Narkos

By Nils Parling

Hans mage gråter blod. Henrik Ludvigsson är en ung skogsarbetare som drömmer om att skriva litterära storverk, och nu har han drabbats av magsår. Smärtan ligger som ett töcken över Henriks vardag och han behöver således en operation. När kirurgens kniv skär in i köttet försvinner Henrik i minnen från barndomen i ett kargt och förlåtande Norrland. Han skulle bli den stora författaren, men ingen trodde att hans penna var vass nog att ta honom någonstans. Ska Henrik fortsätta skriva eller kommer det bara att leda till besvikelser och än större leda än blödande magsår?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726940374

Book preview

Naturligtvis skulle jag ha lytt Filar-Gottfrids råd och sökt läkare förr. Han har inte varit lite envis, men man drar sig förstås i det längsta. Skogsman är inte blödig. Har förresten inte råd att vara blödig. Det är nog så för det mesta, åtminstone vad det gäller oss löshästar, att vi inga fonder har. Vi offrar vår skärv åt livet på vårt speciella sätt och löningen stannar inte längre än nödvändigt i fickan. För vad ska vi med pengar till? Uppe i vildmarken har vi knappast nån användning för sånt. Vi singlar följaktligen iväg avlöningen som den kommer. Det är givetvis ett fåtal av oss som fått för sig att spara. Varför de gör det vet jag inte. Pengar är ju inte vackra. Inte kan man äta dem heller och aldrig vad jag vet har jag känt någon berusning av att enbart äga dem. Egentligen tror jag att jag avskyr dessa flyktiga ting för all ondska de framkallar människor emellan. Det är som om de bränner mig i handen, jag förmår inte behålla dem länge. Och därför har jag alltså inga fonder. Det skulle naturligtvis vara bra att ha ibland, som vid ett sånt här tillfälle. Bra att ha och slippa ligga det allmänna till last…

För man vill naturligtvis inte ligga någon till last. Och så väntar man alltså för länge. Som nu jag, efter ett par månader av ideliga besvär med hälsan. Ja, fast livet är fullt av varnande Filar-Gottfridar så strävar man i alla fall vidare tills gränsen för ens motståndskraft omsider är uppnådd. Gottfrid själv skulle gjort likadant. Kanske skulle det då istället varit jag som uttalat de varnande ord han nu använt en tid:

- Du får nog se opp med det där, Henrik! En vacker dag ligger du där! Buken är en ömtålig historia. Och som vi lever…

Som vi lever, ja…

Slitet. Slitet i snöiga eller regnblötta skogar. Järnfrost eller stekhet sommarvärme, full av mygg och bromsar. Mörka kojor, rökiga och dragiga. Maten: kaffe och limpa och limpa och kaffe. Gubbjucka och fläsk om vi tycker vi har gott om tid. Eller stamptjock vattengröt, hopvispad i all hast. Rena fördärvet…

Och avkopplingen. En stupfylla på hembränt eller lura. Det senare enklast tänkbara berusningsmedel: vatten, jäst, socker blandat i lagom kvantiteter. En gång i månaden en räd till stan eller samhället för att supa på fint vis, på hotell. På fint vis. Ja, man säger ju så till varandra. Men vem kan supa på fint vis? Inte kan vi. Kan måhända de mera välsituerade, de polerade, de nobla? Joväl, en stund. Sen kommer djuret fram, hos dem som hos oss. Jag har haft tillfälle att iakttaga förnedringens förbrödring och liderlighetens kusinskap mellan rik och fattig när rustöcknet sveper förstånd och takt i sitt virriga täcke.

Till avkopplingen hör kanhända en flicka. En stadshora häktar oss utanför hotellet om inte polisen gör det. Hallå, taxi! Adressen hit eller dit. Litet rum med tonvikt på säng, en kort natt sen förnuftet flytt…

Eller en jänta nånstans på skogen. Ryktena hittar oss nog. Viskar till ödemarkskojornas lurviga inbyggare: Den eller den kan du gå till…

I förväg utpinade av arbete, dåligt käk och sprit hetsar vi oss att känna en smula lust för det förment tillfredställande som ingenting ger oss utom den sorgliga vetskapen om vår egen begränsning och den tillfälliga gudinnans förfall; djupt till en femtilapp kanske, eller till en tia, eller kanske till och med till en slurk dåligt hembränt.

