Syster Marianne

By Elisabet Reymers and Per Reymers

Marianne har bestämt sig för att utbilda sig till skolsköterska. Det är första dagen på utbildningen och hon är spänd och nervös. När hon kommer fram till skolan syns ingen till, hon möts bara av tomma salar.Ute från gårdsplanet hörs ett skrik. En förlossning har satt igång för tidigt och den havande modern behöver desperat hjälp. Den ordinarie skolsköterskan finns inte inom synhåll och Marianne får rycka in. Fram till den här stunden var hon övertygad om att hon ville bli skolsköterska och inget annat, men händelsen på skolgården väcker nya tankar. Vad är egentligen hennes kall?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 23, 2018
• ISBN: 9788711741733

Book preview

Första kapitlet

Vaktmästaren valde ut en nyckel från den stora knippan som fyllde hela byxfickan, låste upp och stegade iväg utan att vänta på tack. Marianne gick dröjande in på skolsköterskans expedition.

Den låg i »gamla huset», ett illa medfaret, gult trevåningshus som en gång varit fröken Hedbergs flickskola, och bestod av två små rum med ett valv emellan. Men här var renoverat och fint, tänkte Marianne, med fräscha väggar och golv och fin utrustning. Skolsköterskan, syster Ann-Britt Nilsson, lyste emellertid med sin frånvaro. Klockan var halv nio. Skulle Ann-Britt inte börja jobba åtta? Marianne tog av sig kappan, gick fram till skrivbordet och tittade på bordsalmanackan. Där stod hennes eget namn på dagens datum. Marianne Simonsson, sjuksköt.elev 8.30. Papper, inf. Nåja, då kom Ann-Britt väl när som helst. Marianne tog på sig den vita rocken hon haft med sig, slätade till sitt mörka, kortklippta hår framför spegeln och tvättade för säkerhets skull händerna också. Det knackade på dörren just när hon var klar.

– Stig in, ropade hon. In kom en mörkhårig dam i femtioårsåldern eller något äldre, klädd i marinblå dräkt och med en dokumentportfölj under armen.

– Jag söker syster Ann-Britt, sa hon. Rösten var mörk och vacker. Ni måste vara hennes elev från vårdskolan, eller hur?

– J – ja … Marianne var inte van att bli niad, och just nu var hon också ganska nervös, som man blir första dagen på ett nytt ställe. Detta måste vara en av lärarna, tänkte hon förvirrad, kanske till och med rektorn. Hon såg så imponerande ut. Och mycket riktigt sträckte den äldre kvinnan fram handen och sa:

– Dencker, jag är rektor här på skolan. Välkommen.

– Marianne Simonsson, sa Marianne och behärskade en impuls att niga. Det var tydligt att Ann-Britts uppgift i sammanhanget inte var så intressant. Här var Marianne inte sjuksköterskeelev så mycket som rätt och slätt elev under rektor Denckers skoltak.

– Syster Ann-Britt kommer väl snart, förmodade rektorn sedan. Jag ville diskutera några saker med henne. Vill ni be henne ringa mig på expeditionen?

– Det ska jag göra, sa Marianne och höll på att lägga till namn och titel men avstod i sista ögonblicket. Hon undrade hur en modern rektor kunde klara sig med att gå omkring och nia folk? Ändå verkade hon inte stel, bara artig. Det kanske fungerade det också? Och nu sa hon:

– Marianne Simonsson förresten – har ni inte varit elev här? Eller är det en släkting med samma namn?

– Det är ju inte så ovanligt, sa Marianne. Men jag har faktiskt gått här. De två sista klasserna på högstadiet. Det är längesedan förstås – sex år. Rektorn var inte här då.

– Nej, jag fick den här tjänsten för fyra är sedan. Och då gick ni kanske redan på gymnasieskolan?

Marianne bet sig i läppen, för hon hade inte lust att stå och redogöra för sitt privatliv och tyckte inte hon behövde göra det heller.

– Ja, sa hon bara. Men sedan ändrade jag mig och sökte in på vårdskolan istället.

– Har ni långt kvar?

– Det är sista terminen. Jag tar igen praktik som jag förlorade förut. Det … jag blir lite efter de andra, men de tyckte att det var bäst så här … Marianne tappade tråden och förresten behövde hon ju inte förklara det heller. Rektorn sa tankfullt:

– Ja, ni tycker kanske jag verkar påträngande. Men saken är den att jag har en ung släkting – Stefan Neander. Ja, vi är mycket avlägset släkt, så det har han nog inte berättat.

