Svek, lust och längtan.

By Rune Hammargren

Boken innehåller flera av de livssituationer och skeenden som livet i stort kan innehålla. Svek, lust och längtan är några, men också kärlek, sorg och het åtrå.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 22, 2012
• ISBN: 9789174632613

Rune Hammargren

Detta är min tolfte bok, denna är något annorlunda då den handlar om mig och mina förfäder. Berättelsen som sådan har sin grund i DNA-forskning samt släktforskning, därutöver min tolkning av resultaten av dessa, som i sin tur har genererat en story om hur jag hamnade just där jag gjorde. Följ med mig på resan som startar i en liten by i Vallonien, men som också slutar i en liten by, men nu i Sverige. Byns namn är Svartabäck i skogarnas och stenmurarnas län, Kronobergs län.

Book preview

Svek, lust

Och

längtan.

Maaaaaac Haaaam!!!

Namnet ekade genom det morgontrötta och ännu ganska tomma kontorskomplexet.

Mc Ham, som just håller på att packa upp kvällsarbetet ur den oxblodsfärgade attachéväskan. Handen strök över de initialer han en gång låtit Mid Town’s främsta guldsmed göra. Det var ett mästerligt arbete.

Då hade det känts helt naturligt. Nu förundrades han över hur han kunnat göra denna investering i något som för dagen saknade såväl känslomässigt som statusvärde för honom. Han var förvånad över sig själv, som för övrigt inte stod för glitter och glamour.

Han fortsätter utan att lyfta på så mycket som ett ögonbryn, fullt medveten om vem rösten tillhör som nyss ekat genom, inte bara korridoren utan med all sannolikhet över stor del, av det delvis öppna kontorskomplexet.

Tankarna tar sig med sinnets hastighet för ett ögonblick tillbaka till den tid då han anställts vid företaget.

Som nyutexaminerad civilingenjör, hade han fått se en annons i en av landets största dagstidningar. Företaget sökte en kvalificerad, ung civilingenjör, till ett ungt och dynamiskt företag som nu var inne i ett expansivt skede.

Det var så tjänsten beskrevs.

Minnet gjorde sig påmint om att det första han gjorde var att besöka en herrekiperingsaffär, där provade han ut och senare köpte, en kostym som låg långt utanför hans dåvarande budget. Det var inte bara att ta fram plånboken och betala, det blev att gå hem till föräldrarna, böna och be om ett handlån för att klara investeringen.

Han kommer väl ihåg föräldrarnas kommentarer. Far sa, ska det verkligen vara nödvändigt att lägga så mycket pengar på en kostym bara för ett tillfälle. Kommentaren var i sig väntad, jag har stor förståelse för ordvalet då de flesta ur denna generation växt upp med ett helt annat förhållande till pengar än min egen.

Mors kommentar blev, klart att du ska se respektabel ut när du nu ska möta arbetslivet för första gången. Det är ju det här ögonblicket du har utbildat dig för min son. Alltid så genomtänkt, alltid så snabb i svaret.

 Jag har alltid haft uppfattningen att mor haft svaret på frågan eller kommentaren, innan den har ställts eller fälts.

Det blev en mörkblå kostym med svagt ljusgrå ränder.

Egentligen var det den unga söta, eller mycket söta expediten som lyckats övertala honom om att just denna kostym skulle passa honom utmärkt.

Nåväl, jag lär inte ha varit speciellt svårövertalad i detta ögonblick då jag stod inför ett av de största ögonblicken i mitt vuxna liv. Jag skulle trots allt på mitt livs första anställningsintervju, som kära mor så klokt sa, det är ju det här ögonblicket du har utbildat dig för. Här handlar det om att ge ett gott, såväl som omedelbart intryck. Då börjar vi med det yttre.

Väl framme vid företaget lyckades han efter att ha frågat två personer, till slut hitta rätt i detta, som han då tyckte enorma kontorskomplex. Han gick in i ett rum som mer påminde om väntrummet till tandläkaren, än något annat. Sterilt, utan både färgsättning och utsmyckning. Detta var fikarummet, det rum som skulle bli mitt framtida fikarum.

