Döden i Thunder Bay

By Douglas Skelton

När reportern Rebecca Connolly får höra talas om Roddie Drummonds återkomst till ön Stoirm anar hon en story. Femton år tidigare misstänktes Roddie ha mördat sin älskade, Mhairi. Bevisen räckte inte för fällande dom, och Roddie försvann. Bara hans syster visste vart. När hans mamma nu ska begravas är han tillbaka – med en explosion av hat, bitterhet och våld som följd.

Rebecca trotsar redaktionschefens önskemål och slår sig samman med fotografen Chazz Wymark för att gräva i hemligheterna kring Mhairis död och hennes mystiska sista ord om Thunder Bay, den avskilda plats på öns västkust där de dödas själar, enligt lokal sägen, sätter segel mot livet på andra sidan. När ett nytt mord äger rum och det svåra vädret som ger ön dess namn slår till, får Rebecca chansen att avslöja sanningen om vad som egentligen hände den där kvällen för ett och ett halvt decennium sedan.

“Döden i Thunder Bay” är första boken om Rebecca Connolly. Den nominerades till McIlvanny-priset för bästa skotska deckare.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 29, 2023
• ISBN: 9789180006774

Book preview

Döden i Thunder Bay

Douglas Skelton

Översättning av Susanne Andersson

Copyright © Douglas Skelton 2019 & Word Audio Publishing Intl. AB, 2023

Originalets titel: Thunder Bay

Översättning: Susanne Andersson

Omslag: Anders Timrén

ISBN: 978-91-8000-677-4

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Vi är bundna till havet. Och när vi återvänder till havet … återvänder vi dit vi kom ifrån.

John F. Kennedy

Prolog

Hon kände sanden under fötterna och en varm bris mot ansiktet, men hörde samtidigt en betydligt kraftigare vind tjuta runt omkring henne.

När hon öppnade ögonen såg hon havet, så blått och lugnare än hon hade sett det tidigare. Bränningarna slog inte upp mot klipporna, utan smekte dem snarare som en kyss. Till och med havsfåglarna verkade mindre rovgiriga. De dök inte efter föda utan svävade uppe i den klarblå himlen likt en mobil för barn, som om det vore en fruktansvärd synd att klyva den släta vattenytan.

Hon slöt ögonen igen och sög ner luften i lungorna. Den var söt, utan någon stickande sälta eller tillstymmelse till den unkna stanken från rutten tång som annars kunde vara så genomträngande.

Hon var lycklig här. Hon var alltid lycklig här. När de var barn brukade de gå hemifrån tidigt på morgonen, alla fem, och traska över hela ön för att komma till havsviken. Det tog dem åtskilliga timmar, men i slutänden kom de alltid fram. Och hur trötta de än var sprang de alltid den sista biten ner från klipporna, ivriga att komma först ner till den mjuka sanden, medan vinden rufsade om deras hår och förde med sig deras skratt så att det stämde in i ekot från klipporna. Oftast var det hon som vann kapplöpningen längs stigen eftersom hon var snabbast. Pojkarna hade fullt upp med att försöka överglänsa varandra för att märka hur stort hennes försprång var.

Därefter slukade de matsäcken som deras föräldrar hade packat åt dem, eller i Henrys fall en hushållerska, och plaskade sedan i vattenbrynet och lekte bland klipporna runt havsviken. De letade efter havsdjur och kasserade snäckskal och försökte få någon av de andra att simma ut till grottorna, men det var det aldrig någon som vågade. De var barn och även om de kände sig odödliga visste de att det var alldeles för farligt.

Men de var inte odödliga. Det visste hon nu. Det visste de alla nu.

Röster.

Hon hörde röster.

På avstånd. Osammanhängande. De virvlade runt henne i den kraftiga vinden som hon inte kunde känna.

