Begravd i tysthet

By Tage Giron

Björn tvekar. Inte för den avskyvärda handling han är på väg att göra. Den hade han redan accepterat och lärt sig att leva med. Nej, det är förändringen som skrämmer. Björn hatar förändring och det förlamar honom. Han drar ut byrålådan ännu en gång. Den ligger kvar och väntar på honom. Pistolen. Nervöst tittar han på klockan och inser att nu, nu är tiden kommen... "Begravd i tysthet" är en thriller som får blodet att isa. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 2, 2021
• ISBN: 9788726896770

Book preview

www.sagaegmont.com

Första avsnittet

1.

Det måste ske nu i kväll. Måste ske nu.

Men ändå tvekar Björn.

Han tvekar inte för det avskyvärda i handlingen, det orimliga, det skräckfyllda. Nej, det är tanken på förändringen, på det okända som skrämmer och förlamar hans vilja.

Skymningen ger redan ett dunkelt ljus inne i rummet och han funderar på att tända den gröna skrivbordslampan innan mörkret formar sig till skugglika gestalter och den diffusa bilden av det döda, stelt stirrande ansiktet träder fram.

Som den natten han upplevde deras oroliga väntan. Deras skräck för att han skulle förråda dom och röja vad som verkligen hände den där kvällen.

Georgs kisande blick. Eriks ängsligt flackande ögon. Folkes nervösa rörelser. Olles hårt knutna händer. Ingas beslöjade ansikte och Eva som ilsket försökte slita av henne den svarta slöjan.

Björn har suttit hopsjunken i stolen och stirrat mot skrivbordslådan där pistolen finns. Ett par gånger har han dragit ut lådan för att förvissa sig om att vapnet ligger kvar.

Fönstret står öppet. Den lätta kvällsbrisen nerifrån sjön rasslar i kastanjeträdens nyutslagna löv och han kan känna den starka doften från häggen nere i trädgården. Från hamnkajen hörs röster från småbåtsägarna som håller på att sjösätta sina båtar. Borta vid museijärnvägens verkstad bultar några släggor, en bilmotor brummar längs Storgatan mot torget och nere vid gatuköket smattrar ungdomarnas motorcyklar.

Alla ljuden verkar plötsligt så främmande, så drömlikt avlägsna och någonstans inom honom glimtar barndomsminnet av hästforornas skramlande mot kullerstenarna utanför på gatan när bönderna drog till torget och septembermarknaden.

Men så tränger det svaga ljudet från teven nere i vardagsrummet upp till hans öron och han kan se henne framför sig där hon sitter litet slött uppkrupen i fåtöljen med blicken växlande mellan programmet och någon liten detalj på sin kropp, en nagel, benens form, magen som börjat vecka sig i små fettvalkar, de tunga brösten eller någon flik av det ljusa håret.

Klockan åtta skulle långfilmen börja och det är ännu något mer än en halvtimme kvar.

Hans blick stannar vid fotografiet bredvid skrivbordslampan.

Till min älskade Björn hade hon skrivit nere i högra hörnet.

Fotografiet har stått där ända sedan bröllopet. En gång hade han flyttat undan det men när han kom hem på kvällen från urmakeriet stod det där igen. Hon sa inget och han lät det stå kvar, vande sig att aldrig egentligen se det och lät det mest stå där som ett slags skydd mot hans växande hat.

Men nu är det plötsligt som om han ser det för första gången, ser sinnligheten i hennes blick, och med en grimas av avsky vänder han ramen ned mot bordsskivan.

Hans blick glider ut över rummet, sitt livsrum som han började kalla det när hans tillvaro hade rasat samman och rummet blev hans enda lugna tillflykt.

Han har bott i rummet ända sedan han var några år gammal och hans säng flyttades in hit från föräldrarnas sovrum. På väggen borta i hörnet vid fönstret hänger fortfarande den sammetsklädda skölden med alla idrottsmärkena bland en del inramade tidningsfotografier från hans matcher i idrottsföreningen Kamraternas lag i fotboll och ishockey.