I grå vardag har vi väl irriterande drömmar. Främst i kolonnen av sådana går kanske den ärbara kvinnan. Den ärbara kvinnan vi ofta möter med bortvänt ansikte och blygselrodnad på pannan, som vi nonchalerar därför att vi är för tillbakadragna, för lite självsäkra, för mycket vilsna. Som vi inte vågar söka kontakt med därför att vi fruktar hennes ansikte. Fruktar vad ögonen ska säga och ögonbrynen och munnen. Flackare! Busar! Löskemän!

Den ärbara kvinnan…

En dröm kanske i stunder när komplexen tiger ett härligt ögonblick. En dröm som syster Berit där. Vit, nystärkt ängel, med liten lustig hätta på det ljusa håret. Vad skulle hon säga om…? Vad skulle hon tänka eller göra för min?

Hur skulle hon exempelvis reagerat den gången när jag rodde henne över Långsjön sen hon i doktorns ställe varit upp till Leckerbergskojan och lagt förband på Oskars yxhugg i foten? Ensamma på sjön i kvällslugnet, när vattnet var som gyllene vin av solbranden i väster. Bara vi två i ekan. Hon på aktertoften, otroligt fräsch och ren och oförståndigt lockande med sitt pladder. Jag på roddbänken, arbetande som en slav för att fortast möjligt komma ifrån detta ärende. Hon civilicerat slät och fin och polerad. Jag en rufsig halvvilde, otroligt tölpaktig i eget tycke. Om man helt enkelt lagt ner årorna och gått och satt sig bredvid henne! Om man sagt vad man tänkte: att ekbotten var då så slät och torr… Om man lagt sina händer på hennes två, eller nånstans under den sedesamt snörpande kjolen… De sprickiga, kådiga tassarna… Skrikit skulle hon väl, för man var ju bara en slusk till löshäst. En skogsbuse…

Oskar skulle kanske ha försökt. Oskar har någonting visst som inte jag har. Gåpåarhumör. Han spottar fränt och skakar på skallen och kisblinkar. Han har inga hämningar även om han av bekvämlighetsskäl undviker den ärbara kvinnan och tar den mindre ärbara. Gud vet vad han skulle ha gjort med henne om han varit frisk och fått ro med henne på sjön en kväll. Men nu låg han där med ett yxjack i foten… tack och lov. Filar-Gottfrid är ful som stryk med sin sneda kran och fistelärret, men jag är inte säker på att han skulle hållit sig i skinnet han heller. Sjön så lång. Så långt till folk. Ingen skulle hört…

Syster Berit kan kanske vara glad att det blev jag. Nog för att jag skulle ha velat, men jag förmår inte sådant. Det har alltid ingett mig vämjelse när jag bara har läst om slikt. Till detta är jag ju fruktansvärt blyg när jag är nykter. Och det var jag ju den gången.

Vackra, nystärkta ängel syster Berit. Du är för god för såna som jag, för en man med ett liv som mitt, ett leverne som mitt. Du är bara en dröm och jag vågar inte mera röra vid drömmar. Jag har avsvurit mig allt sådant. Jag vill vara något av en vilde, kurande i en rotvälvas kuva, fylld av det omedelbaras begär men utan drömmar. Det är vad jag valt. Det allra enklaste. Det mest okomplicerade. Det minst störande. Så lyckas jag också ibland finna mig själv i det okomplicerade, det enkla, det simpla, det råa vildelivet, finna mig nöjd med den form av liv jag valt. Nöjd, tills en händelse inträffar som gör att jag inser mitt livs torftighet, som gör att jag än en gång faller för idéalism och dyrkan och tro.