Folk på ön sa att det fanns väsen som levde i vindarna, primitiva skapelser som andades och suckade över land och stränder och havsvikar. Fast det där trodde hon inte på. Det var bara en gammal skröna, precis som häxorna i berget och varelserna i vattnet och de förstenade systrarna som höll vakt längs kusten.

Men ändå …

Rösterna i vinden var överallt runt henne, ropade på henne.

Mhairi.

Hennes namn. Hon hörde sitt namn, otydligt och långt bort, men hon hörde det. Hon såg sig omkring på stranden, men hon var ensam. Hennes fotspår var de enda i sanden. Hon mindes inte att hon hade gått längs stigen. Hon mindes inte att hon hade kört hit. Hon mindes inte …

Mhairi.

Högre nu, och tydligare. En kvinnoröst. Hon lät blicken glida över klippavsatsen, men såg ingen skepnad avteckna sig mot himlen som var så blå, så oerhört blå och fridfull. Hon såg ut över havet – kanske en båt? – men ingenting guppade på den silkeslena ytan.

Vattnet såg så inbjudande ut och för första gången fick hon en känsla av att hon skulle kunna simma ut förbi de taggiga klipporna, ut till havs, långt ut till havs, där allt var lugnt och det inte fanns någon smärta. Och att hon hade ont, det märkte hon nu. Det var en dov och molande värk. Hon hade inte lagt märke till den förrän hon hörde rösten, men nu spred sig smärtan från hjässan till ansiktet och vidare genom kroppen. Och det var något annat också, något varmt som sipprade genom håret och rann över pannan. Hon torkade bort det med handen och såg fingrarna färgas röda. Hon blödde. Hon hade skadat huvudet och det blödde. Hur hade det gått till?

Hon försökte stänga ute rösten och lade sig på knä vid strandkanten för att fylla sina kupade händer med vatten. Det kändes så svalt, så tröstande. Hon baddade ansiktet med det och sköljde bort blodet från fingrarna. Vågorna forsade runt henne, men det gjorde ingenting. De lindrade lite av värken och gjorde henne lugnare.

Men rösten fortsatte att ropa på henne. Högre nu.

Och det fanns andra röster också, män som talade fast inte med henne. Det var bara kvinnan som pratade med henne. Som upprepade hennes namn, om och om och om igen …

Mhairi.

Mhairi.

Mhairi, hör du mig?

Vågorna blev kraftigare runt henne och vattenståndet steg snabbt, men hon blev inte rädd. Havet var hennes vän, det gjorde henne lugn, nu skulle hon bli ett med det och det skulle få smärtan att försvinna. Vattnet skulle läka alla sår. Det var svalt och hon lät sig dras ner under ytan, men det var djupare än hon hade trott. Snart omslöt det henne helt och hon låg där och flöt i det behagliga dunklet, medan hon såg upp mot solljuset som glittrade på ytan innan det splittrades och trevade efter henne. Hon ville inte att ljuset skulle röra vid henne för här var hon lycklig, hon var trygg och hon var fri. Men fortfarande kunde hon höra rösten locka på henne och hon visste att om bara en av de där ljusstrålarna rörde vid henne skulle hon sugas tillbaka upp igen. Hon försökte skjuta ifrån i det böljande vattnet, men kunde inte röra sig. Hon kunde bara sväva där på samma plats, men hennes kropp kändes ändå inte avspänd. Ena armen var vriden från kroppen i en märklig vinkel, medan den andra vilade över hennes mage. Hon såg sina fingrar darra. De var fortfarande kladdiga av blod – hade hon inte tvättat bort det? – och ena benet låg inklämt under kroppen. Hon kunde känna att det satt fast. Hon befann sig under vattnet, hon trivdes här, så varför fördes hon inte med av det? Varför kunde hon inte röra sig?

Ljuset sträckte sig ner mot henne och rörde vid henne som händer. Inte hårdhänt som tidigare, utan mjukt. Varsamt. Tröstande.

