Sodom

By Nils Parling

När Joel närmar sig fabriksområdet och arbetsplatsen på AB Söderås sprängmedelfabrik mår han fysiskt illa. Tanken på den livsfara han utsätter sig för varje dag i hanteringen av dynamit får det att vända sig i magen på honom. Och än värre är de existentiella kval han genomlider: hur ska han som pacifist kunna leva med att tillverka föremål som tar människoliv? Men det är inte lätt att vara principfast när ekonomin knappt räcker till för hyra och mat för dagen.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726940633

Book preview

Ab söderås sprängämnen

När Joel rundade hörnet av yttersta stadskvarteret uppe på kullarna och fick fri utsikt utöver dalen och fabriksområdet, kände han åter den där häftiga sjunkningen i magen, som irriterat honom sen en tid tillbaka.

Det vände omkring med hans inälvor, det som var ner ville upp och tvärtom; mellangärdet stinnade; en underlig klåda retade struphuvudet och det kändes precis som om han var på vippen att kräkas.

Ändå var det inget egentligt fel på hans inre organ. Obehaget var uteslutande sprunget ur den psykiska delen av hans varelse. Ögonen förmedlade det. Tankarna bakom var yttersta orsaken. Bilden av husgyttret därnere i dalen, de många små fabrikerna, några med höga skorstenar, ingav honom en leda som kramade hans själ och kom hans inälvor att liksom tvinna sig om varandra.

Han kände igen symtomen. Och han mängtade åter den tanken som de senaste veckorna legat efter honom som en gnagande mara: Alltför länge! Alltför länge den där förbannade fabriken! Det måste bli slut! Bli sista skiftet äntligen…!

Sex månader! Ja, i sex månader hade han åkt den här vägen. I sex månar jobbat skift därnere i industrien. Och han kände nu, när allt nyhetens relativa behag var förflyktigat, att det var precis sex månar för mycket.

Den känslan var förresten också gammal och vand. Bekant från många arbetsplatser. Ett par månar, sen kom ofelbart ledan. Kom känslan av tvång och ofrihet. Lade sig tung över själen och drev på: Bort! Bort! Till något annat, något bättre…

Han hade hunnit med en hel del på så sätt. En flackare var han. En kringfarande. En vecka här, en vecka där, en månad eller två. Så obehaget. Och till slut: slänga verktygen, ge sig av…

Sex månar! Nättopp den längsta tid som någon arbetsgivare fått ha honom omhand. Nå, sen han gett sig hemifrån vill säga; dessförinnan hade han varit mera stationär. Skogen hade aldrig gett denna förfärliga leda och stött honom bort. Skogen var frihet, frihet och fria vidder. Inte bastvång och fängslande murar som här. Så själva arbetsplatsen. Betalningen däremot usel. Kanske var det just därur flykten härrört. Industrien gav mera ekonomiskt sett. Mera betalt för mindre slitsamt arbete.

Det var lite svårt att tänka sig en återgång till skogsarbete nu. Från bättre förtjänstmöjligheter till sämre. På sätt och vis skulle det ju närmast likna ett misslyckande att följa den längtan hem som länge legat i bröstet och lockat. Längtan hem till skogen och de fria vidderna. Åh, så den drog!

Han ville och ville inte. Hembyn var så liten. Hembyn hade likväl så många tungor. Hembyn skulle i doldom håna honom för att han misslyckats med att anpassa sig och skaffa sig ett välbetalt jobb. Skulle döma honom en odugling, var det inte så?

Men likafullt — de senaste dagarnas tankar och planeringar strävade alla i nordlig riktning. Ja, norrut. Hem…

Han rullade sakta på sin Hermes den vindlande vägen utföre mot älven och bron och järntrådsstaketet bortom.

Över dalen låg kvällslugnets dimmor. Men det var inte de friska, härliga dimmorna över myr eller skogstjärn. Det var bara de fräna, stickande rökarna från fabrikens skorstenar. Giftiga rökar. Vällde i breda strömmar fram ur ymnighetshornen av tegel och tryckte längs marken och svepte sig kring husen som ett giftgult, kvävande täcke.