– Jo, sa Marianne och kämpade för att hålla rösten lugn, jo, han nämnde faktiskt en gång att han hade en släkting som var rektor här.

Hon blinkade till ett par gånger. Det kändes minst sagt overkligt att stå här och diskutera Stefan med hans äldre släkting i samma artiga kallpratarton som om de hade mötts på ett lärarmöte av den stelare sorten. Och det blev inte lättare när rektor Dencker sträckte fram handen för andra gången och sa:

– Om du är Maries mamma kan vi väl säga du till varandra? Jag heter Elisabeth. Hur stor är den lilla tösen nu?

– Nästan fyra år.

– Vad gör du med henne när du är på sjukhuset?

– Jag har henne hos en dagmamma. Det går fint.

Det var inte hela sanningen, för sedan Stefan och Marianne skildes två år tidigare hade Marie fått byta dagmamma ett par gånger, just eftersom det inte gick så bra. Men nu gick det åtminstone något så när – och hur skulle hon annars ordna det? tänkte Marianne trotsigt. Hon måste ju skaffa sig en utbildning och ett jobb så hon kunde försörja sig. Hennes intresse för sjukvård hade lustigt nog kommit sent, men nu var hon alldeles fascinerad av sitt arbete.

– Jag hade inga närmare kontakter med Stefan, sa Elisabeth Dencker i lugnt avfärdande ton. Men det finns ju släkt på närmare håll här i stan. Träffar du och Marie dem?

– Nej, sa Marianne kort.

– Glöm inte bort dem när din dotter blir äldre bara. Släkt kan vara bra att ha – och nu menar jag inte bara när man behöver låna pengar!

Plötsligt log hon brett och såg fyrtio år yngre ut än hon var. Marianne hade nätt och jämnt hämtat sig efter den plötsliga förändringen, när rektor Dencker avtågade igen, och hann inte fråga hur dags skolsköterskan egentligen började sitt arbete på morgonen. Förresten hade hon förlorat intresset för henne. Hon undrade vad Elisabeth Dencker hade menat med sitt påpekande om släkten. Mest lät det som en diskret försäkran om att Stefans släktingar inte skulle visa huggtänderna när de någon gång fick träffa henne. Inte för att det var så troligt nu längre …

Det knackade på dörren igen. In kom en ung, ljus flicka i ljusblå tältklänning, som hon verkligen behövde. Den stramade ändå lite över magen. Hon tittade på Marianne och sa modfällt, och utan att hälsa:

– Jaså, Ann-Britt är inte här?

– Inte ännu. Jag är hennes elev.

– Jaha, det ser jag väl. När du ser henne så be henne lägga en två milligrams Stesolid i ett kuvert på lärarrummet, va? Jag är alldeles stirrig, jag fick inte sova i natt. Om inte du har nycklar forstås, men det har du väl inte?

– Tyvärr inte, sa Marianne och tog pennan ur bröstfickan. Vad heter du?

– Lena Lindberg – men det är bara jag som är gravid på hela jäkla skolan, så det räcker med att du säger att Elefanten var här, sa Lena Lindberg, log snett och gick sin väg igen. Marianne gjorde en anteckning och bestämde sig för att inte fundera över Ann-Britts sätt att distribuera medicin. Ett sätt kunde vara lika bra som ett annat. Och sedan knackade det på dörren igen. Skulle hela lärarkåren passera revy innan Ann-Britt kom? undrade Marianne när en lång, bredaxlad och rödhårig man kom in i rummet.

– Jag heter Stig och är tillsynslärare här, hej! sa han och skakade hand. Jag är ute efter en huvudvärkstablett.

– Men det kan du inte få någon, för jag har inga nycklar. Förresten tror jag inte jag far ge någon någonting utan att fråga Ann-Britt först.

– Låter som en sund princip, medgav Stig och satte sig utan att bli ombedd. Hur länge ska du vara här då?

– Till klockan tolv.

– Nej, jag menade hela perioden.

Telefonen ringde.

– Ursäkta mig, sa Marianne och tog luren i hopp om att det var Ann-Britt. Men det var en mansröst, som frågade efter henne och lät ganska ilsken när han fick höra att hon inte var där.

– Be henne ringa Kettilson på barnavårdsnämnden så fort hon kommer in, sa han i kort ton. Marianne antecknade och sedan tog hon telefonkatalogen och letade reda på Ann-Britts hemnummer. Stig satt som klistrad vid stolen, så när hon hade ringt tio signaler utan att få svar började hon bläddra i katalogen igen så demonstrativt som möjligt.

