Fyra generationer kvinnor

By Anita Hammarstedt

Under fyra generationer hinner mycket att ske, särskilt under så händelserika århundraden som 1800- och 1900-talen. Genom kvinnorna Christina, Emilia, Olga och Sigrid går en 150 år lång tråd av historia. Det är en epok som präglas av järnvägsbygge, industrialisering och två världskrig, men också av hårda tider hemma i Sverige. De fyra kvinnorna är knutna till varandra genom blodsband och genom deras ådror verkar en envishet och vilja av stål att flyta, och tidvis verkar detta vara det enda som kan hålla familjen från fördärv.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2019
• ISBN: 9788726168198

Book preview

Anita Hammarstedt

Fyra generationer kvinnor

Saga

Fyra generationer kvinnor

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2013, 2019 Anita Hammarstedt och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788726168198

1. E-boksutgåva, 2019

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

Prolog

Det är en varm sommardag, den första dagen i juni månad 1897. Solen lyser på det röda huset i gläntan och runt omkring spirar det av sommarens skira grönska. På övervåningen i huset råder stor brådska. Grannens Elsa och hennes dotter Frida har ilat fram och tillbaka hela morgonen, eldat i spisen och värmt stora kittlar med vatten.

Två småflickor sitter tätt intill varandra på långbänken i farstun utanför. Lilla Elna är tre och ett halvt år gammal och hennes lillasyster Karin är bara drygt två år. Elsa har just rusat förbi för att hämta något i den egna bostaden och dörrarna står på glänt. Plötsligt kommer ett utdraget skri från köket och flickorna trycker sig ännu tätare intill varandra. Elsa kommer tillbaka med raska steg.

Varför skriker mor så? undrar Elna.

Elsa stannar upp, tittar på den lilla flickan och drar munnen till ett leende.

Det är för att ni ska få en lillasyster eller lillebror idag, svarar hon.

Elna tittar på henne och rynkar sin lilla panna. Det är väl roligt att de ska få ett litet syskon till, borde inte mor vara glad och inte skrika så hiskeligt.

Ute på backen vankar Henning Blomgren oroligt fram och tillbaka. Han har svårt att sitta stilla, det gör ont i honom när han hör hustruns skrik. Timmarna går och han lyssnar hela tiden efter tecken på liv inifrån huset. Solen står redan högt på himlen när det kommer små späda skrik från kammaren. Henning hör det tydligt och rusar in genom dörren och uppför trappan, där Elna och Karin sitter som fastvuxna. De tittar alla tre förväntansfullt mot den stängda dörren till bostaden. Efter vad som tycks dem en evighet öppnas den och Elsa står där och ber dem komma in. I den nybäddade sängen ligger mor Olga och på armen har hon en stor hopvirad filt. Flickorna går försiktigt fram till sängen och strax bakom dem kommer Henning. När de kommer riktigt nära ser de att filten rör sig. Oj, det är en liten människa där, tänker Elna. Men det är bara ett litet rött ansikte. Den lilla sover rofyllt på moderns arm. Mor ser trött ut, men hon ler mot sina små flickor och säger:

Nu kan ni få hälsa på er lillasyster Sigrid. Så ska hon heta, för det har far och jag bestämt.

Första delen

Christina

1808

I slutet av 1700-talet var Malma by en liten ort i hjärtat av Södermanland. Där fanns endast två hushåll, Länsmansgården och Rusthållet. Chefen för Södermanlands Regemente fann omgivningarna perfekta för krigsövningar och så förvandlades Malma Hed till permanent övningsplats för regementet. Där fanns ett stort öppet fält som omringades av tät skog. Den lilla byn blev plötsligt en betydelsefull plats och utnämndes till köping och bytte därmed namn till Malmköping. Efter bara några år hade invånarantalet vuxit till över etthundra, det fortsatte att växa genom inflyttning av arbetskraft och så småningom började nya invånare födas i det snabbt växande samhället.

Under de tidiga sommarmånaderna var Malma Hed mötesplats för hela Södermanlands regemente. Hit strömmade då meniga, rotesoldater och officerare från kringliggande byar och Malmköping blommade upp.