Nere vid bron steg han av. Det stack som av tusen nålar i tittet. Ögonlocken kändes sträva på insidan men ändå rann tårarna fram i floder under dem. Bröstet ville bara andas ut. I munnen låg en kärv, syrlig smak, som svavel och ättika ungefär. Joel hostade ansträngt. Stannade en stund på bron för att vänja sig vid dunsterna. Tittade ner i vattnet under.

Älven var som en långsamt glidande deg av grått, ett band av cement som sakta rann undan mellan strandens dyigt gråa brinkar. En älv utan älvs liv. Ingen fisk skulle kunnat leva i denna förorenade soppa, i denna gråa ström där fabrikerna spydde allt möjligt frätande avfall. Inget kryp skulle kunna kravla omkring här bland andra kryp. Själva växtligheten var död till en halvmeter upp på strandvallarna. Bara några gula höstlöv flöt lojt förbi. En pinne vände sig halvdött för en osynlig strömvirvel. I bakvattnet intill brofästet låg ett preventivgummi strandat på en uppstickande plåtlåda. Giftröken smög i tunna, ormande strängar över den döda, gråa ytan.

Joel spottade. Spottade några tröga ringar i den gråa ytans livlöshet. Spottade sin förbannelse över den döda älven. Sin leda. Sin avsky. Gick så sakta upp mot grindarna och höll sin cykel i styrets krökta horn. Tänkte: I natt får bli sista skiftet!…

Men fastän han inom sig svor på det, så var där likväl något som höll emot, som inte ville iväg, som ville stanna här ännu en tid. Och varför? Man var ofri! Ytterligt och på ett annat sätt än förr! Så var det nog…

Vakten vid grindarna öppnade. Nickade bekant och ville inte se pass.

— Hej, Masen! Tidigt ute!

Joel nickade tillbaka och vanelog. Den uniformerade bak vaktkurens disk godtog hans tidiga ankomst numera. Alltid en kvart eller så före de övriga skiftarna. Det var en gammal vana från skogen, detta att alltid komma i god tid, en vana omöjlig att komma ifrån. I början hade denna vana förskaffat Joel en del obehag från mannen i kuren. När hela strömmen av arbetare kom gavs ingen tid till allmän passvisitation, men en ensam som kom kvarten före blev gärna hejdad om han var nyanställd här. Joel hade glömt sitt pass hemma i logiet ett par gånger, hade inte kunnat legitimera sig och därför utanför gallergrinden tvingats invänta arbetskamrater som kunnat gå i god för hans identitet. Vid dessa tillfällen hade vakten varit barsk nog. Sträng i ton och rak i rygg och med en underligt lurande skarpblick; vägande, mätande, anande spioner och spioners konster. Det var oroliga tider. Diplomaterna slang som vävskyttlar mellan respektive parlament och den rasande usurpatorn som hotade världen med rashets och blanka vapen. Försiktighet var en dygd, och en vaktman vid en sprängämnesfabrik hade all anledning att hålla på sitt reglemente…

Joel ställde ifrån sig cykeln mot en stapel av tomlådor. Han ville inte ha den i cykelställen. När skiftet var slut blev det alltid ett väldigt bråk bland alla dessa cyklar som stället fick ta emot. Alla ville fram, alla ville ha sitt åkdon först, alla ville först utom grindarna och främst på vägen. Komma mitt i klungan var ett rent elände. Gyttret av åkande på den smala vägbanan åstadkom omkullkörningar. En hel massa motorcyklar och småbilar trängde sig ständigt mellan de cyklande under ilskna signaler. Inte långt emellan hände det, att någon blev påkörd och skadad. Senast i förrgår hade en man från Loforsen fått ett ben avslaget vid en sammanstötning.

Platsen bak lådorna var bra, tyckte Joel. Där slapp man bråk och trängsel. Hade bara att helt lugnt ta hojen, kasta sig på och vara om också inte först utom grindarna så åtminstone i den glesa täten, ännu medans slagsmålet vid cykelställen pågick för fullt.