Blicken söker sig förvirrat runt, över kakelugnen där luckorna står på glänt, det gamla hörnskåpet som en gång stått inne i faderns rum, den gröna soffan med sina runda, blankslitna kuddar, den nedsuttna skinnfåtöljen, bokhyllorna med alla böckerna som han en gång tyckte om att läsa, den breda trasmattan som hans mormor vävt av alla trasnystan som hittades uppe på vinden efter hans mors död.

Vem är jag egentligen, tänker han och låter fingrarna stryka över ansiktet, känner den blanka, spända huden och vecken kring näsan och munnen. Ibland får han för sig att allt är en ond dröm, han kan inte förstå någonting, känner bara ett förakt och en avsky som om han betraktade en annan människa och inte sig själv.

Hans blick stannar vid askfatet som fadern beställt hos krukmakaren när butiken fyllde tjugofem år.

Robert Jernbo Ur och Optik.

Han minns faderns glädje när kartongen med askfaten kom. Fadern som annars var sparsam så snart det gällde någonting utöver det allra nödvändigaste.

Björn sluter ögonen men i nästa sekund slår han förvirrat upp blicken och ser nervöst på klockan. Han reser sig och går bort till fönstret, tittar upp mot kyrkklockan och nickar stilla för sig själv när tiden stämmer.

Det har skyat till och när han ser de mörka molnen dra förbi ovanför kyrkspiran minns han …

Etthundrafyrtiosju trappsteg upp i kyrktornet och sen det tunga jobbet att dra upp loden en gång i veckan. Far hade gjort det varje vecka ända till sin död sextiotre år gammal, och sen tog jag själv över.

Hur minns jag inte första gången som jag var däruppe ensam. Det var några dagar efter fars död och jag fortsatte upp till den öppna avsatsen ovanför klockverket. Stod där och såg ned över den lilla staden, alla husen som låg som ett gytter av tak och grönskande gårdar runt torget med det gamla rådhuset. Därnere på torget var fredagskommersen i full gång, stånden prunkade av tidiga höstblommor och på bänkarna solade sig folk igenom lunchpausen.

Jag såg mot åkerfälten som öppnade sig vid utkanten och sträckte sig bort mot de flacka skogshöjderna där far brukade plocka svamp om höstarna.

Sedan flyttade jag mig över på andra sidan och tittade ut över vattnet. Den blå fjärden flöt in mot staden mellan skogklädda höjder, lummiga stränder och långsträckta vassar. Vågorna bröts mot stenläggningen vid den nästan paradräta Strandvägen med sina små tuktade träd. Min blick följde strandlinjen, över bryggan och den lilla ångbåtsväntsalen, längs pilhäcken och hamnkajen och sedan över viken mot slottet.

Jag stirrade tankfullt mot den stora, tunga, tegelröda byggnaden med sina kupoler och svällande runda torn. Jag tyckte den låg där som en gammal bulldogg, litet trött men ändå hela tiden med ett vakande öga över mot staden. Jag tänkte på fars respekt för slottsförvaltningen som skulle bestämma det mesta och plötsligt började jag skratta åt slottet, kände en upprorisk glädje som jagade bort sorgen.

Nu var det jag som var urmakaren. Jag som var stans urmakare.

Björn Jernbo. Urmakare och optiker med egen butik.

Jag böjde mig fram över räcket och tittade ned mot det låga gröna tvåvåningshuset med sin plankomgärdade gård. Jag skulle kalla vårt hus för urmakaregården och där skulle jag bo tillsammans med Inga och vår förste son skulle heta Robert efter far och en dag skulle han ta över och bli tredje generationen urmakare.

Jag fortsatte att le för mig själv och när jag upptäckte min bror Stefan nere på gården tänkte jag att nu skulle han allt se mig, han som igår kväll sa att jag blev mer och mer lik far.

Stefan var två år yngre. Han var snart färdig officer och hade kommit uppresande från Karlsborg dagen efter fars död. Han hade aldrig haft någon riktig respekt för far, kanske mest beroende på att han så ofta varit hemifrån. Efter folkskolan hade han läst till studenten i Strängnäs och sommarloven tillbringade han alltid hos våra morföräldrar som hade en bondgård strax utanför Arboga.