Och hon hörde rösten säga hennes namn igen samtidigt som hennes förvridna kropp långsamt drogs upp till ytan ännu en gång, tillbaka till ljuset som nu var starkare, men det var inte solsken, inte varmt och skönt och fyllt av sommarens skratt. Hon ville stanna där nere, hon ville få frid, men kunde inte kämpa emot. Hon måste återvända. Hon visste att hon måste återvända, om så bara för en kort stund.

Vinden ylade och tjöt när hon klöv vattenytan, men där hon låg var det inte längre varmt och skönt och mjukt, det var hårt och kallt. Hon såg suddigt. Hon visste inte var hon var, bara att hon inte befann sig i havet. Allt var oskarpt och ljuset så starkt att det sved i ögonen och hon kunde inte se klart. Och hon hade ont, riktigt ont, fruktansvärt ont, en smärta som brände i hela kroppen. Hon ville skrika för att driva ut lidandet med ljud, men hon kunde inte. Hon kunde inte ens röra sig.

Stanna hos oss, Mhairi.

Kvinnan var fortfarande långt bort, men hon hörde henne ändå tydligt och rösten sträckte sig efter henne genom det bländande vita. Men sedan sänktes rösten igen och blandades med de andras. Bara vissa ord steg till ytan, ord som hon inte förstod.

Impressionsfraktur.

Zygomaticus.

Sinus frontalis.

Hon försökte tala, men det kom inga ord. Hon visste att de pratade om henne. Hon visste att det hade hänt något hemskt och hon längtade tillbaka till havsviken där hon var trygg och smärtan kunde sköljas bort. Men hon kunde inte återvända dit, inte än. Något dök upp i huvudet, ett namn, och hon måste få veta. Hon tvingade sig att fokusera på namnet, på att säga namnet. Och det var en ny smärta, kort och intensiv, som hjälpte henne.

Sonya.

Ett ansikte dök upp i ljuset. Det var ett vänligt ansikte. Ett ömsint ansikte.

Hon mår bra, sa ansiktet. Din lilla flicka mår bra.

Lättnaden som sköljde genom henne verkade ta udden av smärtan.

Jag har gett dig smärtstillande, sa rösten. Du måste stanna hos mig nu, Mhairi.

Fråga henne vem som gjorde det. En annan röst. En man. Brysk. Hon hade hört rösten förut, men kunde inte placera den. Hon kunde inte se honom. Han var bara en skugga bakom kvinnan som hjälpte henne, suddig och diffus trots taklampans skarpa ljussken. För vasst. För obarmhärtigt. Hon uppfattade en kort glimt av irritation i kvinnans ansikte.

Det bryr jag mig inte om, Jim.

Det är viktigt.

Kvinnan vred på huvudet. Mhairi kunde se att hennes bruna hår var mycket kortklippt. Jim, inte nu.

Mhairi kunde inte se honom, inte tydligt, men hon kände igen hans tjocka mörka uniform. Polisinspektör Rankin. Alla på ön kände honom. Hon kunde inte urskilja hans ansikte, men visste att det var rödbrusigt och att munvattnet inte kunde dölja whiskylukten i andedräkten. Han rökte för mycket och han drack för mycket, brukade hennes mamma säga. Han skulle inte leva tills han blev sextio, sa hon.

Det skulle inte Mhairi heller. Det visste hon nu.

Vad de än hade gett henne förde det henne ännu lite längre in i denna världen. Vinden som hon hade hört nere vid havet, men inte kunnat känna, piskade mot stugans väggar. Hon såg ett blått ljussken reflekteras i fönstren, hörde vedträna väsa och spraka i eldstaden, även om hon inte kunde känna värmen. Tanken väckte något i henne. Vedträna …

Då mindes hon.

Polismannen lutade sig över henne. Berätta vem som gjorde det, min tös. Vem gjorde så här mot dig?

Hon försökte vrida på huvudet, men smärtan skrek åt henne. Bara att röra på ögonen gjorde fruktansvärt ont. Vad det än var som de hade gett henne var det inte tillräckligt. Men hon måste se om han var där, hon måste berätta det för dem.

