Förädlade svenskar : drömmen om att skapa en bättre människa

By Bosse Lindquist

Astrid är bara en av många, en siffra i den överväldigande svenska statistiken över kvinnor som tvångssteriliserades i Sverige under 1900-talets början. Hon är en ung kvinna som mot sin vilja omhändertas av svenska myndigheter för att berövas sin rätt till att kunna få barn. Hon är bara en av många ... Tanken var att radera alla oönskade element i den svenska genpolen, för att på sådan väg nå fram till den perfekta människan. Idéerna var grundläggande för många rörelser under det tumultartade 1900-talet – inte minst nazismen och den slutgiltiga lösningen ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 22, 2021
• ISBN: 9788726741209

Book preview

människa

Slakten

Astrid – vi kan kalla henne så – arbetar i garderoben till ett sjukhus i en större svensk stad. Hon är i sextioårsåldern men ser tio år yngre ut. Smärt midja, vit spetsblus och pärlhalsband. Hon är varm och öppen och har nära till skratt.

Trots alla dessa normala yttre attribut är Astrid annorlunda. Hon är ett av den svenska rashygienens tusentals offer. När hon var 20 år gammal, i sin ungdoms blomning, tvångssteriliserades hon.

– Vi kallade det för slakt…

– Jag pratar aldrig om det, jag försöker glömma. Jag minns faktiskt inte riktigt hur det var.

– Men jag går aldrig till en gynekologläkare. Aldrig mer, säger Astrid.

Vi lyfter våra koppar och tar för oss av det hembakta. Jag tittar mig försiktigt omkring i vardagsrummet. Det är första gången jag är här och det känns underligt att tala om så här privata och allvarliga saker med en främmande kvinna i min egen mammas ålder.

Vägen hit till Astrids lägenhet var lång. Jag hade letat i månader i olika myndigheters låsta arkiv efter personer som utsatts för den svenska steriliseringslagstiftningens ras- och arvshygieniska omsorger. Från början trodde jag det skulle bli lätt, eftersom uppskattningsvis 60000 svenskar opererats enligt dessa lagar. Men trots att de sista ingreppen utfördes så sent som början av 1970-talet hittade jag nästan ingen som ville berätta om sina upplevelser. Den ene efter den andre jag fick telefonkontakt med nekade till vidare samtal. De ville inte riva upp gamla sår. Dessutom var de rädda för att bli igenkända. Men Astrid vågade.

Rummet vi sitter i är hemtrevligt möblerat. Astrid tycker om att dekorera och inreda. På väggarna hänger tavlor med landskapsmotiv. Bakom mig står ett stort skåp med böcker och prydnadssaker. Bakom glasdörrarna står små änglar och andra figurer prydligt arrangerade.

– Många kallar det för skrytskåp. Men det gör inte jag. Jag älskar saker. Små saker. Jag har köpt dem när jag varit utomlands, säger Astrid och fortsätter:

– Böcker har vi väldigt mycket. Det var min man som tog hem dem. Han jobbade som faktor på ett bokförlag och… ja, han gick bort för två år sedan. Jag saknar honom mycket.

Jag vandrar vidare med blicken och upptäcker borta vid fönstret en svart apparat som ser mycket komplicerad ut. Först tror jag att det är en CD-spelare, men så är det inte:

– Det där? Det är en polisradio. Den var min mans… säger Astrid och skrattar både hemlighetsfullt och skamset.

Hon har radion för att lyssna på vad som händer på stan.

– Om de har någon utryckning… I fredagskväll rånade de en här nere. Då hördes det här vad det var. Då behövde man inte vara nyfiken och gå ut. Men jag glömmer ju att ha den på, säger hon.

Livet är varken särskilt händelselöst eller ensamt för Astrid, som dessutom har en särbo:

– Jajamensann… Men han vill inte bo här och jag vill inte heller att han ska bo här. Jag vill inte dela grejerna med honom om det skulle hända någonting.

Astrid är rädd om det hon har. Lägenheten köpte hon så sent som för ett halvår sedan. För 290 000:-.

– Den är min. Jag kan inte fatta att jag kan göra sådana affärer. Att så stora affärer kan göras av en sinnesslö människa…

Gång på gång kommer det – av en sinnesslö människa. Trots att Astrid levt ett fullt vuxet liv med man och arbete, sitter där ändå en tagg kvar: tänk om de hade rätt, alla de där som tyckte att hon var en idiot!

