Skuggor över San Michele

By Gunnar Dahl

Ett attentat planeras mot det svenska muséet Villa San Michele på Capri. Av en slump råkar Hanna Bark, en bedragerska och före detta lyxprostituerad befinna sig där samtidigt. Hanna vill lägga sitt kriminella liv bakom sig och genom att utge sig för expert på romersk poesi har hon bluffat sig till en gästlägenhet på San Michele där hon hoppas få roa sig med den svenska kultureliten. Men i stället dras hon in i förberedelserna av attentatet och blir själv en av måltavlorna. Hon lyckas emellertid avvärja attacken mot museet och undkomma. Men mannen som ska mörda henne ger inte upp jakten och hittar henne till sist − på det idylliska Österlen där hon tror sig vara i säkerhet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 5, 2021
• ISBN: 9788726917796

Book preview

Gunnar Dahl

Skuggor över San Michele

SAGA Egmont

Skuggor över San Michele

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 0, 2020 Gunnar Dahl och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726917796

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren. SAGA Egmont Skuggor över San Michele

www.sagaegmont.com

Till Hélène, Philip, Caroline och Martin

Den här berättelsen är en fantasiprodukt. Eventuella likheter med nu levande personer är rena tillfälligheter.

Kapitel ett

Hanna släppte ut Antonio genom porten i trädgårdsmuren. Den kortväxte kyparen hade varit en outtröttlig älskare och sänt henne till den capresiska himlen två gånger i rad. Om han anat att kvinnan som raggat upp honom på Da Marco stått åtalad för både dråp och misshandel skulle hans sexuella prestation kanske inte varit fullt lika ihärdig. Hanna låste porten efter honom och tog dansande lätt de sju stegen upp till terrassen utanför hennes gästlägenhet. Där blev hon stående och njöt av den ljumma natten. Plötsligt ljöd en ugglas entoniga läte i mörkret, som en spröd ton från en flöjt. Att ljudet kom från en uggla hade en av gästerna berättat. Hon log och lyssnade. Ljudet från den osynliga fågeln var lika nytt och fascinerande som allt annat på San Michele.

När Hanna morgonen därpå med tekoppen i handen steg ut på terrassen glittrade det blå Medelhavet mot henne. En svag bris fick palmkronorna att röra sig och fåglarna högt däruppe hälsade henne med sitt kvittrande. Det var hennes första vecka på San Michele. I välkomstbrevet hade hon läst att villan uppförts av den svenska läkaren Axel Munthe i början av 1900- talet och var resultatet av en livslång kärlek mellan honom och Capri. En historia som han odödliggjort i Boken om San Michele. Några år före sin död hade han donerat egendomen till svenska staten som förvandlade den till ett museum vilket snart vunnit internationell ryktbarhet. Det senare hade hon själv kunnat konstatera. Från Piazza Vittoria där bussarna stannade ringlade varje dag en ström av högljudda och förväntansfulla turister längs den smala gågatan Viale Munthe för att besöka Villa San Michele.

Innanför den höga muren som omgav San Micheles gästhus och gästvåningar rådde emellertid en klosterlik stillhet. Hit nådde inte ljudet av turisterna. Här var i stället svenska kulturarbetare välkomna att mot en rimlig penning få bo och arbeta och finna inspiration och arbetsglädje i den härliga miljön. Gästvåningarna bar namn ur växtriket. Hannas hette Ginestra, ett passande namn med tanke på den stora ginsten som växte utanför hennes terrass. Ännu hade hon bara hunnit bekanta sig med några av gästerna. I ateljévåningen ovanför henne logerade den bullrande, tjocke och sympatiske konstnären Urban Lange och hans lika trevliga och rundnätta hustru Dorit. Urban arbetade med att få alla dukar färdiga i tid för sin höstutställning.