Vi hade suttit och pratat och när jag nämnde att det faktiskt blev exakt åtta år nu till hösten som Inga och jag hållit ihop hade han frågat om far gillade henne.

— Det förstår du väl att han tyckte om Inga. Det gör alla.

Stefan hade smålett.

— Nja, jag trodde bara att Inga och hennes föräldrar var lite för bohemiska för far. Far med sin stränga moral och sitt Missionsförbund och sitt pedanteri.

— Far hade absolut ingenting emot vare sig Inga eller hennes föräldrar. Och fotograf Sandström, Ingas pappa, är en skicklig yrkesman.

Min ton hade varit så skarp att jag ett ögonblick blev rädd att Stefan skulle genomskåda mig och förstå vad far egentligen hade tyckt om familjen Sandström.

— Och du håller fortfarande ihop med dom gamla kämparna Georg och Olle … och Folke?

— Ja. Och Erik och David ibland också, nickade jag.

— Har Inga nån kompis, då? Jag menar flickvän?

— Inte direkt men … ja, hon träffar Eva ibland. Du vet. Davids halvsyster. Inga har fått för sig att hon ska vara nån sorts storasyster åt Eva.

När skymningen kom hade jag tänt ljuset bredvid fars och mors fotografier och Stefan hade suttit en stund och stirrat på dem innan han började tala om mors begravning.

— Jag var ju bara sex år då, sa han. Men en sak minns jag och det var dom polska ubåtsmatroserna som låg internerade här under kriget. Kommer du ihåg hur dom kom marscherande nedför Storgatan på väg till varmbadhuset. Sen när dom fick syn på bilen med kistan gjorde dom halt och stod där tysta i kylan med mössorna i hand.

Han hade tittat upp mot mig.

— Säg mig Björn. Vet du egentligen vad det var mor dog av? Det kom ju så plötsligt.

— Nej, hade jag mumlat men jag kände att dom gamla skuldkänslorna fanns kvar.

Min blick lämnade Stefan därnere på gården och sökte sig bort mot Ingas hus. Jag kunde skymta dom fyra takfönstren där hon bodde med sina föräldrar, övervåningen på det gamla låga huset vid Storgatan som innehöll både bokhandeln och fotoateljén.

Nu under lunchtimmen satt dom säkert inne på gården bakom, samlade kring trädgårdsmöbeln nedanför den rappade tegelväggen till gamla bryggeriet. Jag kunde så väl tänka mig dom. Ingas pappa, lång och smal, med den svarta baskern över sitt konstnärshår, pratande med livliga gester och bredvid honom i soffan Signe, Ingas mamma, belåtet småleende åt hans historier medan hon solade sitt breda ansikte där det ljusa håret är draget till en knut i nacken. Hon hade nyss fyllt fyrtiofyra år och han var tjugotvå år äldre.

Och så bokhandlaren, Eriks far, djupt nedsjunken i sin vilstol, kisande upp mot solen under den neddragna vita sommarhatten, litet trumpen och stel i ansiktet och tystlåtet rökande sin cigarr medan händerna tryggt vilade på den silverkryckade käppen.

Vid sidan om honom satt Erik, lika tyst som sin far och med blicken skyggt flackande omkring som om han sökte någon väg ut därifrån.

Bokhandlaren dödar Erik med sin kärlek, hade Inga en gång sagt, men då visste jag inte riktigt vad hon menade.

Trots att Erik och jag varit kamrater ända sedan söndagsskolan förstod jag mig inte på honom. Han höll sig mest för sig själv men samtidigt var det som om han gärna ville vara med oss andra trots att vi så ofta tråkade honom för att han var svag och klumpig. Han läste mycket och spelade schack precis som sin far som alltid höll på med något schackproblem och ofta talade om den gamla tiden när dom satt vid schackborden på Pelles café och kastade ögon på Emma.

Erik hade egentligen bara en riktig vän och det var David, men eftersom jag inte tålde David så hade Erik och jag glidit ifrån varandra.

Men jag kunde inte glömma Eriks förskräckta uttryck den där morgonen när jag frågade honom vad han hade gjort med Eva, Davids halvsyster, och han ängsligt undrade om hon hade sagt något.

