Mitt namn är Bess

By Rune Hammargren

Som femtonåring tappar Bess talförmågan, detta efter en traumatiserande händelse då hennes far mördas under ett bankrån i det lilla samhället Höbo.

Efter fem år får Bess flytta ut till vårdhemmet Gläntan. Närmaste granne är Rick, han har nyligen förvärvat skogsgården Lyckebyås.

Rick som nyligen frigivits efter avtjänat fängelsestraff, ärver en större förmögenhet efter sin syster Tommi som misshandlats till döds av sin man.

Ricks före detta fängelsekompis Agge, kommer under en veckas permission att vistas och arbeta på gården. Ganska omgående börjar det hända oförklarliga saker.

Bess bestämmer sig för att gå genom skogen en dag, hon ska träffa sina nyvunna vänner. Det är Ricks ganska nyinskaffade hästar. Bess snubblar över något på sin promenad, till slut möter hon också någon som fyller henne med skräck.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 15, 2014
• ISBN: 9789175699707

Rune Hammargren

Detta är min tolfte bok, denna är något annorlunda då den handlar om mig och mina förfäder. Berättelsen som sådan har sin grund i DNA-forskning samt släktforskning, därutöver min tolkning av resultaten av dessa, som i sin tur har genererat en story om hur jag hamnade just där jag gjorde. Följ med mig på resan som startar i en liten by i Vallonien, men som också slutar i en liten by, men nu i Sverige. Byns namn är Svartabäck i skogarnas och stenmurarnas län, Kronobergs län.

Book preview

sanndröm

KAPITEL ETT

Tankar

När jag betraktade fängelsedörrens insida kände jag en viss förvåning över dörrens mycket antika konstruktion, framförallt det galler vilket jag som fånge hade friheten att titta ut igenom under dagtid. Dörren såg egentligen likadan ut som de fängelsedörrar jag sett i olika serietidningar, Kalle Anka och Björnligan är en av dem. När jag som fånge fått min dagliga dos av socialt umgänge, att titta på vakter och medfångar alltså, då stängdes den mindre luckan på fängelsedörrens övre del. Nu var cellen förseglad, jag med den.

Egentligen trivdes jag väldigt bra härinne, det fanns ändå ett lugn som jag personligen uppskattade. Det var inte så att alla fångar fick tillgång till det här lugnet. Många lever sin tid härinne under ständigt pågående dödshot, några avslutar sina dagar här. Dödshotet har övergått till kall handling, personen är död. I mitt fall har min person, eller rent av personlighet varit min livvakt, jag har fått vara ifred.

Ingen har attackerat mig rent fysiskt. Vid två tillfällen hade jag däremot visats intresse för rekrytering in i de gäng som givetvis finns i den inre miljön. Vid båda tillfällena hade jag med största tydlighet visat att jag inte skulle ansluta mig till någon sida, utan leva ett självständigt liv här under strafftiden. Som det ser ut, har båda lägren köpt mitt ställningstagande.

Mitt inre lugn har jag haft som trogen följeslagare under åren, lugnet har varit min vän och förtrogne. All ledig tid har i princip använts för planering av mitt livs andra halvlek, den halvlek som skulle komma att påbörjas inom några månader.

Tänker tillbaka på min barndoms jular tillsammans med föräldrar och min älskade syster Tommi. Vi var en lycklig familj, även om våra hårt arbetande föräldrar allt som oftast lyste med sin frånvaro. Då kom tant Ellen in som en räddande ängel, hon tyckte om oss barn, gjorde alltid sitt yttersta för att vi skulle ha det bra. Ellen ställde dock höga krav på läxläsning, även på resultat.

Tommi och jag jobbade hårt läxorna, vilket vi tyckte var helt okey eftersom vi båda begåvats med läshuvuden. Båda våra föräldrar var professorer, vilket förmodligen skänkt oss ett visst genetiskt försprång i pluggandet.

Tommi tog över föräldrarnas karriär, medan jag använde mina färdigheter på ett mindre begåvat sätt. Har alltid varit lat och tyckte därmed att pengarna skulle komma till mig utan större motprestation. Livet har inte alltid fungerat på det viset, åren här har också bjudit mig på en inre resa där jag emellanåt golvat mig själv vid några tillfällen. Givetvis alltid på fötterna igen något före gonggongen.

Ett äkta blåblod skulle bli Tommis lott i livet, vilket per automatik gett henne det bästa av det yttre som en människa någonsin kan få, eller ens drömma om. Tommis blå lott skulle med tiden visa sig vara en riktig nitlott, vars största helgnöje var att spöa upp sin fru, att misshandla min älskade syster.