I foresterian, det gamla gästhuset som funnits redan innan Axel Munthe byggde sin villa, låg ett antal gästrum. I ett av dem bodde kompositören Åke Rhenman, en liten man med ett vänligt småleende som alltid var på jakt efter nya ljud. Det var han som berättat för henne om ugglorna. Dessa hade lämnat det senaste bidraget till hans samling av ljud, vilka han dokumenterade på sin dator och ägnade kvällarna åt att analysera. Det hade för övrigt gett upphov till ännu en myt om San Michele. Några turister som råkat gå förbi Åkes öppna fönster när han lyssnade på sina inspelningar hade berättat för sin reseledare att det flög omkring ugglor inne i Villa San Michele. Historien spreds snabbt bland öns turistguider och hade blivit ett pikant inslag i deras föredrag om doktor Munthe och hans livsverk.

Hanna log när hon tänkte på det. Det var Siri Dänkert som berättat det för henne. Siri arbetade med korrekturet till en ny diktsamling och var en späd liten varelse med en fantastisk utstrålning. Hon talade en härlig finlandssvenska och föregående kväll hade hon trollbundit gästerna när hon läste upp några av sina dikter. En annan person som Hanna hälsat på var Alvar Lilja, professor i idéhistoria och flitig debattör som ofta syntes i tevesofforna. Han var så allvetande att de andra kallade honom Aristoteles. Hans anseende naggades dock lite i kanten av hustrun, en yngre och pimpinett kvinna som presenterat sig som shoppingkonsult. Professorn var runt de femtio, lång och reslig med vackert vågigt hår och ett leende som bedårat många kvinnliga doktorander genom åren. När han hälsade på Hanna hade hon instinktivt känt att han var en man som hon skulle behöva högst fem minuter för att få i säng.

Att Hanna befann sig i detta illustra sällskap kan tyckas obegripligt. Som så mycket annat i hennes liv var det ett verk av slumpen. Och av Gittan. Allt hade börjat en kväll i oktober. En hel vecka hade det regnat och Stockholm hade varit blåsigt, grått och trist. Hanna hade längtat efter miljöombyte och några veckor i solen. Janne hade ringt och bjudit ned henne till Skillinge men hon hade tvekat och sagt att hon ville tänka på saken. Österlen i oktober var inte särskilt lockande. Samma kväll hade hon råkat slå på teven just som ett program om Capri började. Först hade hon tänkt byta kanal, men så hade bilderna från ön fångat henne. Något så hänförande vackert hade hon aldrig sett tidigare. Programmet handlade om San Michele, och när programledaren berättade att man kunde få bo där till ett synnerligen förmånligt pris trodde hon först inte att det var sant. En organisation i Stockholm ansvarade för uthyrningen.

Dagen därpå ringde hon och bad att få boka rum. En månad kunde hon tänka sig och hon ville ha ett rum med utsikt över havet. Till hennes besvikelse visade det sig att man inte kunde beställa rum. San Michele var inget hotell. Däremot kunde man skriftligen ansöka om att få bo där. Om Hanna var intresserad skickade man gärna över ansökningsblanketter. Några dagar senare damp det ned ett kuvert med formulär i Hannas brevlåda. När hon läst genom dem ringde hon Gittan och bad henne titta över. De var bästisar och hade lärt känna varandra på Båtshagen, den öppna avdelningen på kvinnoanstalten Hinseberg.

Gittan lade ifrån sig blanketten och tände en cigarett.

– Du måste skriva att du är typ forskare eller författare eller nåt sånt. Tydligen är det bara såna som får komma dit.

Hanna tittade lite oförstående på väninnan. Gittan var en svällande och hårt målad brunett i fyrtioårsåldern.

– Du borde sluta med chipsen, sade hon.

– Fabio gillar mulliga kvinnor.

Hanna skrattade och fyllde på deras vinglas. Både hon och Gittan hade blivit drogfria under senaste vändan på Hinsan och de hade lovat varandra att aldrig återfalla. Redan som tolvåring hade Gittan börjat sniffa kontaktlim. Senare blev det amfetamin och när hon kom in i kretsarna runt Stureplan började hon med kokain. Hanna däremot hade inte vetat vad droger var för något innan hon som femtonåring kom till Stockholm. Men sedan hade det gått fort och efter några år satt hon fast i missbruket. En sommar var hon uteliggare men hade turen att plockas upp av en hallick som såg att hon hade potential. Hon hade snygg figur, skrattande blå ögon och uttryckte sig vårdat, ett resultat av uppväxten i ett frireligiöst hem där svordomar varit bannlysta. Det senare visade sig vara en ovärderlig tillgång i hennes nya karriär i eskortservicebranschen. Dessutom hade hon en medfödd förmåga att inge förtroende. Efter ett år var hon en av Stockholms mest eftersökta lyxhoror, anpassningsbar, underhållande och alltid smakfullt klädd.