Och sedan fick hon syn på Roddie.

Han stod lite bakom polisinspektör Rankin, med en annan polisman bredvid sig. Hon hade sett Roddie stå så där förut, inklämd mellan två poliser, en gång när de var barn och hade gripits för snatteri. Det var förstås inte han som hade gjort det, det var Henry. Det var alltid Henrys fel att de råkade illa ut, men själv slapp han undan varenda gång.

Nej, hon hade fel. Han hade inte sett ut så här den gången. Då hade han inte haft blod på sina kläder eller händer. Hon visste att det var hennes blod. Hennes blod.

Hon såg rakt på honom, såg rädslan i hans ögon när hon försökte tala, när hon försökte berätta för dem, men det var för ansträngande. Hon kände hur hon började glida bort, kunde höra vågorna klucka och havsfåglarnas skrik när de uppmanade henne att komma tillbaka. Och hon längtade efter att komma tillbaka. Det fanns alltför mycket smärta och hjärtesorg i den här världen, alltför många besvikelser. Hon längtade efter att vattnet skulle omsluta henne igen, smeka henne och skölja bort allt. Hon kunde berätta det för dem senare … berätta det för dem senare … Nu ville hon bara njuta av solskenet, långt från den tjutande vinden och den bedövande smärtan och den förlamande rädslan.

Men hon hörde ändå polismannens röst när han återigen frågade vem som hade gjort det och kvinnans röst när hon sade till honom att vara tyst. Mhairi visste att hon måste berätta något om den kvällen, för han hade rätt att veta, det var viktigt att han visste, men det var så behagligt där i havsbukten. Det var där hon hörde hemma, där den lätta brisen förde med sig ett löfte om ro och stillhet. Där minnena levde och skrattade som gamla vänner.

Hon lyckades få fram två ord innan hon på nytt kände sanden mellan tårna och välkomnades av havet, som mjukt slog in mot stranden, fram och tillbaka.

Fram och tillbaka.

Fram och tillbaka.

Fram …

… tillbaka.

1

Nutid

Rynkorna i kvinnans ansikte blev djupare när hon brottades med sina känslor. Hakan skälvde och det ryckte i ena kinden. Ögonen fylldes av tårar, men trots det slutade hon inte att servera te. Den välanvända tesilen placerades försiktigt på den blåblommiga porslinskoppens kant. Den matchande tekannan doldes under en stickad tehuva och bara det svängda handtaget och pipen syntes. Teet hade den perfekta gyllenbruna nyansen och rann stadigt ner i koppen, trots att de elektriska impulserna som vibrerade i kvinnans ansiktsmuskler fortplantade sig till hennes arm och fick tekannan att darra.

För Rebecca Connolly, som oftast slängde en tepåse i en fläckig temugg, var det en gammaldags procedur, nästan löjlig, men hon kunde förstå varför ritualen var så viktig för Maeve Gallagher.

Socker? Frågan ställdes utan någon ögonkontakt. Maeve fortsatte att stirra stint på brickan framför sig, som om hon absolut inte fick släppa sakerna på den med blicken.

Nej tack, svarade Rebecca tyst.

Mjölk?

En liten skvätt bara.

Den lite stela konversationen var, precis som den omständliga teritualen, nödvändig. Den andra kvinnan behövde tid. Hon var tvungen att koncentrera sig på småsakerna, de vardagliga bestyren, som att laga till och servera en kopp te. Det var enda sättet för henne att bevara lugnet och hålla sorgen i schack.

Melodiösa skratt från ett gäng ungdomar svävade in från gatan. Det var en varm höstdag och de njöt av den till fullo. Rebecca såg att Maeve tittade upp och kastade en blick genom fönstret i sitt prydliga övermöblerade vardagsrum, just som ungdomarna passerade utanför huset. Det fanns ingen trädgård som kunde skärma av lite, utan fönstret vette rakt mot gatan och floden på andra sidan. Kvinnans lilla rörelse var inte irriterad, snarare vemodig, som om skratten inte var det skratt som hon allra helst ville höra.