Det var bra också ur annan synpunkt. Cykeln var ju så gott som ny, han hade haft den bara ett års tid och inte alls vanvårdat den. I cykelställen var trångt och besvärligt, cyklarna stod där med pedalerna hopkrokade och styrena om varandra, så att det vart ett väldigt bråckel när alla kom rusande och ville ha fram sina åkdon. Och åkdonen krokade ihop sig, det slets och revs och slogs och skramlades och svors och trättes, och ingen enda brydde sig om ifall han eller hon slog sönder lackeringen på den andres åk eller om en pedal fastnade bak en eker på en annan cykel och ekern slets ur sitt fäste. Cyklarna for illa i ställen. Men här bak lådstapeln fridde Hermesen sin lackering i stilla avskildhet. Det var visserligen förbjudet att ha cykeln på annan plats än den därför avsedda, men det förbudet satte sig Joel med lugnt samvete över. När vakten i kuren vid första provet ingenting sagt, så fick alltså lådstapeln bli ställ för Joels åkdon.

Med händerna i fickorna drev Joel sakta fram mellan klungorna av tegelhus tills han kom förbi kontoret, en lång, låg byggnad med A-B Söderås Sprängämnen i stora bokstäver över ingången. Det var den enda byggnaden i samlingen som hade synliga fönster. Övriga var alla omgärdade med vallar av gräsbevuxen jord; skyddsvallar till långt uppåt takåsen. Joel slängde en blick ur ögonvrån mot kontorsfönstren. Några skallar vickade därinne. Händer bläddrade i papper. Sprattlade spindelbenskvickt över skrivmaskinstangenter. Svartblanka svalrocksryggar kröktes hukigt över siffror och rader av pappersärenden. Intressekontoret höll öppet dygnet runt. Visserligen inte med fulltalig arbetsstyrka så här utom normaltid, men alltid satt där någon. Som nu, i det kalla lampskenet som tillät Joel att se den kyligt sterila inredningen bak fönsterbågarna.

Joel munlipade lite när han gick förbi. Varför gjorde han inte riktigt klart för sig. Han avundades inte dem därinne. Hade inte en avig tanke över för dem, hade helt enkelt inte med dem att göra. De var för honom som en ras för sig: manschettgarde, kontorsslavar med vilka han aldrig hade nån beblandelse. Den ende av dem som han bytt ord med var väl kassören, en gång när han en avlöningsdag protesterat mot en uttaxering som han funnit orättvis. Annars var de skuggor alla; skallar som vickade, händer som räknade och skrev, ibland en halvt intresserad blick, kanske lite nedlåtande vid åsynen av arbetarens schabbiga blåställ. Han såg dem på närmare håll bara en gång i veckan, avlöningsdagen, och han närde alls ingen lust till mera intim bekantskap.

Utanför ett långt, lågt och smått garageliknande hus av tegel stannade han till, sökte sig en sittplats bland en anhopning av tomlårar och satte sig med utsikt bortåt grindarna. Tittade på sitt armbandsur. Kvart i åtta. Ingen brådska med att stämpla kortet. Kunde gärna sitta här en stund ännu och vänta. Vänta tills övriga på skiftet behagade komma. Titta bortåt vägen. Kanske kom där någon snart. Någon som han mycket gärna skulle sett komma först så han kunnat få några ord i ostördhet med henne…

Han torkade ren tittet med bakhanden. Svedan av de lågtgående rökarna var borta, ögonen hade vant sig. Lungorna flämtade inte längre och luften hade inte den där bittra smaken nu. Det där var en snabbt övergående företeelse från de allra första minuterna i denna de giftiga rökarnas dal.

Borta på den slingrande vägen syntes ännu ingenting. Han vred ansiktet till ett rundkik över fabriksområdet. De enskilda husen låg där bak sina jordvallar som gråa lådor av sten. Ett och annat spydde rök ur en lång skorsten. Gul rök. Grön rök. Svart. Rök i alla färger. Ett diesellok kilade fram längs härvan av smala järnspår. En tralla med bomber kom fram bak en knut, skjuten på av en man i blåställ och träskor. Rullades in genom en öppen port bak en jordvall och var borta. Ett par unga män dök upp i ett prång mellan höga staplar av lådor, skrattade lågt och pratade mumlande. Knäppte byxorna fram under besynnerliga nigningar och försvann så genom dörren till en fabriksavdelning.

Joel lyddes förstrött till det dova mullret från TNTkokeriet. Ett muller som från en avlägsen rötmånadsåska, ihållande, hotfullt. Därinne tillreddes de förödelsens ämnen som sedan i skilda fabrikskomplex fördelades och fylldes på i höljen av stål: bomber, granater och minor. En farlig och fördärvbringande fabrikation var det som detta fabriksområde presterade. Medel att släcka liv, att öda slagfält, att lägga hem i ruiner. Hetsig takt och omättliga beställningar i denna tid, när Europa var en mila som hotade att slå och ingen • fanns som förmådde skyffla dämpande stybb på dess skälvande bryn.

