetets disciplin och arbetets tillfredsställelse. Och han hade övertygelsen, att dessa grundprinciper skulle upplösas i masstillverkningens mekaniserade arbetsrutiner.

Egils husgud däremot var den tekniska utvecklingen. Och den saken var snart sagt ofrånkomlig i den tidens svenska samhälle för en ung människa med vilja och idéer, tidens våg lyfte honom med sig på samma sätt som tidens vågor alltid lyft de rörliga och otåliga men ännu aningslösa själarna, vilka inte lärt konsten att vaska guldkornen ur sanden.

Egils gud var skarpögd men enögd och tillät inga andra gudar jämte sig. Om den gamle despoten var självfullkomlig, så var den upproriske sonen det inte mindre, han hyste inte skuggan av ett tvivel på sin överlägsenhet, och det offer fanns inte som var för stort för hans självhävdelses altare.

Självklart hade han vägrat att låta sig frälsas och tillhörde inte församlingen, och detta var något oerhört i bygden. Konflikten mellan Harald Olsson och hans son var ett av de stående samtalsämnena, och knappast någon fanns som inte tog parti för den ene eller den andre. Det torde inte vara ägnat att förvåna, att den äldre generationen som regel stod på nämndemannens sida, medan ungdomen slöt upp kring Egil, med hans oförskräckta framåtanda.

Egil Olsson ä en framtidens man, kunde det låta. Vi behöver flera av hans sort här i bygden, det ä säkert det. Här drivs vi som en annan fårskock å sliter mä jorden, mens guldet hänger från träna i skogarna å bara vänter på å plockas. Men vill en bara lyfta en hand från jorden så kommer de å hytter mä tio Guds bud å hedra fader å moder. Vi ä en skock fähuven å efterblivna här i bygden, det ä visst å sant, fråga’n bara, Egil, det ä en som har sett sig omkring å vet va’n taler om. Det ä en som har huve på skaft å mod i bröstet. Jomän.

Och Egils kam växte, år från år, hans otålighet likaså. Det började bli hög tid att sparka den gamle från tronen, men han satt där min själ som fastlimmad, fadersgestalten kantänka, visheten, tryggheten. Det var så en kunde spy åt ynkedomen. Egil gick omkring som en kruttunna och spydde sitt gift åt alla håll, det växte en stämning i bygden, underifrån, av missnöje och kritik, av protest, av vanmaktens hat. De oroade själarna visste bara nätt och jämnt vad saken gällde, maktkampen uppfattade de bara som något jämsides deras egen sak, deras förtryck, deras oförrätt, som de steg för steg lärde sig urskilja.

Spänningarna växte, tum för tum, väntade på utlösningssignalen.

Handelsboden var samlingsplatsen, där ventilerades frågorna, där hetsades sinnena, smiddes vapnen.

Byns handelsbod var inrymd i ett rödmålat tvåvåningshus, snyggt och välhållet, i vilket handelsmannen och hans familj även hade sin bostad.

Karl Albin Assarsson var en liten rund och kortbent herre med ett klotrunt huvud, tunt finkammat hår, en liten nätt mörk mustasch och en i allmänhet jovialisk attityd. Han var noga med sitt utseende, tyckte om att göra intryck på kvinnorna, och var inte heller alldeles utan framgång hos dem, möjligen beroende på det jämförelsevis stora urval som hans yrke betingade. Han hade ett elegant sätt att lyfta skärmmössan rakt upp och plira förföriskt med de små blanka bruna ögonen över grynkorvar och fläsksidor, vilket många gånger kunde ha en upplivande inverkan på tröttkörda, uttråkade hustrur och ensamstående kvinnfolk.

Ty synden hittar sina egna vägar, gräver sitt trafiknät djupt under kyrkan som en annan mullvad.

Assarsson hade nog försökt med Linnea också under årens lopp, det skulle ju ha passat så utmärkt bra att besöka henne högt däruppe på åsen långt från samhällets argusögon. Inte var hon så galen att titta på heller, om man såg det från den sidan, det faktum att hon rådde över handelsmannen på längden med åtskilliga centimeter var ingenting att hänga upp sig på, det jämnade ut sig på horisontalplanet.

