Sigismund

By Anna-Lisa Hagård

Sigismund är en uppföljare till Eleonora. Två syskon söker sitt ursprung. Händelserik resa genom Europa. Intressanta möten mellan människor.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Oct 31, 2021
• ISBN: 9789180274135

Anna-Lisa Hagård

90-årig debutant Anna-Lisa Hagård, speciallärare och har även examen i spanska, ett språk hon undervisade i under många år och fortfarande gör. Novellsamlingen skildrar levnadsbeskrivningar och människoöden, där flertalet är självupplevt. Social distansering i Corona tid under pandemin innebar mycket tid i ensamhet. Anna-Lisa tog tillfället i akt, samlade ihop minnen och förverkligade sin författardröm. Jag har haft mycket roligt. Har glatt mig varje dag faktiskt och har aldrig känt någon ensamhet, sa Anna-Lisa under en intervju 2020

Book preview

Sigismund

Sigismund var ett barnhemsbarn. Modern ville inte veta av honom efter födseln och någon far hade han inte hört talas om men det var inget han brydde sig om. Han bodde på ett barnhem i Gamla stan tillsammans med 25 andra småbarn i liknande situation.

Det var ett jobbigt liv han levde stackars Sigismund. Att vara barnhemsbarn betydde, att man var totalt ensam i livet, inget hem, inga vänner, ingen att ty sig till, när man kände sig ensam. Det var gråt och tandagnisslan från morgon till kväll. Man slogs och trätte med varandra både stora och små. Så fort som morgongröten var uppäten kläddes barnen på för att skickas ut på gården för nya bataljer.

Några kramar och kel existerade inte men ibland kunde de små inte motstå lusten att gå fram till någon ur personalen för att ta på dem eller hålla dem en stund i handen. Det ingick i fostran att inte klema bort och dalta med barnen.

När grinden till barnhemmet inte var stängd, kunde de smita iväg ut på stan, och det kunde bli vådliga upptäcktsfärder. En liten hand var ofta snabb att nypa till sig något den lille ville ha men inte fick men det var ändå värt att försöka stjäla. Blev man trött fanns det alltid ett trappsteg att sova en stund på. När kvällen kom gick stadens ordningsmän runt och plockade ihop barn som såg hemlösa ut. När man sen stjälpt av dem på respektive ställe blev det risbastu för olydnad.

Varje år anordnade man en auktion på ett antal barn för att kunna släppa in nya småttingar ur den långa kö, som väntade på en plats. Auktionen gick till på så sätt att man höll fram barnet för påseende och den som hade det lägsta budet för kommunen att betala fick ta med barnet hem som familjemedlem men oftast var det arbetskraft som behövdes men det sa man inte högt. Men denna händelse kom att betyda mycket för sjuårige Sigismund. Med skräckblandad ängslan steg han upp på en stol och såg ut över en samling kritiska ansikten, som han helst ville springa bort från. Men så tänkte han, att det kanske fanns en snäll tant och en farbror, som kunde tycka om honom.

Bondeparet Elsa och Johannes, som hade ropat in Sigismund, stod på gårdsplanen vid sin lilla gård, som hette Klyket. Det var ett medelålders par, som inte fått egna barn. De verkade allvarsamma och buttra. De hälsade honom välkommen, ett ord han aldrig hört förut. Vid deras sida stod en något yngre man. Det var förmodligen drängen Elis. Han log och såg snäll ut och Sigismund kände genast att Elis kunde bli hans kompis, en bästis som han aldrig haft tidigare. Det gjorde inget att han var gammal. Och ännu bättre. De båda skulle dela sovrum i drängkammaren, ett rum som låg avskilt i ett uthus. Det kändes nästan som om Sigismund hade fått en pappa.

På kvällarna när han skulle sova gjorde det inget om det pep och knakade i huset, för han hade sin pappa i rummet, inbillade han sig. Men ibland var han säker på att någon gick utanför, när buskarnas blad slog mot rutan i hårt väder. Då tog han sin kudde och la sig vid fotändan i Elis träsoffa. Men Elis blev inte arg utan tog med sig Sigismund och så gick de ut tillsammans och kontrollerade att det inte var något farligt. Elis kände tidigt att han utgjorde en trygghet för Sigismund. Elis hade bott på gården i nästan hela sitt liv. Han var inte missnöjd men egentligen hade det varit ett ganska grått och enahanda liv. Den nye lille pojken tyckte han om. Han var som en frisk fläkt. Han ställde dagligen nya frågor till Elis, som denne var glad för. Nu kunde han få använda sina kunskaper och berätta för Sigismund om livet. Elis var en intelligent person, som aldrig gått