Berätta om Edie, uppmanade Rebecca. Hennes röst var fortfarande vänlig, men hon måste få Maeve att börja prata. Det var därför hon var här.

Maeve sa ingenting när hon räckte över den bräckliga tekoppen på ett tefat. Hon förblev tyst när hon höll fram ett överfullt fat med chokladkakor, men Rebecca tackade nej genom att skaka på huvudet. Maeve ställde försiktigt ner fatet på brickan som balanserade på en bred fotpall. Alltför försiktigt, som om hon ville skjuta upp det oundvikliga. Rebecca gav henne all den tid hon behövde, smuttade på teet och väntade. Maeve hade trots allt gått med på att prata med henne. Hon hade något att berätta och nu när Rebecca hade gett henne en försiktig knuff i rätt riktning måste hon också få tid att säga det.

Rebecca såg sig diskret omkring i rummet. Fyra stora fåtöljer och en lång soffa stod runt ett rektangulärt soffbord. På hyllan under soffbordet låg flera tidskrifter samt ett par pussel. I hörnet bredvid det breda fönstret stod en stor platt-teve på en svart tevebänk och genom de rökfärgade glasdörrarna kunde hon skymta en satellitbox, en dvd-spelare samt ett par dvd-filmer. Gaskaminen i den kaklade eldstaden var släckt, men tack vare elementet under fönstret var det ändå varmt i rummet. Kaminen användes antagligen bara på vintrarna, som kan vara stränga i Inverness. På spiselkransen stod en kopia av ett franskt reseur, men visarna var stilla, som om tiden hade upphört klockan tolv minuter över tre. Det kändes inte som om någon bodde i rummet, fast det var det å andra sidan heller ingen som gjorde. Här satt man bara ibland, på väg till eller från något annat.

Rebeccas blick föll på den tunga skänken som upptog en stor del av väggen bredvid dörren. Möbeln verkade gammal, kanske köpt second hand. Den var polerad, men hon noterade ändå repor och jack i de mörka trädörrarna, kanske för att folk inte hade varit så noga med sitt bagage. Det var egentligen inte skänken som drog till sig Rebeccas uppmärksamhet, utan fotot som stod på den. Ett foto i silverram på en tonårsflicka med långt och svallande mörkt hår som nådde henne till axlarna. En söt flicka med en svartvit kattunge i famnen. Hon log. Hennes ögon glittrade glatt. Edie Gallagher.

Rebecca undrade var kattungen var nu. Den hade förstås blivit äldre, men inte så mycket. Rebecca gissade att fotot var ett år gammalt. Katten befann sig antagligen i något av husets bakre rum, där familjen bodde. Hit, till den kommersiella delen av byggnaden, fick den inte komma, trots att det var flera månader sedan en gäst hade bott på Pensionat Belle View.

Rebecca såg på Maeve igen. Hon satt rak i ryggen i fåtöljen, med båda händerna om kopp och fat i knäet. Hennes blick var riktad mot fönstret med huvudet lite på sned, som om hon lyssnade på rösterna och skratten från ungdomarna när de tonade bort. Ögonen var fortfarande blanka, som om hon längtade efter att höra det enda skratt som hon aldrig skulle få höra igen. På andra sidan gatan kunde Rebecca se den blå himlen spegla sig i River Ness. En bit därifrån strävade kyrkspirorna mot himlen, men Rebecca visste att Maeve inte var medveten om dem. En liten suck, en lätt rysning och sedan – äntligen – föll en enda tår.

Hon var min lilla tös, sa hon och de enkla orden och den enda tåren var nära att krossa Rebeccas hjärta. Hon blinkade lite och påminde sig om att hon måste koncentrera sig på arbetet. I bakhuvudet hörde hon sin pappas röst när han, fortfarande med öarnas mjuka dialekt, pratade om polisarbetet. Han brukade understryka att samma regler gällde för journalistiken.

