Häxjakten 1

By Sara Önnebo and Gunilla Leining

Runt om i Österbotten tänds påskbrasorna. Elden har falnat men röken har ännu inte lagt sig när man tidigt nästa dag gör en ohygglig upptäckt. I den rykande askan efter brasan i Kråklunda ligger en förkolnad kvinnokropp. Dagen efter hittas ytterligare två brända lik.

Gisela Forsell och hennes kolleger på Vasapolisen kämpar med att lösa fallet samtidigt som utredningen visar sig ha oanade konsekvenser för Giselas privatliv.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Mar 26, 2024
• ISBN: 9789180008037

Book preview

DEL 1

MÅNDAG, 25 MARS 2024

LUNA

Dagen då Luna Måndotter blev tagen började som vilken annan dag som helst. På förmiddagen gav hon en healingsession över nätet och på eftermiddagen hade hon fullt upp med förberedelserna inför firandet av den nya fullmånen.

Luna hade alltid varit stolt över att vara en häxa, eller en wiccan som många moderna häxor föredrog att kalla sig. Hon härstammade från en lång rad av skickliga häxor som sträckte sig flera generationer bakåt i tiden, ända till slutet av 1600-talet och Vilhelmina Månsson, en av de sista häxorna som brändes på bål i Sverige.

Vid midnatt skulle hennes coven, Månens Cirkel, hålla en traditionsenlig fullmåneceremoni och som vanligt var det mycket att göra. Hon kände sig faktiskt lite stressad. Var inte alls i balans med sig själv. Som översteprästinna var det Luna som ansvarade för alla inköp och planeringen. Ragnar, som var överstepräst i Månens Cirkel, var helt värdelös på den biten, men han bidrog åtminstone med en plats för dem att utöva sina wiccanska ritualer och högtider på.

På Lunas inköpslista stod bland annat rökelse, stearinljus, salt och vatten för renandet av cirkeln samt vin till festen efteråt. Vinet var nästan det viktigaste, i alla fall för vissa. Dessutom måste hon köpa en ny tunika eftersom de gamla började se trötta och slitna ut. Hon ville möta den nya fullmånen med ett lika rent yttre som inre. De magiska redskapen hade Luna redan packat. Bägaren, den tveeggade dolken, staven och pentagrammet låg i ryggsäcken. Ragnar hade lovat att hugga tillräckligt med ved till eldfatet vid den heliga platsen samt för att hålla eld i kaminen hela natten. Temperaturen kröp ner under nollstrecket så fort solen gick ner och Ragnars stuga var inte ordentligt isolerad.

Sedan den senaste träffen hade deras coven fått nya medlemmar, det var Luna själv som hade rekryterat dem. Därför måste hon också komma ihåg att skriva ner ritualen så att de tillsammans kunde gå igenom ordningen i förväg. Då visste även de nya wiccanerna vad de skulle göra och säga i de olika momenten.

Luna såg sig över axeln när hon kom ut ur byggnaden där hon bodde tillsammans med sin flickvän Sussi. Hon kunde inte skaka av sig känslan av att vara iakttagen. Flera gånger under den senaste veckan hade hon tyckt att någon följde efter henne. Det var mest en känsla. En krypande oro som fick nackhåren att resa sig. Hon skannade av gatan. Allt verkade vara som vanligt. Bilar stod parkerade längs vägen, trafiken rullade på i jämn takt, fotgängare hukade sig mot den iskalla vinden.

Luna tryckte undan obehaget. Hon drog ner mössan över öronen. De färgglada banden som prydde trädens nakna grenar fladdrade i luften så att det smattrade om dem. Snön låg envist kvar på marken. Från lägenheten var det endast ett hundratal meter till centrum. Luna gick in på Alko och några minuter senare lämnade hon butiken med en vinbox i handen. Hon korsade Hovrättsesplanaden till salutorget. Mitt på torget fanns ett gigantiskt påskägg som Vasa stad måste ha placerat där nyligen. Senast Luna haft vägarna förbi hade det inte varit där. Hon passerade skaran av barn som stod och beundrade ägget. En flicka med gula fjädrar i håret undrade om det var gjort av choklad och Luna kunde inte låta bli att le.