Denna tro, ja. Jag hade nästan för mig att förrådet av tro var slut. Men när jag nu ligger här och betraktar syster Berit så känner jag att denna livsgnista ännu inte är helt utbrunnen i vildens hjärta. Jag ligger här och tror att renheten trots allt existerar. De där ögonen. Den där barnsligt släta pannan. Änglagestalten. Godheten som strålar om din uppenbarelse, lilla syster Berit. Förståelsen som kommer från ditt hjärta och går ut i dina händer och dina milda ord. Om du skulle ge, skulle det inte bli för en tia, nej för givandets egen skull, och du skulle vara lika ren och hög i ditt fall. Av kärlek skulle du ge. En ängel då med. Som nu då du tassar kring därborta vid bänken av stålrör och plast och plockar med alla de glittrande verktygen, kall metall och isigt stål i varma mjuka händer…

Magsår… Ja, nu ligger jag här och Filar-Gottfrid fick alltså rätt till slut. I förrgår hände det. Blod i massor, åt båda hållen. Jag föll bakom stenen i mosskanten och låg där och drack ur en dysump för den plötsliga branden i halsen, i strupen. Plågorna. Knivarna i buken. Mattheten…

Operationsbordets vaxduk trycker kall och styv mot min rygg. Den väldiga prismalampan mitt över operationsbordet speglar femtiofalt min nakenhet. Femtio utmattat bleka skogsarbetare hänger avklädda över min skalle, fasthållna, inkvisitoriskt fjättrade med breda läderremmar vid de gula vaxduksbäddar de bär på ryggarna. Vad de ser arma och ängsliga ut! Rent förtvivlade i ögonen! Femtio nakna, magra och seniga, blyga och pinade…

Blyga, ja. Denna obehagliga skyddslöshet! Jag skäms men kan inte komma undan, kan inte vrida min kropp åt sidan. Femtio stycken, eller femtioen… Vad tänker syster Berit? Åh, hon har väl sett hundratals, har väl sett tusen, på bord och i lampans speglar. Till hennes yrke hör det väl att se och ändå inte se. Jag är väl bara en kropp som alla andra kroppar här på detta kyliga bord. Mitt är väl som alla andra mäns hon sett här i detta opersonliga rum. Könlöst i hennes ögon.

Ändå skäms jag. Jag är inte van. Inte van att blotta min kropp inför nystärkta änglar med solhår och slät, vit hy…

Och nu…

Två nystärkta änglar till. Steriliserat rena. Vita förkläden knäppta på ryggen ända upp till halsen. Små vita hättor. Den ena, en liten knubbig flicka med smilgropskinder, ler uppmuntrande mot mig och börjar plocka fram vita dukar ur ett skåp. Den andra, mer allvarlig, med medlidande i ögonen, tar fram något ur en låda. Vad? Rakkniv!

Är jag då skäggig?

Jag låg ju i träslafen och rakade mig i går kväll, sen jag fått Filar-Gottfrids försäkran att jag nu fick säga vad fan jag ville. Nu skulle han och Oskar bära ner mig, för jag stank ju värre än mina spyor, så nu stod de inte ut längre. Förresten ville de inte se mig dö.

Det rycker i min fjättrade högerarm. Handen vill till hakan och känna efter. Men över mig hänger femtio nakna skogsarbetare och ingen av dem har skäggstubb på bleka kinden - nej, inte på kinden…

Min ängslan är överflödig. Den allvarsamma systern tar till hyveln. Hon har så lätta händer när hon håller undan. Jag vrider undan mitt ansikte och försöker låta bli att känna skammen, men mitt ansikte bränner som av tusen knottbett.

Doktorn kommer. En nystärkt, steriliserad gud. Ja, en allsmäktig, med mitt liv i sina händer. Han böjer sig över mig. Barskt, lite kotigt ansikte men vänlig blick. Starka, smidiga händer sonderar min buk, inte särdeles varsamt. Betraktar mig tyst. Han har frågat en hel del förut. När märkte jag det först? Varför har jag inte kommit förr?

- Gör det fortfarande mycket ont? frågar han så liksom en vanefråga.

Visst gör det ont. Helvetes ont. Hela buken är en värkande böld. Slak och öm, en molande ömhet som jag i alla fall håller på att försöker vänja mig vid. Plågorna river liksom mera avlägset, känselnerverna är domnade och smärtan går inte på djupet i mitt medvetande längre, som i går, i förrgår.

