Sabotage

By Emma Vall

Det luktade svett och damm. De romerska ringarna rörde sig sakta och ribbstolarna kastade randiga skuggor på väggen. Ute i omklädningsrummet fanns en låda med bortglömda kläder. Med lite hjälp på traven skulle de brinna bra. Det skulle bli första varning, ett pyrande tecken på missnöje. Sommarlovet är bara några veckor bort när skolans rektor meddelar att de ska sätta upp en teaterföreställning. Rektorn hoppas att projektet ska förbättra stämningen mellan eleverna på skolan. Femtonåriga Svala ska gå ut nian och trots att hon borde fokusera på sina betyg sugs hon in i teaterprojektet. Men ganska snart börjar det hända konstiga saker. Någon vill inte att projektet ska lyckas. Svala låter nyfikenheten ta över och ganska snart upptäcker hon att det finns någon som är beredd att göra vad som helst för att inte bli avslöjad ... "Sabotage" är den andra boken i deckarserien om Svala. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 30, 2021
• ISBN: 9788726368895

Book preview

författaren.

Förord

D enna historia utspelar sig i Enskede söder om Stockholm. Enskedes gator, hus, skola och omgivningar ger plats åt bokens uppdiktade händelser. Alla personer är dock påhittade och har sitt ursprung enbart i fantasin, inte i verkligheten. Eventuella likheter med verkliga personer och händelser är oavsiktliga.

Pjäsen Romeo och Juliet som sätts upp och citeras i boken, bygger på Göran O. Erikssons översättning av William Shakespeares drama.

Tack till Elin, Ellen och Emil för kloka synpunkter och August Wiklund för användbara råd.

Emma Vall

1

Eld

D et luktade svett och damm. Tittade man noga kunde man se hur de romerska ringarna sakta rörde sig. Skuggorna i ribbstolarna gjorde väggarna randiga. Efter att ha lutat sig allt för länge mot gummit på madrassen var ryggen fuktig. Det var som om tiden stod stilla när gymnastiksalen var tom. Gryningen hade sakta övergått till morgon.

Snart skulle skoldagen börja, och allt var fortfarande lika hopplöst. Men det gick inte att sitta kvar längre. Det gnisslade om gummisulorna när fötterna tog spjärn mot golvet för att pressa den stela kroppen att ställa sig upp. Alla bollar hade varit inlåsta, nu låg det istället en ring av pappersbollar under ena basketkorgen. Viktiga papper från rektorn. Det var skrattretande. Ord utan mening eller innebörd.

Det blev svarta streck av skorna på golvet som gymnastikläraren var så rädd om. Med nyordningen skulle det bli ännu värre. Ändå verkade ingen annan bry sig.

Varför inte påskynda det som ändå var oundvikligt? Ruska om alla, väcka dem, inte fegt vika undan. Svetten på ryggen kylde. Händerna var röda och fingrarna stela när de grep om pappersbollarna. Det skulle kunna bli varmare, rent av olidligt hett. Ute i omklädesrummen fanns det en hel låda med kvarglömda kläder som skulle brinna bra tillsammans med pappersbollarna, bara man hjälpte elden lite på traven.

Det var bara en första varning. Ett pyrande tecken på missnöje.

2

Gänget från Dalen

S vala sprang över skolgården. Det hade varit lättare att passa tiden när hon bodde hos sin bror Pétur på Malmgårdsvägen och åkte tunnelbana varje morgon. Nu, när hon hade nära till skolan, var hon ständigt bland de sista.

Nesima och hennes gäng släntrade över Handelsvägen. De hade inte bråttom. Hasim sprätte iväg en cigarett mot Svala. Det var hennes nya klasskamrater sedan höstterminens start i nian. Svala visste att hon borde försöka gilla dem, men hon gjorde det inte. Den nya rektorn hade en idé om att ungdomarna i Enskededalen borde integreras med ungdomarna i gamla Enskede. Så trots protester hade hon tagit in ett trettiotal elever från bostadsområdet Dalen till Enskedeskolan.

När Pétur gick på skolan var de enda som inte såg svenska ut, eller hade annorlunda namn, de som var adopterade. Svala mindes Lisa som absolut inte ville kännas vid sitt chilenska namn. Några hade föräldrar som bott länge i Sverige, invandrare från Ungern eller Italien. Ja, och så Svala och Pétur förstås, med sin isländska mamma Aisa. Men invandrare med nordiskt ursprung räknades som svenskar, hade Svala insett. Det hade nog varit svårare för henne om någon av hennes föräldrar varit från Turkiet eller Iran.