– Redan i full gång, ja, det är ju i sin ordning, sa Stig och reste sig. Jag ska väl inte växa fast här heller. Hej då, vi ses säkert snart igen.

Säkert, tänkte Marianne dystert. Hon var inte på det klara med om han bara var nyfiken i största allmänhet eller nyfiken på just henne, och ingendera delen verkade som någon lockande egenskap hos honom. Hon slog Ann-Britts nummer igen, men ingen svarade och då började hon läsa igenom broschyrerna på hyllan för att ha någonting att göra, fast mest satt hon och funderade över Elisabeth Dencker. Det var fantastiskt i dessa tider, tänkte hon. Marinblå dräkt, kritvit blus och faktiskt eleganta skor fast de nog i och för sig var fotriktiga – och den där lugna, auktoritativa rösten. Gamla dagars flickskolerektor, och hon klarade det utan att verka ett dugg löjlig. Hon var en dam. Själv, tänkte Marianne, fick hon vara glad om hon någon gång började se någotsånär förtroendeingivande ut, som sjuksköterskor borde göra.

Den här gången knackade Elisabeth Dencker inte på dörren. Det behövde hon inte, för hennes eleganta, men stadiga klackar smattrade i korridoren så att Marianne redan hade dörren på vid gavel när hon kom. Det är bättre att gå till motattack än att sitta och vänta på att vad-det-nu-är ska kasta sig över en. Marianne tappade hakan när hon såg vem det var som kom farande i en sådan fart. Och rektorn hade inte heller kontroll över sitt ansikte. Hon flämtade häftigt och gjorde vad som närmast kunde beskrivas som en ful grimas innan hon kunde tala. Då sa hon:

– Jag bad dem ringa efter ambulans … och städerskan är där, för hon har fem egna barn. Men du är ju nästan färdig, vet du någonting om förlossningar?

– Förlossningar? upprepade Marianne. Som en återklang hörde hon Lena Lindbergs irriterade »men det är bara jag som är gravid på hela jäkla skolan». Hade förlossningen satt igång nu? Hennes hjärta ökade takten. I så fall var det visserligen spännande, men knappast farligt. Lena var ju kolossalt stor. Och det var inte lång väg till sjukhuset. Varför var Elisabeth Dencker så upprörd? Hon sa lite överseende – det kändes av någon anledning skönt att kunna kosta på sig det, mot en släkting till Stefan, hur vänlig Elisabeth än hade varit:

– Är det första gången?

– Ja, det är hennes första barn. Elisabeth andades fortfarande tungt och var mycket blek.

– Då kan det ta evigheter, sa Marianne ur djupet av sina begränsade erfarenheter. Inte går det på tio minuter inte. Hon hinner fint in till sjukhuset och mer än det.

– Men det är lite för tidigt, ser du, förklarade Elisabeth. Marianne tänkte att av Lenas omfång att döma kunde det inte vara en dag för tidigt. Men högt sa hon:

– I alla fall går det aldrig så fort som man skulle önska.

– Säger du det? Ja, jag hoppades nästan du skulle veta, sa Elisabeth Dencker och sedan började hon gå tillbaka genom korridoren, men nu i mycket långsammare takt.

Lena Lindberg låg på en obekväm, hård väggsoffa inne på lärarrummet, biträdd av en slank mörk kvinna i röd städrock och huckle, som såg mycket lättad ut när hon fick syn på Mariannes vita rock.

– Nu kommer syster. Å, men det är ju bara en tös!

– Hon är så gott som färdig med sin utbildning, sa Elisabeth Dencker och lät fortfarande lite ansträngd. – Hur känner du dig, Lena lilla?

Men Lena låg med öppna ögon och stirrade i taket medan hon andades kraftigt.

– Hon har tydligen lärt sig andas som man ska, sa Marianne lågt. Det hjälper, om man gör det på rätt sätt. Hon brydde sig inte om att tillägga att de flesta tappade huvudet och glömde allt om den rätta andhämtningen när det var dags. I stället stack hon in handen mellan två knappar på tältklänningen och kände på magen. Den var stenhård, men medan hon höll handen på den mjuknade den långsamt. Och sedan spratt det till lite därinne.

– Han sparkar, meddelade Lena andtrutet innan hon på nytt blev fjärrskådande i blicken och började andas igenom nästa sammandragning.

– Kommer de så tätt? sa Marianne förbluffat.

– De kommer huller om buller, flämtade Lena. Men det är faktiskt inte så farligt som – jag – trodde …

Kvinnan i röd städrock sänkte rösten och sa till Marianne:

– Men det är då alldeles för tidigt!