Tjugotvå år gammal gjorde hon ett försök att ta sig ur prostitutionen genom att gifta sig. Hennes man, en halvkändis som drev ett par restauranger på Söder fortsatte emellertid att behandla henne som ett fnask och till slut fick hon nog. En natt under en kryssning i Karibien knuffade hon honom överbord. Tyvärr visade det sig att han var skuldsatt upp över öronen så den ekonomiska utdelningen uteblev. Ett halvår senare greps hon på bar gärning när hon gjorde inbrott i en våning på Strandvägen och för en tid blev Hinsan hennes hem. Hon hade varit nära att dömas för dråp men klarade sig i brist på bevis.

Gittans bakgrund var ungefär densamma, med den skillnaden att hon hade gått in för prostitution i stor skala. Under några år hade hon haft tre våningsbordeller i gång i Stockholm. Sedan kom hon i dåligt sällskap och var tillbaka på gatan igen. Det var under andra vistelsen på Hinsan som hon träffade Hanna och sedan dess hade de hjälpt och stöttat varandra i vått och torrt. Då hade Hanna hunnit med ytterligare ett kort äktenskap som slutade med att hennes man drunknade utanför Vaxholm. Olyckligtvis flöt han iland på en kobbe där man hittade honom en månad senare. Ett otäckt sår i bakhuvudet gjorde att Hannas ursprungliga version av händelseförloppet inte längre stämde riktigt, men även denna gång klarade hon sig på grund av brist på bevis.

Gittan dödade cigaretten i askkoppen och reste sig.

– Vi får skriva att du är nåt kulturellt. Jag tror att jag fått en idé.

Hon gick bort till bokhyllan och drog ut en uppslagsbok ur bokhyllan, ett arv efter Hannas andra man, och slog upp den på måfå. Det första hennes blick föll på var namnet Catullus.

Hon läste artikeln och räckte boken till Hanna.

– Skriv att du forskar om han där. Det är nån som levde för länge sen, typ.

Hanna läste artikeln och nickade.

– Catullus, mumlade hon. Varför inte? Men ingen vet väl vem han är. Han har ju varit död i tvåtusen år.

-Vem bryr sig? Skriv att du gett ut böcker om Catullus i Kina. Det är det ingen som kollar.

– Levde han inte i Rom?

Hon läste artikeln en gång till och nickade. Gittan fortsatte att studera blanketten.

– Du måste uppge referenser också.

– Vad då för referenser?

– Typ nån som känner dig, som dom kan tala med om dom vill kolla upp dig.

Hanna satt tyst en stund. Ingen av hennes bekanta föreföll särskilt lämplig för uppgiften.

– Fabio får fixa det, sade Gittan. Kan han ordna pass och körkort kan han väl fejka referenser. Jag ska prata med honom.

En månad senare fick Hanna ett brev i vilket hon hälsades välkommen till Villa San Michele. En gästbostad hade reserverats för hennes räkning i sex veckor, från sista veckan i april till början av juni. Hanna som glömt bort saken trodde först inte att det var sant.

– Följ med Gittan! Det finns plats för två i våningen.

– Fabio skulle bli tokig, du vet hur svartsjuk han är.

