Mysterier i vitt

By Elisabet Reymers and Per Reymers

Vad gör man när det värsta inträffar? För många är det en hypotetisk fråga som man önskar aldrig behöva veta svaret till. För sjuksköterskan Julia är det verklighet. Hon har just förlorat sin make. Ensam står hon nu med sin dotter och känslan av att ha tappat greppet om livet.Men hos läkaren John hittar Julia en tröstande axel att luta sig emot. Sakta börjar hon återvända till livet. Då sker en medicinstöld på avdelningen och, ska det visa sig, har John hållit en mörk hemlighet gömd för Julia.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 23, 2017
• ISBN: 9788711740125

Book preview

Första kapitlet

– Hej, Julia! Hur är läget?

Eva Aronsson i huset bredvid stod och borstade snö från gräsmattan med en piassavakvast när Julia kom pulsande från bussen. Det hade snöat hela dagen, gatukontoret hade fullt upp att göra med att skotta trottoarer i centrum och små gångstigar ute i Ryssmossen brydde de sig ändå sällan om.

– Tack, fint. Och själv? Har du varit ute med ungarna?

– Äsch, man ser inte handen fram för sig när det yr som värst – det vågar jag inte, så många som jag har att hålla reda på. Förresten tror jag att Nina har påssjuka, hon är så svullen och konstig. Vet du hur man ska se ut när man har påssjuka?

Eva ställde ifrån sig kvasten mot den höga, vita brädspaljén som skilde deras små trädgårdar åt. Nåja, skilde och skilde, man kunde se rakt igenom den om man inte hade någon klängväxt där. Och nu var det vinter. Eva hade Jobbat sig varm, hon hade inget emot att stå stilla och prata och pusta ut. Julia hade suttit stilla precis så länge att hon frös. Hon stampade med fötterna i snön och sa:

– Nej. Linda är ju bara två år, så gudskelov har hon inte haft någonting i den vägen ännu. Men om man börjar se ut som en skämtteckning är det säkert rätt.

– Det gör hon, suckade Eva. Vill du komma in och dricka en kopp kaffe och ta en titt på henne? Eller nej, du vill väl hem du också?

– Jag måste nog det. Far kommer och äter middag hos oss ikväll. Hej, så länge! Julia gick ett par steg till, sköt upp den låga vita grinden – en av fjorton i den långa längans lika långa staket, och skyndade hastigt uppför trädgårdsgången. Om man så fick säga, tänkte hon. Fem kvadratmeter gräsmatta till höger och sju till vänster, två buskar och en miniatyrsandlåda. Det var så man kunde bli full i skratt. Fast det var praktiskt med tanke på Linda, för det stora köksfönstret låg åt den lilla gården, och att ha Linda därute var som att han henne i rummet bredvid. Och ändå ute. Man skulle inte klaga.

Hon stampade av sig snön så försiktigt hon kunde och hängde in kappan i tvättstugan som låg alldeles till vänster om ingången. Lindas blöta overall hängde där redan, läderstövlarna var där också, mössan låg på elementet. Hans hade hämtat henne tidigare idag, han hade helt oväntat fått eftermiddagen ledig. Men var någonstans var de?

– Heej, jag är hemma! ropade Julia förväntansfullt. Men ingen svarade. Hon gjorde en liten grimas och gick ut i köket. Det var snyggt och undanplockat därute, på diskbänken stod en röd termos. Kaffe, härligt! Hon tog en mugg ur skåpet och fick syn på lappen på spisfläkten.

Vi är. hos eva till hÖger och roar oss. kram, hans.

»Eva till höger», det var Eva Nilsson, grannen på motsatta sidan.

– Nå! sa Julia högt för sig själv. Väl att de inte är hos Eva till vänster, för då hade Linda fått påssjuka.

Hon hällde upp kaffe och slog sig ner med morgontidningen som hon aldrig hann läsa ordentligt på morgonen, och inte på ortopedavdelningen där hon arbetade heller. Det var som regel alldeles för mycket att göra.

Julia var ljushårig och blåögd och just nu ganska vinterblek. Hon var inte särskilt lång, men normalt byggd, och på det hela taget var hon nöjd med sitt utseende, ljust hår och runda glada ögon. Hon hade lätt för att skratta och det syntes på henne, hon såg snäll ut, sa man. Det var en tillgång på sjukhuset och Julia hoppades bara att det inte var en negativ komplimang som egentligen betydde att hon verkade lite bakom flötet. Nåja … Hon vände blad i tidningen. Födda och döda.