Han lyckades med konststycket under en längre period utan att detta kom till min kännedom.

Föräldrarna hade gjort allt för att tysta ned det hela, då inte Tommi själv uttryckt vad det handlade om i klartext.

Julhelgen 2007 träffades vi alla hemma hos föräldrarna Ulf och Ulla, Tommi var fortfarande barnlös efter ett antal missfall. Mor hade dukat fint för fem personer, bästa porslinet och matsilvret fanns på bordet.

Tommi och Carl anländer något efter mig, ser med en gång att Tommi är full av mindre blåmärken. Hon ursäktar sig med än det ena, än det andra. Mina föräldrar och jag anade det värsta nu, men hade inget konkret att gå på. Tommi själv skulle aldrig medge att Carl, hennes blåblod till man, skulle ha misshandlat henne.

Kommande nyårshelg infinner sig och Carl ringer till mig.

– Du måste komma, Tommi har ramlat ner från balkongen.

Någon halvtimme senare står jag över hennes kraftigt nedkylda och mycket döda kropp, samtidigt hör jag en ambulans närma sig i bakgrunden.

Personalen lägger Tommi på båren så snart de konstaterat att hon var död. Ambulansen kör iväg utan sirener, utan blåljus. Jag tar Carl i armen och går in. Blod möter oss överallt, mer blod skulle tyvärr formligen flyta, nu utomhus.

Jag slog fortfarande när poliserna anlände, de hade formligen fått bryta loss mig från den livlösa och totalt sönderslagna kroppen enligt åklagarens ingress vid domstolsförhandlingarna. Jag dömdes för dråp och vållande till annans död. Fängelsedomen skulle lyda på sex år, men skulle i praktiken kosta mig fyra år av mitt liv. Priset accepterades och skulle med viss glädje betalas. Jag fick hämnd på min älskade systers plågoande och mördare, men tvingades själv bli liemannen.

Carl hade varken syskon eller föräldrar i livet vilket gjorde att mina föräldrar fick ärva allt, så var testamentet utformat. Det skulle handla om många miljoner.

Första tiden i fängelset var oerhört jobbig, jag visste inte hur mina föräldrar skulle förhålla sig till det brott som jag ändå varit skyldig till. Efter någon månad fick jag det första besöket.

– Hej Rick älskade son, hur har du det? Pappa och jag har varit så oroliga för dig.

Innan mitt svar formulerats intog far samma position som mor tidigare gjort.

– Det går ingen nöd på mig, har mest tänkt på er och hur ni skulle ta det hela.

– Carl var ett riktigt svin, det har jag sagt till pappa hela tiden.

– Ja Rick, man ska inte säga så här egentligen, men jag har önskat livet ur den mannen mer än en gång. Vi hoppades givetvis på att allt skulle bli bra till slut, det blev precis tvärtom.

– Det var ett oerhört grymt sätt att förlora sin syster på. Har ni lyckats reda ut allt det ekonomiska, jag menar efter Tommi?

– Vi har med hjälp av jurist klarat av allt runt detta och för kännedom så har vi skrivit vårt testamente också. Det finns hos begravningsbyrån om något skulle hända oss, en kopia finns i vårt bankfack. Du ska givetvis få allt Rick, skaffa dig den där gården som du alltid har pratat om. Det finns pengar till den och det finns pengar över till ett bra liv. Planera för ett nytt liv under tiden du avtjänar ditt straff, läs och studera så att du kan driva en gård när du blir fri.

– Tack far och mor för att ni stöttar mig, det betyder allt för mig.

KAPITEL TVÅ

Bankrånet

Det var fredag eftermiddag, minns att klockan ovanför kyrkans jättestora dörr visade att klockslaget tre var passerat. Det var inte så att de jämna klockslagen aviserades med stort buller och bång, nej tvärtom. Ljudlöst passerade inte bara klockans timmar, utan tiden rent generellt i vårt lilla samhälle där några tusen personer valt att tillbringa livets disponibla tid. Tiden utanför arbetad tid. Minns att den till formen fyrkantiga klockans bottenfärg var vit, siffror och visare i svart. Den var vacker och kändes något unik.

Pappa Henry skulle följa med mig till kyrkan där vi kommande söndag skulle arrangera en basar efter den återkommande söndagsgudstjänsten. Barnen och ungdomarna hade vid tillfällena alltid fått delat ansvar utifrån åldrar och förmågor. För oss barn var dessa basarer nästintill lika efterlängtade som julaftonens högtid.