Joel betänkte en sekund detta faktum som så många gånger förut. Visste sig själv en medhjälpare i denna mordiska produktion men försökte söva sina pacifistiska tendenser med en ursäkt: Om han inte stod på sin plats skulle någon annan stå där. Strömmen av lösa element till Söderås var stor, arbetssökande låg på från alla håll, lockade av rykten om rent svindlande förtjänster.

Och sant nog var, att här fanns en del pengar att förtjäna. Men det fanns också risker. Fabriken var inte som exempelvis ett spinneri. Explosionsfaran var konstant. Ovarsamt handskande med sprängämnena, med bomberna, med granaterna, kunde åstadkomma en skräll, kunde lägga hela fabriksområdet i ruiner, trots jordvallarna, som förresten syntes ynka tunna och skrala så här på nära håll.

Borta i krutavdelningarna gick arbetarna i halmskor. Skrällen lurade i dammet på salarnas golv, släpade man foten slog lågor upp bak hälarna. Ja, i själva luften bak de tegelröda murarna låg faran på lur. Smärre explosioner utan synbar orsak höll dagligen arbetarnas nerver på spänn. Olyckor timade alltsomoftast. Offer krävdes ibland. För inte så värst många dar sen small det i knallhattavdelningen. En flicka som arbetade där miste båda händerna, när det lager hon just var i färd med att packa, detonerade och femtusen tändhattar brändes av på en gång. Ett par månar tillbaka exploderade en sjuochenhalvcentimeters granat och slet sönder den unge man som råkat handskas för ovarsamt med dess detonator.

Anledning fanns nog till försiktighet. Men ackorden var pressade och arbetstempot hade stegrats i förhållande till inflytande beställningar. Blivit jäkt. Urartat till rena hetsen.

Och för alla de risker som stundligen togs av fabrikens arbetare betalade bolaget sextio procent på intjänt ackordslön.

Joel suckade lite vid den tanken. Trots den relativt höga förtjänsten här hade han inte lyckats få så värst mycket över. Löningen gick som den kom. Det var som om ingen välsignelse alls var med de pengar man tjänade här. Söderås stad var dyrort. Den ständiga strömmen av invandrare satte hyrorna till fantasihöjd. För del i rum betalade Joel femton kronor i veckan, och ändå var där tre till förutom han som bidrog till värdens välstånd. Sextio kronor i veckan för ett litet krypin med fyra sängar och en lavoar. Det var mer än tillräckligt. Det var ocker. Ändå fick man skatta sig lycklig. Man slapp bo i tält som många andra. Nere vid sjön låg tält vid tält likt en anhopning av indianers wigwam, en indianby mitt i civiliserade Sverige.

Matserveringen tog fyraochfemtio per dag. Två mål och kaffe. Resten tog kaféerna och hotellet. Kamratkretsen gjorde att fritiden kostade slantar. Rumskamraterna. Andra som man lärt känna i jobbet. Det bjöds och bjöds igen. Man drev i skock och hängde på näringsställena och tog svängar på krogen och ödslade så den skärv man i vantrivsel på fabriken arbetade ihop veckovis. Fredag hette löningsdag. Lördag gick i festens tecken. Söndag var man black efter att ha betalt alla räkningar och gjort rätt för sig på bästa sätt. Och måndag var de tunga huvudenas dag och början till lång och dödande otrivsam slavvecka.

Men det fick vara slut nu, tänkte Joel. Man måste slita sig loss. Ge sig av. Det skulle inte ha varit så svårt, han skulle varit härifrån för längesen om inte…

Han småsvor lite inom sig över en erfaren svaghet och tittade långt bortåt vägen bortom älven. Och nu såg han arbetarna komma. Cyklar och gående. Småbilar på snabba hjul. En lång, gles rad så långt ögat nådde åt staden till. Drev in genom porten. Män och kvinnor om vartannat. Blåställ och brokiga kjolar och kappor.

Han spanade skarpt men såg inte den hans blickar sökte. Det