Här satt nu elva personer, jag skulle bli den tolfte och sista kandidaten till den utannonserade tjänsten, kallad att beträda detta smått sakrala näste.

Jag gissade att alla var här i samma syfte, snabbt mönstrade jag övriga sökande för att om möjligt se om det fanns någon eller eventuellt några som direkt borde kunna räknas bort, i den förmodligen mycket tuffa konkurrensen om tjänsten.

Ett par av de som satt i rummet borde kunna räknas bort redan på det yttre, i vart fall skulle jag plocka bort dom tänkte jag. Men vem vet, blev min nästa tanke?

En hade inte ens fått av sig en minst tre dygns gammal skäggstubb, detta i kombination med ett hår som på okänd tid inte fått känna på den helt underbara behandling som de flesta av oss kallar för schamponering.

En annan person försökte med salivens hjälp, febrilt gnugga bort ett antal fläckar på de smått urväxta kostymbyxorna. Han strök härefter handen genom det redan något feta håret, tittade nervöst härefter på oss som satt mittemot. Han granskade oss vidare under den smått stripiga luggen, precis som jag hade granskat övriga.

Förmodligen precis som övriga synat oss.

Jag kommer ihåg att min unga hjärna tänkte, gå hem!

Förnedra dig inte. I nästa ögonblick förbannade jag mina senaste tankar. Vi människor föds med olika förutsättningar, begränsningar, socialt och intellektuellt kapital. Givetvis ska vi respektera allt detta, blev mina fortsatta tankar, detta får vi heller aldrig glömma.

Eftersom jag var sist i kön kom jag också sist in till förhörsledaren, vilket i sig knappast kunde vara till någon större fördel.

Den smått snorkiga, något äldre sekreteraren lotsade mig till mannen som skulle hålla i den så kallade anställningsintervjun. Hade jag vetat då vad jag vet idag, kanske jag hade förstått varför mannen som skulle intervjua mig var en sådan djävla surkart. Detta med tanke på den smått negativt energismittande sekreteraren. Vad jag däremot inte förstår är, varför jag stannat kvar så länge som jag har gjort. Uppenbarligen har jag ändå gillat det jag har jobbat med. Å andra sidan, jag har ju varit fri att gå, så varför gnälla blev förnuftets svar till det motsatta.

***

Varsågod och sitt!

Det var mer en order än en vänlig gest.

Nå, vad har du att komma med unge man?

Svaret från min sida kom förmodligen något fördröjt, kände jag. Smått överrumplad av en person som i de flesta sammanhang skulle kallas för övertydlig eller närmaste granne till burdus.

Svaret kom till slut via mina lätt stakatovibrerande stämband. Jag har nyligen avslutat mina collegestudier, har också fått ut mina slutbetyg och examina som civilekonom fortsatte jag. Tänkte mig ytterligare några ord som svar på den fråga förhörsledaren ställt, men till vilken nytta?

Det hoppas jag verkligen att du har! Annars hade du väl ändå inte haft kraften att ta dig hit, eller hur?

Lejonen i Afrika, jag vet inte varför jag kom att tänka på lejonen i Afrika. Främlingslegionen, blev min sista tanke, visst har han varit befäl i främlingslegionen. Hur skulle han annars ha tillgång till detta enorma röstläge, med denna inneboende elakhet?

Jag fortsatte, saknar arbetslivserfarenhet då den ena skolan har avlöst den andra.

Egentligen är jag nog en ganska ung civilingenjör, tänkte jag för mig själv. Trodde nog att även förhörsledaren tänkte detta i sitt stilla sinne.

Har du klarat av det militära, löd nästa fråga.

Svaret blev ja, utan något som helst dröjsmål, utan något som helst stakatoliknande vibrato, kände mig äntligen lugn. Verkligen, helt lugn.