Vi passerade banken som låg på vår vänstra sida under promenaden fram mot kyrkan. Något efter det att vi passerat bankens imponerande glasdörrar hör pappa och jag att det är någon som skjuter inne i banklokalen. Pappa säger i bestämd ton, vilket i sig är mycket ovanligt för honom.

– Vi måste skynda oss fram till kyrkdörrarna för att ta skydd, det här är farligt älskade barn.

– Jag är rädd pappa.

– Det ska gå bra Bess, men vi måste skynda oss.

Far lotsade mig med en lätt knuff in bakom kyrkans kraftiga, mörkt grönmålade dörrar. Kommer ihåg att hans högra hand tog tag i det svarta, stora dörrhandtaget medan hans vänstra hand anades mot min rygg.

– Kommer strax älskade barn, jag är snart tillbaka. Vänta här, lova mig det.

– Jag lovar pappa.

Öppnade sakta dörren, kikade ut via den lilla och nyskapade springan, vilken samtidigt tillät den svala höstluften att smeka mitt ansikte. Ser ryggtavlan på min älskade pappa samtidigt som en man kommer utspringande från bankens lokaler med en pistol i sin ena hand. Mannen har någon form av tygpåse i den andra. Hör att pappa skriker något till honom, men inte vad. Han tar tag i mannens lustiga mössa och drar den av hans huvud. I samma ögonblick höjer mannen sin pistol, skjuter först ett skott, något därefter ytterligare ett.

Min älskade far faller till marken samtidigt som min högra hand något för sent försökt kväva ett barns förtvivlade skrik, mannens blottade ansikte är vänt upp mot mig. Jag ser hans målade ansikte innan dörren stängs.

Springer så fort jag kan fram mot prästens altare, kryper in under den fina duken som hänger ned mot det kalla golvets breda brädor. Hittar en liten springa i den nedhängande dukens ena hörn, detta gör att jag kan se ned mot dörren vid den långa gångens slut, mannen kommer in. Lämnar en av de två dörrarna öppen.

Hela min kropp skakar, detta gör att jag måste byta ställning eftersom jag uppfattar det som att mina ben trummar mot golvet. Något blött rinner från mig, förstod först inte vad det var. Var rädd för att kisset skulle rinna ut under duken och avslöja var jag var.

Mannen tittar först till höger sedan till vänster, noggrant granskande varje bänkrad för att om möjligt försöka hitta min skakande och skälvande kropp. Mannen ökar farten för att hinna fram till gångens sista bänkar där han förväntar sig att hitta mig. Hör hans hastiga andhämtning samtidigt som polisbilens sirener når mig och hörs allt högre.

Han är nu bara några meter från mig, jag kan tydligt se hans lustiga frisyr. Mannen har nästan som en tuppkam på huvudet.

Det var också något rött ritat på hans ena kind, nu vänder han sig om. Tar på sig sin lustiga mössa igen och springer ned mot dörren. Öppnar åter den igenblåsta dörren för att därefter försvinna.

Såg en lustig flaska bredvid mig, vid sidan om den stod tre glas med något rött fasttorkat på glasens bottnar. Jag var törstig och blev förvånad när det visade sig att flaskan inte var urdrucken, doften påminde om någon sorts saft, eller juice. Hällde fort upp ett glas av den röda drycken, drack ur glasets innehåll utan att först smaka på dess innehåll.

Under tiden surheten fyllde min mun hällde jag snabbt upp glas nummer två, tömde detta lika snabbt. Efter en liten stund kände jag mig lugn igen, förvånades över att jag pinkat på mig. Tänkte åter på pappa, men kände nu en stark övertygelse om att allt skulle ha gått bra för honom. Han skulle komma in genom kyrkans mörkt grönmålade dörrar vilket ögonblick som helst.

Jag hör på nytt hur någon skjuter utanför vår kyrka, hällde sakta upp ett tredje glas av juicen. Lite kom utanför glaset eftersom jag nu tyckte att det blivit lite svårt att hälla. Hörde en man ropa.

– Jag har honom, vill du ringa ambulans till den stackaren som ligger på gatan.

– Jag ringer Peter.

Hörde åter kyrkporten öppna sig, kisade ut via den springa som tidigare blottat den onda mannen med pistolen, såg nu en polisklädd man med en pistol i sin hand.

– Någon här?

Innan jag hinner svara skriker mannen på gatan igen.

– Aj som fan! Han sticker, Peter han smiter den djäveln. Han slog mig i ansiktet.

– Jag kommer!

Jag skriker nu ut min förtvivlan. Jag är här, mitt namn är Bess. Det är min pappa som har blivit skjuten. Det kom inga ord över mina läppar hur jag än försökte, skulle precis resa mig upp när polismannen Peter