- Åhja, lite.

Han går efter en liten gul lur och sätter till mitt bröst och lutar sig fram och lyssnar fjärrsynt, med det kotiga ansiktet halvt bortvänt. Så rätar han på sig och singlar iväg några ord rätt ut i vädret:

- Blodtrycket? Är allt iordning?

- Normalt, svarar syster Berit med ryggen till. Hon har tagit alla prov och vet. Allt klart. Doktorn kan börja.

- Kraftigt hjärta, säger doktorn. Vi tar vanlig dos.

Han ser genomträngande på mig, och jag vet att han ser min blygsel och min stora ängslan. Den nystärkte guden med allmakt ser på mig noga. Ler. Nästan djävulskt, tycker jag plötsligt och äger ingen trygghet alls. En slaktare är han, med blodlystna händer som han lyfter för att se om de darrar. Händer som kanske har dödandets kärlek i sig. Nu är du min gris, säger hans slaktarleende när han åter ser mig i ögonen. Vad jag vill gör jag med dig, säger hans blick. Men munnen:

- Nu ska vi sova en stund. Det ska gå lätt och smärtfritt.

Han snör en bred läderrem över min panna. Jag hör hans ord genom steriliseringskokets meningsfulla plotterljud kring alla dessa fasans verktyg som snart skall gräva i mitt kött. Förfärliga ord! Det har dock hänt… Tänk om jag inte vaknar igen… Svetten silar i armhålorna. Hjärtat bultar vilt och tanken ryggar oförsonligt inför möjligheten. Men slaktaren ropar sina befallningar:

- Syster Ida! Handskarna! Munskyddet! Syster Berit! Narkos!

Korta koncisa befallningar. Ödestunga. Lugna och utan misskund, utan skymt av medlidande.

Masken kommer, sluter kväljande sitt grepp om mun och näsa. Jag kan inte komma undan, någon håller om mitt huvud med järnhand, läderremmen.

- Andas djupt! Räkna långsamt och tydligt!

Steriliseringslådan puttrar. Fräna och kvävande vandrar narkosångorna kring bröstet. Rummet krymper. Doktorns sataniska ansikte omvärvs av ulmande skyar. Jag vrider mig, vänder mig inom mig, spänner var sena kramphårt, vill undan, stönar.

- Tolv… tretton… fjorton…

Besynnerligt sluddrande röst långt borta. Vems? Den förefaller bekant på nåt sätt. Är det Oskar? Är du full igen? Vad vill du här? Du ska vara i snåret med Gottfrid!

- Sex-ton… sexton… sjutton… sjutt… art…

Nej! Jag vill inte! Vill inte! Vill inte… dö! Jag vill… opp!

Långt borta brusar livet sin kos, rinner förbi och bort. Jag ligger bredvid strömmen i ett sel, ett stillastående eller långsamt eller nu vilt vaggande tomrum. Kan inte nå strömmen. Har blivit efter. Är dömd!

Steriliseringskokets ljud förstoras, blir forsdån, blir åska, blir rammbrak…

Genom rödflammiga moln slungas jag i en ändlös parabel med fötterna före ner och in i något skräckstort som ingen vet. En svart fasansfull lucka som girigt öppnar sig. Likt en brinnande tråd rinner genom min hjärna den sista ångestfulla tanken:

- Jag dör… Dör!

Jag vaknar i ett rum vars väggar buktar glatt rundade, glassläta, hala.

Jag kan inte se min boning - mörkret är kompakt och för blicken odelbart. Men jag kan känna. Med hela min sammantryckta kropp känner jag - min bostad är fördärvligt trång. Skavande trångt och klämmande pinsamt mörker. Den luft jag andas är instängt unken, tilltäppt enslingrums luft, syrelös och full av det ovädrades kvava dofter, som fotsvettslukt, som födelseodör…

Här kan jag inte stanna. Obeskrivligt vedervärdigt förefaller mig detta tillbommade, mörka rum. En vild och rasande längtan till något annat griper mig, är i mig och har sin bostad i mitt bröst. Rister mig djupt