Narkossköterskan

By Elisabet Reymers and Per Reymers

Narkossköterskan Anita är trött på stressen som aldrig verkar avta. Någonting måste förändras och hon behöver en nystart. När en tjänst blir ledig på ett mindre lasarett tror hon sig ha hittat vad hon letar efter, men så enkelt brukar livet sällan vara. På nya arbetsplatsen blir Anita indragen i en polisinsats. Någon har brutit upp en akutväska och stulit muskelavslappnande. Polisen behöver någon med narkosexpertis och Anita blir tvungen att arbeta på fält redan andra dagen på sin nya arbetsplats.Kanske är hennes nya småstad en idyll, men stressen blir hon inte av med så lätt som hon trodde. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 3, 2018
• ISBN: 9788711741795

Book preview

Första kapitlet

Narkosläkaren öppnade dörren till personalrummet och gick före in. Han stannade alldeles innanför tröskeln, drog efter andan och tillkännagav:

– Mina damer och herrar, gentlemän och övriga kolleger, får jag presentera Anita Sundberg, vår nya narkossköterska direkt från vidareutbildning i Stockholm!

Anita blinkade till, eftersom hon inte var van vid att bli presenterad som om hon var artist i Good Old Days. Men hon höll masken under den applådstorm som följde. Ulf Adelberg tog hennes arm och ledde henne fram till den närmaste i kretsen av grönklädda människor runt kaffebordet.

– Marianne har du visst redan träffat?

– Ja, sa Anita och log mot avdelningsföreståndaren, som var lång och gänglig och hade det gråa håret uppsatt i en hög knut under mössan. Marianne log tillbaka.

– Cissi Sandwall, hon har hand om Kirurgen 2. Och Anders Mann, vår AT-doktor, fortsatte Ulf Adelberg.

Doktor Sandwall var lång och blond och fyllig. Hon hade munnen full med bulle men nickade energiskt åt Anita. Doktor Mann var huvudet kortare än hon och mycket mörk, både i hår och ögon. Han satt och rökte pipa, men lade den ifrån sig och skakade hand.

– Irene är överundersköterska, fast vad det betyder vet jag inte.

– Det betyder att hon har hand om sterilförrådet, insköt Marianne och Irene, som var liten och mörk och hade en grop i hakan, sa bestämt:

– Nej, det betyder att det är mig alla skäller på när någonting går galet.

– Doktor Löfgren, Kirurgen 1, fortsatte Ulf och nu lät han överdrivet korrekt. En ljushårig man med blekblå ögon nickade åt Anita och sa sötsurt:

– Jaså, den där seden att välkomna ny personal med livliga applåder är den vanliga proceduren här på stället?

– Det är så klart, Henrik, sa Anders Mann förvånat. Trodde du att vi gjorde det bara för din skull?

Cissi Sandwall tuggade ur munnen och fnittrade.

– Britt-Marie Hedberg, operationssköterska, sa Ulf. Och Plus Minus Hedberg.

En lång mörk flicka som satt med fötterna upplagda i fönsterkarmen, log vänligt mot Anita över sin mage och sa:

– Det gläder oss att få träffa dig.

Nu återstod bara två man. Den ene kände Anita redan, det var narkosöverläkaren, Sigurd Lund, en lång och ståtlig karl med svart hår och örnnäsa. Den andre var gråhårig och kutryggig och hade en liten mustasch.

– Doktor Lars Larsson, överläkare och klinikchef, sa Ulf. Vi kallar honom Dubbel-Lasse, fast inte så han hör det. Finns det något kaffe kvar åt Anita och mig?

Anita skakade hand med Dubbel-Lasse och var tacksam att få sätta sig ner i soffan bredvid Ulf och få en kaffekopp att syssla med. Det var inte direkt angenämt att ha så många ögonpar riktade på sig på en och samma gång. Fast hon måste ju medge att det var ett bra sätt att presentera både henne och dem – nu när hon väl kommit över chocken, vill säga.

Hon rättade till sin gröna bomullsmössa och drog ner den över öronen. Hennes hår var blankt och mörkbrunt, och så tjockt och framför allt slätt, att mössan hela tiden gav sig på drift. Hon var klädd likadant som de andra flickorna, i en mörkgrön bomullsklänning med v-formad halsringning, och gröna trätofflor. Ovanpå det hade hon en kortärmad, grön bomullsjacka, som såg likadan ut för all personal. Sjuksköterskebroschen satt fäst på klänningen.

– Var kommer du egentligen ifrån? sa Britt-Marie intresserat. Jag brukar höra det på folks dialekt, men jag kan inte placera dig.

– Jag vet inte riktigt var jag kommer ifrån, sa Anita och log. Jag är född i Malmö, men sedan flyttade vi till Banstorp – det ligger i Småland – och sedan gick jag i skola i Kalmar och blev sjuksköterska i Lund. Men mina föräldrar flyttade till Stockholm under tiden, så sedan sökte jag vidareutbildning där.