År 1808 föddes Christina Gabrielsdotter i Nybygget, ett litet torp under gården Eneboga, som låg i utkanten av Malmköping. Fadern Gabriel Carlson var statare på gården och modern Catarina Ersdotter arbetade som mjölkerska. Christina hade en äldre syster och en äldre bror. Barnen fick tidigt lära sig att hjälpa till med allehanda sysslor. Flickorna hade fått följa med modern tidiga morgnar för att mjölka i ladugården. När det var storbyk på gården hjälpte de även till där och fick lära sig hur det gick till.

När Christina var tretton år började hon arbeta som tvätterska på regementet. Hon bodde i ett litet rum i en av regementets baracker tillsammans med fem andra tvätterskor. De hade hårda arbetsdagar, speciellt på sommaren när så många extra soldater kom till mötena. På vintern var det inte så mycket att tvätta åt militärerna, men då tog de emot tvätt från övriga Malmköping och då skulle det iskalla vattnet tas upp ur en vak nedanför den hala bryggan och sedan bäras till det stora bykkaret. Tvätteriet förestods av Svea som var sträng mot sina flickor, men Christina hade fått en särskild plats i hennes hjärta. Kanske berodde det på att hon alltid var flitigast av dem alla trots den hårda tillvaron. Hon hade dessutom varit där i många år medan de andra flickorna kom och gick.

Vid 21 års ålder blev hon förälskad i sadelmakarlärlingen Julius Berggren. Han gick som lärling i regementets stall och var inne på sitt sista år. De möttes av en slump en kall vinterdag. Christina skulle bära upp sina spannar med vatten som hon hämtat i Hosjön när hon plötsligt slant med foten och halkade omkull och de förargliga spannarna tömde ut sitt vatten över snön. Christina var nära att börja gråta av trötthet och ömhet i foten när Julius dök upp och hjälpte henne. Han log glatt och hämtade upp två nya spannar vatten ur sjön medan Christina borstade av sig snön och kände efter om foten gick att stödja på. Det var visst inte så farligt när allt kom omkring. Och Julius glada leende och hjälpande hand hade satt hennes hjärta i brand. De samtalade några minuter och så gick båda var och en till sitt.

En strålande senvinterdag någon vecka senare hade Christina några timmar fritt på lördagseftermiddagen och var på väg till Nybygget för att hälsa på sina föräldrar. Hon gick Landsvägsgatan fram och när hon passerade det stora stallet fick hon se Julius komma ut från porten med en kärra gödsel. Han log och nickade, de fortsatte åt var sitt håll och ögonblicket var förbi.

På kvällen när hon återvände från sina föräldrar dök Julius upp när hon passerade stallet och slog följe med henne. Hon anade att han kanske passat på henne eftersom han måste ha vetat att hon skulle återvända samma väg, och det gjorde henne varm inombords. De talades vid en stund men tvingades snart att skiljas åt, då kylan bet i skinnet och Julius var tunt klädd.

Julius lärde sig snart vilka dagar och tider som hon besökte föräldrarna och de stal sig ofta till en pratstund och en och annan kyss. En kväll föreslog Julius att hon skulle följa med in i stallet och prata lite, det var varmare där. Hon gjorde honom till viljes. I en undanskymd vrå på höskullen gav hon efter för hans smekningar och för en stund flydde de tillsammans bort till en värld av den sällsynta gemenskap som de båda hungrade efter.

Dessa möten upprepades så ofta tillfälle gavs och när de första vårtecknen började visa sig insåg Christina att hon var med barn. Hon tänkte hela tiden att hon skulle berätta det för Julius nästa gång de träffades, men deras stunder var ofta korta och ägnades sällan åt alltför långa samtal. En kväll i maj bestämde hon sig så för att nu måste det ske. De möttes utanför stallet och smög försiktigt in till sin vanliga höskulle.

Jag har något viktigt att säga, sade Christina.

Det har jag också, sade Julius och tog Christinas hand. Min lärlingstid här är över, och nästa vecka kommer jag att börja min gesällvandring. Vad var det du skulle säga? frågade han sedan.

Hon kunde inte ta mod till sig och tala om det när hon såg hur ivrig han var att komma iväg på sitt livs resa. Hon beslöt att bära denna börda själv tills han var åter från sin vandring och tvingade sig att le emot honom när hon sade: Det var inget viktigt, nu talar vi om din vandring, vart ämnar du dig?