Två veckor innan Hanna skulle resa ringde hon Janne. Han hade inte hört av sig sedan i höstas och hon trodde att han var sur på henne för att hon inte velat hälsa på honom. Janne var konsthandlare. För några år sedan hade de träffats på Teneriffa och inlett en kort men intensiv kärleksaffär. Den hade emellertid fått ett abrupt slut när han fick veta vad hon jobbade med. Hon hade försökt förklara att ligga med män för pengar var ett yrke som alla andra, men han hade vägrat att inse det. Deras relation hade emellertid inte klippts av utan övergått i vänskap, vilket var en ny erfarenhet för Hanna. Män hade kommit och gått i hennes liv men några manliga vänner hade hon aldrig haft. Janne drev ett konstgalleri i Skillinge och varje sommar de senaste åren hade hon hälsat på honom. Hon älskade Österlen och drömde om att en dag få råd att köpa ett hus någonstans mellan Kivik och Stenshuvud.

Janne blev glad när han hörde hennes röst.

– Jag hade precis tänkt ringa dig Hanna. Nu måste du komma hit. Våren är här och kajorna kraxar för fullt i trädkronorna.

– Jag ringer när jag bokat biljett.

Hanna kände sig plötsligt glad över att få träffa honom. Han hade blivit något av en fredad zon i hennes tillvaro, obesudlad av det liv hon förde i Stockholm. När han några dagar senare mötte henne på Sturup blev hon emellertid förskräckt. Han hade magrat, var blek och såg inte frisk ut. Han kramade henne och tog hennes väska.

– Jag tänkte att vi skulle äta lunch i Brantevik. Men vi börjar med ett glas vin hos mig.

De körde till Ystad och fortsatte kustvägen förbi Sandhammaren. Under bilfärden berättade hon om resan till Capri. När han hörde att hon skulle bo på San Michele gav han henne en häpen blick.

– Hur i herrans namn lyckades du med det?

Hon skrattade.

– Det är Fabios förtjänst. Han försåg mig med en bunt betyg, diplom och artiklar som intygade att jag hade översatt gamla dikter.

Jannes hus låg ett stenkast från hamnen i Skillinge, ett korsvirkeshus med vita gavlar och en vackert snidad österlenport. Halva huset använde han som bostad och halva som galleri. Sov-och gästrum låg på andra våningen under snedtaket. Medan han korkade upp en flaska rosévin tittade sig Hanna nyfiket omkring. Janne var estet och allt var valt med god smak, från den antika Bokharan och de två Carl Malmstensofforna i Josef Franktyg till konsten på väggarna. Två stora oljor väckte hennes intresse. De hade inte hängt där förra sommaren. Janne log när han märkte det.

– Ragnar Sandberg, tidigt femtiotal. Riktigt bra om jag får säga det själv.

Hanna skrattade. Janne var inte bara estet. Han var dessutom en skicklig bildkonstnär, en talang som han emellertid förvaltat på ett något okonventionellt sätt. Han var troligen Sveriges skickligaste konstförfalskare. En gång i tiden hade han och Fabio samarbetat och drivit ett sedeltryckeri i Jannes källare, men senare hade Janne gått sin egen väg och ägnat sig helt åt konsten.

– Vad är det där, frågade hon och pekade på något som såg ut som ett lieblad uppsatt på väggen. Det hade inte varit där tidigare.

– En machete. Min far släpade hem den som en souvenir från Kongo på femtiotalet. Han var FN-soldat. Jag hittade den bland gamla grejer. Ta inte på den, den är vass.

De slog sig ned på terrassen. Framför dem glittrade havet och vårsolen sken från en molnfri himmel. Grannfrun vinkade till dem över staketet medan hon krattade löv. Janne vinkade tillbaka.

– Jag älskar allt det här, sade Hanna plötsligt och log. En dag kanske även jag får ett hus på Österlen, fast då är jag väl över åttio.

Janne satt tyst en stund, sedan sade han.

– Det kanske går fortare än du tror.

Hon gav honom en lite frågande blick. Han log.

– Jag har ett förslag, det var därför jag bad dig komma hit.

En tokig tanke for genom hennes huvud, han tänkte väl inte föreslå att de skulle flytta ihop.

– Skulle du ha lust att ta över mitt galleri?

Sedan berättade han om sin sjukdom.

– Doktorn ger mig ett år till, kanske två.

Hanna tittade på honom en lång stund utan att säga något. Han tände en cigarett.