Ulla Berger och Mats Hansson hade fått en pojke, minsann. Och gamle Carl Ottosson hade gått hädan, jo, han var faktiskt nittiotre, det var otroligt. Han var nog den äldste patient hon någonsin haft. Men han hade inte varit så länge på Ortopeden med sitt dåliga ben innan han flyttades till Medicinen för sitt dåliga hjärta, och nu var det alltså slut. Julia drog upp fötterna under sig på stolen. Hon frös fortfarande om tårna. Men kaffet värmde. Bara hon fick sitta tio minuter till skulle hon börja ordna med maten sedan. Köttgrytan hade hon gjort igår, det var bara att skala potatis och göra sallad. Efterrätten var lätt, glass och frukt, Linda hade fått välja.

Och städat var det också. Inte för att far tog så hårt på om det inte var det. Men det var ändå roligt att ordna lite extra. Julia kastade en hastig blick in genom den öppna dörren till vardagsrummet. Bordet glänste avtorkat och kuddarna i sofforna var släta och pösiga. Linda kunde då inte ha varit inne i rummet sedan hon kom hem.

Julia log. Det kändes skönt att sitta alldeles ensam någon gång och fundera över hur trevligt de hade det, hur bra allting var.

Hur bra allting gått. Hon hällde upp mera kaffe. Dagarna gick så fort nu, dels var de korta, dels hade man inga fritidsproblem med en dotter på snart två år i huset. Det var knappt man hann tänka efter hur lycklig man egentligen var.

Fast jo, tänkte hon sedan. Varenda morgon när hon väckte Linda tänkte hon på det, förvånade sig över hur fm och vacker och rosig hon var, förundrade sig över att hon faktiskt var deras, hennes och Hans.

Ändå var Linda inte precis planerad, hon hade i själva verket anmält sin ankomst vid en mycket olämplig tidpunkt, innan Julia var klar med sin sjuksköterskeutbildning, innan Hans fått sitt långvikariat på gymnasiet. Det som gudskelov såg ut att dra ut på tiden. Nåja, så skulle man inte tänka, det var synd om gamle Möller som hade en så besvärlig astma. Men det betydde en ökad säkerhet för Hans och Julia. Det betydde bland annat det här radhuset.

– Sedan byter vi upp oss, sa Hans muntert. En grösplätt duger bra åt en tvååring. Men sedan kommer vi att behöva en riktig trädgård, särskilt när vi blir fler. En park, kanske med tennisbana …

– Och förste trädgårdsmästare, andra trädgårdsmästare och så några raska ynglingar från byn som krattar löv, sa Julia retsamt.

– Ynglingar numera krattar inte löv, de kör dammsugare. Fast våra egna ungar kan gott ge sig ut och kratta, det är fin motion.

– Hur många fler hade du egentligen tänkt att vi skulle bli? sa Julia försiktigt.

– Beror på hur stor tomt vi får.

– Det får ligga ett hus där också, tycker jag. En snygg villa i herrgårdsstil med pelare.

De hade just flyttat in den gången. Kök och vardagsrum, badrum och två miniatyrsovrum, ekonomiutrymmen och tolv kvadratmeter gräs. Det var allt. Men det var i två våningar och det var ett hus! Hans och Julia var lyckliga.

Nils Egerberg, Julias far, var glad på deras vägnar, fast lite misslynt på sig själv.

– Om jag inte hade sålt vår villa, sa han. Ni kunde bott därnere och hyrt ut övervåningen. Nu har jag ju bara min lilla lägenhet och den är inget att byta med.

– Du har väl hjälpt oss så det räcker, far, sa Julia.

– Och här är fint, sa Hans belåtet. Här är bra.

Hans trivdes om möjligt ännu bättre här än hon själv, tänkte Julia med ett leende. Hon var född och uppvuxen i en tämligen stor stad, Hans i en stad med åttatusen invånare – »och jag tror jag känner sextusenfemhundra av dem»sa han belåtet. Han älskade att vara omgiven av folk. Det tog honom vanligtvis tjugo minuter att gå de tvåhundra meterna till bussen, åtminstone hade det gjort det i somras när de flyttade in, för han måste stanna och säga hej och prata med alla grannarna.

