Ljuset genom träden

By Glendy Vanderah

En fängslande berättelse om förlust, förlåtelse och kärlek från bästsäljande författaren Glendy Vanderah.Ellis Abbeys liv förändras i ett ögonblick. För bara en kort stund lämnar hon sin nyfödda dotter Viola utan uppsikt och när hon återvänder är dottern borta. I ett redan krisande äktenskap blir förlusten för stor att hantera och Ellis sjunker ner i sorg, skuld och missbruk. Övertygad om att hon bara är en börda för sin familj lämnar hon sin man och sina två unga söner och ger sig långt in i vildmarken, trots den enorma längtan efter sina barn.I en avlägsen del av Washington möter vi Raven. Hennes mor har strängt förbjudit henne att tala med främlingar för att inte avslöja familjens hemligheter. Raven lämnas ofta ensam och i sin isolering längtar hon efter något mer.Ellis och Ravens vägar korsas på oväntade sätt, och deras öden sammanflätas av naturens, kärlekens och familjens krafter.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2023
• ISBN: 9788727131818

Book preview

Glendy Vanderah

Ljuset genom träden

Översatt av Ann Marget Forsström

SAGA Egmont

Ljuset genom träden

Översatt av Ann Margret Forsström

Originaltitel: The Light Through the Leaves

Originalspråk: engelska

Design credit: Shasti O’Leary Soudant

Copyright ©2021, 2023 Glendy Vanderah och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728477649

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till min familj

Citaten ur Walt Whitmans diktsamling Jag hör Amerika sjunga är översatta av Gunnar Harding. Boken utkom på Ellerströms förlag 2019.

Prolog

Snälla kom tillbaka var de första orden Ellis skrev till skogen.Hon var nio år och satt på slänten ovanför ån i Vilda skogen. Det var Zane som hade hittat på namnet. När Ellis kom hem med leriga skor och rufsigt hår brukade han säga Har trollet varit i sin Vilda skog igen? Och då svarade hon ja, för den var vild och den var hennes.

Ingen mer än Ellis gick ut i skogen intill husvagnsparkeringen. Skogen som fortsatte långt bort på andra sidan ån. Andra förstod inte hur vacker den var. För att komma in i den från husvagnsparkeringen var man tvungen att krypa genom ett snår med rosor och björnbär. Ellis hade hittat det rätta stället. Det var som en förtrollad dörr.

Dagen hon skrev den första lappen hade hon gått dit direkt från skolbussen. Hon hade gjort det nästan varenda dag sedan hennes mamma blev sämre. Ellis gillade att sitta vid ån och göra läxorna, men den här dagen låg mattetalen olösta i hennes knä. Nu ville hon bara sitta och titta på ån.

Vattennivån var hög efter vårregnen och alla möjliga saker flöt snabbt förbi. Löv, trädgrenar, en pappersmugg. En spökligt vit tygbit, som kanske hade varit en t-tröja en gång, gled över några stenar som stack upp ur vattnet. Den satt fast ett tag på en gren under ytan, men strömmen slet och drog i den och till slut lossnade tygbiten från grenen. Ellis sträckte på sig för att se om den skulle fastna igen. Men spöktröjan försvann och sögs ner i det djupa mörka vattnet av en virvel. På något sätt kändes det som om hennes inre sjönk tillsammans med tröjan.

Hon rev loss en liten bit ur anteckningsblocket och skrev de tre orden. Snälla kom tillbaka. Hon tittade på dem en lång stund, sedan skrev hon dit två till. Från Ellis.

Så vek hon pappret på mitten och kastade ner det i ån. Såg hur den lilla båten snabbt seglade i väg på den blanka grå vattenytan. Föreställde sig hur orden skulle klara sig genom det farliga gropiga vattnet som fem pålitliga sjömän och leverera hennes meddelande. Ellis såg på orden tills de försvann runt kröken.

Det kändes bra att ha skickat meddelandet. Som om något viktigt hade uppstått mellan henne och ån.

Men när meddelandet inte haft någon effekt efter några dagar bestämde hon sig för att vara mer exakt. Den här blåsiga aprildagen skrev hon med tydliga bokstäver Kära vind, var snäll och gör så att Zane kommer tillbaka. Från Ellis. Hon tog sig högt upp i det vanliga klätterträdet och släppte det lilla brevet när det kom en kraftig vindstöt. Det försvann iväg mycket snabbare än det första meddelandet. Ellis hoppades att det var ett bra tecken.

Fast det var det inte. Zane kom inte tillbaka. Men hon fortsatte ändå att skriva brev till skogen och stoppade ner små meddelanden vid trädrötter, lade dem under stenar och petade ner dem i multnande stockar.

Ellis visste inte varför hon fortsatte göra det här. Det kändes bara bra, kanske som det var för en del barn när de pratade med Gud i sina böner. Efter ett tag förstod man att ingen skulle svara. Och det var egentligen bättre, för då kunde man dela med sig av hemligheter som man inte skulle ha gjort om någon lyssnade. Det var det enda viktiga, att få ur sig en del ord innan de hotade att svämma över inom en.