– Jag har inga barn, inga exfruar, inga anförvanter i livet. Så varför låta allmänna arvsfonden få mina prylar? Dessutom tror jag att du skulle bli en bra gallerist.

– Är det sant…

– Att du kan bli en bra gallerist?

Hon skakade på huvudet och kunde plötsligt inte få fram ett ord. Han sade inget, log bara.

De åt lunch på Bykrogen i Brantevik, rödspätta med potatismos och en chokladbit till kaffet. Sedan gick de en promenad under de höga träden i vilka kajorna högljutt firade vårens ankomst. Nere vid stranden blev de stående och tittade ut över havet. Det var alldeles stilla. Janne hade inte sagt ett ord om sin sjukdom under lunchen, och Hanna hade inte vågat ställa frågor. Nu berättade han, om tröttheten, undersökningarna och samtalen med läkarna. Plötsligt lade han armen om henne.

– Lova mig att tänka på saken Hanna. Du gillar Österlen och vill bli hederlig. Det här är din chans.

Hon nickade.

– Jag lovar. Men jag vet ingenting om konst.

– När vi kommer hem ska jag visa dig mitt lager. Så får du en idé om verksamheten.

En halvtimme senare låste han upp dörren till förrådet. Det som utifrån såg ut som ett förfallet uthus visade sig ha isolerade innerväggar, luftkonditionering och hyllor fyllda med målningar och grafiska blad. Han plockade fram några dukar och berättade vem som gjort dem.

– De flesta är lokala förmågor, men deras konst säljer bra här på Österlen.

– Är de dina eller original?

Han skrattade.

– Original, med äkthetsintyg om det behövs. Mina egna små alster förvarar jag i ateljén.

Två dagar senare flög Hanna tillbaka till Stockholm. Hon hade upprepat sitt löfte att fundera på hans erbjudande och han vinkade av henne på Sturup.

– Flytta hit och sköt om mitt galleri Hanna. Och skaffa dig ett liv, ett riktigt liv.

Sedan skrattade han.

– Och inga dumheter på Capri!

Hon log, vinkade och försvann bortom incheckningsdisken.

Tio dagar efter besöket hos Janne landade Hanna på Neapels flygplats och tre timmar senare steg hon i land i Marina Grande på Capri. På båten bläddrade hon förstrött i en turistbroschyr som legat på stolen bredvid henne. Det fanns två samhällen på ön, läste hon, staden Capri nere vid hamnen och byn Anacapri uppe på berget. När båten närmade sig Capri hade hon gått ut på däck och ställt sig vid relingen. Skymningen föll och ljusen från Marina Grande glittrade mot henne. Den lilla hamnen blev en besvikelse. Inte en lustjakt så långt ögat nådde. På kajen väntade en rad vita taxibilar och snart var hon på väg uppför en slingrande väg som ibland gick otrevligt nära bergssidan som stupade rakt ned i havet. På andra sidan gled villor och vingårdar förbi. Så kom de in i ett samhälle och taxin stannade på ett folktomt torg. Hon betalade och den unge chauffören pekade ut den smala gågatan som ledde fram till Villa San Michele. Hon log och räckte honom fem euro extra för att han skulle bära hennes väska sista biten.

– Grazie sade han respektfullt. Så tog han väskan och tillade. Alla svenskar på San Michele är berömda kulturpersoner eller forskare. Vilket är ert område, signora?

– Översättare, sade Hanna och log, samtidigt som en känsla av att kanske ha missat något om San Michele kom över henne. Det enda litterära inslaget i hennes bagage var sidan om Catullus som hon hade rivit ut ur uppslagsboken, för alla eventualiteters skull.