En bra polis behöver inga känslor, men en utmärkt polis vet hur man använder dem. Utan känslor kan vi inte känna empati. Om vi inte kan känna empati kan vi inte förstå. Och om vi inte kan förstå, varför i helvete har vi det här jobbet?

Maeve satt helt stilla när hon talade igen. Hon brukade svepa in genom ytterdörren som en virvelvind, alltid full av energi, alltid full av …

Hon avbröt sig och ansiktet skälvde igen. Rebecca visste vad hon hade tänkt säga.

Alltid full av liv.

Maeve svalde ordet och fortsatte. Varje gång bad jag henne stänga dörren efter sig, men det gjorde hon aldrig. Vad det än var för väder lät hon den alltid stå på vid gavel och sedan rusade hon uppför trappan för att ta av sig skoluniformen och hoppa i jeans och t-shirt eller vad det nu var. När jag hör dörren öppnas tror jag än i dag att det kan vara hon. Hon stirrade ut på den soliga gatan med tårfyllda ögon. Men det är det förstås aldrig. Det är aldrig hon. Kommer aldrig vara hon.

Rebecca ställde kopp och fat på brickan. Anteckningsblocket låg inklämt mellan hennes lår och den rymliga fåtöljens armstöd. Hon hade gärna antecknat Maeves ord, men vågade inte riskera att avbryta den andra kvinnans tankegång.

Hennes redaktör hade skickat ut henne på ett uppdrag som ingen annan hade lyckats med. Få Maeve att snacka. Fixa några bra citat, något som ingen av de andra tidningarna har.

Han hade valt Rebecca, för det var något hon var bra på. Att få folk att prata och lita på henne. Det var en förmåga som hon hade ärvt efter sin pappa. Det var i alla fall vad hennes mamma påstod.

Han var så bra på att få folk att öppna sig. Det var en gåva.

Denna gåva hade Rebecca haft stor nytta av under sina tre år som journalist. Folk tyckte om henne. De ville gärna prata med henne, berätta saker för henne. Folk som Maeve, som inte hade pratat med en enda journalist sedan sin dotter Edies död.

Jag undrar om han tänker på henne? sa Maeve sedan. Den där mannen …

Greg Pullman. En aktiemäklare från London som hade varit full och hög på kokain när han körde på Edie med sin hyrbil. Som hade lämnat henne dödligt skadad på gatan och bara dundrat iväg i sin penisförlängare. Och som i dag skulle få sin dom.

Jag undrar om han tänker på livet som han tog, fortsatte Maeve med låg röst, knappt mer än en viskning. Jag undrar om han bryr sig över huvud taget. Så lyfte hon blicken och såg på Rebecca. Vad tror du att han får?

Ett fängelsestraff, tror jag. Han kommer att få sitta inne.

En kort och nöjd nick. Bra. Det skulle vara fruktansvärt om han gick fri bara för att han har pengar.

Pullman hade bott i sin stuga på Black Isle hela veckan och åkt till Inverness för att träffa kompisar och festa under helgen. Han hade kommit fram till att han klarade att köra hem. Han mindes över huvud taget inte att han hade kört på tonåringen eller det påstod han i alla fall.

Det kommer inte påverka domaren, försäkrade Rebecca. Han kommer att få skaka galler, Maeve. Det är jag övertygad om.

Ännu en nickning och sedan gled Maeves blick tillbaka mot fönstret och solskenet och floden som flöt på andra sidan gatan, som om hon sökte efter slottet i rött tegel, där rätten just nu överlade.

Ralph är där i dag. Han sa att han ville se det med egna ögon. Se mannens ansikte när han får höra att han döms till fängelse. Hennes blick återvände till Rebecca. Är du säker på att han kommer att få sitta inne?

Rebecca nickade.