Del 1

VILDA SKOGENS DOTTER

1

Ellis fick syn på ett mörkt hål i marken vid en gammal ek. Det var ett utmärkt ställe för ett meddelande.

Vad skulle hon skriva? Hur skulle hon formulera det hon hade sett när hon fortfarande inte förstod det?

Hon försökte föreställa sig hur hennes nioåriga jag skulle skriva det. Kortfattat på en liten papperslapp: Kära Träd. Jonah har svikit mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Från Ellis.

Fast hon ville skriva: Vad ska jag göra? Men förutom den där gången när hon bad vinden föra tillbaka Zane brukade hon inte be om saker så där rakt på sak. Att skriva de där lapparna hade mest varit ett sätt att bearbeta det som bekymrade henne. Hon fortsatte med det i flera år och ju äldre hon blev, desto längre meddelanden skrev hon.

Kära Klippa. Jag undrar var Zane är och om han saknar mig.

Kära Träd. Mamma vill inte stiga upp och jag har inget att äta. Borde kanske fråga Edith om jag kan få äta middag hos henne.

Kära Salamander. I dag sa Heather till mig att jag borde tvätta mina kläder. Hon sa det så att alla på skolbussen hörde. Jag önskar att jag bodde under den här stocken tillsammans med dig. Då skulle jag få vara hur smutsig jag vill.

Jasper och River hade sprungit i förväg. De var nästan framme vid den lilla bryggan som sköt ut över dammen.

Ellis blev tvungen att koncentrera sig på nuet.

Akta er! ropade hon. Gå inte för nära vattnet.

Pojkarna var fyra och ett halvt och hade lärt sig att flyta i simskolan, men hon var ändå rädd när de var för nära den djupa mörka skogsdammen.

När hon kom fram till dem låg de på mage och letade efter grodyngel som de skulle fånga med sina nät. Musklerna i armarna och axlarna slappnade av när hon satte ner den lilla i babyskyddet. Hon gav pojkarna varsin glasburk som hon hade i kassen.

Det är lättare att hitta dem på stranden, sa hon.

Ellis visade sina pojkar hur de skulle hitta grodyngel i dyn i vattenbrynet. River klev ut i vattnet i sina knähöga gummistövlar för att Jasper inte skulle få tag i några grodyngel. Han ville hitta dem först.

Jonah och Ellis brukade skoja om pojkarnas namn när de inte hörde på. Tvillingarna tog dem lite väl bokstavligt. River var högljudd och häftig som strömmande vatten. Jasper var tyst och tålmodig som en jaspissten. River föddes tre minuter före sin bror och hade alltid varit tre steg före honom sedan dess.

Ellis blev illamående när hon tänkte på Jonah. Hon satte sig på marken bredvid babyn.

Hon måste skilja sig från honom. Så var det bara.

Han hade antagligen haft ett förhållande med Irene sedan tidigt i Ellis graviditet. Det var då han började ta lektioner. Under alla de här månaderna hade han legat med sin tennisinstruktör med den stenhårda kroppen medan hans fru blev mulligare i takt med att babyn växte. Hon misstänkte att han hade ljugit för henne om det där svåra fallet advokatfirman jobbade med. Ljugit för sina pojkar. I lördags hade han inte ens velat gå med dem till lekparken. Antagligen för att han skulle träffa Irene i stället.

Ellis spelade upp scenen gång på gång i sitt inre. Jonah steg in i hennes vita sportbil i närheten av advokatfirman. Den passionerade kyssen. Halv tolv på förmiddagen. Tennis var nog inte enda anledningen till att han kommit i så bra form på sista tiden. Han hade tydligen också ett ansträngande workoutpass på den långa lunchrasten.

Pojkarna hade suttit i vanen när Ellis såg kyssen. De hade kanske också sett den om hon inte hade skyndat sig att säga något som distraherade dem. Vem som helst av hennes vänner kunde ha sett det. Antagligen hade några av deras gemensamma vänner också sett dem tillsammans eller kände till förhållandet. Ellis kände sig sviken av dem med.

Jag har hittat massor! ropade River. Mamma! Kom och titta!

Hon kastade en blick på Viola som sov i babyskyddet. Hon hade nickat till under den skumpiga promenaden genom skogen. Ellis lämnade henne på bryggan och gick och tittade på grodynglen.

Ser du dem? frågade River. Mamma? Mamma?

Ja, jag ser dem.

River går på dem, sa Jasper. Låt bli!

Det gör jag inte alls. De simmade i väg.

Mamma, han dödar dem.

Nu får ni lugna ner er, killar. Häll i lite vatten i burkarna och försök fånga några.

Hur många då? frågade Jasper.

Ungefär tio var. Tjugo blir bra i det stora akvariet, tror ni inte det?

Jag vill inte ha mina på samma ställe som Jaspers, sa River.

Jo, alla måste vara i akvariet. Och när de har utvecklats till grodor måste vi släppa ut dem här.

Varför det?

För att de bor här. De är anpassade till den här miljön.

