Gyllene triangeln

By Kjell E. Genberg

Hela kroppen värkte. Staffan behövde en sil och han behövde den nu. Men hans djupa beroende är inte hans mest akuta problem: polisen tror att han har mördat Helena Artell. Men det är inte nog på djävulskapen där. En för Staffan okänd skuggfigur har siktet inställt på honom och tänker försöka mörda honom innan polisen hinner haffa honom... läget är minst sagt prekärt för Staffan Borg. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726710861

Book preview

Första delen

1

Villan låg på Marmorvägen, inbäddad i grönska i det område på Lokstallsberget som kallades Pengakullen av populasen, men som egentligen hette Rosenhill på tomtkartan.

Treplansvillan var upplyst från gillestugan i källarvåningen till rummen på översta planet. De allra flesta gästerna befann sig i rummen på marknivån, där ett jättelikt vardagsrum dominerade. Alla var berusade, eller i olika stadier av annan påverkan.

Stereon spelade Jimi Hendrix på högsta volym, men villan låg ensamt mitt på en stor tomt, omgärdad av vackert klippta häckar. Ingen granne kunde bli störd.

Ingen hade sett Staffan Borg och Helena Artell gå upp till övervåningen. Om någon hade gjort det skulle det inte heller ha spelat någon roll. På den våningen fanns sovrummen med stora, mjuka sängar och de skulle förr eller senare komma att bli utnyttjade. Staffan och Helena var bara tidigare igång än de andra som föredrog den mörkhyade, knarkdöde gitarrvirtuosen Hendrix musikaliska erotikvisioner framför egna erfarenheter. Tillfälligtvis.

Staffan Borg låg helt avklädd på den stora sängen. Han kände sig helt avslappad, njöt av tillvaron. Det var inte första gången han hade prövat en kombination av hasch och heroin, men det var en av de få gånger som de båda drogerna hade fungerat tillfredsställande.

Han kände sig oerhört upphetsad, trots att han inte hade erektion. Det var något han struntade i. Nu var det länge sedan han haft stånd. Heroin var neråttjack i mer än en bemärkelse, det visste han.

Han tyckte att hon tog god tid på sig. Men det gjorde inte heller så mycket. Sängen var mjuk och knarkets påverkan fick honom att känna det som om han låg några decimeter ovanför madrassen. Han vaggades av verkningarna från många djupa sniffar.

Ljuset i taket var tänt och det irriterade honom lite. Men han låg alldeles för skönt för att resa sig och gå de tre stegen bort till dörrkarmen där strömbrytaren satt fastskruvad.

Så öppnades badrumsdörren. Staffan Borg kände lite avundsjuka mot människorna som bodde i det här huset. Själv hade han en trång, mörk och lortig etta nere vid Magasinsgatan. Det fanns inte ens en toalett i själva lägenheten utan han tvingades gå ut i korridoren för att komma till en av de två toaletter som fanns där. Den ena, den med dusch och badkar,, brukade för det mesta vara upptagen. Den andra var trång, fuktig och smutsig och i den fanns bara brusfåtöljen, en rostig hållare för toalettpapper och ett sprucket handfat med två kranar. Den med kallt vatten brukade fungera bäst.

Här var det skillnad. Alla sovrummen på övre våningen hade eget badrum. Staffan kunde inte för sitt liv begripa att det var nödvändigt, men så hade de det ordnat.

Kanske för att ägaren var direktör för en stor firma i värme och sanitetsbranschen. Som vanligt var direktören på resa någonstans i världen och hans uttråkade hustru hade bjudit in till fest. Igen. Sedan hon träffat några skådespelare som använde narkotika hade hon själv blivit fast i den svängen, och eftersom hon hade gott om pengar fick hon också stå för fiolerna. De talade nogsamt om för henne att det inte var mer än rätt att hon, borgarbrackan, skaffade fram njutningsmedel, och plats att inta njutningsmedlen, åt dem, konstnärerna.

Som tack fick hon emellanåt älska med någon av dem. Om de orkade eller hade lust.

Helena Artell kom ut från badrummet. Hon var blond, och eftersom hon var naken kunde Staffan konstatera att hon var äkta blondin. Han gissade att hon var omkring arton, något år yngre än han själv. Det var knappt han mindes vad hon hette för de hade träffats för första gången någon timme tidigare. De råkade hamna bredvid varandra i den stora soffan i vardagsrummet. Hon hade bjudit honom på hasch ur sin majskolvspipa och sedan hade hon blivit sexuellt upphetsad. Han antog att hon inte hade gått på skit särskilt länge. I början stimulerades sexkörtlarna av hasch, men sedan man använt det ett tag blev man avtrubbad. Tyckte bättre om art sitta och prata om vad man trodde var djupa saker än att älska.

Sedan hade han sett stickmärkena i armen.