Även det första intrycket av San Michele blev en besvikelse. Receptionen kunde ha varit entrén till ett hembygdsmuseum. Ingen stor lobby med glittrande kristallkronor, ingen älskvärd hotellchef som hälsade henne välkommen, ingen som tog hand om bagaget. I stället möttes hon av en uniformerad vakt som bad att få hennes pass. När hon frågade honom var baren låg fick hon en oförstående huvudskakning till svar. Sedan infann sig en kvinna i städrock och mumlade något som Hanna inte uppfattade. Hon tog den minsta av Hannas väskor och gjorde tecken åt henne att följa henne. Resväskan fick Hanna själv kånka på. De steg ut på gatan, in genom en port i en hög mur och uppför trappor genom en trädgård. På en upplyst plats under några träd satt en äldre dam och läste. Det ingav Hanna onda aningar. Förgäves tittade hon efter poolen som Gittan talat om. Det var vid den som Hanna skulle träffa alla de snygga tevekändisarna som San Michele enligt säkra uppgifter vimlade av. Men hon såg ingen pool. De gick över en liten terrass och stannade framför en dörr över vilken det satt en skylt med ordet Ginestra. Kvinnan låste upp och öppnade.

– Prego signora, sade hon och lät Hanna gå före.

Rakt fram låg ett litet kök och till vänster ett smalt rum med ett skrivbord. Bortom detta skymtade Hanna ett större rum som tydligen var vardagsrummet. Ingen lyx precis, tänkte hon och följde efter kvinnan som öppnade garderober och visade hur man tände gasspisen. När hon tänkte avlägsna sig ville Hanna sticka till henne en sedel men kvinnan skakade på huvudet och såg förnärmad ut. Hanna ryckte på axlarna.

– Finns här ingen bar, frågade hon på engelska. Restaurang?

Kvinnan skakade på huvudet. No bar, no restaurang sade hon och försvann ut genom dörren. Jädra Gittan, mumlade Hanna. Hon hade målat upp ett paradis när hon beskrev Capri och Hanna hade trott henne. Nu verkade det snarare som om hon kommit till ett äldreboende. Sedan fick hon syn på vinflaskan och kortet på bordet i vardagsrummet. En hälsning från direktionen. Hanna önskades varmt välkommen av intendent Anna Greta Stjärne, som såg fram mot att få träffa henne nästa dag.

– Alltid något, mumlade Hanna och gick ut i köket för att leta efter en korkskruv.

Kapitel två

– Hej och välkommen. Du måste vara Hanna Bark.

Hanna hade just stigit över tröskeln till intendentens kontor. I samma ögonblick ringde telefonen och Anna Greta Stjärne himlade med ögonen. Hanna hade läst om henne i informationsmappen. Efter trettio år i Italien och en lång och framgångsrik karriär som journalist var hon nu svensk vicekonsul och intendent på San Michele. När Hanna steg in på kontoret talade hon omväxlande i två telefoner, samtidigt som hon delade ut instruktioner till en trädgårdsmästare. Italienskan smattrade och varje ord åtföljdes av gester. Anna Greta pekade på en stol och Hanna slog sig ned och tittade sig omkring. Kontoret var fullt av trycksaker som låg i travar på golvet och skrivbordet syntes knappt under pappershögarna. På väggarna hängde stora färgbilder av Villa San Michele och utsikten över Neapelbukten. Plötsligt slängde Anna Greta Stjärne på ena luren och utbrast.

– Dom är inte kloka Hanna. Vad du än gör så försök aldrig att anordna en konsert i Italien. Scusi signora, si ho capito… un attimo per favore. Hon tystnade och log mot Hanna.

– Rena dårhuset. Vi får talas vid senare. Du får ursäkta…

Utan att vänta på svar vände hon sig till trädgårdsmästaren och återupptog deras samtal samtidigt som hon lyssnade i telefonen.

Hanna skrattade och lämnade kontoret. Mötet med Anna Greta hade gjort henne på gott humör och hon började så sakta att ompröva sitt första intryck av Capri. Resten av förmiddagen hade hon tänkt strosa omkring i Anacapri men så fick hon syn på en skylt med ordet utsiktsplats och en pil. Hon följde den och kom fram till utsiktsplatsen nedanför San Michele.

Där hon blev stående, betagen av den hänförande utsikten över Neapelbukten med Vesuvius i bakgrunden. Först efter en lång stund lyckades hon slita sig från utsikten och promenera tillbaka in mot Piazza Vittoria. Efter lunch på en uteservering återvände hon några timmar senare till San Michele. Av en slump råkade hon stiga in i biblioteket där det första hon fick syn på var en äldre kvinna på en vinglig stege som sträckte sig efter en bok på översta hyllan. Hanna hade skyndat till hennes hjälp.