Hur skulle pojkarna anpassa sig till det nya livet som väntade? Nu skulle de flytta fram och tillbaka mellan sina föräldrar och deras olika hem. Skulle hon eller Jonah behålla huset? Skulle hon bli tvungen att skaffa sig ett jobb? Vad för slags jobb kunde hon få med en kandidatexamen i växtbiologi – särskilt som hon inte hade erfarenhet av något annat än barn?

Hon gick tillbaka till sin dotter och stoppade om filten under hennes gulliga runda ansikte. Trots att Viola bara var en knubbig baby såg Ellis att flickan skulle bli lik henne. Hon hade samma bruna ögon och olivfärgade hy och det bruna håret var redan storlockigt. Hennes dotter var så vitt hon visste den första i släkten som liknade henne. Pojkarna påminde om Jonah och hennes mamma, båda hade ljusare hy, blå ögon och rakt hår. Viola och hon själv bråddes förmodligen på hennes pappa, men hon visste ingenting om honom mer än vad han hette för det stod på födelseattesten. Fast hon ifrågasatte det, eftersom hennes mamma sa att hon inte visste vem han var den enda gången hon svarade när Ellis frågade om honom.

Hon torkade bort en droppe bröstmjölk från babyns mungipa med fingret. Viola reagerade på beröringen och sökte sig instinktivt dit med munnen trots att hon inte hade vaknat.

Det hände fortfarande två månader efter födseln att Ellis ibland inte fattade att Viola fanns, att hon hade skapat ytterligare en varelse, ytterligare en liten människa som var beroende av henne. Precis när hon äntligen hade vant sig vid rutinerna med Jonah och pojkarna, när hon nästan hade accepterat den märkliga framtiden som de oplanerade tvillingarna hade stakat ut åt henne och Jonah. Ellis kastades från livet på universitetet till förorten. Kurslitteraturen i botanik byttes ut mot föräldrahandböcker. Singelfester ersattes med lekgrupper. Ansökningar till forskarutbildningen hamnade under broschyrer från olika förskolor.

Ellis misstänkte att Jonah hade blivit lika chockad som hon när ett barn till plötsligt var på väg. Kanske var det därför han hade flytt in i förhållandet med Irene. Fast ändå var det han som hade tjatat om ett tredje barn. När pojkarna fyllde fyra såg de mer ut som småkillar än småbarn och då började Jonah säga att han ville ha en baby i huset igen. Han saknade småbarnsåldern och hoppades att få en flicka.

Och här var hon nu, hans lilla flicka som Ellis för det mesta tog hand om – den utmattade, mjölkläckande matronan, som också var tvungen att hantera två aktiva pojkar medan Jonah levde som vilken tjugonioåring som helst, pratade med vuxna på jobbet, gick ut och tog en drink och kände sig attraktiv med en vacker ung kvinna.

Sluta! sa River. Mamma!

Grodyngelfisket gick inget vidare. Ingenting gjorde det. Ellis hade åkt till skogen för att lugna sig, men mådde sämre än när hon kom dit och var fortfarande i chock. Nu var hon arg.

Dessutom kände Ellis att hon hade dåligt samvete. Redan i början hade hon anat att det inte var meningen att hon och Jonah skulle bli ett par och det borde hon ha tagit på allvar. Bara efter ett par månader tvivlade hon på hans känslor, trots att han ofta sa att han älskade henne. Men hon litade inte på sitt tvivel och misstänkte att det dåliga förhållandet – om det nu var det – var hennes fel. Mycket talade ju för det. Hennes mamma hade inte velat ha henne. Zane hade lämnat henne utan att ens säga hej då. Hon var enstörig och udda och inte alls någon som folk ville umgås med.

Nu måste hon komma ut ur skogen. För allra första gången kändes hennes favoritmiljö helt fel, som om också den hade svikit henne. Träden, klipporna och det mörka vattnet viskade om henne. De berättade om den ynkliga lilla flickan som hade skrivit meddelanden till ingen alls.

Ellis skyndade på grodyngelfisket. Pojkarna gnällde för att hon hjälpte dem, men med den här farten – Jasper hade två i sin burk och River fyra – skulle de bli kvar här i timmar. Hon tog nätet från Jasper och fångade några grodyngel som hon hällde ner i deras burkar. När hon försökte få pojkarna med sig klagade River på att Jasper hade fler i sin burk.

Det spelar ingen roll. Alla ska ner i akvariet, sa hon.

Men det är orättvist, sa River.

Då släppte hon ner fler sprattlande yngel i Rivers burk som nu hade minst sex fler och han flinade triumferande åt Jasper.

Mamma … , började Jasper.

Nu räcker det, sa hon och skruvade på locken på burkarna.

Viola sov fortfarande. Ellis tog babyskyddet på armen och kassen med nätet i den andra handen och började gå bort längs stigen. Varje steg till bilen kändes som om hon var på väg mot ett stup. När Jonah kom hem skulle hon berätta vad hon hade beslutat. Hon måste kasta sig över kanten och avsluta den här farsen som de kallade ett äktenskap.

Nej, det var inte hon som skulle avsluta det. Jonah hade redan gjort det. Det måste hon erkänna för sig själv.