Amfetamin, förklarade Helena och då förstod han.

De hade gått upp tillsammans, kelat lite men sedan sa hon att hon kände sig smutsig och ville tvätta sig. Nu kom hon tillbaka, långsamt, tyckte han, men det kunde också bero på sinnesavtrubbningen. Haschet och heroinet i samklang fick världen att fungera i slow motion.

Hon var flickaktigt vacker. Små uppnosiga bröst som ännu inte fått så stora vårtor och vårtgårdar, platt mage och lite pojkaktiga höfter. Det kändes nästan mödosamt för honom att resa sig upp i halvsittande ställning för att se på henne.

Han sträckte ut ena armen mot henne. Vänster hand höll han hårt mot sängens överkast för att hålla balansen. Hon log mot honom med vita, lite ojämna tänder, sedan sträckte hon ut sina armar och kom närmare.

Hon var bara någon meter ifrån honom när det torra ljudet fick hans trumhinnor att vibrera. Helena Artell stannade upp mitt i rörelsen. Hon sa inget, armarna bara sjönk ner mot sidorna och hennes knän började vika sig. Hon sjönk ihop med en underlig rörelse, nästan en samlagsrörelse när underlivet sköts fram en bit. Staffans kisande blick fästes på den gyllene triangeln mellan hennes lår. Sedan föll hon baklänges ner på den brunmönstrade, heltäckande mattan. Han upptäckte det lilla runda hålet under Helenas vänstra bröst och öppnade munnen för att skrika. Han fick inte fram ett ljud. Stämbanden var som förlamade, lika förlamade som resten av kroppen. Under samma bråkdel av en sekund uppfattade han den lätta dunsen mot sängöverkastet bredvid sig. Han sänkte sin ännu utsträckta arm, fingertopparna nuddade vid något metalliskt. Metall som kändes ljummen när handen slöts omkring den.

Staffan Borg stirrade på pistolen i handen och sedan flyttade han blicken mot den orörliga flickan på golvet.

Dörren ut till hallen stod halvöppen. Det fanns ingen där. Allt kändes fruktansvärt overkligt, som en ond dröm. Så hörde han snabba steg i trappan och en kvinna stirrade rätt in i sovrummet.

Kvinnan skrek gällt och nu kastade Staffan Borg pistolen ifrån sig. Han rafsade åt sig kläderna och knuffade sig förbi henne för att komma ut ur rummet.

2

Larmet kom till polisens sambandscentral klockan 01.05 och det radierades ut omedelbart.

– Vi kan ta det, svarade kriminalaspirant Janne Borghamn. Vi ligger rätt nära adressen.

Kriminalaspiranten växlade ner till trean och drog på. I Valiantens passagerarsäte till höger om föraren satt inspektör Harald H. Harald. Han och Borghamn var på väg tillbaka till polishuset efter att ha undersökt ett larm om fyllbråk med knivskärning i en hyreslägenhet på Bergstahöjden.

Det hade visat sig vara ett falskt larm. Hyresgästerna var zigenare som firade någonting. Harald hade aldrig blivit på det klara med vad som firades eftersom han inte var så slängd i finska. Bråket hade visat sig vara helt vanlig fest: högljuddhet i samband med spritförtäring. Att knivar fanns med i bilden var också helt obestridligt. Men de satt säkert förankrade i sina slidor. Ingen tycktes vara arg på någon annan, varför Harald och Borghamn bara bett dem att förhålla sig lite tystare. Sedan hade de lämnat platsen.

– Dra inte på så förbannat! bad Harald. Om vi ska besiktiga ett lik så behöver du inte vara rädd för att det ska hinna ge sig av innan vi kommer fram.

Janne Borghamn lyssnade inte gärna på goda råd som hade med hans bilkörning att göra. På fritid pysslade han med rally och ansåg sig själv vara poliskårens säkraste förare. Det fanns de som ansåg denna uppfattning vara felaktig, och det fanns till och med sådana som dristat sig att säga det till Borghamn. Han hade bara ett ord för människor av den sorten: Kretiner! Typer som inte kunde se skillnad på ett fälgkors och en förgasare hade han inget till övers för.

Han tog svängen från Stilla Älvbron till Stadionvägen på två skrikande däck. Harald höll isig så gott det gick. Han var rädd, men vågade inte tala om det för Janne. Han hade sagt något åt det hållet en gång tidigare, med påföljd att Janne gjorde saker som kunde jämställas med fallande lövet och looping med den civila polisbilen.

De passerade fotbollsstadion och ishallen, Harald såg gallerstängslet vid Statens Fabriks AB:s parkeringsplats susa förbi och sedan blev det alldeles mörkt framför dem. Gatlyktorna hade slocknat på en lång sträcka. Harald tänkte be Janne att slå på helljuset, men avstod från att kommentera.