Hon visste att hon borde försöka lära känna Nesima, Hasim och de andra, åtminstone stå ut med dem tills skolan var slut. Men hon undvek dem. I själva verket var hon rädd inför vissa situationer i skolan den senaste tiden. Det var hat från alla håll.

I sitt nya rum under takåsarna på Stora Gungans väg, där det bara fanns plats för en säng, ett litet skrivbord och en stor gammal rödmurrig sammetsfåtölj, hade hon nålat upp ett citat. Det var av Nietzsche. För att en gång bli blixt måste man länge vara moln.

Förra vårterminen hade hon nästan känt sig som en blixt. När hon bodde ensam med Pétur efter föräldrarnas skilsmässa och klarade sig själv. Då trädde hon ur den gulliga ulligheten för ett tag och var någon.

Nu är jag ett moln igen, tänkte Svala, ett litet, ulligt moln som ingen ser. Hon hade i alla fall anat vad det var att blixtra till. Hon visste vad hon längtade efter.

Till dagens första lektion gick hon med glädje. Engelskaläraren Satya Dipraborty, som de kallade Dip, kom från Indien. Han var schysst. Han hade börjat på skolan med glödande engagemang för ett år sedan med massor av planer. Hon var glad över hans kommentarer efter hennes engelska uppsatser. När hon skrev uppsatser på svenskan fick hon alltid nedlåtande invändningar om att det bara var tonårstankar. Dip tog det hon skrev på allvar. Äntligen fick hon också MVG i engelska. Det borde hon ha fått för länge sedan men eftersom de ständigt bytt lärare hade alla nya sagt: Jag känner dig inte tillräckligt än, vi väntar tills nästa termin. När nästa termin kom var det en ny lärare. Dip hade sett henne.

Mamma var förstås entusiastisk över den nya rektorns idéer: Äntligen något vettigt på den här gamla skolan, hade Aisa sagt då Svala berättade om sina nya klasskamrater. Svala hade tigit hela året om hur jobbiga de var. Hon skämdes över att hon kände så.

Men hon orkade inte höra Aisas psykologiserande över dem. Hon var hysteriskt irriterad på Nesimas ständiga pratande i klassrummet, Fatimahs sura uppsyn, Susannes uppkäftighet, Hasims stöddighet och Alis lättja. Det hade inte alls blivit den integration som Birgitta Knapp drömt om. Istället var de från Dalen en grupp för sig. Det hände mycket på skolgården som lärarna inte hade en aning om.

Svala såg till att halka efter Nesima, Hasim och de andra. Hon ville inte höra dem ropa jävla svenska fitta till henne. En gång hade hon skrikit tillbaka med enda påföljd att de visade henne fingret så fort de såg henne, och beskyllde henne för att vara rasist.

Svala kände hur hon arbetade upp ilskan inom sig, och rusade istället rasande förbi gänget på skolgården för att hinna i tid och slippa trängas med dem i trappuppgången.

Efter engelskan var det svenska. Magnell stod i katedern och trummade nervöst med fingrarna i bordet. Hon avskydde att den relativa ordning hon hade uppnått i klassen bröts av stökiga nya elever som inte brydde sig om de informella, men stränga, regler som rådde på hennes lektioner. En liten grupp lärare hade länge dikterat ordningsreglerna på skolan. Det visste alla. Magnell och franskaläraren Smedjegård, som skrämde livet ur eleverna med sin ironi och sina elaka prov och Göran Svanberg som aldrig tittade de kvinnliga eleverna i ögonen utan bara på brösten.

Svala sade aldrig något till Aisa. Föräldrar ville glömma hur det var i skolan. De ville inte bli påminda om sin egen skräck, hur lärarna använde sin makt när dörren stängdes. På kvartsamtalen satt både lärare och föräldrar och smilade och låtsades som ingenting. Aisa också.

Mycket hade blivit annorlunda, men alls inte som Svala tänkt sig, när Aisa kommit tillbaka från Island för att ta hand om henne. Det var hennes sista termin i grundskolan och Aisa tjatade hela tiden om gymnasiet och hur viktigt det var för Svala att få bra betyg. Men Svala hade blivit van vid att ta hand om sig själv när hon och Pétur bodde tillsammans i pappa Jans lägenhet förra vintern. När både Jan och Aisa flyttat iväg för att förverkliga sig själva.