Härefter informerade han mig om vilka arbetsuppgifter som skulle ingå i tjänsten, det skulle i huvudsak handla om teknisk försäljning vilket i sig skulle medföra många resdagar per år. Resorna i sig var enbart tilltalande tänkte jag, tänk att få resa, jobba och tjäna pengar samtidigt. Jag kom på mig själv med att jag satt och log, förmodligen med ett djävligt fånigt leende på läpparna.

Ur min dröm skulle jag snart väckas.

 Vad fan sitter du och flinar åt?

Frågan kom som en mental örfil, utdelad av en person som med all säkerhet hade gjort detta många gånger tidigare, samtidigt njutit alldeles förbannat av det. Han njöt igen, var så säker.

Hm.

 Jag fick fram ett harklande svar om hur trevligt fikarummet var, hur fint det var utsmyckat. Va fan, fick jag det ifrån tänkte jag?

Ja, då har du fan i mig sett något som inte jag har sett, blev svaret.

Härefter informerades jag om lönen, vilket fick mig att börja kallsvettas av två anledningar. Dels ställde jag mig frågan, varför pratar han om lönen i det här skedet?

Dels för att lönenivån i sig var så pass hög att jag var tvungen att fråga om. Jodå, jag hade hört rätt. För mig, en smått hisnande summa, skulle månadsvis gå in på mitt för stunden, tomma bankkonto.

Stopp!

Jobbet var väl inte mitt ännu? Låt inte tankarna ta dig iväg tänkte jag. Skulle jag, ha någon chans till jobbet blev min nästa fråga? Frågan var ställd till mig, av mig själv.

Svaret dök aldrig upp från mitt inre, frågan fick bli obesvarad. Flera av de sökande, som likt mig suttit i mottagningsrummet, hade onekligen sett slipade ut och med förmodad arbetslivserfarenhet, men också livserfarenhet.

Mina tankar blev avbrutna lika bryskt som jag tidigare hade blivit kommenderad att sitta ner.

Klarar du jobbet?

Min upplevelse var att rösten ekade i rummet, hade någon eller några sökande suttit kvar ute i tidigare nämnt rum, hade de förmodligen funnit det bäst att gå. Kraften i hans röst var enorm, inte det minsta tilltalande.

Mr. John, som han hette. Ja, jag fick se det på den skinande och mycket välpolerade skylten, förmodligen av mässing med svart text. Den stod längst ut på kanten av skrivbordet, så nära oss arbetssökande som den kunde utan att för den skull riskera att ramla i golvet.

Det var så, Mr. John hade inte presenterat sig, inte vad jag kommer ihåg. Jag kan ju ha fel, det är klart att han presenterade sig. I så fall har jag missat det, vilket i sig är fullt möjligt en dag som denna.

Nåå?

Mr. John väntade på ett svar påminde jag mig själv.

Om jag klarar jobbet? Jag tänkte högt.

Vilken djävla fråga. Han är ute efter att testa mig tänkte jag vidare. Innan jag hann tänka efter vad ett välformulerat svar skulle innehålla för ord, sprang orden över mina nu ganska torra läppar.

Jag försökte fånga in dom, stoppa tillbaka desamma, tillbaka dit där de en gång haft sitt ursprung. För sent, tyvärr alldeles förbannat för sent.

Jag kände en lätt, nej så fan heller. Jag kände en rodnad stor som en morgonsol i högsommar sprida sig över min annars bleka och för tillfället acnefria hy.

Färgen steg oavbrutet i Mr. John’s nu mörkt tomatfärgade nuna. Tomaten var stor, den var alldeles djävligt stor. Att den nu skulle gå över till nästa stadie, därmed brisera vilket ögonblick som helst var helt säkert.

Vad hade jag egentligen svarat? Jag rannsakade mitt svar snabbt, fann detsamma i mitt allra djupaste inre.

Mitt svar hade varit; Vad fan tror du jag sitter här för?