Här hade bostadsbebyggelsen ett helt annat utseende än uppe på Bergstahöjden. Det var tegellängor som uppförts i början av 40talet för att ge bostäder åt alla som arbetade med att bygga ut hamnen och spårområdet nedanför Lokstallsberget. Husen var ordentligt nerslitna, men de som bodde i området verkade trivas. Brottsligheten i den här stadsdelen var låg, vilket kanske berodde på närheten till själva citykärnan.

Gatan var rak. Några hundra meter längre bort kom ett av det kommunala bussbolagets fordon. Sista bussen in till stan, konstaterade Harald sedan han konsulterat kvartsuret han fått i julklapp av IngaLill. Chauffören slog till blinkerspaken och saktade in för att stanna vid hållplatsen.

– Se upp! skrek Harald.

Bara tio meter framför polisbilens framparti skymtade en mörk skugga, en människa som småsprang över gatan för att hinna fram till hållplatsen innan bussen försvann.

Janne Borghamn hade inget val. Han väjde åt vänster med en kraftig rattgir, samtidigt som han ställde sig på bromsen. Harald blundade och väntade på den äckliga dunsen av kött mot plåt, men den kom aldrig. Han öppnade ögonen igen, märkte att bilen än en gång gick på två hjul.

– Det här går åt helvete! sa Janne Borghamn lugnt.

Bilen hoppade till när hjulen kom fram till den höga trottoarkanten. Sedan glimmade någonting ljust framför vindrutan och det krasade till när glassplitter kastades runt omkring. Harald hann uppfatta en ICA-skylt i glimmande röd neon innan någonting slog emot vindrutan och fick den att bli alldeles mjölkvit.

Polisbilen vräkte sig igenom skyltfönstret och tog med sig en bit av den ena utgångskassan. Framhjulet på höger sida träffade disken för tvättmedel. Bilen välte över på höger sida, kasade längs gången mellan mjölkavdelningen och brödhyllan. Sedan hördes ett kraftigt krasande när framvagnen, fortfarande i hög fart, kolliderade med frysdisken och klämdes ihop. Fordonet rullade över på taket och blev liggande.

Janne Borghamn hörde ett lätt kvidande från höger. Sedan blev allt tyst. Det tog någon sekund innan Borghamn samlat sig så pass att han kom sig för att vrida om tändningsnyckeln. Motorn stannade. Allt var underligt tyst. Rutan framför honom var ogenomskinlig. Utanför var det ljust, men inne i bilen härskade ett underligt halvdunkel. Harald hängde medvetslös i sin sele bredvid honom. Han blödde ur näsa och mun och blodet strilade i en rännil ner i det krulliga håret.

Janne Borghamn lyckades få loss sitt säkerhetsbälte och föll ner mot taket. Han såg sig om i bilen efter något att krossa rutan med sedan det visat sig vara omöjligt att veva ner – upp? –sidorutan. Fönsterhissen hade förstörts. Då upptäckte han att främre delen av passagerarutrymmet var alldeles intryckt. Haralds ben var fastklämda.

Det låg en stor ficklampa en bit ifrån honom. Han använde den att slå sönder framrutan med. När han fått upp ett hål tog han fötterna till hjälp och sparkade av alla krafter. Det luktade starkt av bensin inne i bilen och lukten blev inte svagare av att fönstret slogs sönder. Borghamn kravlade sig genom rutan och kom ut på ett slitet golv.

När han reste sig upp på ostadiga ben hörde han ett fruktansvärt oväsen som han inte lagt märke till tidigare. Inne i butiken hade bilen orsakat en enorm oreda. Det kom folk springande på gatan, och på andra sidan stod fortfarande bussen kvar.

Han fattade att oväsendet kom från butikens tjuvlarm. Janne Borghamn grep tag i en disk för att få stöd. Han kände sig berusad och svalde några gånger. Det hjälpte inte. Inte heller att ruska på huvudet. Revbenen gjorde ont.

– Jag måste ha tag i en telefon, mumlade han för sig själv. En telefon …

Längre in i butiken, intill fruktdisken, såg han en dörr. På den satt en liten vit skylt med texten Kontor. Någon var på väg in genom det trasiga skyltfönstret när han tryckte ner handtaget. Dörren var låst.

Janne stålsatte sig och sedan kastade han sig mot dörren med ena axeln före. Det gjorde fruktansvärt ont, men han kände nästan inte av smärtan. Dörren gav efter lite. Vid andra försöket krasade det i trävirket och den gled upp.

Borghamn tände ljuset. Telefonen stod på ett litet trävitt skrivbord därinne. Han skyndade dit och lyfte luren.

3

Erland Svedman hörde telefonsignalerna redan i trappan. Han gissade vad det var. Det var inte svårt för en kriminalinspektör att gissa vad telefonsignaler mitt i natten innebar. Inte ens om han,