Utpressaren

By Tage Giron

Det var en blåsig och grå höstdag i början på oktober. Snälltåget hade anlänt till Stockholm från kontinenten och fört med sig en man i gul regnrock. Han kallade sig Maurice Ducaux, men namnet var taget. Han hade anlänt till huvudstaden med ett tydligt mål i sikte: direktör Rolf Svensson. Om han hade den rätta framtoningen och hotade att avslöja de mest besvärande, och dunkla, hemligheterna, då fanns det stora pengar att hämta...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 2, 2021
• ISBN: 9788726896695

Book preview

www.sagaegmont.com

Söndag

Det var i början av oktober. En blåsig grå höstdag. Snälltåget från kontinenten hade just anlänt till Stockholms Central.

Mannen som klev av tåget fällde hastigt upp kragen på sin gula regnrock och följde tvekande med strömmen av människor mot utgången.

Han kom från Genève där det fortfarande var sommarvärme. Han kallade sig Maurice Ducaux men det var inte hans rätta namn. Han kom till Stockholm för att pressa pengar av direktör Rolf Svensson.

Tanken på dessa pengar hade förföljt honom ända sedan Barbro Taylor tidigare under sommaren varit i Genève och ringt upp byrån där han arbetade för att fråga om Louis Carelle kände till något om hennes mor, Mary Taylor.

Kanske, hade han svarat litet försiktigt eftersom han först blev rädd för att något om Mary hade kommit fram. Polisen hade inte brytt sig om att forska något den gången och han hade trott att allt var glömt.

Mary Taylor. En fattig föredetta nattklubbsdansös.

Det var inte mycket som han hade lyckats pressa ur henne och säkerligen fanns det inga bevis. Men han hade ändå blivit orolig och föreslagit Barbro Taylor att de skulle träffas.

Han hade mött henne redan samma kväll. Väntat på henne i bilen utanför det lilla hotellet Chez André där hon bodde. Han vågade inte gå in. Var rädd för att någon skulle känt igen honom. Att någon kunde ha sett honom tidigare tillsammans med Mary.

Men det var andra upplysningar Barbro Taylor ville ha och när hon sedan berättade om Rolf Svensson och han förstått hur förmögen denne var, började han fundera och bestämde sig rätt snart.

Här fanns en möjlighet till stora pengar. Något helt annat än de småsummor han annars brukade komma över.

Han hade låtsats vara intresserad att hjälpa henne och på det sättet fick han ännu fler uppgifter om Rolf Svensson som han noggrant antecknade i sin lilla bok.

Så snart han kommit till sitt hotell skulle han ringa upp Rolf Svensson. Först bara säga honom att det var Louis Carelle. Och sedan när han hörde hur Rolf Svensson reagerade, kunde han bestämma hur mycket han skulle begära för sin tystnad. En första inbetalning. Resten kunde han sköta från Genève.

Han stannade och tog fram lappen där han antecknat namnet på ett litet billigt hotell i närheten av stationen samt adresserna till Rolf Svensson och Barbro Taylor. Han hade även försökt komma ihåg vad den där journalisten hette som hon talat om men han kunde inte komma på det.

Rolf Svensson hade just skrivit färdigt ett föredrag om moralen i vår tid när telefonen ringde och han ryckte nervöst till när han hörde att det var Louis Carelle. Samtalet blev mycket kort men efteråt blev han sittande och stirrade framför sig. Han förstod att det gällde pengar. Men hur mycket? Hur länge?

Skulle han betala? Eller?

Han vred nervöst händerna.

Dagny Svensson satt som vanligt ensam inne i salongen och försökte koncentrera sig på broderiet som hon höll på med. Ibland hörde hon hur Rolf hostade inne från sitt arbetsrum och varje gång tittade hon upp. Hon hade hört att telefonen hade ringt och även uppfattat att han sagt något på franska.

Hon lade ifrån sig broderiet och tog fram patienskorten, sköt fram stolen till bordet och började lägga en stjärna.

Hon märkte det inte först men sedan såg hon plötsligt att korten visade att någon skulle dö.

Barbro Taylor blev först glad när hon hörde att det var Louis som ringde och hon välkomnade honom till Stockholm. Men snart märkte hon att det var en förändrad Louis och när samtalet var slut, gick hon oroligt fram och tillbaka.