Inte bra tänkte jag, inte alls bra. Du sitter på en anställningsintervju unge man, sköt dig. Detta var mina tankar, kanske kom de något sent.

Nåväl, sagt är sagt. Det är bara att hoppas på att denna lilla timida varelse kan ta svaret på rätt sätt, att han rent av uppskattar en rak dialog, även om denna blev onödigt rak.

Djävla idiot! Sa jag till mig själv, vilken person i hans befattning behöver ta emot syrliga svar från en nyutexaminerad ungtupp, vilken knappt blivit av med ungdomsfinnarna.

Inte bra blev min kommande tanke, inte bra alls. Jag väntade nu på nästa symtom som exempelvis en skallrande tandprotes eller något liknande, men det uteblev.

Lika hastigt som den blodröda färgen hade sköljt över hans småfeta nuna, lika fort drog den bort igen. Kanske var det något av det svar han ändå ville ha, kanske var det ändå så att Mr. John ville ha lite mothugg i konversationen. Ljuva tanke, försökte jag trösta mig själv med, ljuva tanke.

Svaret från Mr. John lät inte heller vänta på sig.

Vi ska gå och titta på ditt kontor!

Han sa det med en tillstymmelse av leende på läpparna.

Som tur var satt jag redan, nu var platt fall från min sida väldigt nära. Visste inte om jag fanns kvar i nuets verklighet, eller i någon form av dagdrömmeri utan verklig substans.

Mr. John fortsatte att förvåna, överraska. Smått intagande en form av fadersgestalt för mig som ung, oerfaren och vad jag förstår, tilltänkt som nyanställd civilingenjör vid ett ungt expansivt företag. Svindlande, hisnande känsla som enbart kan beskrivas som ett stort lyckorus.

Han fortsatte;

Först ska vi äta en bit god mat.

***

Detta var nu tio år sedan, jag hade avancerat och stod nu som nummer två på rankinglistan. Den person som är rankad etta, är den person som jag nu hade framför mig, som jag även haft framför mig vid anställningsintervjun, Mr. John alltså.

Tagen har varit många och hårda. Segraren har ömsom varit John, ömsom jag. Detta har i sin tur lett till att vi hyst största respekt för varandras kompetensområden, men också för varandras intellekt och integritet.

Märkligt, tanken kom över mig. Tänk hur livets faser samtidigt innehåller olika styrkor när det gäller känslor för något man trodde var konstant, för att inte säga statiskt. Jag upplever att vi i själva verket ingår i en superstor process. Allt är föränderligt. Omvärlden förändras, vi med den oavsett vad vi tycker om det.

Anledningen till ledan i arbetet kan förklaras i att man från företagets sida har krävt mer och mer av mig, detta har i sin tur inneburit att de dagar som arbetspasset har stannat vid åtta timmar inte längre existerar. De senaste tre åren har jag sammanlagt haft fyra veckors semester, utöver detta har givetvis strödagar tagits ut. Ordet fritid, eller orden fri tid, har sedan länge strukits från min vokabulär.

Visst, rent ekonomiskt har givetvis detta lett fram till en form av frihet, ekonomisk frihet där vi haft möjligheten att skaffa fritidshuset uppe i bergen, fina bilar och inte minst vårt fantastiska hus i ett område som väldigt många har en dröm om att få bo i.

Jag har på senare tid mer och mer avskytt att kalla fritidshuset för just detta, då vi numer, allt mer sällan kan utnyttja det på grund av mitt arbete och att just den fria tiden saknas. Det handlar om några få stunder, möjligtvis några veckor per år, som min fru Caren och jag har tillbringat tillsammans där.

Här har jag jagat och fiskat så fort tillfälle infunnit sig, oftast själv då Caren inte delat mina intressen på någon punkt.

Detta var i början av min karriär, då fanns på något underligt sätt ändå tiden, även den fria tiden.