Astrid anträdde vägen mot inspärrning och sterilisering redan när hon var tre år gammal. Medan vi tittar på släktfoton som hänger i hennes sovrum väcks minnena till liv.

– Där är jag när jag var tre år. De tog kort på oss strax efter det att mamma dött. Jag kommer inte ihåg ett dugg hur det var när mamma dog. Jag kommer inte ihåg henne över huvudtaget. Jag var ju så liten.

– Och där är pappa. Jag har satt upp kortet på honom med viss tvekan, för pappa var inte mycket att ha. Han var alkoholist. Han skötte oss inte. Han hade väl egentligen ingen talan. För när mamma dog och min moster kom in i bilden så svek han oss.

Astrids pappa Walfrid Svensson var skomakare, med litterära ambitioner. Han satsade sina futtiga slantar på intellektuella vänners drickande. Det blev inte så mycket över till familjens kläder och mat. När Astrids mamma gick bort fanns ingen som kunde ta hand om henne och syskonen. Moster kom hem en dag och hämtade dem alla. Hand i hand gick de runt och knackade dörr hos presumtiva fosterföräldar. Den familj som krävde minst ersättning fick barnet.

Till slut hittade man en fostermor som krävde tillräckligt lite betalt för jobbet att ta hand om treåriga Astrid. Astrid trivdes i det nya hemmet men någon klagade på fostermamman och påstod att hon var elak mot Astrid. Detta resulterade i en ny placering, till stor nackdel för Astrid.

– Det var synd för jag hade gjort väldiga framsteg på det första stället. Men istället hamnade jag hos en familj som hette Steen. De hade två pojkar och en fosterson, som stal.

– Jag vet inte om jag vart ilurad, men det måste jag nog ha blivit. I alla fall gick jag till en affär som låg nere vid torget… en sådan där delikatessaffär. Där snodde jag konservburkar. Men polisen kom och tog mig. När jag var på polisstationen fick jag en chokladbit av polisen, kommer jag ihåg.

Myndigheterna beslutade att den tioåriga flickan behövde hårdare uppfostringsmetoder. Astrid skickades till Söderhaga skolhem, som var ett privat skolinternat för sinnesslöa flickor.

Bakom diagnosen sinnesslö dolde sig 30- och 40-talens alla typer av problembarn. En del hade haft en väldigt otursam start i livet, som till exempel Astrid. Många var föräldralösa. En del var psykiskt utvecklingsstörda. Andra drabbades av epileptiska anfall.

– Det var ju värst för dem som var samhällsbarn!

Astrid var samhällsbarn. Det var alltså samhället som betalade för hennes vistelse på Söderhaga. Barn från bättre bemedlade familjer fick uppehället betalt hemifrån.

– När man var samhällsbarn så gjorde de som de ville med en, nästan. När vi sa godnatt till föreståndarinnan då kunde hon krama de andra. Var man då samhällsbarn, då fick man ingen kram. Jag reagerade med att bli helt omöjlig att ha och göra med. Dessutom vart jag elak, berättar Astrid.

Jag frågar vad hon gjorde för hemskheter.

– Jag smällde i dörrar och vart ohyfsad. Rev i och gav på. Sen till råga på allt så vart jag intresserad av pojkar – det kom ju lite sent det där, kanske… Jag var karltokig sa de. Det var hemska saker på den tiden.

Det verkligt oförlåtliga inträffade under tonårens sista sommar. Astrid hade skrivits ut på försök och fått ett praktikantjobb på ett café i Stockholm. Hon hade förespeglats att hon skulle få lära sig att servera, men istället fick hon skrubba golv och slaskhinkar. Astrid blev väldigt besviken och ledsen. Redan första dagen på jobbet rymde hon.

Väl ute på gatan insåg Astrid att hon var helt ensam i en okänd storstad. Efter att bara ha sett institutionsväggar i tio år kändes Stockholm med sin trafik och brusande gatuliv övermäktigt. Astrid visste inte vart hon skulle ta vägen.

– Då kom det två män och tog hand om mig. Jag fick komma hem till dem och sova över. Men de gjorde ingenting med mig! Jag bara sov över.

Dagen därpå lyckades Astrid återvända till Söderhaga. Anstaltens föreståndarinna var mycket upprörd. Hon beskyllde Astrid för att ha låtit sig utnyttjas sexuellt. Anstaltspersonalen bestämde sig för att Astrid borde steriliseras. De skickade den nittonåriga flickan till en läkare som övertalade henne att underteckna en ansökan om sterilisering.