En korp kraxade skrovligt borta vid parkeringen. Något irriterade den, kanske hade en hök kommit för nära boet. När Ellis kom fram till parkeringen fick hon syn på korpen. Den satt på en gren ovanför bilen och kraxade enträget på ett underligt sätt. Om den bara kunde sluta, tänkte hon.

River och Jasper bråkade redan om vem som skulle sitta på mittensätet och vem som fick nöja sig med platsen längst bak. Trots att Ellis inte gillade det lät hon Jasper förlora eftersom han var lättare att övertala.

Men River fick sitta i mitten när vi åkte hit, invände Jasper.

Jaså? svarade Ellis. Så, in med er nu.

Men mamma, det är orättvist. Det är min tur.

Tänk att han måste utmana River just i dag. Fast hon gillade att han plötsligt stod på sig.

Okej, River, hoppa in längst bak.

Jag vill inte sitta där! protesterade han.

"Mamma sa att du ska göra det!

Men först sa hon att jag fick sitta i mitten!

Korpen bidrog med några hesa kraa, kraa, kraa! i snabb följd.

"In med er!" skrek Ellis.

River satte sig längst bak och Jasper i mitten. Ellis lade kassen med näten på golvet och höll i Jaspers burk när han spände fast sig.

Då hördes ett vrål från baksätet. Mina grodyngel! skrek River,

Ellis ställde babyskyddet på marken och när hon sträckte sig in i bilen såg hon hur vattnet i Rivers burk rann ut i baksätet och hur grodynglen sprattlade i skvätten som blivit kvar.

Varför hade du inte satt på locket? frågade hon.

Jag försökte … jag försökte ta upp den där andra saken ur burken. Den där stora, läskiga insekten! grät River.

Antagligen en trollsländelarv, ett rovdjur som verkligen såg otäckt ut.

Mamma, de dör! Hjälp dem, mamma! vädjade Jasper.

Då skrek River ännu högre.

Ellis sprang runt bilen för att slippa sträcka sig över Jasper. Hon tog Jaspers burk, hängde över mittensätet och försökte plocka upp grodynglen men fick inte tag i dem.

Båda pojkarna tjöt och korpen instämde kraxande.

Ellis tog en trasa och föste ner så många grodyngel hon kunde i Jaspers burk. Men några försvann ner på den mörka mattan och syntes inte längre. Och en satt fast i springan mellan sätena. Hon skulle antagligen krossa grodynglet om hon försökte få upp det. Och om pojkarna såg att den låg död i burken skulle de bli ännu mer upprörda. De protesterade högljutt när hon skruvade på locket.

Du fick inte tag i alla! gnällde River.

En sitter fast i sätet! skrek Jasper. Den dör! Du måste ta loss den!

Vi får försöka hemma, svarade hon.

Men den dör!

Jag vill gå tillbaka och hämta fler! sa River.

Nej! Du skulle inte ha tagit av locket. Nu åker vi hem, vi har fångat många.

Vi måste fånga fler!

Det ligger två på golvet! skrek Jasper.

Mamma!

Korpen instämde fortfarande med sitt kraxande när Ellis startade bilen och när hon svängde ut från parkeringen började River snyfta hysteriskt.

Det är okej, sa Jasper till honom. De kanske lever när vi kommer hem.

Nej, det kommer de inte alls! grät River.

Pappa räddar dem om han är hemma, konstaterade Jasper lugnt.

Ellis kände nästan smaken av sin bitterhet. Varför var Jonah deras hjälte? Hur kom det sig att de hade så höga tankar om honom trots att han sällan var hemma? Jasper skulle inte förhärliga sin pappa om han hade sett den djäveln kyssa en annan kvinna i morse.

Ellis blev alldeles yr när hon tänkte på det och på vad han höll på med.

Rivers gråt tystnade när de kom fram till stora vägen.

Mamma? sa Jasper.

Vad är det?

Du glömde Viola.

Ellis bromsade och vände sig om. Sätet bredvid Jasper var tomt. Det var omöjligt. Hon kunde inte ha glömt sitt lilla barn. Men babyskyddet stod inte där. Hon hade glömt sätta in det i bilen när grodynglen rann ut ur burken.

Hon frös till is inombords. Fast det kändes mer som om kroppen försvann. Hon kände inte ratten mot händerna. Ansiktet, armarna och benen var borta.

På något sätt lyckades hon vända bilen och foten måste ha tryckt ner gaspedalen.

Det är okej. Hon är kvar där borta och sover fortfarande. Det är okej. Det är okej.

Hon gasade ännu mer.

Det här var inget konstigt. Hon var inte van vid att sätta in ett tredje barn i bilen. I mer än fyra år hade det bara varit två. Nyblivna föräldrar gjorde så här. Hon hade hört talas om folk som lämnat sin baby ensam hemma. Eller i bilen. Bara en liten stund. Inget farligt. Det skulle ordna sig. De två och en halv kilometerna längs den kurviga vägen kändes som två och en halv mil.

Tänk om hon hade kört över henne på väg ut från parkeringen? Hon hade kanske dödat henne. Vad var det för en mamma som gjorde så?

Ellis saktade ner vid skylten som talade om att naturreservatet började och svängde in på parkeringen. Allt var tyst, korpen hade lyft från grenen. Det stod två bilar på parkeringen, långt från platsen där Ellis hade stått förut. Hon tittade på den lediga platsen.

