Blott en afton

By Nils Parling

Jag är en främling. Jag är en pilgrim. Blott en afton bor jag här. I det lilla brukssamhället i Bergslagen lever livet sin gilla gång. Tillvaron är lugn och händelselös, till ungdomens stora förtret. Omvärlden lockar med sina äventyr och allt som finns att upptäcka. Men är det värt att lämna tryggheten för? Familjen, jobben, samhället där de vuxit upp och den framtid som väntar på dem? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 26, 2021
• ISBN: 9788726940435

Book preview

1

Edvin Ludvigsson, ung man från Sunne, går sin kvällsväg utåt byn. Strosar sakta från inackorderingstantens hus ute på udden och lyssnar till vågornas fräsande jakt inåt den strutande viken mot dammen. Blåsten håller om hans breda axlar, skjuter på, han går lite bakåtlutad med rak rygg. Hatten nerdragen bakåt nacken för regnbyarnas skull.

– Om jag var som Ludvigsson gick jag inte ur stugan i slikt väder …

Snollans, inackorderingstantens ord, till avsked. Med det snipnästa ansiktet på sned och omtanken som ett hyende över nyfikenheten.

– Men om han har ärende förstås. Blir han ute länge? Nyckeln? Ska jag lägga ut den? …

Rädd om sin nattsömn kanhända? Åhnej, hon låg nog vaken. Mån om att veta tiden. Så att övriga bybor i morgon skulle få kännedom om den. Skvallertant! Men vad spelade det för roll! Edvin Ludvigsson, ung man från Sunne, ska inte stanna alltför länge att skvallras om! För en nystartad grävmaskinsfirmas schaktmaskinsförare finns inga bekymmer för arbete här eller där. En vecka, knappast mera, om terrängen inte blev för hårdarbetad sista biten av bolagets skogsväg mot virkesskiftena kring Bergbobyn. Sedan iväg till nästa plats, var den nu kunde bli. Hur som helst bort från denna ödslighetens by. Man var betrodd, hade kontrakt. Skaffat sig yrkesskicklighet redan. Kunde sköta en schaktskopa. Basen var bra. Kom inte ofta för kontroll. Hade flera maskiner i arbete på annan ort. Gatuarbete i stan. Grundschaktning, vägbyggen som här.

Ett yrke som gav hyggligt. Inte bara ekonomiskt. Man fick också tillfälle att se sig om en smula.

Se och uppleva!

För Edvin Ludvigsson, ung man från Sunne, är detta att ständigt uppleva någonting nytt en passion från tidiga år. Från skolans lekar genom äventyrsböckers brokiga värld i de livsbejakande tonåren till det flackande livet nu, tillsammans med maskinen. Alltid och allestädes vinkar upplevelsen. Beroende av i vilka former man väntar sig möta den. Till och med i en liten avkrok som den här. Ett i det närmaste utdött bruk, där livet stagnerat vid dödnivå.

För den som vill söka och ta vara på tillfällena! …

Men om detta sista fick käringen ingenting veta att han ämnar sig till byns bibliotek.

Han gör sig ingen brådska, rör sig makligt i regnbyarna som ligger över honom bakifrån. Småvisslar en stump. Kikar genom regndrevet och skymningen över mot andra sidan viken. Fönsterljusen skimrar genom töckenmörkret. Hos Dalgrens, skogvaktarns. I den gamla herrgårdsbyggnaden, som blundar med fönsterögonen i övervåningen, hos jordbruksarrendatorns neri är det ljus, liksom i fönstren på förvaltarbostaden ovanför landsvägen. Och vid handelsbon uppe på den lilla kullen öster om glimmar den vanliga stjärnan på knuten, den får lysa hela nätterna, byns enda ansats till gatubelysning.

Och här är dammen. Och på dammen står en mörk figur, lite framåtlutad, som om den spanade efter något nere i de vitfräsande sjöarna blåsten river upp. Edvin snöper sin vissling mitt i en takt. Tar ett skutt över vattenpölen invid dammbron vid timmerrännan och står bakom mannen som hukar i regnet. Ser att han gissat rätt. Det är Näcken, strömkarlen, mannen som sköter byns lilla kraftstation djupt nere i dalen, där den gamla masugnsruinen står som ett minne över småjärnbrukens livligare tidevarv.