Nästa stopp var Rewell shoppingcenter. Innan Luna gick in genom svängdörrarna stannade hon till. Svepte med blicken över torget. Gned sig i nacken för att få hårstråna att lägga sig ner igen. Ingen ville henne illa. Det var bara inbillning, intalade hon sig själv och fortsatte med sina göromål. Hon hade fler ärenden att uträtta och tickade av sysslorna efterhand som de var avklarade.

I shoppingcentrets butiker hittade Luna allt hon var ute efter. Nu hade hon gott om tid att ta sig till mötesplatsen där hennes skjuts skulle hämta upp henne klockan fyra.

Med en sista blick över axeln steg hon ut på torget med påsar i båda händerna. Hon tittade upp mot skyn. Himlen var klar, vilket bådade gott inför kvällens möte. Förhoppningsvis skulle de se fullmånen tydligt på natten. Trots att hon hade mycket att bära på bestämde sig Luna för att promenera till mötesplatsen, det var inte långt. Dessutom skulle promenaden ge henne tid att fokusera sinnet och visualisera kvällens ceremoni.

I tankarna stod Luna redan i skogsgläntan tillsammans med de andra medlemmarna i Månens Cirkel, gamla som nya. De hade kastat cirkeln där ritualen skulle äga rum och blickade upp mot den magiska fullmånen på den svarta natthimlen. Trädkronorna susade och lågorna från stearinljusen dansade bland stammarna. Elden i eldfatet spottade upp gnistor i luften. I tankarna bad Luna till Gudinnan. Hon tackade henne för allt hon hade gett Luna. Hon bad Gudinnan välsigna henne med kärlek, hälsa, glädje och visdom. Att skydda henne mot allt ont. Hon bad om hjälp med att växa som person och som wiccan.

Luna passerade restaurangskeppet Faro som låg vid brofästet. Började gå mot ön Vasklot. Ute på bron tilltog blåsten och Luna tappade nästan känseln i ansiktet när hon stretade på i motvinden.

Hon kunde inte skaka av sig känslan av att vara förföljd. Föraningen om att något hemskt var på väg att ske växte sig starkare. Luna stannade till för att se sig om. Det fanns inga andra fotgängare än hon ute på bron. Efter viss tvekan tog hon anslutningsvägen från Vaskotbron till Sandö. Den stora parkeringen vid badstranden var tom. Hennes skjuts hade inte kommit än.

På sommaren sjöd det populära fritidsområdet av liv. Vid den här tiden på året var ön öde. Hon undrade varför han hade velat att de skulle träffas här. Det var ett märkligt val av mötesplats. Hon tittade på klockan. Det var fortfarande ett par minuter kvar. Det pirrade i bröstet av förväntan, som det alltid gjorde timmarna före en ceremoni. Hon längtade efter gemenskapen. Det var en magisk känsla att stå enade under den gudomliga månen. Att öppna sig mot Moder Jord och känna sig som ett med naturen.

Luna hade upplevt många fullmånar i sitt liv, hon hade alltid fascinerats av dess kraft och mystik. Enligt deras tro visade sig Gudinnan i månens tre faser: Jungfrun, Modern och Den Gamla. För Luna hade månen alltid representerat det goda. Men hon var medveten om att himlakroppen också hade makt att väcka onda krafter till liv.

Luna var försjunken i sina egna tankar och lade knappt märke till bilen som bromsade in bredvid henne. Ett par starka händer grep tag i henne bakifrån. En trasa indränkt i något slags kemisk vätska trycktes mot ansiktet. Allt gick snabbt. Hon hann inte reagera innan det svartnade för ögonen och världen omkring henne försvann.