Inget babyskydd. Inget barn.

Hon tänkte hastigt att hon aldrig hade fått ett tredje barn. Kändes det inte så ibland? Som om det här livet med tre barn bara var en dröm? Ellis blundade övertygad om att allt skulle vara som vanligt – var det nu var – när hon öppnade ögonen igen.

Mamma?

Hon öppnade ögonen.

Var är Viola? frågade Jasper.

Babyn var borta. Någon hade tagit hennes dotter.

2

Ellis väcktes av att gardinringarna skramlade. Hon satte sig upp i sängen, snurrig av sömntabletten och hade inte en aning om vad klockan var förrän persiennerna drogs upp. Då lade hon armen över ögonen för att skydda dem från det skarpa ljuset.

Vad gör du?

Oj!

Kvinnan hade inte sett henne. Ellis kisade mot den främmande människan, en silhuett omgiven av ljuset som stack i ögonen.

Förlåt, frun, sa den unga kvinnan. Jag blev tillsagd att städa härinne.

Av vem då?

Mrs … öh … Bauhammer. Vill ni att jag går? Innan Ellis svarade fortsatte kvinnan. Jag blev tillsagd att städa allt härinne. Badrummet. Byta lakan …

Kvinnan var rädd för att Hammaren skulle slå till mot henne själv. Ellis och Jonah brukade skoja om öknamnet Ellis hade hittat på åt hans mamma. Men det slutade att vara ett skämt när hon flyttade in för att hjälpa till under krisen.

Ellis ville inte göra det värre för städerskan eftersom hon var tvungen att konfronteras med Mary Carol och släpade sig upp ur sängen. Då slog den andra hammaren till. Den enorma.

Hennes baby var borta. Sedan två veckor. Hoppet att hitta henne var nästan obefintligt. Hon kunde vara död. Misshandlad. På grund av att Ellis hade lämnat henne på parkeringen, offrat henne som ett lamm till någon galning.

Det fick henne att gå sönder och hon blev en annan person när insikten slog henne, gång på gång. Nu var hon bara några spillror av kvinnan som en gång varit Ellis Abbey Bauhammer, gift med Jonah och mamma till tre barn som levde ett perfekt förortsliv.

Hon tog på sig morgonrocken. Brösten värkte fortfarande, men mjölken hade nästan sinat.

Städerskan stod kvar och såg på Ellis med en blandning av nyfikenhet och sympati. Hon visste säkert vad som hade hänt, precis som de flesta som bodde i den här delen av New York. Ellis klarade inte av att se folk i ögonen, men det var ju inte kvinnans fel.

Fortsätt. Jag kan använda ett annat badrum, sa Ellis till henne.

En annan städerska höll på med pojkarnas badrum så hon måste använda det bredvid Violas barnkammare.

Nej, det kunde hon inte. Hon skulle aldrig mer gå in där.

Ellis fortsatte ner till bottenvåningen, där ytterligare två städerskor dammtorkade och dammsög. Hon använde gästtoaletten och gick sedan ut i köket. Där var Mary Carol med sitt axellånga, kastanjetonade, perfekta blanka hår, klädd i jeans och en snäv bomullsskjorta som hon valt för att visa upp sin figur. Hon stod vid spisen och lagade frukost – eller var det lunch? Pojkarna satt vid bordet uppslukade av dataspel i de nya plattorna som de hade fått av sin farmor.

Innan någon av kvinnorna sa någonting slog den mänskliga Hammaren till med en förintande anklagande blick.

Äntligen uppstigen? sa Mary Carol.

Städerskan väckte mig.

Jaså?

Jag somnade inte förrän efter sex i morse.

Fungerar inte sömntabletterna?

Jonah måste ha berättat att Ellis läkare hade skrivit ut sömntabletter till henne, annars hade hon inte vetat om det. Mary Carol log självbelåtet mot Ellis, som för att påpeka att hennes son kände mer förtroende för henne än för sin fru.

Ellis gick fram till pojkarna och snuddade vid deras mörka hår.

Hej, killar.

Hej, mamma, svarade Jasper och tittade hastigt upp från datorspelet.

Hej, sa River utan att släppa skärmen med blicken.

Nu ville hennes pojkar inte ens se på henne – på grund av det där hon hade gjort.

Men sedan sköt hon undan tanken och sa till sig själv att de var upptagna med spelen.

Hon slog upp en kopp kaffe och vände sig mot sin svärmor.

Jag kan faktiskt städa mitt eget hus själv, sa hon stillsamt.

Men jag försöker ju bara hjälpa till, svarade Mary Carol och såg förorättad ut. Jag förstår att det är svårt för dig att – orka med allt – med tanke på det som hänt. Pojkarna sa att de var hungriga. Så jag gör varma smörgåsar med skinka och ost, fortsatte hon som för att bevisa det. Vill du också ha en?

Skinka? upprepade Ellis och tittade ner i stekpannan. Du vet att vi är vegetarianer i det här huset!

Inte Jonah.

Jo, när jag lagar maten. River och Jasper är också det.