Caren och jag unnade oss just detta, tiden det tar att upptäcka livet, men även döden. Tiden det tar att känna naturens dofter, att få tid att känna att det verkligen doftar grönt, det doftar sommar och nyklippt gräs eller slåtteräng.

Doftar grönt. Jag fick en sinlig flashback, jag vill minnas från fjärde eller femte klass. Något jag sa till min fröken, även till cirka trettio klasskamrater. När jag hade släppt orden lösa över mina då, ganska smala och även tunna läppar, hördes ett svagt, men ändå skratt från fröken.

Skrattet fortplantade sig genom klassrummet likt den mest perfekta surfvåg det går att förnimma. Luktar grönt, ett korus av röster hördes där änglarnas dirigent var min fröken.

Sedan när, började färgen grönt att lukta? frågade hon.

Frågan hängde liksom i luften för en stund, i det för övrigt nu helt tysta rummet. Fröken, min fröken förväntade sig nog ett svar från mig. En god yttre makt, jag skulle vilja säga en mycket god yttre makt spelade nu på mina sinnens schackbräde.

Jo fröken.

 Jag letade efter orden, jag letade också efter en formulering. Detta samtidigt som en varm våg formligen sköljde över mitt annars bleka och mycket fräkniga ansikte.

Jo fröken!

Jag letade efter orden. Går man ut på en alldeles nyklippt gräsmatta, då luktar det grönt, men också sommar.

Detta blev mitt svar. Jag såg nu min frökens något röda kinder, hon är på väg att säga något men avbryter sig själv.

Eva, vill du fortsätta? Detta blev min frökens svar.

Du har faktiskt rätt, säger Karin som sitter på min högra sida. Visst luktar grönt gott!

Jag vaknar upp ur min flashback, tillbaka till Caren’s och mina upplevelser.

Vi har tillåtit oss att se naturens färger, toner, nyanser men även att höra dess ljud. Tiden det tar att uppleva, lägga märke till och vara tillsammans, bara vi och bara då, men ändå i nuet. Det är välinvesterad tid.

Jag träffade Caren efter något år på företaget. Det var på den årliga firmafesten vi fick den där riktiga ögonkontakten, där bådas ögon möttes, vi sögs in i varandras mest innerliga och bottenlösa värme. Vi blev totalt förstummade av kärlek, och var båda vid tillfället 26 år. En månad senare var vi fyllda 27, nyförlovade. Efter ytterligare sex månader man och hustru.

***

Jag vaknade upp ur dag, eller morgondrömmeriet på grund av John’s ljuva stämma.

För helvete Mc Ham, SVARA!

Hur länge han stått i rummet vet jag inte.

John fortsatte, är du klar för beslut?

Frågan var ställd mot bakgrund av vad jag skulle ha läst igenom hemma i gårkväll, eller snarare i natt om jag skulle ha hunnit med allt. Tvåhundra sidors läsning, granskning och ställningstagande, godkänna eller förkasta underleverantörs offert.

Nej, svarade jag lugnt.

Vad i helvete säger du, har du inte gått igenom offerten? fortsatte John.

Jo, halva ungefär.

Halva! Skrek han.

Ja, eftersom andra halvan inte var läsvärd så är det omöjligt att ta beslut på det totala materialet, blev mitt svar. Be dom precisera det tekniska underlaget mer detaljerat, jag tror inte att personen som har gjort jobbet sitter inne med rätt kompetens, i vart fall visar han eller hon inte det. Klarar dom inte detta, tackar vi nej till fortsatt samarbete. Detta blev min slutreplik.

Okej, svarade John. Han vände sig om för att gå.

Big John sa jag. Han snodde runt på klacken så snabbt att spegelbilden hade fått vissa svårigheter att hänga med.

Han skulle precis säga något med anledning av att jag kallat honom för något han hatade, när jag fortsatte.

Från och med nu kommer jag att jobba mina 8 timmar, inte en förbannad minut mer. Det får vara slut på tolv till sextontimmarspassen fyra fem dagar i veckan, ibland helgarbete uppe på det. Är det uppfattat?

