Kärlekens förmåga och fall

By B. J. Hermansson

Sylvia bor ensam i det ödsliga torpet på västkusten där hennes föräldrar avslutade sina liv. De flesta tycker nog det är konstigt, men för henne fanns det aldrig något alternativ. Det är här hon känner frid - vid havet och åkrarna. Det är också här hon äntligen ska skriva sin roman. Hon behöver bara hitta inspirationen igen.

Som en blixt från klar himmel blir Sylvia plötsligt upp över öronen förälskad i Mikael. De har bara känt varandra i några timmar, men hon vet att han är den rätte. Men varför insisterar han på att hon inte ska ringa honom? Hur ska hon få honom att förstå att de hör ihop? Det måste finnas något hon kan göra ...

"Kärlekens förmåga och fall" är en roman om kärlek, passion och ond bråd död.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 2, 2020
• ISBN: 9788726690514

Book preview

författaren.

Inledning

Sylvia Andersson bor i ett torp invid västkustens hav, ensam och med en närmaste granne på över två kilometers avstånd. Sylvia arbetar med sin roman om kärleken.

Hon har i dagarna mött en man som hon förälskat sig i, en man som hon vet att hon vill dela hela sin framtid med. Sylvia lyfts till sprudlande förälskelse och eufori genom detta och hon känner plötsligt lyckan. Men det ska visa sig att kärleken har konsekvenser.

Under en veckas tid upplever Sylvia av alla de känslor som kärleken till en annan människa kan föra med sig, allt ifrån det nästintill obeskrivligt vackra och fantastiska till det fullkomligt förödande.

Prolog

jordens andetag

leran kring mina fötter

förmultnad sand:

brunaktig gyttja

den nyplöjda åkern:

mina fötter är nakna

leran tränger

mellan mina tio tår

jag klättrar –

över åkerns räfflade mark

känner jordens fukta:

hör dina andetag

det är din kropp –

jag plöjt

Kapitel 1

Hon stod framför det kalla glaset, kände på det med fingertopparna. Det var skönt, svalt mot hennes lena hud. Som smekningar, tysta och omsorgsfulla smekningar mitt på ljusa dagen. Hon såg ut genom fönstret, det vette mot havet. Sylvia älskade denna plats i sitt pittoreska lilla torp, i hennes sovrum på övervåningen. Hon brukade börja dagarna just på det här sättet, med att spegla sig själv och sina tankar i det osammanhängande havet. Vissa dagar kunde vågorna vara höga, ibland upp till tre meter. De kunde forceras som slag mot klipporna på stranden, som piskor mot människokroppar. Andra dagar var det lugnt som harmonin själv, stilla och i väntan på det som hägrade i en framtid. Havet hade alltid talat direkt till henne, så kändes det. Det spelade ingen roll vilket humör hon var på, vilken dag det var som gällde. Alltid kunde havet samtala med henne och förstå hennes känslor och handlande, alltid lyssna på henne och vägleda genom det som kändes vemodigt och svårt. Hon kunde stå i timmar och insupa atmosfären från havet, känna doften av det vilda i vattnet och låta sig omfamnas av brisens lugn. Sylvia trivdes verkligen i sitt torp, ett torp beläget alldeles invid havet på västkusten. Det var ensligt men aldrig ensamt, hennes närmaste granne var fiskaren som bodde två kilometer ifrån henne. Förutom frånvaron av grannar formades hennes omgivning av åkrar och slätter, tunna skogar och tjocka ekar.

Hon hade alltid älskat den här platsen, alltid känt den som hennes hem. Torpet hade hon ärvt efter föräldrarna, de hade båda tagit livet av sig i köket. Trots detta kände hon inte en ängslan över att vara här, inte något obehag för att platsen låtit avsluta bägge hennes föräldrars liv. Visst tänkte hon på det med jämna mellanrum och såg bilden av ett scenario framför sig med föräldrarna hängande från takbjälkarna i rummet, men hon såg också det fina. Framförallt det fina såg hon, det lyckliga som varit innan det hemska. Alla skratt och alla omfamningar och den tillgivenhet som bott i huset innan det onda inträffade. Sylvia var ensam arvinge till torpet, hon hade inga syskon. Hon hade flyttat in så snart det var möjligt. Nu bodde inte hemskheten där längre, inte minnena av ett par som hängt sig i bjälkarna i taket. Här bodde numera Sylvia Andersson: hennes förmåga och framtid.