Men nu lagar du ju inte maten, eller hur?

Då orkade inte Ellis vara artig längre. Hon tog de varma smörgåsarna ur stekpannan och slängde dem i soporna. Hon brände sig på händerna, men kände knappt smärtan. Sedan öppnade hon kylskåpet och hittade skinkan från delikatessaffären.

Det där är dyrbar mat, sa Mary Carol.

Strunt samma, svarade Ellis och slängde köttklumpen i soporna.

Pojkar, där försvann tyvärr er lunch, konstaterade Mary Carol.

De tittade upp från dataspelen och såg nästan ut som om de var rädda för sin mamma.

Jag gör varma ostmackor i stället, är det okej?

Okej, svarade Jasper ivrigt.

River sa ingenting. Han hade fått ett nytt, ilsket uttryck i blicken som gjorde Ellis gråtfärdig. Han var arg på allt nytt som hände. All gråt. Polisen. Kriminalarna. Att alla i huset var irriterade – särskilt sedan Mary Carol kommit. Nästan varenda dag kom vänner och grannar förbi med mat eller bara för att sörja med dem. River hatade det. Han hatade henne. Hatade henne för att hon hade tappat bort Viola och förstört hans perfekta liv.

Ellis vände sig bort från deras genomträngande blickar. Hon var snurrig av sömnbrist och kände sig spyfärdig, men började med smörgåsarna.

Var är Jonah? frågade hon.

Han var tvungen att skynda sig i väg till kontoret, sa Mary Carol.

På en lördag. Han var säkert tillsammans med Irene. Blev tröstad av henne. För han fick ju ingen tröst av sin allt mer rubbade fru som hade glömt hans lilla dotter i skogen.

Mary Carol satte sig vid bordet med en kopp svart kaffe. Hon drack kaffe hela dagarna för att dämpa aptiten. Mary Carols viktigaste sysselsättning under större delen av livet hade varit att hålla koll på figuren och allt annat som hade med utseendet att göra. Ellis kunde föreställa sig hur hennes svärmor betraktade henne som hon såg ut nuförtiden. Ellis speglade sig inte ens längre.

Hon lade upp några äppelskivor på pojkarnas tallrikar och ställde ner dem på bordet.

Lägg undan de där spelen och ät, sa hon. Nu, tillade hon när de fortsatte att spela.

River blängde på henne igen. Ellis undrade vad Mary Carol gav dem för gift när hon själv inte var i närheten. Och hon måste erkänna att hon inte hade varit särskilt mycket i närheten på senaste tiden. Hon försökte hålla sig undan från dem för att de skulle slippa märka att hon blev mer och mer labil, eftersom hon själv visste hur det var att se en förälder bli psykiskt sjuk.

I morgon ska pojkarna och jag gå i kyrkan och be för Viola, sa Mary Carol. Du får gärna följa med. Om du stiger upp i tid. Gudstjänsten börjar klockan åtta.

Snacka om att sparka på den som ligger. Mary Carol avlossade hela batteriet den här eftermiddagen.

Ellis ställde ner kaffemuggen och såg in i den stålblå blicken hos kvinnan som hade anklagat henne för att avsiktligt lurat hennes son in i äktenskapet genom att bli gravid. Hon och hennes man hade varit helt emot att Jonah skulle gifta sig med en växtbiolog som hade vuxit upp i en husvagn. Som dessutom hade en missbrukande mamma och en okänd pappa. Ellis antog att hans mamma ofta använde uttrycket husvagnsslödder när hon talade om sin svärdotter, fast det skulle Jonah aldrig berätta. Mary Carol hade till och med varnat Jonah för att hans äktenskap med en kvinna som gått i Prideparaden skulle leda till negativa reaktioner i massmedia och ställa till med problem för hans pappa, som var en framstående republikansk senator.

Ellis släppte inte Hammarens utmanande blick. Nu visste hon precis vad som skulle hända. Kvinnan som kämpat mot Ellis sedan den dagen Jonah berättade att de hade förlovat sig skulle nu göra allt som stod i hennes makt för att vinna det kriget. Ellis skyddsmur hade rasat och Bauhammer anföll henne på bred front.

Vill du vara vänlig och följa med mig in i arbetsrummet? sa Ellis medan hon tog stöd mot bordet med darrande armar och reste sig upp.

Jonahs arbetsrum? frågade Mary Carol. Han vill att det ska vara privat.

"Men det är för helvete mitt hus, mitt arbetsrum!"

Mary Carol höjde på ögonbrynen åt hennes språkbruk, eller kanske för att påminna Ellis om att det var hon och hennes man som gett Jonah pengar till handpenningen på huset som bröllopspresent.

Pojkarna blev oroliga av grälet och slutade äta.

Kan du tänka dig att prata med mig i enrum eller inte?

Mary Carol såg att hon skakade och Ellis tyckte att hon verkade gilla det.

Om du insisterar på det, sa hon och reste sig från stolen. Ingen fara, pojkar. Ni behöver inte oroa er.

Ellis stängde dörren om dem i arbetsrummet på bottenvåningen och såg på sin motståndare.

Det här gör du bara inte.

Vad då?

Utplånar mig.