Vi får väl kanske börja se oss omkring efter en ersättare, svarade John med eld i blicken.

Det kanske är lika bra, replikerade jag. Detta hade varit Big John’s stående replik de gånger det hade hettat till mellan oss. Om jag inte hade brytt mig speciellt mycket första gången jag fick höra det, så saknade hotet helt relevans idag, det är ett som är säkert.

Vet du vad John? Det finns ett ord som heter fritid, det är tid utanför arbetsplatsen. Ordet fritid kan delas upp i orden fri och tid. Du som arbetsgivare är ändå skyldig att se till att jag får min fritid genom att begränsa arbetstiden. Sedan är det mitt ansvar att se till att fritiden verkligen blir fri tid, idag finns varken det ena eller det andra, utom för dig själv.

John svarade inte. Jag hade heller inte förväntat mig något svar.

Färgen steg konstant i hans ansikte, som så många gånger förut.

Mc Ham, vad i helvete är det med dig? Skrek han.

Mitt svar kom lika snabbt som hugget från en kobra.

Jag vill börja leva, jag har ägnat företaget större delen av mitt liv, med hela min själ inkluderat. De första fem åren var väl allt ok, härefter har det spårat ur allt mer. Mindre och mindre fritid på grund av mer och mer arbete. För fan John, jag är 40 snart, det är väl inte att undra på att inte Caren vill skaffa några barn med en person som aldrig är hemma.

Det får vara slut på det här nu, jag vet inte om vårt äktenskap överhuvudtaget är möjligt att reparera.

Nu får det förbanne mig vara nog, svarade John.

Han flög upp ur stolen ut genom dörren, slog igen densamma så att det lilla fönstret som normalt sitter i dörrens övre del, har för övrigt gjort så i närmare 40 år. För ett ögonblick, för någon bråkdel av en sekund hänger i luften innan det tar golv med ett otäckt ljud. Det var fredagen den trettonde november, klockan var 09.00.

Jag bestämde mig för att packa ihop, ta weekendledigt och åka upp till stugan för att fundera igenom situationen både mellan Caren och mig, men också utifrån dagens uppträde mellan Big John och mig, vilket helt klart hade eskalerat i styrka.

Jag hade redan bestämt mig för att åka själv, som så många gånger tidigare. Då hade jag alltid ställt frågan till Caren om hon ville göra mig sällskap i stugan, så skulle jag inte göra den här gången. Jag skulle bara packa, skriva några rader på ett papper, därefter ge mig iväg.

Telefonen ringde, den ilsket röda som stod strategiskt placerad på skrivbordets högra sida. För ungefär hundrade gången började jag snurra upp den totalt hopsnurrade sladden, samtidigt som jag lät luren dingla en bit över golvet i väntan på att den skulle sluta rotera runt sin egen axel.

Jag kände väl igen rösten innan jag fått luren till örat, det var Caren.

Ham, är du där?

Hej Caren.

Ham, jag åker bort över helgen.

Jasså, svarade jag. Jag håller på att packa ihop för helgen jag också.

Nej Ham, avbröt hon. Jag åker själv, jag har bestämt mig för att åka och hälsa på mamma.

Jag hade tänkt åka upp till stugan.

Samtalet avslutades artigt med orden, var rädd om dig och hälsa mor.

Nu förstod jag att vi kommit till vägs ände, till vägskälet där vi båda kommer att rannsaka oss, sammanfatta livet, göra bokslut över vårt äktenskap och slutligen välja spår. Det skulle inte kunna tolkas på annat sätt.

Vi stod på precis samma perrong, frågan är om vi kommer att stiga på samma tåg, eller om en av oss kommer att invänta nästa med annan destination. Det oundvikliga var ett faktum, båda måste ta ställning, båda måste göra ett val.

***

Jag skulle just gå in till John när Sun, John’s sekreterare dök upp.