– Du flytt’ gärna, kommenterade Anders.

– Men det måste vara skoj med omväxling, sa Marianne. Och nu är du här i Österhamn – var har du fått lägenhet förresten? Har du fått någon?

– Ja, husmor fixade fram en tvåa på Järnvägsgatan. Den är lite sliten, men verkar hemtrevlig. Och hyran är låg.

– Ja, det kan jag livligt tänka mig, sa Marianne och snörpte på munnen. Järnvägsgatan! Det måste du tala med syster Karin om, så hon ordnar någonting annat till dig. Det är ju stans värsta kvarter.

– Är det? sa Anita förbryllat. Jag tyckte det såg fridfullt ut. Fast jag har ju bara bott där ett par dagar.

– Skräm inte upp syster Anita nu, sa doktor Lund och vände sig om. Personligen tycker jag att det är idylliskt därute. Bortsett från järnvägen alltså. Det är ett stenkast från skogen och en kilometer från sjön och husen är ju moderniserade …

– Ja, på fyrtiotalet, sa Marianne. Jag minns också är det var idyll därute, Sigurd, men det är gott och väl tjugo år sedan! Om du visste vad som händer i den där skogen nuförtiden! Mina systersöner har fått lova att inte sätta foten där.

– Du kan väl be syster Karin att du får en av de lediga ettorna på Tjänstemannavägen? sa Anders Mann till Anita. Det är där jag bor. Höghusområde med köpcentrum och allt möjligt. Och tennisbana.

– Jag spelar inte tennis. Inte bridge heller, sa Anita.

– Hör inte på honom, Anita, sa Cissi Sandwall. Han har lyckats få en trea, fast Gud allena vet hur. Ettorna är som kaninburar.

– Man träffar i alla fall mera folk, vidhöll Anders. Det behöver väl du, som är ny i stan? Jag har själv bara varit här en månad, men jag har gjort en massa nya bekantskaper.

– Antastar du folk i hissen? undrade Britt-Marie, eller hur bär du dig åt?

– Jag nappar på alla aktiviteter, förklarade Anders. Vi har ett byalag, en intressegrupp, två grupper för skapande verksamhet och dans, plus en miljökommitté. Jag är med i allihop. Utom hundmaffian. Jag har katt.

– Får du röka pipa i miljökommittén? sa Irene intresserat.

Anita såg från den ene till den andra. Hon hade förstås hoppats på att finna de goda vänner hon behövde inom sjukhuset och hon trodde inte att det fanns samma sociala möjligheter på Järnvägsgatan. Men en sak i taget. Huvudsaken – åtminstone nu de första veckorna – var att hon kom in i arbetet och klarade av det som hon skulle.

Och hennes nya arbetskamrater verkade definitivt inte höra till typen som fryser ut nykomlingar redan från början, för säkerhets skull. Det kändes skönt.

– Om du är klar med kaffet, Anita, sa Ulf, så ska ta oss en titt på avdelningen och våra egna grejor. Eva och Ulla-Lena är nog inne hos oss, de har visst redan druckit kaffe.

Anita reste sig genast och gick med honom för att träffa de två andra narkossköterskor som var där just då. Narkosöverläkarens expedition tjänade som samlingsoch rökrum för hela narkospersonalen och resten av deras domäner bestod av apparatrum och ett mycket litet rum som var praktiskt taget inklätt med medicinskåp. Eva och Ulla-Lena och en undersköterska höll på att pyssla med en narkosapparat som strejkade. Vaktmästaren Stig, bistod dem. Anita hälsade och sedan drog Ulf henne vidare runt avdelningen. När hon hade sett operationssalarna, sterilförrådet och diskrummet gick de vidare till intensivvårdsavdelningen och därifrån startade Ulf en tur runt avdelningarna. När de kom tillbaka till Op var Anita ganska trött. Men hon var glad. Sjukhuset såg trevligt ut, stort nog att ha modern och effektiv utrustning, litet nog för att inte verka sjukvårdsfabrik.

En akut operation – en vanlig blindtarm – anmäldes just när de kom tillbaka och Ulla-Lena var tacksam över att få överlåta sin plats åt Anita och gå hem istället. Anita sövde patienten under Ulfs övervakning, och det hela gick mycket bra.