Journalisten hette Bo Nilsson och han tillbringade söndagen med att sova till framåt tolv och gick sedan på en fotbollsmatch där han såg Hammarby spela oavgjort. Vid sextiden skulle han träffa Marianne och de skulle sedan tillsammans göra ett reportage. Ett socialreportage om de hemlösa.

Marianne Andersson visste ännu ingenting om Louis. Hon satt framför spegeln och betraktade sig själv. Tänkte på Bo och undrade om det verkligen var slut mellan honom och Barbro Taylor.

Förste kriminalassistent Erik Holmberg använde söndagen till att göra en svamputflykt med sin fru ut till de nya svampmarkerna på Värmdö. De gamla ställena i Rönningeskogarna fanns inte längre. De åkte ensamma. Alla tre barnen hade för länge sedan tröttnat på att vara med och hade annat för sig.

Det blev inte mycket svamp men bägge kände sig rätt nöjda ändå när de efter tre timmars köande kom hem till huset i Traneberg där de hyrde den översta våningen. Anna gjorde en liten svampstuvning och det blev en enkel supé senare på kvällen när de satt framför teven tillsammans med yngsta dottern Lill-Anna.

Det hände inget mord på söndagen och Holmberg kom rätt tidigt i säng. Innan han somnade vände han sig till sin fru och sade att han tyckte det hade varit en riktigt skön söndag. Nu visste han att även hon kunde sova lugnt. Bägge de andra barnen, Jerker och Birgitta, hade kommit hem och det fanns ingenting som hon behövde oroa sig för.

En hemlös alkoholiserad man tappade på kvällen sitt sjukkassekort när han var på väg ut från ett rivningshus. Han märkte det inte. Det enda han visste var att det var söndag. Visste det därför att helgdagar var de värsta dagarna för alla ensamma och hemlösa.

Bo Nilsson hittade kortet senare på kvällen och sedan han visat det för Marianne, stoppade han det i fickan.

Maurice Ducaux satt på sitt hotellrum och tänkte på kontot som han hade i en av bankerna på Bahnhofstrasse i Zürich. Än så länge ingen särskilt stor summa men den skulle växa och en dag skulle han kunna leva ett helt annat liv.

Rolf Svensson hade låtit ängslig i telefonen och det var ett gott tecken.

Måndag

Klockan var fyra på morgonen.

I den stora våningen på Narvavägen vaknade Dagny Svensson av slagen från kyrkklockan. Rummet var mörkt och de fördragna gardinerna släppte inte igenom gatljuset. Hon lyssnade bort mot den halvöppna dörren och hörde hur Rolf oroligt vände sig i sängen i rummet bredvid.

Han hade verkat så nervös kvällen innan, tänkte hon. Hon förstod att något måste ha hänt men det var så länge sedan de överhuvudtaget talade med varandra om någonting.

— Vem var det som ringde förut? Jag tyckte du talade franska.

Hon hade frågat honom vid middagsbordet och först hade han låtsats som om han inte hört henne.

— Det var väl inget med Barbro?

Han hade mumlat något om att det var en affärsförbindelse men den skygga blick han gav henne hade gjort henne misstänksam.

Hon trevade efter knappen till lampan. Tvekade om hon skulle ta något ytterligare sömnmedel. Hon drog ut lådan där hon förvarade sina mediciner. Det hade blivit rätt många numera. Det var mest de som höll henne uppe. De sista tjugo åren har det varit så här, tänkte hon. Så mycket av hennes gamla livsglädje som långsamt hade dött, förtvinat i känslokyla och tomhet. Hon tyckte att hon och Rolf gick som främlingar för varandra. Aldrig ett förtroligt samtal eller ord som låg utanför den vanliga konversationen. Han berättade det han ville och hon lyssnade. Sade hon någon gång något så gled han snart över till något annat. Ibland när hon kände sig mer än vanligt deprimerad, fick hon för sig att han föraktade henne och att det som en gång hänt fortfarande låg och grodde inom honom. Att hon inte uppfyllt det som fordrades av en god hustru.

Hur skulle hon känna det om han plötsligt var död?

Skulle hon sörja?

Hon tvekade och tog det som att det fortfarande fanns ett band mellan dem efter ett långt liv tillsammans.

Rolf menar nog väl. Det är bara det att han inte förstår. Inte begriper att han lever ett moraliskt dubbelliv. För honom är det rätt och han handlar därefter. Men det som han anser rätt stämmer alltid överens med hans egna intressen.

Skulle hon någonsin kunna döma honom?

Antagligen inte.