– De sa att jag skulle få komma ut i livet om jag skrev på. Det var för att jag gjorde den där rymningen som jag måste steriliseras först. De var rädda att jag skulle få barn. För tänk att sätta ett barn till världen som kanske blev likadant. Jag var väl hållen för att vara livsfarlig, säger hon skrattande och fortsätter:

– De var ju alltid rädda att oäkta barn skulle komma till världen förr. Var det inte så? Det var ju en stor skam att få oäktingar förr i världen.

Föreståndarinnan gav Astrid tre apelsiner och skickade iväg henne i en droska till sjukhuset. Hon kommer ihåg operationen som mycket otäck. Ingreppet var så allvarligt att hon var tvungen att ligga kvar på sjukhuset i över en vecka – eller om det var 14 dagar, hon minns inte riktigt. Hon minns bara brottstycken av vad hon upplevde, men det är tillräckligt för att hon aldrig mer ska vilja gå till en gynekolog.

– Aldrig. De får släpa mig dit… Jag var faktiskt en gång, och då sa han: Vad är det för ärr ni har där, sa han.

Hela processen genomfördes utan att öppet våld behövde tas till. Det var bara kvällen innan ingreppet skulle utföras som Astrid började göra motstånd.

– Jag tyckte det var så hemskt. Det var väl något sådant där undermedvetande som kom ut… så att jag vart hysterisk.

– Så då lugnade de väl ner mig med någonting lugnande. Naturligtvis. Jag kom in i ett ensamt rum, tror jag. Så var det ju på den tiden – vart det för stimmigt, så var det bara att sticka in en spruta.

Våldet i det hon berättar framstår med tydlighet, trots att hon lättar upp sin berättelse med skratt. Man känner ändå att det kokar inom henne – fortfarande.

Torbjörn Ahlsén, 62 år gammal lastbilschaufför, utstrålar även han återhållen ilska. Men också stor distans till det förflutna. Jag träffar honom en eftermiddag efter jobbet. Torbjörn har kört lastbil från norra Sverige. Han är nyduschad men trött. Berättelsen kommer stötvis, avbruten då och då av kort tystnad.

Torbjörns upprördhet härstammar i första hand från upplevelser från tiden mellan 1943 och 1945, som intagen på Margretelunds jordbrukshem i Lidköping.

– För att bli utskrivna därifrån måste vi gå igenom en sterilisering. Det var en sådan historia att de klippte utav strängarna – sädessträngarna – så att man inte kunde göra barn eller så tog de i pungen och brände. Det var en fruktansvärd operation.

När Torbjörn säger detta känner jag mig mycket naken och sårbar. Det hela är så overkligt. Här sitter vi i Torbjörns och hans frus radhus i Kallhäll utanför Stockholm. Det är ett prydligt, mycket svenskt hem, med furubord, tickande klocka och radioapparat i köksfönstret. Runt benen far en liten cockerspaniel. Kylskåpet brummar tryggt. Inte kan väl mannen mitt emot mig ha varit med om sådana här saker. I Sverige? Inte Torbjörn, som haft eget åkeri och varit reservbefäl i det militära?

– Mmm. Jag var fänrik. Jag lämnade armén när jag var – när fan var det jag gick ut… 53 eller 54 år var jag. Så jag var boss en gång i tiden. Jag hade koppel och var fin som fan.

Torbjörn visar mig troféerna från den tiden. På sovrumsväggen hänger två sammetssköldar med rader av skyttemärken. Mot det blå tyget lyser medaljer i silver, guld och brons. Andra märken är av trä och vittnar om Torbjörns många år som scoutledare. Bredvid hänger ett guldbroderat bälte. Ett paradbälte, som Torbjörn fick i det militära.

– Energi. Man kan inte vara still, man måste göra någonting, vet du. Så det blir så där.

Jo, rastlöshet och kraft är vad som lyser om Torbjörn. Runt om i radhuset vittnar maskiner och instrument om Torbjörns händighet. På en avsats i radhusets trappa står en orgel från Duvbos gamla kyrka. Byggnaden skulle rivas och ingen ville ha orgeln. Nu har Torbjörn rustat upp den. Inte för att kunna spela på den, utan bara för att den