De tog farväl kvällen innan Julius avfärd. Christina arbetade vidare och när hon kände att det snart inte skulle gå att dölja faktum talade hon för Svea hur det var fatt. Svea såg länge på henne.

Nu är det som det är, sade hon. Det finns mycket kvinnfolk i stugan som kan hjälpa till med en liten, så det kommer att ordna sig." Hon gav Christina en liten klapp på axeln och gick sin väg. Christina grät av lättnad, hon hade oroat sig så för hur det skulle gå, men nu kände hon att det fanns hopp.

Den 30 december 1830 födde hon en liten flicka. Svea hjälpte barnet till världen. Christina hade varit säker på att det skulle bli en pojke som skulle få namnet Gustav och därför fick flickan heta Gustava. Redan nästa dag var hon åter i arbete men Svea såg till att de andra flickorna fick ta de allra tyngsta sysslorna.

1833

Julius kom aldrig tillbaka efter sin gesällvandring. I flera år hade hon väntat, men insåg till slut att han nog aldrig skulle återvända till Malmköping. Nu var det en skön försommarkväll i slutet av maj. Regementets sommarmöte skulle snart vara över, men nu var det lördag och ikväll skulle det bli dans.

Christina var förväntansfull. Svea hade lovat att se till Gustava så att hon kunde gå med de andra flickorna till dansen. De var fyra stycken som efter att ha klätt sig i sina finaste kjolar och sjalar gav sig iväg upp mot heden. Christina var äldst av flickorna, hon var 25 år gammal och hennes ungdomstid låg långt tillbaka.

Flickorna var fnittriga och glada, kvällen var ljum och äntligen skulle de få roa sig lite. När de kom fram var där redan fullt med folk som stod runt det lilla trägolvet som var uppbyggt i utkanten av heden. Några var redan uppe och dansade till musiken som flödade ut från fiolen och dragspelet. Soldaterna var stiliga i sina uniformer och flickorna förväntansfulla. Kamraterna blev snart bjudna till dans och Christina stod vid sidan om och stampade försiktigt takten med ena foten.

Hon märkte inte soldaten som närmade sig med något vinglande steg och hoppade till när hon hörde hans röst.

Och här står lilla hon och väntar på mig, ska vi kanske ta oss en svängom? Christina såg att han inte var vacker att se på, en tand saknades i överkäken och han vindade lite med ögonen. Men hon fick inte vara kräsen, hon ville ju dansa, så de klev upp de få stegen till dansbanan tillsammans. Han dansade förvånansvärt bra och säkert, trots sitt något svajiga tillstånd. Christina drömde sig bort och vaggades med av den härliga musiken i försommarnatten.

När kvällen led mot sitt slut och musiken upphörde hade de andra flickorna försvunnit med sina kavaljerer och Christina följde med sin soldat mot en skogsglänta. Hon var inte bortskämd med famntag och vackra ord och soldaten var duktig på båda delarna. Kärleksstunden var snart överstökad och han tog ett hastigt avsked och försvann i natten. Christina vandrade ensam hem till sitt och de andra flickornas rum. Gustava sov gott i sin bädd och Christina tog av kjolen och kröp ner bredvid den lilla och somnade. Hon kände sig trots allt tillfreds med kvällen.

Några veckor senare hade alla sommarsoldaterna lämnat Malmköping som återgick till sin vanliga lunk. Christina och flickorna arbetade på som vanligt. Allt var dock inte som vanligt. Den namnlösa soldaten hade efterlämnat ett minne till Christina och i februari månad 1834 föddes sonen Adolf.

1835

För ett par år sedan hade Svea talat om för Christina att hon hade en dröm om att kunna ha ett marknadsstånd vid den årliga höstmarknaden i oktober. Som omyndig kvinna var det nästan omöjligt att få tillstånd att driva handel vid marknaden, men det gällde inte änkor, som var de enda kvinnor som betraktades som myndiga. Så därför hade Svea ett marknadspass som gav henne den rättigheten. Hon ville att Christina skulle stå där tillsammans med henne.