– Hej, Anders! Ute i regnet …

Näcken hoppar till lite, ett lätt gupp på den gubbtunga kroppen. Ser upp, karar med en knotig hand över ansiktet.

– Hosch-hosch! Jasså, du … Fan, jag varsna dej int! …

– Man behöver väl inte stampa som en elefant! Man går lätt, man går tyst, på sitt ärendes språk, skrattar Edvin.

Näcken och han är goda vänner. Den här Näcken spelar visserligen inte fiol. Bara kasino. Men vad ska man ta sig till i ett dödlikt tomrum, där ingenting vill hända, där livet grånat till händelselöshet. Det är varmt och gott därnere i Näckens lilla maskinhus. Man kan sitta där och plocka med kortlapparna och lyssna till Näckens långrandiga historier, gråa som gubben själv.

– Hosch, nu igen, skrockar Näcken. – Ut och löpa i regnet …

Hostningen före varje mening är obligatorisk. Rostig och kraxande, som om han hade halsen full av slem.

– En får ligga i, menar Edvin. – Och du själv? Räknar du småmört i mörkret?

Gubben skrattar inte åt skämtet. Skakar på skallen, så vegamössans skärm avlåter en liten skvätt. Grinar upp sig mot blåsten, utan glädje. Vänder sig så och spanar neröver dalen, där det glimmar diffust från fönsterljus nere på Slaggbacken bortom masugnsruinens vålnad. Ruskar på skallen, bekymrat.

– Hosch! Om det inte slutar regna … Det har ökat drygt en fot bara i afton … Lilla dammluckan vid timmerrännan är ju uppe, avlättningen borta i Norrviken likaså fullt pådrag. Lika förbannat ökar vattenståndet! Du ser!

Edvins blick följer ett knöligt fingers pek. Han nickar. Mätbrädets sista siffror på luckporten lyser inte vita över de fräsande vågorna, de har drunknat.

– Hur gammal är den här dammen?

– Hosch, gemejsi! Början av artonhundra, tre visst …

– Samma damm?

– Skulle tro det. I varje fall stödmuren.

– Hundraförti år snart. Väntar du syndafloden? Om det inte hänt nåt på så lång tid lär du väl kunna vara lugn …

– Hosch, en vet int, mumlar Näcken. – Allri sett så mycke vatten i sjön. Och om det int ger sej med regnandet …

– Ger sej nog, tröstar Edvin. – Förresten spelar det väl ingen roll om det fortsätter, bara din tub står full. Eller ska du prompt ha allt som rinner ur moln och bäckar genom din turbin?

– Hosch-hosch! Muren på nersidan här är enkel. Bara en stens bredd, säger Näcken bekymrat. – Resten är jordfyll …

– Kilad sten, prima granit, cirka tre ton styck. Du har själv skrutit över de gamlas arbete.

– Um, mumlar Näcken och vänder sig oroligt om på stabbiga ben.

Från den gamla herrgårdsbyggnaden, numera uppdelad för jordbruksarrendatorns familj neri och ett par skogsarbetarfamiljer i övervåningen, kommer en mörk figur ner mot stranden och bryggan som sköljs över av skumvitt fräsande vågor. Det skramlar plåtigt av hinkar. Figuren böjer sig ut över vattnet, en gång, två.

– Alltid båtar det något, kommenterar Edvin, när figuren knegar iväg med hinkarna fyllda upp förbi knuten på väg mot stallet bakom. – Där vart dina bekymmer tjugo kilo lättare.

Albert, tänker han. Albert brukar ju också gå dit. Till biblioteket i skolan på norrsidan sjön. Och Gideon. Och Valter. Och Pertussönerna. Klampen och Halte Skomakarn. Strandpojkarna. Litteraturintresse? Nå, sak samma, det var väl deras enda nöje, här i denna håla av stagnation och dödlikhet. Om de också sökte gå i vägen liksom. Ännu en tid kvar här. På något sätt måste det kunna ordnas. Och sedan, när jobbet här var färdigt …

Jag är en främling. Jag är en pilgrim.

Blott en afton bor jag här …

Det gick att trösta sig med. Men innan man for iväg. Nån chans måste väl yppa sig att göra något till en upplevelse även här. Den form av upplevelse som var höjdpunkten av allt liv, varhelst man befann sig …

– Hosch-hosch, en lär väl gå till sitt, kraxar Näcken.

