Oceans äventyr

By Mona Holmberg

Ocean lämnar ödemarken och tar sikte på staden och tyrannen som styr landet. Hur ska hon lyckas uppfylla mormors sista önskan?
Tare träffar hon ganska omgående. Är han en allierad eller är han en fiende?

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 3, 2022
• ISBN: 9789180078634

Mona Holmberg

Mona Holmberg är född 1969 och bor i norra Sverige.

Book preview

Oceans äventyr

Prolog

Kapitel ett

Kapitel två

Kapitel tre

Kapitel fyra

Kapitel fem

Kapitel sex

Kapitel sju

Kapitel åtta

Kapitel nio

Kapitel tio

Kapitel elva

Epilog

Impressum

Prolog

En korp flaxade för att gå ner lägre mot en stuga. Solstrålar letade sig fram genom trädens kvistar och grenar och fick korpens svarta fjäderdräkt att skifta i blått. Den vred huvudet mot fönstret på stugan och även om det var omöjligt verkade det som den flinade innan den fortsatte sin färd.

Sirena pressade ihop läpparna och tog sig för hjärtat. Hon slöt ögonen för en sekund innan hon vände sig om med ett påklistrat leende.

– Det är dags, sa hon och satte sig vid bordet.

Stolen vinglade och knakade till innan den beslutade sig för att inte rasa ihop den här gången heller.

Ocean tittade upp från blåbären på den kantstötta tallriken. Vad var det som var dags? Utan att tänka torkade hon av sig på byxorna innan hon förvred ansiktet i en ful grimas. Tvätta var lika lite hennes favoritgöromål som att rensa bär. Plocka dem kunde vara skojigt om det fanns i stor mängd, äta dem var gott, men att rensa dem kunde ingen tycka var roligt. Dessutom anmärkte Sirena alltid på att det fanns skräp kvar efter att Ocean rensat bären. Vad gjorde enstaka skräp för något?

Sirena knäppte med fingrarna.

Ocean flämtade högt. Bären rensade sig själva och det som skulle ha tagit henne en timme tog nu endast sekunder. Blåbären flög till bunken med de rensade bären, medan allt skräp blev kvar på tallriken.

– Mormo…

Ocean mötte Sirenas blängande blick innan hon fortsatte.

– Sirena, det är du som säger att det är fusk att använda magi och att jag måste lära mig saker från grunden.

– Det stämmer, sa Sirena och förde en slinga av det axellånga grånande håret bakom örat. Hur ska du annars veta hur de fungerar?

Ocean suckade. Hon skulle aldrig vinna en diskussion med Sirena och ju fortare hon insåg det desto bättre.

– Vad är det som är dags?

– Jag har tänkt på det sedan vi träffade vandraren.

Sirena rättade till duken och tittade ut genom fönstret.

Ocean rynkade pannan. Det måste åtminstone ha gått tre månader sedan vandraren knackat på i deras stuga. Vem som blivit mest förvånad över att träffa andra människor hade varit svårt att avgöra. Vandraren kunde inte ha räknat med att hitta människor i ödemarken som Helflu var. Varken hon eller Sirena hade träffat annat folk på flera år. Vad hade Sirena tänkt på sedan dess? Det var underligt att hon inte sagt något förrän nu.

– Jag är gammal och min tid nalkas.

– Nej, sa Ocean och fångade Sirenas blick.

Sirena log ett äkta leende denna gång.

– Jag vet att du tror att jag kommer att leva för alltid, men min tid håller på att ta slut och jag har en sista önskan.  

Kapitel ett

Ocean lyfte foten, men satte ner den på samma plats. Ett fält med gulnande gräs sträckte sig i oändlighet i nordlig riktning. Gräset vajades fram och tillbaka av den lätta vinden som inte känts av i skogen.

Hon drog efter andan, hostade och kliade sig i näsan. Doften av gräs och blommor var inte obekant, men mer koncentrerad. Allt var i större omfattning än hemmavid. Tänk om Sirena fått se detta.

Ett staket gick från väster till öster och lämnade endast en minimal öppning som var gränsövergången till provinsen Tzaar. Precis som Sirena sagt vaktades gränsövergången av högvakter.

De två högvakternas heltäckande kroppspansar glimrade i solen och skickade iväg solkatter i alla riktningar. Sirena hade sagt att rustningen var mer tänkt att skrämma än att den var ogenomtränglig.

På det här avståndet såg högvakterna pyttesmå ut och inte mer än en meter långa om knappt det. Det misstaget hade hon gjort tidigare, missbedömt storleken på grund av avståndet. Då hade hon varit yngre. Katten hade visat sig vara ett rovdjur med klor som rivit upp hennes rygg.