Många sena kvällar hade de arbetat flitigt för att tillverka saker som skulle säljas. En av de andra tvätterskorna, Linnéa, hade en bror som arbetade som färgargesäll på vadmalsstampen, som var belägen vid den lilla bäcken som mynnade ut i Kvarnsjön. När tyget stampades till vadmal lossnade en del av ullen och föll till golvet. Ullen hade gesällen fått som ersättning för sitt arbete och han hade tagit med det till systern. Linnéa hade i sin tur gett det till Svea mot löfte att hon skulle få ett av de vackra banden som Svea vävde på sin vävstol, efter det att hon kardat och behandlat ullen. Dem hade Svea tänkt att de kunde sälja.

Christina hade plockat kvistar och näver i skogen och de senaste två åren hade Gustava varit med och hjälpt henne. Flickan var mycket duktig. Adolf hade hon burit i en kont på ryggen, där han vaggats till ro av moderns rörelser och inte varit till något besvär. Kvistarna hade hon sedan under långa vinterkvällar bundit till kvastar, och av nävern hade de tillsammans tillverkat vackra små korgar.

Nu var den stora dagen äntligen inne. Det var en strålande höstdag i början av oktober, lördag och allmän marknadsdag. Söndagen skulle komma att ägnas åt kreatursförsäljning. Datum för marknader i hela landet fanns noga nedtecknade i den lilla almanackan som årligen gavs ut av Kungliga Vetenskapsakademien.

Christina och Svea lastade på sin nyinköpta nålstol och sina varor på den kärra som de vanligtvis lastade tvätten på. Nålstolen hade hon köpt av en kvinna om tidigare haft stånd på marknaden. Den var en hopfällbar ställning där man kunde placera sina varor. Det var tidig morgon när de drog iväg genom staden till marknadsplatsen på torget invid Malma kyrka. De hade fått sig anvisat en plats som låg nära Landsvägsgatan där alla passerade, och det såg de som ett gott tecken. Torget myllrade av ekipage som var i färd med att packa upp sina varor.

Christina och Svea fällde upp nålstolen. Längst fram hängde de upp de mångfärgade vackra banden. På själva stolen placerade de näverkorgarna och kvastarna ställde de lutade mot kanten. De var klara i god tid innan kunderna skulle börja komma, och de turades om att ta en tur runt torget för att se vad deras konkurrenter hade att erbjuda. Det fanns flera månglerskor som sålde liknande varor, men de hade stånd i utkanten av torget, då de inte kom från Malmköping utan från Eskilstuna och Nyköping. Det fanns också väldigt många stånd där det såldes smidesprodukter och mestadels var det hustrur till Malmköpings smeder som skötte försäljningen.

Solen stod högt på himlen och det var runt middagstid. Myllret på torget ökade hela tiden. Flickorna hade ännu inte sålt så mycket, några band och korgar. Men det var mycket folk som gick förbi och tittade, och de visste från de gånger de själva gått där att halva nöjet var att gå runt och titta. De som passerade var oftast svältfödda på vackra ting och hade inte mycket att spendera heller. Så det gällde att välja rätt när man skulle inhandla något. Det var mest pigor och fattiga bondflickor som passerade deras stånd. De visste att pigorna kanske fått eftermiddagen ledig från sin husbonde och en liten slant i handen att köpa något för och de trodde sig veta att kunderna skulle bli flera senare på eftermiddagen.

Det var mycket liv och rörelse på Landsvägsgatan. Alla krogar och caféer var öppna och fyllda med folk, speciellt krogarna. Männen satt ute på de väggfasta bänkarna och drack och skrålade. De höll allt som oftast fram sina medhavda dryckeskärl för att få dem påfyllda. Ett och annat slagsmål avbröt ordningen när några hade fått sig lite för mycket innanför västen och blev oense med grannen om någon småsak. Hästskjutsar passerade hela tiden och hästarna släppte ifrån sig stora högar på vägen som stank och ångade. Det var roligt att stå och titta på den brokiga skara som rörde sig runt bland marknadsstånden. En del pigor var nog utsända av frun i huset för att inhandla lite nytt till hushållet, men dem kunde de inte hoppas så mycket på.