Maeve såg plötsligt äcklad ut. Vad kan han få? Några år? Indraget körkort? Då är han snart ute igen och kan gå vidare med sitt liv. Han kan jobba och gå ut och roa sig, bilda familj. Dricka, ta droger och säkert också köra bil, inte sant?

Rebecca svarade inte. Hon kunde inte, för hon visste att allt som Maeve sa var möjligt. Under inga omständigheter kunde hon säga det högt. Hon anade vart det här skulle leda och ville för allt i världen inte avbryta ordflödet.

Men det kan inte min Edie, fortsatte Maeve. Hon kan inte gå vidare med sitt liv, för han tog det ifrån henne. Hon kommer aldrig kunna arbeta. Hon kommer aldrig bilda familj eller bli gammal. Allt det tog han ifrån henne. Allt det tog han ifrån mig och Ralph. Han tog ifrån oss allt.

Maeve hade inte rört sitt te och nu ställde hon koppen på brickan, reste sig tvärt och gick fram till fönstret. Det var som om hon bara måste röra på sig, driven av ilskan som växte inom henne. Såvitt Rebecca visste hade Maeve inte pratat med någon om sin sorg. Hon hade svalt den, hållit den inom sig. Rebecca mindes ett foto som tagits av henne utanför domstolsbyggnaden dagen då Pullman hade förklarats skyldig. Hennes muskler hade varit spända, munnen ett smalt streck och hon hade hållit huvudet så högt att Rebecca kunde se senorna på hennes hals stå ut som rep. Hon måste ha gråtit den gången, men i smyg. Nu hade en enda tår brutit igenom fördämningen och den var på väg att brista. Maeve lutade sig mot fönsterbrädan med huvudet en smula böjt och Rebecca såg hennes axlar skaka.

Maeve …

Rebecca var halvvägs uppe ur soffan, men den andra kvinnan höll avvärjande upp handen och skakade på huvudet. Hon ville inte ha Rebeccas medlidande. Det här var något som hon måste få ur sig. Rebecca satte sig igen. Det kändes som om hon borde trösta, men samtidigt var hon tacksam för att hon inte behövde göra det.

Hennes mobiltelefon, som låg bredvid anteckningsblocket, vibrerade mot låret, men hon låtsades inte om den. Den som ringde fick vänta. Det enda som betydde något var att hålla samtalet i gång.

Jag hoppas att han dör i fängelset, sa Maeve. Rösten var stark och drunknade inte i tårarna som nu flödade fritt. Jag hoppas att någon av de andra internerna dödar honom. Jag hoppas att han får känna bara en bråkdel av smärtan som Edie kände när hon låg där i rännstenen. Jag hoppas att någon förstör hans liv, som han har förstört livet för mig och hennes pappa.

Rebecca lutade sig tillbaka. Nu hade hon fått sitt citat. Veckans kioskvältare. Hon hade det som ingen annan tidning hade.

Som journalist var hon överlycklig.

Som människa var hon bedrövad.

Hon lyckades övertala Maeve att låta sig fotograferas och tog en bild med mobilen. Neddragningar på tidningen. Det fanns ingen anledning att anlita fotografer. I bästa fall kunde man få hjälp av en frilansare, men ingen hade varit tillgänglig just i dag. Rebecca var för ung för att ha upplevt den gamla goda tiden – även om den inte var så gammal, det var bara ett par år sedan – men hon hade hört veteranerna berätta om hur det hade varit. På den tiden skulle hon haft med sig en fotograf eller åtminstone sett till att en hade bokats in för ett senare besök. Men branschen hade förändrats, vidareutvecklats och effektiviserats, allt för att öka vinsten. Hon var inte så dum att hon trodde att effektiv betydde förbättrad.

Fotot på Maeve var typiskt för en skvallerblaska: hon höll det inramade fotot på sin dotter i sina händer och såg förkrossad ut. Det var sentimentalt och det var primitivt. En professionell fotograf hade varit kreativare, men Rebecca var bara en vanlig murvel. Hon väntade ytterligare en kvart innan hon ursäktade sig. Hon anade att Maeve skämdes för sitt behärskade vredesutbrott, över att ha vädrat sina känslor halvoffentligt, och tyckte att det var skönt när hon gick.