Det var inte rätt läge att fortsätta framåt. Hon tog ett steg tillbaka och ytterligare ett. Trädet vars grenar sträckte sig mot den blå himlen var ett bra ställa att gömma sig bakom. Vinden tog tag i löven som singlade ner som snö.

Hon tog ett andetag och såg mot gränsövergången igen. Högvakterna vände sig i hennes riktning och hon drog snabbt tillbaka huvudet. Hon tog sig för hjärtat, det bultade hårdare än det gjort på länge. Högvakterna kunde hindra henne från att utföra uppdraget. Ändå var högvakterna enligt Sirena inget emot vad som komma skulle.

Vinden fick löven att darra. Oceans ögon mjuknade. Även här var ett träd bara ett träd. Dock var allting större.

Var hon redo? Helst ville hon återvända till det bekanta. Hon hade inte en egen önskan att komma till slottet, som bar samma namn som provinsen, men var skyldig Sirena att göra ett försök. I flera månader hade hon blundat för det uppenbara, Sirena var gammal och mådde inte bra. Sirena fick inte dö ifrån Ocean. Hur skulle hon klara sig då?

Ocean borde ha insett att Sirena blev annorlunda efter att vandraren varit förbi med nyheter från staden. Nu efteråt var det uppenbart.

Sirena hade frågat vandraren om han visste vad som hände i staden och om Zerble fortfarande styrde. Vandraren hade berättat att den gamle Zerble dött sex år tidigare.

Ocean skakade på huvudet. Hon borde ha reagerat mer på hur Sirena tog emot nyheten. Hon hade flämtat och knäppt händerna tills de vitnat innan hon frågat vem som styrde nu. Vandraren hade berättat att Zerbles son tagit över i ett par månader innan han oväntat dött. Efter det föll lotten på den äldste sonsonen Tare som inte varit vid makten mycket längre än sin far innan han också mött döden. Efter det hade den yngre sonsonen Zerble tagit över makten. Han delade namn med sin farfar och styrde landet på samma sätt.

Vandraren hade bara stannat över natten innan han drog vidare.

Ocean pressade ihop läpparna. Kunde hon lita på det Sirena sagt? Hon hade berättat att det skulle ta tre dagar att komma till gränsövergången. Kanske hade det gjort det på Sirenas tid, men för Ocean hade det tagit sex dagar. Om hon misslyckades med sitt uppdrag skulle hon mest troligt avrättas. Fick Zerble veta vem hon var skulle hon definitivt möta döden.

Hon tog ett djupt andetag och tog fram knivbladet från fickan. Sirena hade sagt att Ocean måste dölja knivbladet innan hon tog sig över gränsövergången. Vilka ord var det Sirena sagt att Ocean skulle använda?

Hon lade knivbladet på marken och förde händerna över den.

– Sekina, viskade hon.

Inget hände.

– Sekina.

Varför blev inte knivbladet genomskinligt?

Hon tittade fram bakom trädet igen. Högvakterna pratade med varandra och tittade inte i hennes riktning.

– Det var vad jag sa mormor, viskade hon. Du är bra på magi, men det är inte jag. Jag visste att inget skulle hända.

Vinden tog tag i grenarna och fick fler och fler löv att falla. Hon flinade. Det var ett tecken på att Sirena var med henne som hon lovat. Sirena uppskattade inte att bli kallad mormor eftersom hon sa att det fick henne att känna sig gammal. Men eftersom Sirena inte var här fysiskt, fick Ocean kalla henne vad hon ville.

– Tack Sirena.

Knivbladet höll onekligen på att tappa färgen, men ritualen var ännu inte färdig. Hon drog upp byxbenet.

– Silenca noki.

Hon lade knivbladet, på smalbenet, som sjönk in i benet.

– Oj.

Hon höjde ögonbrynen och kunde inte ta blicken från smalbenet där en knappt synbar upphöjning avslöjade att det fanns något där. Det fungerade. Det hade hon inte trott.

Sirena hade skickat med ett bandage för att dölja knivbladet om det inte sjönk in helt och hållet. Upptäckte högvakterna knivbladet skulle Oceans äventyr sluta innan det börjat.

Hur visste Sirena allt? Magin hade fungerat trots att den inte gjort det tidigare. Betydde det att magin var starkare här ute? Vad mer kunde Ocean göra? Kunde hon få fram något att äta? Det skulle underlätta.

Hon drog