-Tack kära du, pustade kvinnan när hon klivit ned från stegen. Man ska nog inte ge sig på sådant här i min ålder. Jag heter Ida Sten förresten. Har du just anlänt?

Hanna nickade.

– Jag kom i går. Hanna, tillade hon. Hanna Bark.

Ida log och ställde undan stegen.

– Som ung drogs jag till höga höjder. Älskade att balansera på höga murar och drömde om att bli lindanserska. En gång på studenthemmet klättrade jag ned från tredje våningen på en stupränna. Hon skrattade och tillade. Är det ditt första besök på San Michele?

Hanna nickade.

– På Capri också. Drömde inte om att det fanns en så vacker plats.

– Det tycker alla. Fast ska jag vara ärlig så finns det platser i mitt älskade Bohuslän som är minst lika vackra. Men klimatet här passar mig. Och lugnet. För jag har kommit hit för att skriva. Jag arbetar på en essä om Fredrika Bremer.

Någonting avhöll Hanna från att fråga vem det var, samtidigt som hon noterade Ida Stens diamantring.

– Så intressant, sade hon.

Ida tog Hanna under armen och började visa henne runt i biblioteket. Hanna hade inte satt sin fot i ett bibliotek sedan skoltiden, men som exklusiv sällskapsdam hade hon lärt sig att alltid lyssna intresserat på vad kunderna pratade om. Samma eftermiddag drack de te tillsammans på Idas terrass.

Någon dag senare gjorde Hanna ytterligare en bekantskap. Delvis i protest. Gittans prat om att det skulle vimla av kändisar hade kommit på skam. Gästerna på San Michele tillhörde inte den kategorin. Docenten minst av alla. Det var han som bodde i Lavanda, gästvåningen snett ovanför hennes. Han knackade på och presenterade sig leende, Ernst Herjel från Lund. Han ville önska henne välkommen till Capri och uttrycka sin förhoppning att de skulle bli goda grannar. Hade hon lust bjöd han gärna på ett glas vin. Docenten var lång och gänglig, iförd fladdriga kortbyxor, sandaler och skrynklig linnekavaj. Hans ansikte var smalt, näsan spetsig och ögonen skrattande. Han var inte helt nykter. Hanna log vänligt och undrade om hon kunde få ha erbjudandet till godo till en annan gång. Hon hade nämligen tänkt arbeta hela kvällen.

– Arbeta, suckade docenten. Har du verkligen åkt hit för att arbeta, på denna paradisö?

– Är det inte det som alla gör här, sade Hanna och skrattade. Jag har just läst om vilken arbetslust man får här.

Ernst log och nickade.

– Det är mest reklam. Vad sägs om en promenad i morgon förmiddag?

– I övermorgon passar bättre. Knacka på vid tiotiden.

Ernst log brett, önskade henne en trevlig kväll och försvann uppför stentrappan. Hanna konstaterade att docent Herjel var en man med tur. En person som han riskerade inte att falla offer för en bedragerska som Hanna Bark. Dessutom var hela hans gestalt dammig och luggsliten. Men som guide under en morgonpromenad fick han duga.

Urban och Dorit i ateljévåningen ovanför henne var de gäster som hon först blivit bekant med. Varje kväll satt de på sin balkong och njöt av solnedgången. Nerifrån Ginestra tedde sig Urban som en Buddha i sin stol, orörlig och till synes helt absorberad av färgerna.

– Kan du inte måla av den, ropade Hanna. Urban tittade ned, fick syn på henne och log.

– Måla av vad då?

– Solnedgången.

Urban skakade på huvudet.

– Nix. Då blir min gallerist förbannad. Börjar man måla solnedgångar hotar hötorgsstämpeln.

– När får jag komma upp och titta på dina målningar?

– Om några dagar. Då ska jag ha tre dukar färdiga.

– Tre. Målar du tre tavlor samtidigt?

– Ibland fem. Jag går från den ena till den andra och duttar lite här och var. Det är som att stiga in och ut i bilderna.