Hon var nog förresten en smula lång för att vara kvinna, magerlagd med raka axlar och med åren lätt framåtböjd, som om hon krökte ihop sig över sig själv, huvudet ofta lutat in mot bröstet när hon skyndade över byvägarna på sina långa ben. Trots allt kunde man se att hon en gång varit en grann kvinna. Håret hade förmodligen varit rågblont, fast numera var det gråmelerat och liknade en linhärva, alltid slätt och ordentligt bakåtkammat under hucklet. Också ansiktet var magert, med väl utmejslade drag, kunde göra ett nästan manligt intryck; näsan kraftig och rakt utskjutande, munnen tämligen smal med långa vinklar, och ögonen egentligen stora, men smala som hos ett kattdjur och med raka ögonbryn. Själva blicken hade ingenting kattaktigt. Den var grå och fast och med en genomträngande skärpa, när hon någon gång riktade den mot en, som om dess strålar nitade fast den betraktade och likt ett röntgenljus trängde igenom ytlagren av ord och beteenden. Det var också den blicken som bidragit till ryktet om hennes besynnerlighet.

Så där tittar inte vanligt folk, kunde det låta. Det ä ju rakt som om hon kunde se tvärs igenom en. Det ä onda ögat som lyser ut, det ä säkert det. Det skulle inte förvåna om hon stod i förbund med den lede själv.

Därför hade man också en hel del respekt för henne.

Men karlarna hade från början känt henne som en utmaning. En grann ensam kvinna, då i de bästa åren, ny och hemlighetsfull. Ty ingenting fick man veta, utom att hon var uppvuxen i en liten hamnstad i nordnorge, inte mycket större än en fiskeby, med ständigt skuggade drypande bergväggar runtom och himlen ovanför som en liten avlägsen lysande femöring. Hon hade haft känslan att vara nedsänkt i jordskorpan som i en brunn, kunde ibland drömma att någon lade ett lock över det lilla lysande hålet högt däruppe. Det kunde vara förklaringen till att hon nu dragit sig så högt upp, så högt hon kunde komma, med milslång sikt över bygden och med horisonten så långt borta att den ofta försvann i ett dis och förenade himlen med jorden, så att man tyckte sig se rakt in i oändligheten. Där kände hon frihet.

Det var en frihet som rörde inte bara det yttre livet, utan också det inre, men om den saken visste man ingenting i bygden. Hade man förstått det, så hade man kanske på ett annat sätt tolkat hennes skygghet för människor, enkannerligen för män. Som det nu var hade hon fått rykte om sig att lida av sexualskräck.

Gud vet om det inte rent av var Assarsson som satt det ryktet i svang. Han hade aldrig riktigt kunnat smälta det där lilla fina leendet som spelade över Linneas drag de gånger han gjort sina trevare. Det var inte så helt lätt att tyda det där leendet, och det var inte det minst retfulla. Men att det inneburit ett blankt avslag, om den saken hade hennes uppträdande i övrigt inte lämnat något tvivel.

Det ä nånting hon går å lurar på, sanna mina ord. Assarsson hade ett karaktäristiskt sätt att luta sig framåt med meningsfullt sänkta ögonbryn och djup sordin på stämman, när han hade något extra att komma med. Det vete den onde vad hon har för mjöl i påsen, men att det inte ä alldeles rent, den saken vågar jag sätta mitt huvud i pant på. För allan delar, hon lever där nog så ensamt och sedesamt, sällan har en sett en sån onaturlig renlevnad, å det ä nog gott å väl, men frågan ä vad den bottnar i. Inte ä det då gudaktighet, för i kyrkan sätter hon inte sin fot. Ånä, hon har nånting för sig däruppe på åsen, hon har sitt alldeles särskilda kuckel för sig, å vad det ä för nånting, det kan det finnas skäl i å spekulera över.

Och det gjorde man.