Sylvia hade vaknat tidigt imorse, hon hade haft svårt att somna om. Fastän hon verkligen försökt och ingivit sig själv tanken om att det bästa vore att få ytterligare några timmars sömn så hade hon snabbt slagit detta ifrån sig. Förnuftet var inte det väsentliga i hennes verkan, det var känslan. Hon hade träffat en man under gårdagen. Hon hade firat en väninna på en av krogarna i staden. Det hade varit en härig kväll, en kväll fylld av löften. Sylvia var social av sig även om hon gärna föredrog ensamheten. Hon tyckte om att träffa nya människor, att samtala om det mest möjliga och att diskutera det som föll sig på. Gårdagskvällen hade varit just en sådan stund, hon hade fullkomligt älskat det. Gästerna var trevliga, öppensinnade och sociala. Hon hade träffat en man vid namn Mikael. Sylvia hade aldrig sett honom tidigare. Inte ens hört talas om honom. Sällskapet var i alla fall stort, det var säkert ett fyrtiotal personer som bunkrat sig samman in den hyrda krogen med inkluderad personal. Festen hade fortsatt inpå småtimmarna. Sylvia hade både bytt blick med Mikael, småpratat med honom och till sist, alldeles innan sällskapet skildes åt och lämnade krogen, älskat med honom. Det var en fin kväll, faktiskt en alldeles fantastisk sådan.

Idag var vågorna lugna, som att de log gentemot tillvaron. Sylvia slöt sina ögon och kände Mikaels omfamningar än en gång, hon hade återupplevat deras möte hela natten. Hon mindes inte hans efternamn, det spelade ingen roll. Hon kände hans smekningar över hennes hud, hans kyssar mot hennes hals. Hon var förälskad, det var inget tal om saken. Hon såg det lena i vågornas oändlighet, det varma och vackra precis som hans kyssar. Läpparna var alldeles mjuka mot hennes hud, som en färsk frukt som skalats från dess hårda skal. Kvar fanns kroppen, köttet och det tjocka blodet. Människan och åtrån, Mikael. Sylvia såg det vackra i vågorna, det alldeles fantastiska. Hon smekte med sina fingertoppar över glasskivan, kände värmen eskalera som i en vilja om att få bryta sig in i hennes rum. Måsarna sjöng, flög som om de vore skådespelare i en dans som saknade något konkret.

Frukosten bestod av en djup tallrik med kall mjölk och färska jordgubbar. Hon hade köpt de mörkröda rubinerna under gårdagen, hade känt ett begär som inte gick att hejda. Hon köpte flera lådor, frös in de flesta och lät två av dem vänta sig i kylskåpet. Hon gjorde i ordning en bricka med jordgubbarna och mjölken samtidigt som hon väntade på att kaffet skulle bli färdigt. Hon lyssnade till ljudet av det sipprande ömsom droppande som maskinen gav ifrån sig, ett välbehag som saknade motstycke. Tillvaron var verkligen fantastisk, idag var den inte grå och likgiltig. Idag var hon inte sorgsen, inte arg och förlikad. Hon såg på brickan hon köpt på second hand, det var i en lada som gjorts om till en bod med gammalt. Hon smekte dess kant som präglades av ett vackert mönster, kanske var det Österlen. Hon tänkte på Mikael, hans kropp och kyssar. Hon kunde inte hejda det, ville för allt i världen inte gå miste om detta. Hon satte den fyllda kaffekoppen på brickan, öppnade ytterdörren och satte sig på verandan. Stentrappan var hård med ändå mjuk mot hennes kropp, kall men samtidigt full av varma leenden. Sylvia registrerade solens bris, det var en alldeles fullkomlig dag. En perfekt sommar fylld av lust och leverne.