GISELA

Med ett ryck slet Gisela av sig myggan som satt fastspänd på skjortkragen. Äntligen var inspelningen över. Det var sista gången hon ställde upp i en true crime-dokumentär. Det spelade ingen roll hur mycket påtryckningar hon fick uppifrån. Nästa gång fick de hitta någon annan som ville bli intervjuad. Tuula, till exempel. Till skillnad från Gisela älskade hon att stå i rampljuset. Höstens Halloween-mord hade alla ingredienser för att trollbinda en blodtörstig allmänhet och polischefen hade envisats med att det skulle vara Gisela, i egenskap av ansvarig utredare, som uttalade sig.

Producenten satte ena pekfingret i luften och snurrade runt det i en liten cirkel.

It’s a wrap.

Spridda applåder hördes från filmteamet men de var inte överdrivet översvallande och dog ut ganska snabbt.

Programledaren reste sig från den turkosa sammetsfåtöljen och skakade hand med Gisela.

Tack för att du ville medverka igen. Vi har fått en väldigt fin respons på ditt deltagande i dokumentären om julmorden. Tittarna finner dig sympatisk och uppriktig. Och de tycker att din skånska dialekt är charmig. Vi får väl hoppas att det blir fler intressanta mordutredningar i framtiden, sa han med ett bländande programledarleende.

Gisela log inte tillbaka. Hon fann det osmakligt att göra underhållning av människors lidande och önskade att hon sluppit vara en del av det.

En praktikant rullade in en vagn med påskmust i plastglas och en skål med chokladdoppade skumkycklingar.

Vad bra, här kommer lite godsaker för att fira ännu en lyckad produktion, sa producenten och slog ut med armarna med samma entusiasm som en cirkusdirektör som presenterade ett våghalsat trapetsnummer.

Med tanke på vilken succé den första dokumentärserien hade varit borde produktionsbolaget ha kunnat erbjuda något bättre än påskmust och skumgodis, tänkte Gisela. Likväl tog hon för sig. Hon tvingade sig själv att stanna kvar en liten stund för att småprata med de andra som varit inblandade i dokumentären. Sedan ursäktade hon sig med att hon hade riktigt arbete som väntade på henne på polisstationen.

En kvart senare var Gisela tillbaka på enheten för grova brott. Hon kände sig fortfarande en smula desorienterad varje gång hon steg in genom dörren till avdelningen. Under vintern hade polishuset genomgått en omfattande renovering, vilket bland annat hade resulterat i nyare datorer och en öppen planlösning. Det sistnämnda var något som Gisela hade satt sig emot redan från början. Men ingen lyssnade på hennes protester och krav på avskildhet och arbetsro. Den nya utformningen främjade kommunikation mellan de olika arbetsgrupperna och underlättade informationsutbyte, menade konsultfirman som hade anlitats för att ta fram konceptet.

Gisela sicksackade mellan skrivborden och var tvungen att stanna mer än en gång för att svara på frågor om inspelningen och kommentarer om hennes utseende. Hon hade fortfarande på sig full tv-sminkning och håret låg i mjuka vågor istället för det vanliga fågelboet hon gick omkring med på huvudet till vardags. Till slut kom hon fram till sin egen arbetshörna som hon försökt göra lite mer privat genom att sätta upp flyttbara skiljeväggar runt skrivbordet. Men det var bara en illusion. Ville man arbeta ostört var man tvungen att sätta på sig brusreducerande hörlurar. Och skulle man diskutera konfidentiell information som kommit fram i något fall måste man boka det ljudisolerade mötesrummet, eller buren som alla kallade det, som stod mitt i kontorslandskapet och hade glasväggar.

Gisela suckade högt för sig själv när hon läste en summering av deras senaste ärende. Ett gäng unga män hade − efter ett par glas för mycket under en svensexa − tyckt att det var en bra idé att ordna en riktig påskharejakt. De hade tagit med sig sina gevär och gått ut i skogen för att skjuta hare. En äkta hare att duka fram på påskbuffén. Inte nog med att jaktsäsongen på fälthare var över för det här året. Dessutom hade en av männen råkat skjuta den blivande brudgummen. Vodka, skjutvapen och testosteronstinna män var sällan en lyckad kombination. Gisela hade tilldelat Linus ärendet.