Jag flyttade blicken ned mot järnvägsstationen när den röda bussen svängde in och stannade på planen framför det grå stationshuset som såg så pyttelitet ut här uppifrån kyrktornet.

En bit därifrån upptäckte jag Konsumbilen vid vägkanten mot ängen där korna gick och betade och jag förstod att Olle satt inne i bilen och glodde på korna medan han fantiserade om den bondgård som han drömde att en gång kunna skaffa sig.

Olle var tokig på kor och Georg hade sagt att om så Marilyn Monroe och Jayne Mansfield gick nakna på andra sidan vägen så skulle Olle ändå bara blänga på sina älskade kor. Och när kamraterna hade match och en ko hördes råma stannade Olle upp och glodde som en tjur åt det hållet. Killarna i Åker brukade ibland härma en ko när dom gjorde anfall på vänsterkanten och det gällde att komma förbi Olle på hans backplats.

I folkskolan hade Olle varit den som busat mest men när sedan hans far som arbetade på metallfabriken drunknade under en fisketur utåt Kalkudden blev Olle som helt förändrad. Han började sköta sig och pluggade så mycket att han hade bättre betyg än både Erik och David när han gick ut sexan. Han fick jobb som springpojke på Konsum, tog korrespondenskurser i Hermods och deltog i cirklar på ABF. Han var även med i ungdomslogen Maria och när han fyllt sexton år gick han in i SSU.

Den fan slutar nog som landshövding, sa Georg.

Olle var noggrann, nästan småpetig, och inom idrottsföreningen lärde vi oss snart att lassa på honom allt skitjobb som ingen annan ville åtaga sig.

Olle var som en snäll björn men ändå kunde jag inte glömma den där gången när han höll upp sina korta breda händer mot mig, spärrade ut fingrarna och sedan långsamt böjde ihop dem tills nävarna var så hårt knutna att knogarna vitnade. Det var någonting så onaturligt över fingrarna som sakta krökte sig, mer djur än människa och det var som om det låg ett dolt hat i hans händer.

Så fick jag syn på den vita Volkswagen som med uppfälld sufflett körde in framför järnvägsstationen och bromsade in så att dammet rök.

Säkert Folke som ska hem till morsan och få lite käk, tänkte jag och såg framför mig tant Agnes i det rena välputsade köket och hur hon pysslade om honom som om han vore ett litet barn och oroade sig för att maten inte skulle smaka eller att han inte åt tillräckligt.

Folke hoppade ur bilen och försvann in i stationshuset. Han gick som alltid litet fladdrigt som om han trodde att allas ögon var riktade mot honom.

Korpralens sonson brukade Georg ibland kalla honom eftersom Folke så gärna skröt med att han var son till stans stationsinspektor. Men Georg hade en dag upptäckt ett gulnat fotografi hemma hos dom och fått veta att det föreställde Folkes farfar som korpral.

Folke hade varit lat i skolan men lyckats läsa sig till ingenjör efter realen och vid årsskiftet hade han fått jobb inom kommunen.

Han spelade vänsterytter i klubblaget och kallades för blixten eftersom han var snabb och sköt hårda skott. Han låg närmast efter mig i skytteligan inför höstsäsongen, men jag hade säkert klämt in en hel del mål till om han inte alltid varit så självisk.

Vi hade varit kamrater ända sedan småskolan men ändå var det på något sätt som om jag inte kände honom riktigt. Inte visste var jag hade honom.

Han var tokig på flickor och Georg sa att den brud var inte född som inte Folke fick i horisontalläge.

Dom orden kom alltid över mig när jag såg honom tillsammans med Inga. Jag gillade inte att han flirtade med henne men hon bara skrattade åt mig den gången jag sa det till henne.

Äsch Folke, sa hon. Du vet väl hur han är och ska du nu gå och sura hela kvällen för det.

Men ändå blev jag aldrig av med den där dova känslan av svartsjuka som alltid pinade mig när vi drog till Hjorthagen eller var på stadshotellet och Folke dansade med henne.