Han trodde på sina moralregler och till slut hade han som de flesta blivit blind för allt annat. Hon kunde tycka illa om mycket han gjorde eller sade men hon höll alltid tyst. Drog aldrig fram sina egna åsikter.

Hon hade gift sig med honom en gång och hon var bunden av det löftet. Hennes uppfostran hade gett henne sina bestämda regler och hon hade aldrig haft tillräcklig kraft att våga bryta dem. En uppfostran där den unge Rolf Svensson var ett mycket lämpligt parti för henne och alla i släkten hade lyckönskat henne. Så förvissade om att inget annat än lycka väntade henne.

Hon var tjugotre år när de gifte sig efter två års förlovning. Två år som hon använt för att lära sig allt det som fordrades av en god hustru och hon trodde hon visste allt men bröllopsnatten blev en chock för dem bägge.

Hon hade fått en uppfostran som grundade sig på en noggrann klassindelning av människor och bestämda regler om vilka man kunde umgås med och vilka man inte skulle låtsas om. Hon hade fått lära sig alla inskränkningarna i Guds bud att älska sin nästa men ingen hade gett henne regler för hur hon skulle bete sig när hon träffade en människa av annan ras och därför hade hon för första gången i sitt liv varit fri att själv känna och det gjorde att hon ganska snart hade blivit mycket fäst vid Barbro.

Kontakten med Barbro var snart det enda som gav hennes liv någon mening och hon skulle göra allt för att skydda Barbro.

Någonting hade hänt.

Hon kände det på sig och hon skulle försöka fråga Rolf vad det var.

Bo Nilsson låg fortfarande och sov i sin lilla våning på Valhallavägen mitt emot kasernerna. Han låg på sidan med handen utsträckt som om han redan var beredd på att hastigt stänga av väckarklockan när den skulle ringa strax före fem.

Rummet var inte stort. Bortre väggen var helt täckt av bokhyllor där böcker, tidningar och andra föremål utan någon större ordning fyllde hyllorna. Fönstret som vette ut mot bakgården var på glänt och bredvid skrivmaskinen på det uppfällda spelbordet stod en öppnad ölburk. Askkoppen var full av sönderklämda fimpar och hade inte tömts på flera dagar. Många av cigarrettstumparna bar röda märken efter Mariannes läppstift.

På andra sidan fönstret stod en fåtölj där han slängt sina kläder. Hans brokiga slips hade hamnat på det lilla runda bordet så att den nästan ringlade sig som en orm kring fotografiet av Barbro.

Marianne Andersson bodde på Birkagatan alldeles i närheten av S:t Eriksplan. Hon hade just lagt undan en veckotidning och släckt lampan. Försökte somna. Kröp ihop i den stora järnsängen som hon för några år sedan köpt på en auktion. Gardinen var halvt nerdragen och ljuset från gatlyktan utanför blänkte i de välpolerade mässingsknopparna på sänggaveln.

Sovrummet var som en bild ur någon av de aktuella veckotidningarna och alla som hon visade det för tyckte att det var jättetjusigt. Allting stämde. Allt var rätt matchat.

Men för henne själv var det som om ensamheten kändes värst härinne och att därför hela inredningen på något vis var så meningslös. Det var härinne som drömmarna och fantasierna anfäktade henne. Och skräcken. Alltid samma ansikten. Mammans hopknipta mun. Pappan som knöt händerna. Hon skulle straffas. Förödmjukas. Hans grova händer som lyftes mot henne. Det var dem som hon var mest rädd för. De fick inte röra henne. Ibland vaknade hon till och skrek ut sin vrede, ibland kände hon bara rädsla.

Hon var besatt av längtan efter mjuka händer. Mjuka händer som med sina smekningar skulle fördriva hennes inre spänning och rädsla.

När hon längtade, brukade hon sträcka ut handen och undra hur det skulle kännas om någon som älskade henne alltid låg där bredvid henne. Någon som skulle vakna av hennes lätta beröring, le åt henne, viska vackra ord till henne, ha mjuka händer som skulle sträckas efter henne och dra henne till sig, mjuka händer som skulle smeka henne in i en sammanflätning där allting var skönt och vackert. Inte fult.

Bo.

Han skulle ligga där och le mot henne. Bo som hade så mjuka händer.