Hon kikade ut mellan skiljeväggarna för att be Linus om en uppdatering kring den skadade mannens tillstånd. Senast de diskuterat fallet hade han legat kvar på intensiven. Hon fruktade att olyckan måste uppgraderas till en dråp- eller mordutredning. Linus stol var tom och Gisela mindes att han hade gått tidigare för att hämta tvillingarna på förskolan, trots att det var Josefins vecka med barnen.

LINUS

Nyckelpigans påskfest var fortfarande i full gång när Linus kom till förskolan. Han väntade i kapprummet tillsammans med ett par andra föräldrar, som båda var upptagna med sina mobiler. Från samlingsrummet hördes glada barnaröster. Tvillingarna hade pratat oavbrutet om den här dagen hela förra veckan. Först skulle de måla påskägg, sedan äta en påsktårta som de själva hade bakat. Enligt tradition avslutades firandet med dans runt påskriset som barnen hade samlat ihop på förskolans gård och dekorerat med egenproducerat påskpyssel. Både Malte och Max hade gått omkring och sjungit på sånger som Hej alla häxor till melodin Hej alla tomtegubbar och Tre små hönor till tonerna av Tre små gummor tills Linus drabbades av öronmask och kom på sig själv med att nynna på julsånger på jobbet. Pedagogerna var verkligen kreativa.

I samlingsrummet sjöng barnen Nu är det påsk igen för full hals. När de sista tonerna hade klingat av brast skaran ut i applåder och jubel.

En pedagog busvisslade gällt för att bryta igenom sorlet och återta barnens uppmärksamhet.

De barn som inte blir hämtade nu efter påskfesten får gå ut och leka på gården tills det är dags att gå hem, sa hon.

Sekunden därpå kom ett dussintal speedade barn springande in i kapprummet och började dra i jackor och överdragsbyxor. Malte och Max hade målarfärg på händerna, kläderna och i ansiktet och slängde sig mot Linus samtidigt och med en sådan kraft att han nästan föll baklänges.

Har ni haft roligt? frågade Linus.

JAAAA, skrek tvillingarna och flera av deras kompisar med en mun.

En pedagog som var utklädd till kyckling gjorde barnen sällskap och hjälpte de minsta på med ytterkläderna.

Nu åker vi hem, sa Linus.

Är det mamma-vecka eller pappa-vecka? frågade Malte.

Det är mamma-vecka, svarade Linus. Jag ska köra hem er. Mamma väntar på er där.

Tjugo minuter senare stannade Linus utanför den röda trävillan i Gamla Vasa som han och Josefin hade köpt när de fick reda på att hon var gravid med Laila, den äldsta av deras fyra barn. Tvillingarna hoppade glatt ur bilen och sprang till ytterdörren där Josefin stod och väntade med utsträckta armar. Hon kramade om dem och sedan slank de snabbt in i huset.

Hej, sa Linus.

Hej, sa Josefin.

Är Laila och Harri hemma? frågade Linus.

När han inte var med barnen saknade han dem så mycket att det gjort ont i hjärtat.

Nej tyvärr. Harri är hos en kompis och Laila skulle gå direkt till simträningen efter skolan. Vi ska hämta henne snart, sa Josefin och tittade på klockan.

Vill du att jag hämtar Laila och kör hem henne? Så slipper du släpa med dig Malte och Max.

Tack, det är snällt av dig att erbjuda. Men du har redan hämtat tvillingarna på förskolan, fastän det är min vecka med barnen.

Det är inget besvär, sa Linus. De är mina barn också. Jag tycker om att tillbringa tid med dem.

Josefin lade armarna i kors.

Jaså, så verkade det inte när vi bodde ihop. Då jobbade du hellre än tillbringade tid med familjen.

Linus kunde ha bitit sig i tungan.

"Snälla Josefin, låt oss inte bråka om det där nu.