Det var inte bara vid marknadsstånden som försäljning pågick under dagen. Utanför krogen mitt emot fanns en del kvinnfolk som sålde det enda de hade att sälja, sina kroppar. De strök runt krogen där männen hölls och kunder fanns det gott om. De flesta av kvinnorna var lite till åren komna, såg slitna ut och deras kläder hängde i trasor. Men männen var inte så nogräknade när det pockade på, och ju fulare kvinnfolken var, desto mindre kostade det. De flesta kom inte längre än runt hörnet på krogen innan tjänsten utfördes och Christina och Svea kunde se alltsammans från sitt stånd. Utmed sidan av huset fanns ett staket där hästarna bands fast. Kvinnorna vände sig mot staketet och höll i sig med händerna medan männen fumlade med sina byxor, drog upp hennes kjolar och efter bara ett par stötar var oftast det hela avklarat. Hon fick sin slant, och om inte slantar fanns kunde hon nöja sig med en slurk brännvin. Så rättade kvinnan till sina kjolar och gick runt hörnet för att göra nya affärer.

Sveas dotter Berta hade lovat att se efter Gustava och Adolf under dagen. Christina hade stuckit åt henne en slant och bett henne att ta med barnen till torget på eftermiddagen och låta dem åka ett varv i karusellen. Något liknande hade de aldrig varit med om. De skulle nog göra stora ögon när de fick se den färggranna karusellen.

Svea hade precis kommit tillbaka efter att ha gått lite vid sidan av torget för att äta den medhavda matsäcken som de packat ner på morgonen. Nu var det Christinas tur att gå iväg en stund och precis när hon skulle gå fick hon se att Berta kom springande fram emot dem med Adolf i famnen. Flickan var alldeles röd i ansiktet som var strimmigt av tårar.

Vad är det som har hänt, undrade Christina, och var är Gustava?

Jag kan inte hitta henne, stammade flickan.

Christina satte sig på huk bredvid flickan och försökte lugna henne.

Berätta nu vad som hänt.

De hade precis åkt färdigt i karusellen, hickade Berta. Gustava hoppade av sin häst och jag gick ur korgen där jag satt med Adolf. Jag lyfte upp honom och när jag sedan vände mig om var hon borta. Jag sprang runt vid karusellen, men kunde inte se henne någonstans, och då sprang jag genast hit.

Lämna du Adolf hos mig, sade Svea, så kan ni gå tillbaka och leta tillsammans.

Christina tog Berta i handen och tankarna for genom huvudet. Var skulle de leta? Tänk om någon hästskjuts kört över flickan. Hon blev alldeles kall inombords. Men så tänkte hon att torget inte var större än att det skulle ha hörts om något allvarligt hänt.

De sprang tillbaka mot karusellen som nu åkte runt med nya resenärer. Christina tittade på den i ett varv för att förvissa sig att Gustava inte gömt sig kvar där, men det var idel okända barns ansikten som for förbi. Hon visste att lite längre ner bakom karusellen fanns ett gästgiveri. De hade nyligen gått förbi där och sett att kattan på gården fått ungar. Gustava hade velat stanna och klappa ungarna och det hade de gjort. Hon hade sett längtan i hennes blick. Kanske hade hon hittat tillbaka dit.

De sprang nerför tvärvägen till Landsvägsgatan och där, utanför ladugårdsdörren bakom stora huset, där satt Gustava med en liten kattunge i famnen. Hon reste sig snabbt när hon såg modern komma och tryckte sig intill väggen. Christina tittade på henne, men kunde inte förmå sig till att banna henne när hon såg hur olycklig flickan såg ut. Hon tog henne i handen och de gick alla tre tillbaka till torget. Svea såg lättad ut när hon såg dem komma. Berta fick inte heller några bannor, flickan var ännu så ung och hade tagit ansvaret för de båda barnen på stort allvar. Christina och Svea nickade till varandra och sade sedan åt dem att gå raka vägen hem.

Nu började affärerna ta fart. Torget myllrade av människor, och många ville se och känna på de vackra banden som skulle kunna förgylla deras i övrigt så grå klädsel. Vid ett tillfälle var det så många runt ståndet att Christina och Svea hade svårt att ha uppsikt över alla och plötsligt hörde de att någon ropade till. Då fick de se en liten trashank springa iväg över torget och i hans hand fladdrade ett av deras fina band. Snabbt slank han iväg bakom stånden och på bara ett par sekunder var han försvunnen.