– Du till ditt och jag till mitt, skrattar Edvin och vänder ansiktet mot blåsten, drar ner hatten djupt i pannan. – Jag kanske tittar ner en stund, om jag inte får annat för mej.

Det där sista är ett problem. Av vuxna ungjäntor finns bara två, Ett par hyggliga puddingar till förstås – men gifta tyvärr. Pojkarna är desto flera. Flickor har inga möjligheter här, att finna något arbete. Bara pojkarna. Jobb i skogen. Ett par på smalspåret. I undantagsfall, som nu för några av dem, en vägbit att röja för och dika. Annars iglade de sig fast i tristessen som sparvungar vid bokanten. Ingen flykt, ingen fantasi, dönickar!

– I kväll lär du int få ut nån, menar Näcken. – Av dom du kesar för …

Edvin skrattar, låtsat obekymrat.

– Men nu får jag kila. Biblioteket har inte öppet hela natten …

Han hukar sig framöver och sporrar sig själv rätt mot de våta vädren. Regnbyarna silar kring hans ansikte som genom ett durkslag, stötvis, med lite lugnare återhämtningspauser emellan. När han ett ögonblick ser sig om är Näcken alltjämt kvar vid dammluckan, hukig och tung i skymmet.

Edvin Ludvigsson, ung man från Sunne, fortsätter sin vandring. Honom låder inga större bekymmer för vädret. Det är på sitt sätt också en upplevelse. Vått, hårdhänt, men uppfriskande. De fräsande vågorna nedanför vägslänten sorlar tungt med tusen hesa röster i det tätnande mörkret. I jättebjörkarna mot kurvan nedanför skogvaktarbostaden sjoar blåsten och skogen på berget ovanför bugar drönande under trycket.

Biblioteket är inrymt i skolsalen. Det är öppet, när Edvin kommer. Skolsalen strålar av ljus. Han skakar av sig vätan ute på trappan, slår hatten mot verandastolpen. Stiger på.

Tamburen är upplyst av en lampa med svagt röd färg i skärmen. Han hänger av sig rock och hatt på en hängare. Får fram en kam ur kavajens innerficka och gör toalett med ett fönster som spegel. Ser i glaset bilden av en yngling med stor mun och friska tänder, tjocka ögonbryn och mörkt hår som ligger i en svagt buktande våg under kamtagen. Inte direkt ful, skulle vara dumt att säga, tänker han. Näven som för kammen är stadig. En bred, valkad arbetarhand, kraftig efter år av arbete på faderns gård hemma i Sunne. Inger närmast stolthet. Han är inte alls missnöjd med spegelbilden. Det är bara det att håret måste trimmas lite, när han nu engång fått en skaplig skallprydnad. Och så måste rocken snitsas till lite över axlarna, byxbenen skakas för vätans skull, ett par drag längs pressvecken som inte direkt kan kallas rakknivsvassa efter drygt en kilometers vandring i regnet.

Inne i lärarinnans lägenhet klackar snabba steg. Så står fröken Isaksson i dörren. Inte direkt en ung kvinna, omkring fyrtiofem har Edvin gissat. Högst femtio. Men rak i ryggen och mjukt fjädrande med vristerna, när hon kommer emot honom efter en snabb nick och ett välkomnande leende.

– Godafton! Ludvigsson vågar sig ut. Ett rysligt regnande dag efter dag …

Rösten är lågmäld och kultiverad. Offrar inte åt bygdens dialektik, som är kort och hård, med halvsnöpta ord och struphuvudsärr och 1-en tjocka som korvar. Sin egen värmlandsdialekt har Edvin vinnlagt sig om att söka lägga av och lyckats någotsånär. Bara den mjukt sjungande undertonen går inte att eliminera. Men det kanske närmast är en fördel.

Edvin besvarar hälsningen. Tänker som förut nån gång att lärarinnan måste ha varit strålande vacker som ung. De där ögonen, besynnerligt överfulla av en sökande, förtäckt oro. Den där skirt rena hyn, som bara är kvinnor med kopparrött hår förunnad. Håret är ännu rikt, med knappast synliga gråa stänk invid öronen, välskött och blankt.

Varför är hon ensam?

Åh, naturligtvis! I denna trista avkrok? Var ta en älskare bland dönickar!