Det vore också orimligt att begära, att folk i allmänhet skulle betrakta Linneas ensamhet som en naturlig sak. Ensamheten är inte naturlig för en människa, i allmänhet. Men nu var Linnea på sitt sätt, och det innebar, att hennes känsla av ensamhet inte följde samma lagar som i allmänhet gäller. Det förhöll sig nämligen så, att Linnea inte kunde uppleva tomheten i ensamheten. Och det är en ganska ovanlig egenskap. Luften var för henne inte bara luft. Tingen var inte bara ting, träd, gräs och stenar var inte bara träd, gräs och stenar. Allt som stod omkring henne i ensamheten andades med sitt eget liv, och tystnaden var fylld, som av små osynliga väsen, nära och vänliga. Om det nu var verkligt eller ej att dessa väsen existerade, det är en fråga som hör till den metafysiska vetenskapen och här inte ska avhandlas. Här ska bara redogöras för de olika mänskorna och deras olika föreställningar.

Det var alltså på det sättet att mänsklig närhet kunde störa den osynliga världen omkring Linnea, den vänliga och harmoniska. Mänskorna var i allmänhet inte vänliga och harmoniska, i alla fall inte innanför, och till Linneas ovanlighet hörde att hon uppfattade disharmonier och fiendskap även när de var gömda under älskvärda beteenden. När sådana sinnesrörelser genomkorsade luftrummet, slet de sönder den osynliga världen, och då först kunde Linnea få den känsla av tomhet och ångest, som mänskorna normalt kallar ensamhet.

Däruppe på åsen fanns tre fäbodstugor, förutom uthus för kritter och foder, och i ett av uthusen höll Linnea några höns och en get, i en av de mindre stugorna hade hon ett litet krukmakeri. I den största stugans kök bodde hon själv, och inne i kammarn hade hon symaskin och vävstol med både dragutrustning och oppstavev.

Men allting började förfalla på ett oroväckande sätt, och varje gång hon begav sig ner i bygden sa hon sig, att hon måste tala med Assarsson om han visste nån karl som ville vara henne behjälplig att rusta den lilla gården. Men aldrig fick hon det ärendet över sina läppar. Tanken på en karl gående däruppe vecka efter vecka förlamade hennes företagsamhet. Inte för att karlarna i verkligheten numera kunde vare sig locka eller skrämma henne, hon hörde gunås inte heller till de lättskrämda. Men så mycket var säkert som att tilldragelsen skulle följas med den största spänning nere i samhället, det var klent beställt i bygden med sinneseggande begivenheter, och hon värjde sig prompt mot att få de hungrigas blickar under kläderna.

Linnea hade varit nere i byn och avlämnat en nysydd herremansrock och en fruntimmerskappa med pälskanter, förde med sig tillbaka en beställning på en festduk som skulle broderas med hålsöm. I handelsboden hade hon inköpt garner som enkom skickats efter från huvudstaden, för att användas till ett antependium, vilket frikyrkoledningen beställt av henne. Förutom det att man därmed kände sig försäkrad om ett gott och konstfärdigt arbete, hoppades man att med ett sådant förtroendeuppdrag kunna vinna väverskan, detta främmande element, för församlingen och inlemma henne i bygdens liv, få kontroll över de dolda krafter som tycktes styra hennes tillvaro.

Yllegarnerna hade hon beställt för mer än en månad sedan. Linnevarpen hade hon redan uppsatt.

Ytterligare hade hon i affären inköpt tråd och band, mjöl, socker och lite sovel, såpa och fotogen samt några råttfällor, ty när kylan satte in kunde råttorna bli svåra. Hon kände i armbågslederna att snön var på väg, hade reumatiska besvär, som någon gång emellanåt kunde hindra henne i arbetet, fast i stort sett var åkomman tämligen oförarglig.

Sakta knegade hon uppför den branta steniga stigen, omgiven av hög gles skog, därinne mellan stammarna hade mörkret redan packat sig för natten. Hon måste hinna hem medan hon ännu kunde se framför sig, hade inte tagit med någon lykta. Men ryggsäcken med varorna var tung, liksom fotogendunken, dessutom hade hon korgen med sitt material, och hon kunde inte hålla undan som hon hade velat. Gång efter annan fick hon lov att sätta ner bördorna och pusta ut. Svettig blev hon trots kylan, öppnade jackan av grovt grått kläde i halsen och drog med ärmen över pannan. Och så ett stadigt tag med ena handen om korgen igen och om fotogendunken med den andra, och färden gick vidare, uppåt, uppåt, steg för steg, fötterna trevade vant mellan stenarna, vilka nätt och jämnt längre kunde urskiljas.