Rebecca blev också lättad när hon kom ut i oktobersolen efter den avslutade intervjun. På väg mot bilen slängde hon en snabb blick över axeln mot pensionatet. Maeve stod i fönstret, fortfarande med det inramade fotot på sin dotter tryckt mot bröstet. Rebecca vinkade hastigt till henne, men hälsningen besvarades inte. Maeve Gallagher såg så ensam ut och Rebecca tvivlade på att hon ens hade sett henne. Hon var förlorad i sorg och ilska och minnen av en ung flicka som mist sitt liv.

Rebecca vände sig om igen och drog upp mobilen ur fickan. Det missade samtalet var från Chaz Wymark. Han var fotograf, i och för sig mycket ung men hon var säker på att han skulle ha fått en betydligt bättre bild på Maeve. Rebecca var framme vid sin bil när hon satte sig på den låga muren som skilde vägbanan från flodbanken och ringde upp honom. Medan signalerna gick fram vände hon ansiktet mot solen. Njut så länge det varar, tänkte hon. Snart är vintern här.

Rebecca. Chaz verkade glad över att hon hade ringt upp honom. Han lät alltid glad när hon hörde av sig. De hade aldrig träffats öga mot öga, men pratade ofta i telefon med varandra.

Hur är läget, Chaz?

Åh, här borta händer det stora grejer, det kan jag lova dig.

Här borta. Chaz befann sig på Stoirm, en ö utanför västkusten där han bodde. Han försåg tidningen med lokalnyheter och fotografier mot ett arvode som var så litet att den fick en minimilön att verka extravagant. Stormön kallades ön. Hennes pappa var född där, men det enda han hade säga om det var att det var ett passande namn. Men stora grejer? På Stoirm? Det hade hon svårt att tro.

Vad är det som händer, Chaz?

Då berättade han det. Medan hon lyssnade började hon förstå att han var något på spåren. Men den här gången hände också något nytt, för hennes puls ökade och hon kände en kittling i maggropen när nerverna spändes och kroppen gjorde sig redo.

För den här gången handlade det om Stoirm.

2

Det var första gången sedan de gifte sig som han hade varit borta så länge från sin fru. Kullen där han stod hade varit Marys favoritplats på ön. Härifrån kan man se hela världen, brukade hon säga. Hennes värld i alla fall. Nedanför honom låg Portnaseil. Det enda ljudet som hördes var mullret från morgonfärjan när den gjorde sig redo att korsa sundet, som den här vackra höstdagen hade en uppfriskande djupblå färg. Portnaseil var det största samhället på Stoirm, med husen samlade i en beskyddande ring runt hamnen, medan andra byar låg på rad längs östkusten. På öns västra sida fanns inte mycket att tala om, för där ven stormarna ofta in över kust och klippor. Fast inte i dag. Han lyfte blicken mot fastlandets mörka kontur på andra sidan vattnet, där solljuset reflekterades från de vita byarna. Bakom honom låg ön, med hus och torp utströdda över betesmarkerna och hedarna. I väst övergick landskapet i böljande kullar som strävade mot himlen på båda sidor om öns berg, Beinn nan sìthichean. Där bor älvorna, brukade Mary säga till deras barn. På dagarna kan vi åka dit, men inte när det är mörkt. För då kommer de fram och alla som befinner sig på berget efter mörkrets inbrott tillhör dem för alltid.

En bris viskade genom det höga gräset runt honom. Andarna sjunger för oss från andra sidan, brukade Mary säga. Han lyssnade noga, men kunde inte höra hennes röst bland dem. Han längtade efter att få höra den igen, bara en enda gång till. Kanske skulle han få göra det en dag.

Två dagar.

Så