Jag tittade bort mot bensinstationen för att se om jag kunde upptäcka Georg någonstans, men han låg säkert under någon bil inne i verkstaden och lät pappan, av alla kallad Bil-Gustav, sköta bensinkunderna. Eller också var Georg uppe och åt lunch hos mamman som hade pensionatet i hörnan. Hon var känd för sin goda mat och Georg hade redan en rundad mage som han klappade efter varje match och sa att nu grabbar sticker vi hem till morsan och krubbar upp oss lite.

Georg var den i gänget som kunde fixa allting och ända sedan småskolan hade han varit den oskrivne ledaren. Han var alltid den tongivande och under matcherna dirigerade han spelet från sin backplats. När det började närma sig full tid hördes hans envisa vrål — kämpa på nu gubbar, vi tar dom — nästan över hela stan.

Jag kunde se idrottsplatsen bortanför Arbetarföreningens stora gråsmutsiga hus. Den gröna gräsmattan låg färdig inför kvällens viktiga derbymatch mot Åker.

Du Björne. Du behöver inte ställa upp ikväll. Jag menar. Om det känns taskigt för dig.

Georg hade tittat in i butiken på förmiddagen och jag tyckte att det låg en varm medkänsla i hans kisande blick.

När jag svarade att jag inte ville svika laget, nickade han och frågade sedan om Inga skulle komma ned eller om hon var kvar i Stockholm. Jag sa att hon skulle komma först i morgon, skyllde på att hon hade en viktig föreläsning. Jag ville inte säga något till Georg om att hon tyckte att det var obegripligt hur jag kunde spela fotboll några dagar efter fars död och att hon då lika gärna kunde vänta och åka hem först på lördagen.

Några kajor flaxade till ovanför mitt huvud, kraxade som om dom betraktade mig som en inkräktare uppe i kyrktornet och jag skrek åt dom att hålla tyst och att jag hade rätt att vara häruppe eftersom jag var stans urmakare.

Jag vände blicken bort mot det stora vita huset utanför stan där fabrikör Söderlin bodde. David var väl kvar i Stockholm men Eva var tydligen hemma för jag upptäckte hennes lilla grå Fiat på planen framför huset. Hon hade fått bilen i våras strax före sin studentexamen och när jag åkte med henne en gång i somras till Strängnäs blev jag förvånad över hur bra hon körde.

Hon hade som vanligt pratat en massa och ibland kunde jag inte riktigt följa med och förstå vad hon menade. Det var som om hon skulle analysera allting, flera gånger kom hon in på Inga och mig, hennes frispråkighet förbluffade mig men när hon frågade hur ofta vi låg med varandra tyckte jag att det gick för långt och fräste till att det var väl i alla fall vår ensak och något som hon skulle ge fan i.

Skäms ni för att tala om det, sa hon med ett kort underligt skratt och tillade att vi var alltför gammalmodiga.

Men jag blev inte fri från den där tanken att Eva på något vis ville vara delaktig i Ingas och mitt förhållande, och flera gånger tidigare hade jag märkt hur hon kunde sitta och stirra på mig med en underlig blick som jag inte kunde tyda. Jag tyckte inte om den och den gjorde mig alltid osäker.

Jag visste fortfarande inte heller om det var sant, det där som hon hade sagt om sin halvbror David, och jag hade inte kunnat glömma hennes ord den där kvällen uppe på Lotorpsberget. Det hade varit som en kylig fläkt genom vår idylliska tillvaro, skrämmande därför att jag på något sätt hade en känsla av att hon menade allvar med vad hon sa.

Söderlins hus hade en gång varit förvaltarbostad i gamla djurgården där de kungliga haft inhägnad djurpark.

Det var inte ofta jag såg till fabrikör Söderlin, för mig var han en bister man med en bestämd blick bakom glasögonen och utöver det förknippade jag honom fortfarande mest med minnet av deras gengasbil under kriget.

Visst hade jag varit avundsjuk på David i folkskolan för att han fick åka i gengasbilen, det erkänner jag, och kanske var det också mest därför som jag började reta honom, men sedan kom det där med mors död, skräcken för vad jag hade gjort och den malande skuldkänslan som det tog mig många år att komma över. Jag ville liksom inte fria David från hans del i min skuld och jag hade fortfarande svårt för att tåla honom. Men jag försökte verkligen låta bli att tänka på det, och sedan han börjat på Konstfack i Stockholm sågs vi inte så ofta.