Du har visst tagit lite för många av de där tabletterna, sa Mary Carol som såg road ut.

Jaså? Varför har du gett pojkarna dataspel när det är emot våra regler? Varför ger du dem kött att äta när du vet att jag inte vill det? Varför tänker du ta dem till din kyrka när du vet att de redan går till sin egen?

Vad heter den nu igen, Unitaristiska Univers …? frågade Mary Carol och såg skeptisk ut.

Unitaristiska Universalistkyrkan.

Pojkarna har berättat vad de gör i sin så kallade söndagsskola. De lär sig om Buddha, judar och muslimer … Jasper har till och med en bild av en elefantgud på sitt rum! Men det är ingen ’kyrka’. Det är ju snarare en sekt!

Det där låter du bli att säga till mina barn. Jonah och jag har bestämt det här tillsammans. Vi vill att de ska hitta sin egen väg till andlighet.

Blanda inte in Jonah i detta. Det var din idé och de vet du mycket väl. Om han hade gift sig med en kristen kvinna skulle dessa barn fått veta att vår herre Jesus Kristus är deras enda Frälsare!

Så var det säkert, tänkte Ellis. Jonah, som var uppfostrad av föräldrar med en benhård tro, var van vid att följa med strömmen. Om han hade gift sig med en kvinna som absolut ville att hennes barn skulle gå i kyrkan – eller synagogan, moskén eller templet – så hade han låtit henne göra det. Han hade en kluven inställning till organiserad religion och var van vid att bli styrd.

Inser du inte vad du har gjort? frågade Mary Carol.

Det gjorde Ellis naturligtvis. Hundra gånger om dagen tänkte hon på ett spädbarn i ett babyskydd alldeles ensam ute i skogen.

Detta fruktansvärda hände för att du inte tror på den sanne guden som kan rädda dessa barn från helvetet! För att du indoktrinerade Jonah med din ogudaktighet! Gud tog din baby för att straffa er båda två, utbrast Mary Carol medan hennes ögon svämmade över av alldeles äkta tårar. Gud straffar mig med. Och min man. Vi borde ha ansträngt oss mer för att hindra vår son från att gifta sig med dig. Nu får vi aldrig träffa vår enda sondotter igen. Hennes lidande i livet eller döden kommer alltid plåga oss. Vi kommer alla att straffas under resten av våra liv!

Ellis fick knappt luft.

Mary Carols blå ögon var fulla av ångest. Ellis hade aldrig varit med om att hon visat sina innersta känslor så öppet. Men hennes svärmor vände sig snabbt bort och grät när hon gick tillbaka till pojkarna.

När Ellis kom in i köket såg River och Jasper på sin mamma som om hon var en ond häxa. För vad skulle annars kunna förvandla deras farmor med järnviljan till ett snyftande vrak?

Det är okej, mamma. Jag följer gärna med farmor till kyrkan, sa Jasper medlande. Hon har sagt att vi måste be för Viola för att hon ska komma tillbaka.

Men det hjälper inte, hånade River.

River! Du måste tro! ropade Mary Carol.

Varför det? Jag vill inte att hon ska komma tillbaka. Jag hatade henne, svarade han.

Hon är din syster! skrek Ellis. Hur kan du säga så? Sedan började det flimra framför ögonen. Hon kastade sig mot en stol för att dämpa fallet, men huvudet slog i bordskanten och skickade in henne i mörkret.

3

Jonah kom in i sovrummet med den nya medicinen som var något lugnande. Han satte sig på sängkanten och räckte fram tabletten och ett glas vatten.

Jag har ju sagt att jag inte vill ta sådana där, sa hon.

Men psykiatern sa att du måste sova och börja äta. Du måste bli mindre stressad.

En tablett kan inte lösa det jag går igenom, det vet du mycket väl, svarade Ellis och såg honom i ögonen.

Hon blev gråtfärdig av hans kyliga blick. Men försökte förstå. Han sörjde sin dotter lika mycket som hon. Och det var hon som hade lämnat deras baby i skogen. Massmedia hade självklart inte missat den detaljen av historien: Senator Bauhammers sondotter bortförd efter att mamman lämnat henne i skogen.

Ellis försökte föreställa sig hur det var för Jonah att gå till advokatfirman varenda dag. Vad sa kollegorna till honom, när hans egen fru hade tappat bort hans barn? De kanske undvek honom eftersom det kändes för genant att visa sin medkänsla.

Du måste ta den, sa Jonah och fortsatte att räcka fram tabletten. Tänk om du skulle svimma när du är ute och kör med pojkarna i bilen? sa han och nickade mot bandaget på sidan av hennes panna. Läkaren sa att du hade tur som inte slog i bordet hårdare.

Jag parerade fallet och var bara avsvimmad några sekunder.

Mamma sa att det var längre än så.

Det säger hon bara för att motivera att hon ringde 911. Hon skulle inte ha gjort det!

Klandrar du henne för det? frågade han misstroget.

Ja! Fattar du inte? Hon försöker få det att verka som om jag inte kan ta hand om mitt hem och mina barn. Du måste säga åt henne att åka härifrån!