– Målar du på instinkt?

Urban log brett.

– Precis. Rätta ordet. Och kan du gissa vad som är viktigast?

– Tajmingen, svarade Hanna leende.

Urban tittade häpet på henne.

– Hur visste du det?

Hon skrattade.

– Det är samma sak med mig. Catullus kan bara översättas när den rätta känslan infinner sig.

Efter de första dagarna på San Michele hade Hanna blivit säkrare i sin nya roll som kulturarbetare. Alla bemötte henne med respekt om än uppblandad med en smula nyfikenhet. Hon insåg emellertid att hon befann sig på tunn is. Ida hade ställt några frågor om hennes bakgrund vilka hon skämtsamt bollat bort. Men om någon fattade misstankar och ställde försåtliga frågor skulle hon snabbt avslöjas.

Hon måste alltså ligga lågt, avstyra allt prat om Catullus, smälta in och anpassa sig. Det senare var visserligen inget nytt för henne. Under större delen av sitt liv hade hon anpassat sig till andra. På San Michele sattes hon emellertid på prov på ett nytt sätt. Här behövde hon inte känna till det senaste skvallret om halvkändisarna på Stockholms krogar, skratta åt vulgära skämt eller uppmärksamt lyssna på berusade mäns gränslösa visdom. Framför allt saknades den högljudda och vräkiga atmosfär som kännetecknade hennes vanliga miljö. I stället rådde en lågmäld samtalston som det tog Hanna några dagar att vänja sig vid.

Hittills hade hon emellertid bestått provet. Uppvuxen med bibelläsning varje söndag var hennes språk vårdat och grammatiskt korrekt. Att hon aldrig lagt sig till med ord som typ och liksom, uttryck som Gittans språk flödade av, var en större fördel än hon anade. Hennes språk var dessutom fritt från akademiska begrepp vilket gjorde det fräscht. Redan första dagen hade hon dock insett att två ting var av nöden. Att hålla tyst när andra talade om sådant som hon inte begrep och att inskränka nödvändiga yttranden till intetsägande instämmanden.

Hon följde andemeningen i ett råd hon fått en gång av en pensionerad domare: blåneka och knip käft, det är alltid säkrast.

Ernst dök upp vid elvatiden. Iförd rena shorts och en struken skjorta såg han riktigt trevlig ut. Det grå och luggslitna var borta.

– Vad vill du se, frågade han.

– Vad som helst, bara inte centrum. För där går jag varje dag.

– Har du sett kyrkogården?

Hanna skakade på huvudet. De gick ut genom porten i trädgårdsmuren och följde den lilla gränden ned till Viale Munthe. Där fick de stiga åt sidan för att släppa fram grupper av turister som kom från bussarna borta på piazzan. I täten för varje grupp gick en guide med en flagga i högsta hugg för att inte turisterna skulle tappa bort sin ledare i trängseln. Viale Munthe kantades av butiker och här och var hälsade Ernst på butiksinnehavarna. En gammal svartklädd kvinna vinkade åt dem och Ernst vinkade tillbaka.

– Hennes mormor var anställd av Axel Munthe. Hon var en av de två tjänsteflickor som han tog med sig från Capri till Rom när han installerade sig där som läkare.

– Så intressant, sade Hanna utan att förstå riktigt vad han talade om. Snart var de framme vid piazzan. Den var full av turister och det surrade av främmande språk. På motsatta sidan av torget låg linbanestationen varifrån man kunde sväva genom luften i en hisskorg ända upp till Monte Solaro, öns högsta punkt. Folk köade redan för att köpa biljetter. Ernst och Hanna fortsatte förbi stationen och när de passerade under linbanan gled skuggorna av hisskorgarna under några ögonblick förbi dem på asfalten. Till höger bredde en vingård ut sig och förvånad noterade Hanna att vägen var folktom. Turisterna var borta. Efter en stund kom kyrkogården inom synhåll. Hanna hejdade sig och tittade förundrad ut över ett hav av blommor och vita kors. Intill den öppna kyrkogårdsgrinden satt en pojke på