Marknadsdagen led mot sitt slut. Det hade gått över förväntan och de var väldigt nöjda. Christina hade till och med tagit ut en liten andel av sin förtjänst, gått iväg till ståndet med sötsaker och köpt en strut med karameller som barnen skulle få smaka när de kom hem. Mörkret hade redan fallit och de flesta hade börjat dra sig därifrån, de som var kvar höll på att packa ihop. Berta hade hämtat kärran och de lade på nålstolen och de osålda varorna, som inte var många, och traskade tillbaka hem. Det hade varit en annorlunda dag och de beslöt att arbeta hårt för att få ihop ett nytt lager till året därpå. Många hade frågat efter sockor och vantar, så de skulle nog köpa lite stickgarn för en del av pengarna och tillverka ett litet lager.

1837

I Christinas vardag var numera dagarna väldigt lika varandra. Hårt arbete tillsammans med de andra flickorna. Gustava var fem år fyllda och Adolf hade nyligen fyllt två. De var för det mesta med tvätterskorna när de arbetade, flera av flickorna hade barn och Sveas Berta, som nu fyllt tio, höll ett vakande öga på de minsta. På kvällarna satt Christina inne hos Svea medan hon vävde på vävstolen och själv arbetade hon med sina korgar. Och under den ljusa delen av året gav de sig ofta iväg ut i skogen och plockade ihop lämpligt material för sin tillverkning.

I början av året hade Christina stiftat bekantskap med Magnus som var anställd som arbetsdräng vid Rävsnäs smedja, där man tillverkade gevär och pistoler. De hade träffats av och till under våren och hon var glad att hon mött en ny man, en som fanns där hela tiden och som hon kunde träffa så ofta de båda kom åt. Magnus var snäll, men något av en slarver och som så många andra som arbetade i smedjorna drack han brännvin och skötte inte alltid sina uppgifter som han skulle. Smeden hade varnat honom. Om han blev upptäckt med att vara onykter i arbetet en gång till skulle han få lämna sin plats.

I början av sommaren kände hon av det bekanta illamåendet och visste genast hur det var ställt. En sommarkväll i juli berättade hon för Magnus att hon var med barn. Han blev glad och lovade att han skulle sluta dricka och ta sitt ansvar för barnet, och att de skulle gifta sig. Christina var salig och tänkte att äntligen skulle hon få en far till sitt ofödda barn och en styvfar till Gustava och Adolf.

De gick till prästen och bokade dag för bröllopet som skulle stå i september månad. Magnus började besöka Christina i hemmet och blev snabbt god vän med Gustava och Adolf. Äntligen ordnade sig tillvaron, tänkte hon.

En kväll i augusti gick hon hemma och väntade på att Magnus skulle komma. Hon hade lagt barnen och satt ute på bänken. Men timmen började bli sen och när hon kände nattkylan komma krypande förstod hon att han inte skulle komma. Något måste ha hänt, tänkte hon och gick in i stugan och klädde av sig och kröp ner bredvid barnen och somnade. Två dagar gick utan något livstecken och hon började bli allvarligt oroad. Men mot andra dagens kväll fick hon höra genom en av tvätterskorna, vars bror arbetade hos samma smed, att Magnus hade kommit berusad till arbetet, smeden hade varit rasande och kastat ut honom med huvudet före, och han hade varit tvungen att lämna Malmköping. Ingen visste vart han tagit vägen.

Christina var otröstlig. Och ännu en gång födde hon sitt barn i ensamhet och även denna gång fanns Svea vid hennes sida och hjälpte henne. Emilia såg dagens ljus en kall men solig februaridag. Christina var snabbt ur sängen och tillbaka i de dagliga bestyren. Hon kände sig förvånansvärt stark. Jag ska nog klara mig och mina barn på egen hand, tänkte hon. Manfolk är bara till besvär, vi har det bättre utan dem.

Till hösten kom en kringvandrande lärare till köpingen. Han stannade några veckor i en lokal som regementet upplåtit, och alla barn i skolåldern som hade föräldrar som arbetade vid regementet fick komma. Hans lön var mat och husrum under den tid han undervisade barnen. Hon lät Gustava gå dit, hon ville att barnen skulle lära sig. Berta gick där också, men för henne var det inte första gången.