Ett hundratal meter nedanför gräsvallen stod geten bunden i en glänta, hon löste den och virade repet om handen som höll fotogendunken, strävade vidare. Rörde sig hemtamt i den täta skymningen, när hon tog geten till fähuset och motade in den i dess bås. Hönsen hade redan somnat på sina pinnar. Hon gick ut, satte slån för dörren och stack träpinnen genom sin järnögla. Lyfte upp bördorna och gick mot sin stuga. På förstubron ställde hon ner dem igen och stack nyckeln i låset. Dröjde ett ögonblick, lyfte huvudet och lyssnade.

Vädret var stilla, men inifrån de ännu orörda skogsdjupen kom ett monotont vibrato, en dov ödesmättad andning som en melodi om evighet. En melodi som bar över tidens gränser och påminde om alltings färd mellan liv och liv. Den gav henne frid med sitt mörka skalv av ständig rörelse, ständig växling.

Hon vände sig om och tittade ner över skogen med sin ödessång som yxorna skulle tysta, och ovanför började snömolnen välla fram för fulla segel som gigantiska fjärrstyrda skepp.

Det blir snö i natt, tänkte hon. Det var tur jag hann ner innan halkan kom.

När det blev före hade hon skidorna, men mellanperioderna kunde vara brydsamma.

Medan hon stod där tog natten mark. Och strax efter kände hon den första snöflingan mot sin underläpp. Strök över den med tungan som för att känna efter vad den smakade. Kände en ovilja att bryta ögonblickets stillhet.

Hur kan jag känna en sån glädje, funderade hon, med hela den långa vintern framför mig.

Mörkret var det enda som kunde göra hennes tid lång.

Strax därpå gick hon in i stugan.

När hon fått fart på elden i spisen och dukade fram sitt aftonmål på bordet invid fönstret – potatis, bröd, sovel, getost och kaffe – tittade hon upp och kastade en blick in i den fast packade natten som tryckte mot rutorna. Då såg hon att flingorna hade börjat falla tätt, en hel här av små vitglimmande väsen dansade i mjuka fjädrande ringar ur mörker och in i mörker. Det enda ljudet var eldens susande i spisen, då och då knastrade det till, små tunna spröda explosioner i en tystnad med ens så intensiv, att det föreföll henne som om explosionerna måste försiggå innanför hennes hjärnskål. Som om tillvaron höll andan inför något viktigt och ytterligt ömtåligt. Hon tyckte sig innesluten i en natt av tillblivelse. Tyckte att allt drog sig bort omkring henne, iakttog henne på avstånd i en vördnadsfull avvaktan, lämnade henne i en överrumplande och oförklarlig ensamhet.

Flingorna dansade, vinkade på sin eviga färd mellan liv och liv.

Hon kände starkt den annorlunda stämningen, men var alldeles lugn och mer än någonsin fylld av tillförsikt.

Därute i natten växte skogens summande till mäktig orgelbas, växte ur skälvande urtidspipor, med en hotfullt mullrande understämma, som varslade om ett naturens ackumulerande raseri. Hon stod där i sin plötsligt uppkomna ensamhet och undrade vad som egentligen var på färde.

Säkert skulle det i alla fall bli storm till natten.

Det föll henne i minnet vad handlanden Assarsson yttrat medan han sköt mjölpåsen över till henne och böjde sig djupt fram över disken, sänkte rösten och satte den kompakta sirapsblicken med ett egendomligt uttryck rätt upp i hennes ansikte.

Linnea har väl hört om hordåren från Hälsingland som efterspanas för mord på sin egen fosterdotter? Han lär ha kommit uppåt de här trakterna nu å hålls i skogarna omkring. Det måste kännas kusligt för en ensam kvinna.

Hon visste inte om hans uttryck var nyfiket, skadeglatt, eller fräckt. Förmodligen var det allt tillsammans.

Hon hade knappast lyssnat på honom. Alltid höll man några rykten i rörelse för att mota ledsnaden från livet. Det mesta var sådant att det självmant rann ut genom det andra örat.

Men nu rös hon till, både av