Nästa dag började hon sitt vikariat. Ulf eller Sigge Lund fanns hela tiden i bakgrunden nu den första tiden och det kändes betryggande, tänkte Anita, fast hon själv tyckte att hon klarade sig över förväntan bra. Hon hade haft de hemskaste mardrömmar om att göra allting fel, men nu visade det sig att det flöt som det skulle. Trots det var Anita mycket medveten om faran som ligger i att känna sig för säker på sina saker. Och kanske var det därför, tänkte hon efteråt med en invärtes grimas, som hon blev så fruktansvärt upphetsad när hon för första gången blev tvungen att arbeta utanför sjukhuset …

*

---

Hon var hemma i sin lägenhet på Järnvägsgatan och höll på att putsa fönster när telefonen ringde. Dagen förut hade Anders frågat om hon verkligen trivdes där och fortfarande tyckte att Österhamn var en idyll? Anita svarade ja och bad honom titta in någon gång när han kom förbi, så skulle han själv inse vilken charm gammalmodiga lägenheter hade. Anders sa att det skulle han verkligen göra. Så fort Anita kom hem insåg hon att skulle hon nu ha gäster – och till på köpet Anders, som hon tyckte mycket bra om – var det nödvändigt att sanera lite inuti lägenheten, om än inte utanför.

Men hon var bara halvvägs när den klarröda kobran ringde. Det var Ulf Adelberg och för omväxlings skull lät han allvarlig. Han meddelade att det hade varit inbrott på medicinmottagningen. Någon hade brutit upp en akutväska som stod alldeles vid dörren på mottagningen, och förutom sprutor och spetsar saknades två flaskor succinylkolin. Polisen var där, deras misstankar var riktade åt ett särskilt håll (nu log Ulf lite grann) och de ville ha narkospersonal med sig till den förmodade tjuven.

– Eva och jag har fullt upp, sa Ulf, men jag visste ju att du var lös och ledig. Det blir säkert hemskt intressant.

– Det är väl bättre att jag avlöser dig, sa Anita tveksamt, för hon hade inte riktigt hunnit sätta sig in i vad som kunde hända, men tyckte det lät dramatiskt och farligt.

– Det kan du inte- Jag ska söva en dålig KK-patient. Kejsarsnitt, sa Ulf lakoniskt. Har killen hunnit injicera smörjan behöver du bara andas med honom och kanske ge atropin. Jag skickar med akutväska och allt du behöver, polisen plockar upp dig om fem minuter. Hej då!

Anita satte ner kobran och det var då hon insåg vad allt detta egentligen betydde. Celocurin – hon var van vid att använda det, det gavs ju rutinmässigt vid de flesta operationer. Det var en syntetisk form av det klassiska pilgiftet curare, men förutom att det inte fungerade precis på samma sätt fanns det en annan skillnad – det fanns inget motgift, ingen antidot mot Celocurin. Visserligen bröts det ner mycket snabbt, effekten försvann efter några minuter, men några minuter av total muskelavslappning – total, det slog ut andningen också – skulle vara för mycket för vem som helst som sprutade in lösningen på eget bevåg … Inte undra på att polisen ville ha narkospersonal med sig! Anita rev städkluten från håret och sprang nerför trappan. Två minuter senare kom polisbilen dit. I framsätet satt två polismän, en mörk, medelålders man med långa polisonger och trötta ögon, en yngre och lika mörk som smålog och hälsade på Anita. Han gjorde en gest med tummen mot baksätet och sa:

– Killens socialassistent.

Anita satte sig bredvid den spensliga, ljusa flickan, som hade akutväskan i knät. Allra längst bak i bilen åkte en schäfer, han stirrade allvarligt på henne. Flickan sa:

– Jag var med honom på sjukhuset och så sa han att han skulle på toa. Men han kom inte igen!

– Verkar den här typen av curare omedelbart dödande? sa föraren.

– Nej, det gör det förstås inte. Fem minuter tar det nog, sa Anita och flickan bredvid henne ryckte till och sa:

– Jag begriper inte hur han kunde göra en sådan sak – stjäla ett sådant preparat!

– Inte jag heller, sa den yngre polisen. Enligt mina erfarenheter så brukar narkotikamissbrukarna vara experter på det där. Det sägs ju att de kan lukta sig till om någon påse de har köpt inte är bra.

– Det är minsann inte alltid, det, sa hans kollega.

– Men det har jag också alltid trott, sa Anita och tänkte på en del patienter hon hade träffat medan hon fortfarande gick elev. Och det tycker jag inte alls är konstigt, för det ligger ju i deras eget intresse.

– Han har kanske ångrat sig och inte tagit det, sa flickan bredvid Anita. Han är så där ombytlig.

– Hur gammal är han? frågade Anita.

– Sexton. Jag har bara haft hand om honom i en månad. Jag skulle inte alls ha gått med honom idag, men det var en annan sak vi skulle diskutera, så jag följde med, sa socialassistenten nervöst. Och sedan skulle han gå på toaletten och kom aldrig tillbaka.

– Sens moral, låt aldrig patienterna vänta, för då bara stjäl de, sa den yngre polisen.

– Stäng av, Lindahl, sa hans kollega.

– Javisst, ja, sa Anita och tittade på flickan bredvid sig. Jag heter Anita Sundberg, vad heter du?

– Ylva Berg. Gert heter, Davidsson i efternamn. Om det nu var han, men det måste det väl ha varit … hur fungerar det där Celocurin egentligen? sa