En kväll var Christina och barnen ensamma i sitt rum och det var snart läggdags. Gustava berättades stolt vad de fått lära sig den dagen och Christina tänkte på hur stor flickan blivit. Emilia låg på en filt på golvet och skrattade och gurglade som ville hon vara med i det samtal som fördes. Adolf tultade omkring och pysslade med sitt. Hon såg på sina barn och tänkte att hon var allt lyckligt lottad ändå. Tre friska barn hade hon fått, hon hade en god vän i Svea och hon hade arbete och försörjning och tak över huvudet.

1838

En söndag i mitten av maj hade Christina hälsat på i föräldrahemmet. Modern hade en längre tid varit dålig och Christina hade lovat sig själv att försöka besöka dem så ofta hon kunde. När hon kom hem denna gång förstod hon att slutet närmade sig. Hon hade blivit kvar till sent på kvällen för att hjälpa till så mycket hon kunde.

Nu var hon emellertid på hemväg och det var redan sen kväll när hon vandrade utmed den alltmer mörknande vägen. När hon passerade en vägkrog blev det lite ljusare och hon hörde skratt och skrål inifrån. Längre fram på vägen såg hon två vinglande soldater med armarna om varandra och drog slutsatsen att de var långt ifrån nyktra. Det blev snabbt mörkare ju längre bort hon kom från krogen och inga andra människor syntes till. Hon närmade sig dem och ville ogärna passera men hade inget val. Hon gled förbi så snabbt hon kunde och skulle just fortsätta när hon kände en hand på sin arm.

Nej men titta, här kommer det kvinnfolk som på begäran. Eller hur Gusten, vi ska väl språka lite med henne? Ha inte så bråttom, lilla fröken, sade han och tog ett hårdare tag om hennes arm. Kamraten var genast med på noterna. De var ganska överförfriskade, och hade det bara varit en hade hon nog lätt kunnat skaka honom av sig men två kladdiga karlar var mer än hon klarade av att springa ifrån.

Männen snubblade iväg med Christina emellan sig till ett närbeläget snår. Där knuffade de omilt ner henne på marken. Han som hette Gusten fumlade med sina byxor med kamraten drog upp Christinas kjortel och sedan höll han för hennes mun, så att hon inte skulle kunna skrika. Inte för att det fanns någon att skrika efter.

Gusten trevade mellan hennes ben, och hon väntade skräckslaget på det ofrånkomliga, men inget hände. Han stötte och stötte mot henne men hans redskap var tydligen inte med på noterna. Hon hörde hur han svor till.

Fan också, nu när man äntligen har chansen. Du kan gå före, sade han till kamraten och de bytte plats.

Kamraten var dock mer än redo märkte Christina, när han brutalt stötte in i henne. Hon ville skrika men Gusten höll hårt för hennes mun. Men så lossade hans grepp, men bara för att i stället stoppa in sitt redskap i hennes mun, för nu var även han redo. Kamratens förmåga hade hetsat honom, och eftersom den delen av kvinnan framför honom var upptagen tog han till det näst bästa.

Christina trodde att hon skulle kvävas, samtidigt som det smärtade i underlivet av de hårda stötarna. Tack och lov var de båda snart klara, intresset för henne svalnade och de knäppte sina byxor och vinglade iväg därifrån, medan Christina låg kvar på marken och kved. De vände sig inte ens om för att se hur det var med henne.

När de var utom synhåll vände sig Christina runt och kämpade sig upp på alla fyra. Och så spydde hon i buskarna. Det kändes som hela magen vändes ut och in. Hur hon än spydde kunde hon inte få bort smaken ur munnen. Hon hulkade och hulkade och till slut kom bara galla. Hon reste sig mödosamt upp, torkade sig häftigt om munnen med ärmen, tog några stapplande steg, kände hur underlivet dunkade när hon gick, men kämpade framåt den sista biten för att komma hem.

Svea var fortfarande uppe när hon kom vinglande på vägen. Hon hade förstått att allt inte stod rätt till när timmen blev sen, och nu skyndade hon fram mot Christina som haltade fram med håret i oordning och ansiktet strimmigt av tårar.

Men vad är det som hänt? undrade hon och lade en skyddande arm om vännen.

De slog sig ner i köket och Christina berättade viskande vad som hänt. Svea såg helt förfärad ut.

Du måste anmäla det, sade hon. Genast i morgon bitti får du ta ledigt en stund och gå iväg till länsman och berätta.

"Vad skulle det tjäna till, ingen kommer