– Det har vi gott av sedan, kommenterade Julia. Vi kan byta barnvakter så det bara skvätter om det.

– Vad du är materialistisk, sa Hans förebrående. Jag tycker det är kul att prata med folk ändå.

Och der gjorde han, han pratade med alla om allting. Det var en talang, tänkte Julia ofta. Hans var en oerhörd tillgång i sällskap, särskilt om de inte kände många andra (fast det var sällan). Hans småsladsträning gjorde att han kunde inleda ett obesvärat samtal med vem som helst om vad som helst, och hålla på hur länge som helst. Inte ens ultraintellektuellaa typer som föraktade vanlig bordskonversation kunde i längden hålla stånd mot Hans’ vänliga frågor. Han drog sig inte alls för att börja med en personlig fråga – det var väl där det låg, tänkte Julia, som själv ställde grymt personliga frågor i tjänsten varje dag, men inte kunde komma sig för att göra det på fritiden.

– Du är bara hämmad, sa Hans glatt.

– Du om någon borde jobba i sjukvård, sa Julia. Psykvård kanske? tillade hon, för Hans var inte särskilt förtjust i att se blod och trasigheter och människor som hade ont, och när han hämtade henne på avdelningen brukade han klaga över lukten däruppe. Gips och svett och diverse annat, det var ingenting för honom. Vilken lukt? sa Julia oförstående och sedan skrattade de.

Men nu kunde han gott komma hem med Linda, tänkte hon. Och som på beställning öppnades grinden därute. Hans bar Linda på armen, hon kurade ihop sig med ansiktet mot hans hals och pep högt och ljudligt för att det var så kallt. Hans skrattade och smällde igen grinden med foten, och Julia störtade upp och öppnade ytterdörren.

– O, ni frusna stackare! ropade hon och båda två lyste upp.

– Mamma! ropade Linda.

– Hej, älskling, är du hemma nu! sa Hans. Han tog några långa steg längs den lilla korta gången, han lade sin fria arm om hennes axlar och kysste henne, och Linda fortsatte att huttra och säga »kallt, kallt, kallt!», men sträckte ut en liten arm för att också vara med.

Efteråt tänkte Julia ofta på den där scenen. Lite trött och frusen hade hon kommit hem, glad över Hans’ omtanke med kaffet hade hon blivit – och sedan hade Linda och Hans kommit hem. Hennes familj, hennes man och barn, två av de enda tre människor på jorden hon verkligen brydde sig om, och absolut de som stod henne närmast. Visst stod far och hon varandra nära, men detta var ändå annorlunda. Hans’ glittrande ögon och Lindas lilla arm om halsen, kylan och snön som bara verkade frisk och på något sätt hemtrevlig.

De kom hemrusande till henne, glada och uppspelta och lyckliga. Och det var sista gången.

Nils Egerberg kom klockan sju och gick klockan elva, och det var en trevlig kväll. Lite sent kanske, tänkte Julia och gäspade, med tanke på att hon skulle upp halv sex nästa morgon. Hon började jobba sju och måste ha lite tid på sig att vakna och komma igång, och dessutom skulle Linda iväg till sin dagmamma. Också när Hans började sent försökte de att alltid lämna Linda vid ungefär samma tid, för dygnsrytmens skull.

– Älskling, sa hon med en ny gäspning, ställ dig inte att diska nu! Det kan vi väl göra imorgon för en gångs skull.

– Mmm, sa Hans, vad säger du om en nattfösare?

– Det är väl ändå … jo tack, men bara en centimeter konjak för min del, sa Julia. Somliga ska ju upp och harva i gryningen medan andra ligger och drar sig …

– Du är väl inte trött? Hans ställde ifrån sig konjaksflaskan, kramade om henne, blåste henne i örat och lät fingrarna glida längs hela hennes rygg. Julia spratt till. Sedan skrattade hon.

– Nej, inte ett dugg. Jag går först i badrummet.

– Jag kommer efter.

Julia skyndade på och när hon var klar hade Hans just kommit upp med den lilla förgyllda brickan på ben som de alltid använde när de åt någonting i sängen. Han hade tagit de bästa glasen också, de riktiga konjakskuporna.

– Usch, de är så besvärliga att torka, murrade Julia.

Men det ser fint ut, sa hon sedan, för det gjorde det. De stora glänsande kuporna med