Pojkarna har berättat allt som hände. Du skrek åt River. Du fick min mamma att börja gråta. Du slängde lunchen hon hade lagat i soporna. Vem är skurken i den här historien, Ell? Du eller hon?

Herregud! Sa du att jag är en skurk?

Han som kom direkt från Irenes säng. Ibland var Ellis säker på att han hade älskarinnans doft kvar på sig, en sliskig doft som svävade runt honom.

Jonahs uttryck mildrades när han såg att hon fick tårar i ögonen.

Förlåt, jag skulle inte ha använt ett sådant ord.

Vad skulle du ha sagt då?

Jag menar bara att hon gjorde helt rätt som ringde 911. Du betedde dig förvirrat, du svimmade och blodet sprutade ut ur såret på ditt huvud. Pojkarna var skräckslagna.

Hon skrämde dem mer genom att ringa efter ambulansen.

Nu blev hans blå ögon kalla igen.

Hon gör allting värre. Vet du att hon tänker ta med pojkarna till sin kyrka i morgon?

Än sen då? Just nu kanske de behöver trösten kyrkan kan erbjuda.

De har en egen kyrka! Jag bestämmer vad som är bra för mina barn. Jag är deras mamma. Jonah, minns du det? Jag är deras mamma!

Men han fortsatte att se kyligt på henne och det fick Ellis att frysa till is inombords. Hon förstod vad det betydde. Hon var opålitlig. Han ansåg att pojkarna hade det bättre med Mary Carol än med henne.

Jonah, jag bönfaller dig att få i väg henne härifrån.

Jag behöver hennes hjälp när jag arbetar. Hon åker hem när du kan ta hand om pojkarna.

Men det kan jag ju!

Ell, jag tycker inte det verkar så.

Det har ju bara gått två veckor! Polisen har sagt att det är så gott som omöjligt att hitta henne nu. Ge mig en chans att bearbeta det.

Det är det medicinen är till för. Den ska hjälpa dig att återhämta dig.

Hon tittade på den lilla tabletten som skulle hjälpa henne att återhämta sig. För två veckor sedan hade hon varit säker på att hon och barnen aldrig skulle återhämta sig från Jonahs svek. Nu hade den känslan ersatts av en mycket djupare sorg som uppslukade henne och snabbt skickat ner henne i en depression. Ellis försökte klamra sig fast vid någonting, vad som helst – till och med Jonah, den som hade orsakat den första katastrofen.

Ta den, sa han och tryckte in tabletten i hennes mun.

Detta var alltså allt han kunde erbjuda. Varför tog han inte henne i sin famn? Höll om henne och gav henne äkta trygghet när det märktes så tydligt att hon höll på att gå under?

Hon kände smaken av de salta tårarna och den beska tabletten. Men det var okej om den kunde dämpa smärtan av hans svek.

Jonah höll glaset mot hennes mun. Hon drack och svalde tabletten.

Bra, sa han och klappade henne på kinden som om hon var ett barn. Sov nu. Vi tar hand om middagen. Pojkarna ska baka pizza med min mamma.

Inget kött! Låt henne inte ge dem kött att lägga på pizzorna, sa Ellis.

Han suckade och stängde dörren.

4

Det blev lättare och lättare att ta tabletterna. Medicinen dämpade inte ångesten utan smetade snarare ut den. De brutalt skarpa fotografierna av vardagen blev till impressionistiska målningar. Tabletterna blev flera eftersom hon fick en till när hon inte kunde sova.

Kombinationen av de båda medicinerna fungerade. Efter lite mer än en vecka ifrågasatte Ellis dem inte längre. Ingen skulle behöva känna en sådan existentiell smärta.

Hon fick naturligtvis inte köra bil när hon åt de här medicinerna. Mary Carol och Jonah tog befälet i huset. Ibland hälsade den framstående senatorn Jonah Bauhammer II på. Han vädrade sina intoleranta åsikter inför barnen och ökade spänningen i huset. Ellis tappade ofta tålamodet med honom, även i barnens närvaro.

Jonah III tvingade henne att gå upp till sovrummet för att få slut på grälen. Det hade han gjort i flera år, agerat som en levande mur mellan henne och sina föräldrar. Han varken stödde henne eller ifrågasatte deras fördömande inställning.

Jonah var så feg. Förr sa han ofta att det var en lättnad att vara tillsammans med någon som delade hans innersta övertygelser, men ändå visade han inte för föräldrarna att han hade andra åsikter. Men om de fick reda på det skulle de skylla på Ellis och påstå att hon hade dåligt inflytande på honom.

Veckorna gick. Mary Carol tog med pojkarna till kyrkan varje söndag. Gav dem kött. Städerskorna kom en gång i veckan.

Ellis blev inte bättre. Hon insåg det eftersom Jonah och Mary Carol inte längre lät henne vara ensam med barnen. River och Jasper uppfattade maktskiftet och vände sig mer och mer till sin farmor när de behövde hjälp. Smärtan och ilskan blev bara för mycket. Ellis började medicinera mer och lade till opioiderna hon fått mot ryggsmärtorna. Hon hade verkligen ont i ryggen och det berodde antagligen på att hon låg i sängen för