Molnen var som kulisser, tänkte hon. Som kulisser i en oändlighet, i en teater som hela tiden bytte rekvisita och innebörd. Molnen, hon hade alltid fascinerats av deras färg och formbarhet, alltid förundrats över deras verkan. Det vackra i deras kroppar, det mytomspunna i deras ansikten. Ibland var det en sfinx från ett forntidens Egypten som hon bejakade, ibland till och med filosoferade i samråd med. Andra gånger var det djur av en mänsklighet som ännu inte formats, inte ens var påtänkt. Hon såg ofta på molnen, mycket hellre än på TV:n. Molnen tilltalade henne precis som vågorna, som havet. Det var något med naturen som alltid förstod henne, som alltid fick henne att känna sig högst levande och verklig.

Sylvia älskade verkligen den här platsen, hennes fantastiska torp. Hon insöp atmosfären under ett totalt lugn, genom en evig harmoni. Hon lät jordgubbarna smeka hennes tunga och gom, tuggade dem sakta för total och mest möjliga njutning. Hon kände den kalla mjölken dras ner i hennes buk, som en bergochdalbana där förväntade skrattade och njöt om vartannat: levde. Det var en alldeles genuin stund, hon hade hela dagen framför sig och hon kände en frid i sin kropp. Det var längesedan hon satt och intog sin frukost såhär. Fastän det fanns en kyla från morgonen i luften så trotsade hon den idag, trotsade den för njutning och välbehag. Det var inte likt henne, Mikael hade gjort någonting med hennes person och tankar. Gårdagen var ledsam, gårdagen var bitter och ohjälpsam fram till det att hon mötte honom. Älskade hon honom? Hon var förälskad, hon kunde fortfarande inte medge annat. Stormande och fullkomligt förälskad. Men att vara förälskad och att älska var inte samma sak, det var hon väl medveten om. Hon åt frukosten i lugnets jargong, hörde ingenting annat än vågornas stillhet och brisens stillsamma viskningar, försiktiga som om de inte vill väcka den grönska som fortfarande sov, de blommor som ännu inte vigt sig åt solens omfamning.

Sömnigheten fanns fortfarande kvar hos henne, det var som att den inte riktigt ville släppa taget trots att känslan ville skjuta den undan. Men hon kunde inte sova, inte nu. Hennes sinne var allt för fullt av tankar och känslor i stunden som var, omöjliga att verka för sömn och vilsna drömmar. Förvisso älskade hon att sova och att känna täckets mjukhet kring hennes existens och verkan, att sova länge kunde inge henne en hoppfullhet som ytterst lite annat kunde mäta sig med. Men hon hade inte tid att sova nu, kunde inte finna ett lugn tillräckligt som förlikade sig med sömnen och ingick en bestämmelse om att hon borde slumra och försvinna i några timmar. Hon tänkte på honom, kunde inte släppa gårdagen. Det var längesedan hon var förälskad, det var som att hon inte ens mindes känslan från hennes tidigare förälskelse. Hade den varit liknande, hade hon känt samma livsglädje då som nu och som att hela världen plötsligt cirkulerade kring ett eko av lätthet? Hon mindes inte, försökte verkligen men förmådde sig inte till att minnas. Men hon tvivlade, uppriktigt sagt tvivlade hon på att en tidigare förälskelse varit ens i närheten med denna, den som hon nu kände gentemot Mikael. Hon sköt tankarna om det förflutna ifrån sig, kände sig inte redo att bearbeta och strukturera tankarna kring känslor som en gång existerat. Han, som betytt så mycket för henne och samtidigt förstört så ohyggligt. Hon ville inte minnas hans namn, ville inte se fragment av en svunnen tid vina förbi hennes tankar. Bara Mikael ville hon se och kännas vid, blott hans person och tanke. Ingen annan, aldrig någon annan. Hon kastade undan känslan som försökte greppa sig fast om hennes mellangärde, minnena från förr. Hon reste sig upp och gick in och sköljde av tallriken och kaffekoppen under rinnande vatten, gick därefter ner mot havet och kändes med fingertopparna i det blanka och eviga. Hon njöt, hon gjorde verkligen det. Älskade stunden som var och kanske till och med mannen som på så kort tid gett henne så mycket.