– Det kommer väl inte så många i afton, säger hon lätt. – Var så god!

Hon trippar före i en lätt doft av renhet och svag parfym. Lampskenet slår gnistor i kopparhårets välordnade korg över hjässan och nacken, när hon går bort till bokskåpet i salen och låser upp. Så tar hon fram lådan med kartoteksfacken och slår sig ner i stolen bakom pulpeten, plockar med snabba fingrar bland lånekorten. Edvin står lite framåtlutad och låter blicken glida längs bokhyllorna, läser av bokryggarnas titlar och författarnamn. Andersson-Nexö, Bergman, Bojer, Dahl, Falkberget, Kipling, Moberg, Sillanpää, Strindberg … Den och den och den. Redan avverkade i faren tid. Mycket konserverat redan. Lagret här är heller inte så särskilt rikt, cirka femhundra volymer kanske.

– Har Ludvigsson läst ut den han lånade förra gången?

Edvin ser upp med en sak av Cronin i handen. Lärarinnan ler med tankfulla ögon och leendet gör henne ungdomligare, ansiktet närmast klassiskt skönt, dragen, grekisk gudinna. Men hon är ju dock omkring fyrtiofem–femtio, tänker han.

– Nej inte riktigt, svarar han. – Falladas tegelstenar blir en smula dryga på slutet. Annars är han bra. Jag har väl ett kapitel oläst.

– Och ändå ger han sig ut i blåst och regn för att låna mera …

– Um, mumlar Edvin och tar en ny bok, bläddrar lite. Han varsnar en stilla undran i hennes anmärkning. En blek spegling av en fråga angående yttersta orsaken. Men när han åter höjer sina blickar mot hennes viker hennes ögon undan, ner mot kartoteket på katederlocket. Den där glimten kan ju också mycket väl ha berott på en spegling i ögonen från den skarpa lampan framför henne. Färgen på de ännu släta kinderna är väl ändå den vanliga?

– Förresten trivs jag med lite oväder, säger han. – Det friskar opp på nåt sätt med en promenad en sån här kväll. Och i jobbet har jag ju tak över huvudet i maskinhytten, slipper gå blöt som dom andra.

– Usch, småryser hon. – Regn och regn och regn igen. Jäg tycker inte om sånt väder, blåst och väta och så mörka kvällar som börjar bli. Men det är kanske så när man kommit långt upp i åren …

Edvin säger inget till det. Tystnad är mest taktfull ibland. Även om det kanske skulle glädja henne om han sa vad han tänker. Eller kanske skulle hon rodna och ta hans ord för hyckleri och smicker?

– Jag tänker det får bli den här av Basil Carey, mumlar han och går fram till katedern med boken han bläddrat i. Hon tar emot den för att plocka fram kortet ur fickan på pärmens innersida. Tar upp en stämpel ur lådan, makar med tummen tillrätta siffrorna för dagens datum. 19.8.38. Stämplar av och sticker ner kortet i ett fack i kartoteket. Lämnar igen boken.

– Floden stiger, mumlar hon. – Kan inte minnas att jag läst den …

– Den ser intressant ut, menar Edvin. – Och så kom jag att tänka på Näcken, förlåt Anders Hindriksson, när jag såg titeln. Fröken vet, Anders som sköter kraftstationen, jag har faktiskt inte hört någon kalla honom annat än Näcken …

– Jag vet, Ludvigsson, nickar hon. – Jag har varit här en otrolig massa år, men heller aldrig hört något annat från folk. Undantagandes i handelsbon, när posten ropas upp. Jasså, Ludvigsson har mött själva Näcken på vägen hit. Kan det vara bra med sådant möte?

Edvin instämmer i hennes lågmälda skratt, mera av artighet än känsla.

– Han stod nere på hyttdammen och iakttog vattenståndet. Jag kom just att tänka på honom, när jag läste boktiteln. Floden stiger. Det var just vad han ville mena, om också inte med dom orden. Han var visst mycket orolig för sin damm.

Lärarinnan kommenterar inte hans ord. Lyssnar med huvudet sidvänt, vänder en fjunig nackgrop mot honom, små kopparröda tottar som står ut som dun under massan av hår.

Edvin fixeras av den där gropen. Han kan inte låta bli. Närmast som i blygsel tvingas han erkänna en vilja han inte borde hysa.

Kanske sitter just där på katederstolen en