Inga kunde aldrig förstå vad det var som jag hade emot David och varför jag så ofta pikade honom. Men jag ville inte säga henne vad det var som låg bakom. Det var hon själv som sa att jag nog bara var avundsjuk, och jag tyckte det var så löjligt så jag lät henne tro det. Lät henne tro att jag avundades David för hans konstnärliga läggning, för att han var med och spelade teater i ungdomslogen, för att han kunde spela piano och uppträdde på trettondagsfesterna på Arbetarföreningen och för att han var med och staterade när dom spelade in Adolf Armstarke på slottet.

Men när hon kom och påstod att det också var far med sina nationella tankar som påverkat mig, då opponerade jag mig och sa att jag struntade i om David var tysk och att han kommit hit första krigsåret och sedan adopterats av Söderlins.

Vad jag innerst inne trodde ville jag inte säga. Men för mig var David sinnesrubbad, kanske en följd av krigstiden i Tyskland. Någon annan förklaring kunde jag inte finna för hans skrämmande makabra påhitt mot mig.

Jag vände blicken ut mot fjärden. Borta vid Härnö syntes redan den vita ångbåten med röken bolmande svart ur skorstenen och den vanliga lilla slagsidan av vinden.

2.

Björns tankar går till modern och plötsligt har han ett minne av att han en gång legat härinne i mörkret och hört hur modern jollrade med Stefan inne i sängkammaren.

Hade inte Stefan skrattat?

Det var alltid Stefan som mor mest brydde sig om. Som hon hade hos sig.

Och det var likadant med far.

Var det inte alltid Stefan som han först lyfte upp när han kom hem till middagen?

Björn tar några vacklande steg tillbaka och sjunker ned i fåtöljen. Han tycker att han känner hur hjärtat fladdrar, men det får inte hända något nu med hjärtat. Ingenting får hindra honom.

Han lutar sig bakåt och sluter ögonen. Försöker minnas.

Var han ändå inte skulden till moderns död, och var det inte han som den gången …

Jag blev rädd när jag såg mor vid köksbordet. Hon verkade så blek och ögonen såg så underliga ut när hon tittade upp.

Jag hade just fått av mig pjäxorna ute i tamburen, kinderna sved av kylan från kälkbacken vid kyrkan och mina fingrar kändes stelfrusna.

Mors röst lät så trött när hon bad mig komma ut till henne i köket.

— Är det sant, Björn, att du kallat David för nazist?

Jag gned mina fingrar och tänkte säga att jag nog förfrusit dom men jag såg att dom var röda och då skulle mor inte bli orolig.

När hon frågade mig på nytt mumlade jag att det var väl inget farligt att säga det.

— Du är snart nio år nu, Björn, och då bör du veta vad du säger. Tänk dig själv vad David gått igenom. Bägge föräldrarna som dödades i början av kriget.

— Han är larvig och feg och är aldrig med och lattjar …

— Tyst på dig, Björn, skrek hon till. Förstår du inte hur illa du gör mig. Och jag vet att far kommer att bli väldigt ledsen när han får höra det här.

Jag stirrade skrämt på henne och tänkte på hur arg far kunde bli ibland och hur skulle det nu gå med cykeln som han lovat mig till våren om jag skötte mig. När jag undrade om mor behövde säga något till far suckade hon trött och mumlade att vi fick se när han kom hem nästa gång på permission.

Jag var rädd och hoppades att det skulle dröja länge innan far kom hem från beredskapen borta i Värmland. Mor sa ingenting mer och när hon nästa dag skulle till samaritkursen hos Röda Korset tänkte jag att om det blev krig nu så hinner hon inte säga något till far. Men sedan i skolan gick jag och retade upp mig på David som sprungit och skvallrat för tant Edith Söderlin, och till slut kunde jag inte behärska mig längre utan knuffade till honom i trappan så han föll och slog ansiktet mot väggen.

— Skvallerbytta, skrek jag. Där