Svala gick sina egna vägar, även om det var lätt att låta Aisa ta hand om allting igen, nu när hon kommit tillbaka. Men Svala hade bestämt sig för att hon inte skulle falla tillbaka och bli ett barn. Aisa var förvånad över att Svala tvättade, städade och lagade mat. Det var ett effektivt sätt att bevisa sin självständighet.

– Den här svenskalektionen är inställd, istället ska samtliga högstadieelever samlas i matsalen, rektor Birgitta Knapp ska informera om ett nytt projekt som kommer att avsluta den här vårterminen. Magnell snörpte på munnen.

Matilda tittade snipigt på Svala och härmade den avskydda läraren. Svala fnissade.

– Nu kommer det snart, viskade hon.

Magnell vände sig mot klassen igen.

– Innan ni går vill jag påminna er om att det är er sista termin i grundskolan, och många av er har inte råd att slå av på takten bara för att vi närmar oss skolavslutningen. Det är en hel månad kvar och mycket kan hinna hända med era betyg.

Svala och Matilda bytte blickar.

– Jävla kärring, muttrade Hasim bakom dem.

Men det drunknade i slamret när alla gjorde sitt bästa för att hinna först ut ur klassrummet. Svala och Matilda drog sig långsamt över skolgården mot matsalen.

– Har du bestämt vilket gymnasium du ska välja? Matilda tittade bekymrat på Svala som skakade på huvudet.

– Du då?

– Nä, mamma och pappa vill att jag ska gå natur, en jävla plugglinje. Markus ska gå samhällsvetenskaplig, så hellre det?

Svala svarade inte, hon var trött på att höra om Markus. Hon längtade efter den gemenskap hon haft tidigare med Matilda.

De trängde sig ned vid ett bord där det fanns lediga stolar. Birgitta Knapp försökte förgäves få uppmärksamheten i det nästan öronbedövande sorl som ekade i matsalen. Till slut reste sig vaktmästare Ville upp och busvisslade så det skar i öronen. Det blev tyst.

– Tack Ville. Den senaste terminen har vi haft problem med skadegörelse och mobbning. Men vi tänker göra allt för att skapa en skola vi kan vara stolta över. För att vi alla ska lära känna varandra bättre, också över klassgränserna så att säga, har vi fått pengar till ett spännande projekt. De här sista veckorna av vårterminen ska vi satsa på teaterarbete. Vissa lektioner går helt och hållet till repetitioner i gymnastiksalen. Vi ska arbeta med scener ur Shakespeares Romeo och Juliet. Katja Kallin som är regissör leder arbetet. Hon sätter också upp Romeo och Juliet i ett cirkustält i Margaretaparken. Jag ser det här som en stor chans för oss alla att bryta negativa mönster och skapa en öppen atmosfär i vår skola. Ta den, för allas skull.

Svala kippade efter andan. Katja Kallin! Katja som Svala träffat året innan på Tynningö. Hon lutade sig tillbaka på den obekväma stolen. Kanske skulle den sista månaden på Enskedeskolan inte bli så dum ändå. Teater, det lät roligt. För varje dag som gick hade hon allt svårare att sitta still och koncentrera sig på lektionerna. Kroppen skrek efter att få ge sig ut i friheten. Nio år i grundskolan var snart slut, hon kunde knappt bärga sig.

Plötsligt avbröt ett tjutande brandlarm rektorns tal. Alla tittade slött på varandra utan att reagera. Det hände att det satte igång, men det brukade alltid vara falskt alarm eller övning. Någon gång var det en liten brasa i en papperskorg. Men nu föste lärarna ändå ut dem på skolgården. Ute blev det tjutande ljudet mer uthärdligt. Matilda och Svala sjönk ned på asfalten samtidigt som lärarna försökte samla dem klassvis.

– Det låter kul med teater!

Matilda tittade ointresserat på Svala.

– Nä, det tycker inte jag. Vad pinsamt.

Svala lutade sig bakåt stödd mot armarna och fäste blicken i himlen. Någon skrek och Svala ryckte till.

– Det ryker ur gymnastiksalen! Det brinner!

Samtidigt hördes sirener, brandbilar svängde upp på skolgården. Alla flockades nära gymnastiksalen och stirrade med gapande munnar.

– Vilken lyckad dag! Svala hörde Nesimas sarkastiska röst bakom sig. Resten av hennes gäng skrattade. Så drog de iväg.

– Fan vad jag är less på deras attityd.