Dagen var bara början. Det var måndag morgon och hon hade ett helt liv framför sig.

Kapitel 2

Hon borde inte ringa honom, det poängterade han tydligt när de skildes åt. Han skulle ringa henne, inte tvärtom. Sylvia funderade egentligen inte över varför han var så bestämd i det hänseendet men någonstans inom sig så visste hon att han var gift eller i alla fall i ett förhållande med någon annan. Just det bekymrade henne inte, inte så som det egentligen borde. Hon kammade förnuftet ur håret, drog med sina spretiga fingrar igenom sitt ljusa svall. Att han var upptagen tillhörde en annan tid och andra beslut, inte nuet och känslan som just nu infann sig hos henne. Hon var förälskad i honom och detta innebar att hon kunde blunda åt alla tänkbara hinder som kunde komma i deras väg för en framtid. Allt skulle ordna sig, om inte på en gång så bara de gav sig till tåls, det var hon säker på.

Sylvias hår hade blivit varmt av solen. Hon hade legat i en av solstolarna och nästan slumrat till efter frukosten. Hon funderade fram och tillbaka på om hon borde ringa honom. Om hon borde trotsa hans så skarpa indicier om att vänta in honom och inte tvärt om. Men hon kunde inte riktigt bestämma sig, ville så gärna ringa men visste samtidigt att hon i så fall skulle gå emot hans önskan. Det senare önskade hon inte, även om hon så gärna skulle vilja höra hans röst intill hennes öra. Hon saknade honom, fastän det knappt var tolv timmar sedan de skildes åt så saknade hon hans kropp och närhet. Det var något särskilt med Mikael. Han hade sett henne, bekräftat henne och velat vara med henne. Hon hade älskat varje sekund, hade njutit till obeskrivlighet av deras möte. Ändå visste hon så lite om honom. Ändå hade de bara träffats en gång. Ändå var första gången hon överhuvudtaget känt till hans existens bara timmar i det förflutna, det var inte ens ett dygn sedan. Men inte heller detta bekymrade henne, inte det allra minsta. Sylvia hade fångats av Mikaels dragningskraft och hans person, det var en kombination av detta som fått henne på fall, och hon älskade den känsla han gett henne. Det var som att hela världen plötsligt dansade omkring på små tunna moln, färgade i ljusa nyanser som från sjuttiotalet och verkligen njöt och älskade allt det som hägrade i en omgivning. Sylvia log, hon smekte med handen över sitt ena lår och kände dess värme. Solen var verkligen stark idag, ihärdig och frisk. Det fanns ingenting att klaga på i hennes värld, allt det missunnsamma och tristessen som annars hägrade var som bortblåst. Kvar fanns bara det fina och det vackra, känslan som hon just nu levde med. Allt annat var trivialitet och onödighet, sådant som hon nu inte mäktade ägna ens en tanke åt.

Hon borde verkligen inte ringa. Trots den självklara vetskapen om att hon inte borde så kunde hon inte släppa tanken. Det var som att den fäst sig i hennes kropp som masken i äpplet, som hela tiden fanns där och grodde, åt en bit åt gången och vägrade att ge sig av. Det vore fel att trotsa hans önskan. Hade han hustru och familj så skulle ett samtal från en annan kvinna kunna äventyra någonting till det fullkomliga. Sylvia skulle kunna vara orsaken till vånda och olycka just i denna dag, någonting som hon absolut inte ville. Hon tyckte allt för mycket om Mikael, allt för mycket för att vilja skada honom och hans eventuella familj. I alla fall för just nu, sade en röst i hennes bakhuvud. I alla fall för just nu.

Istället för att låta sig ätas upp av viljan om att ringa honom bestämde sig Sylvia för att återigen gå till havet, nu för att simma en stund. Hon älskade att simma och att omge sig av havets blöta, det var som att alla hennes tankar alltid hamnade i ro när hon anslöt sig till det. Så gjorde hon ofta när hon kände att det var mycket för hjärnan, kval eller val att genomgå, då gick hon till havet och simmade en stund och tänkte inte på annat än det härliga