Hon kunde ligga och blunda och inbilla sig att han fanns där bredvid henne. Hennes egen hand blev hans och han rörde så försiktigt vid henne. Till slut blev hon liggande på magen med hopknipta ben, borrade huvudet hysteriskt mot kudden och ville bara skrika. När det gått över, tyckte hon sig alltid se föräldrarna i något hörn av rummet och hon blev tvungen att tända ljuset för att jaga bort synen.

Det hade blivit för henne som om Bo var den enda möjligheten. Men samtidigt var hon rädd för att hon inte skulle klara av det. Att ingenting skulle bli som hon tänkt sig. Att det som hennes föräldrar sagt var sant.

En gång hade han försökt smeka henne. Visst var han berusad. Men. Hon hade känt hans hand mot sin hud. Känt hans fingrar om sitt bröst innan hon stelnade till och drog sig ifrån honom. Skyllde på att hon inte kände sig bra.

I sin ensamhet hade hon sedan många gånger upplevt det ögonblicket och då vände hon sig inte ifrån honom.

Men Bo hade Barbro.

Hon kunde inte bli fri från tanken på Barbro.

Vad fanns det hos Barbro som hon inte själv kunde ge honom?

Plötsligt undrade hon hur det såg ut hemma hos Barbro.

Borta på Birger Jarlsgatan stod Barbro vid fönstret och tittade ned mot gatan. Några sopbilar skramlade förbi från hörnet vid Surbrunnsgatan, en ensam nattvandrare stannade upp utanför Café Skandia men fortsatte sedan hopkurad bort mot den mörka ödsliga kyrkan i hörnet av Odengatan. Hon såg hur han bara gick förbi kyrkan och sedan korsade gatan.

Hon brukade ofta tänka på den där kyrkan. Bara för att byggnaden såg ut som en vanlig kyrka brydde sig ingen om den. Men om folk visste att det var Katolsk-apostoliska församlingen. Skulle de inte då stanna och nyfiket undra hur det såg ut därinne. Kommentera och kritisera.

Hon hade inte kunnat sova och till slut blev hon tvungen att gå upp. Orkade inte ligga längre därinne med dessa tankar som förföljde henne. Skuldkänslor som hon visste var omotiverade blandade sig med oroande föraningar som inte ville släppa henne. Hon hade försökt intala sig själv att hon inte hade någon skuld men det var som om hennes liv var indelat i ett förflutet och en framtid och att det var hennes skuldkänslor som förenade dem. Overkliga skuldkänslor som andra tvingat på henne.

Skulle hon orka längre?

Orka klara av denna eviga förföljelse och nedvärdering.

Hon längtade efter ett lugn som kunde förbli hos henne och att slippa dessa hastiga växlingar mellan trygghet och oro.

Men ett ord. En blick.

Mer behövdes inte förrän ångesten överväldigade henne. Hon ville bli fri från den. Men hon tyckte att det numera bara blev enstaka ögonblick då hon fick uppleva lugn och trygghet. Sista tiden egentligen bara när hon talade med patern borta i Marie Bebådelsekyrkan. Där gavs hon samma rätt som alla andra att sätta fram sitt ljus, samma rätt att be, samma rätt att knäböja och det som kanske var det viktigaste. Rätten att slippa bli betraktad. Hon sökte sig ofta dit och tanken på ett annat liv trängde sig mer och mer över henne. Ett liv utan några skillnader, utan någon förföljelse, utan grymma ord, utan våld och utan föraktfull tystnad.

Under våren och sommaren hade hon känt sig lycklig och fri. Hade varit glad när hon reste ned till Genève och sett fram emot att få berätta allt för André och Anna.

Lycklig därför att hon hade märkt det på Bo. Visste att hon hade honom och att han själv äntligen blivit fri från sina fördomar. Den gamla känslan av att hon gjorde något orätt hade plötsligt släppt.

Sedan rasade alltsammans ihop.

Det behövdes bara ett brev. Ett kallt otäckt brev med uppradade fakta som lindats in i ord som brevskrivaren ansett kärleksfulla.

För din egen skull, kära Barbro, anser jag att du måste få veta sanningen om Bo Nilsson.

Sanningen.

Ord som sårade och som på några minuter rev ned allt som hon lyckats bygga upp.

Men hon hade varken gråtit eller tvivlat på orden i brevet.

Nästa sanning hade hon fått veta genom Louis och de sista dagarna i Genève hade hon tvekat om hon skulle återvända till Stockholm.

Det gamla trycket från det förflutna hade trängt upp till ytan igen och det enda som hon lyckats bevara var den stolthet som hon genom åren