Hon var en lugn, mogen kvinna med indianblod cirkulerande i sina ådror, därav hennes ytterst exotiska för att inte säga hemlighetsfulla utseende.

Hon letade i detta nu efter rena ytor fria från glas, där hon skulle kunna sätt ner sina fötter på, hon hade problem med detta.

Sun var 38 år, hade jobbat åt John i åtta år. Jag hade på något vis fäst mig vid henne och hennes lugnande inverkan på omgivningen i alla tänkbara situationer. Det hade inte handlat om känslor som känslor oftast beskrivs, nej det var mer en yrkesmässig form av dyrkan. Starkt ord, jag hade nog aldrig hört Sun säga något som inte hade substans, likaväl som när hon väl sa något, då lyssnade omgivningen nyfiket på vad som skulle komma. Hon var högt hållen på firman, långt utanför de arbetsuppgifter som hon en gång anställts för.

Ham, sa hon. Mr John som hon kallade honom, är mycket arg på dig.

Jasså, svarade jag smått leende. Varför det?

Ett tunt leende formade sig från de smalt tecknade läpparna. Han vill att du ska komma in till honom.

Ja, jag var just på väg in till honom svarade jag. Har du lyckats lugna ner honom något?

Just nu ser Mr John mycket solbränd ut, om du förstår vad jag menar svarar Sun.

Jag förstår, jag ska vara väldigt försiktig med vad jag säger till honom. Sun, jag åker till stugan vid middagstid samtidigt som jag väntar samtal från en god vän. Vill du ge honom det här telefonnumret när han ringer, säg att han kan ringa under kvällen annars ringer jag honom.

Honom? säger Sun smått skrattande.

Ja, honom, svarade jag och log.

Hon hade nog fått ta del av många personers privatliv, denna ytterst professionella sekreterare. Förmodligen hade hon anat sig till Caren’s och mitt förhållande, därav denna kommentar.

Mot Big John sa jag.

Hysscch! Så att han inte hör dig, sa hon och log detta smått trolska leende igen.

Jag gick in utan att knacka. Du sökte mig Big John.

Ja, kan du åka över till Los Angeles ikväll? frågade han.

Mitt svar löd, vi syns på måndag.

Gick ut genom hans dörr på samma sätt som han hade passerat min. Det var ändå en viss skillnad, John’s fönster var dubbelt så stort och därmed också betydligt tjockare.

Reptilhjärnan slog till med full kraft. Tvåhandsfattning runt dörrens absolut yttersta del för att få maximal kraft. Dörren mötte karmen med full kraft, fönstret landade någon meter framför John´s skrivbord.

Det såg nästan ut som fönstret var helt tills det mötte golvet efter cirka fyra till fem meters resa i luftrummet, så var det naturligtvis inte.

Sun, som hade sitt kontor tvärs över korridoren satt nu med båda händerna lätt kupade över sina öron. Jag gick snabbt in till henne, skänkte hennes vänstra kind en lätt beröring av min högra hand. Hon rodnade lätt, jag rodnade mer.

***

Jag satte mig i bilen, vred om nyckeln, en Chevrolet herrgårdsvagn. Jag hade alltid velat ha en rejäl bil med tanke på alla resorna jag och Caren skulle göra till stugan, även om jag med facit i hand kunde konstatera att jag gjort de flesta själv. Vred om nyckeln och trampade till på gaspedalen, något för mycket, alldeles för tungt.

Ljudet av att en dragkrok passerade kofångare och plåt i en annan bil uppenbarade sig brutalt via ett av mina sinnen, hörseln.

Jag klev ur bilen, konstaterade att chevans dragkrok mycket riktigt hade trängt in i motorrummet på Sun’s lilla bil. Det rann vätskor därifrån i pluralis. En svagt grönfärgad som talade om att kylaren just nu dränerades på en glykolblandning och en mörkare, betydligt tjockare som antydde att motorn skulle ha behövt ett oljebyte sedan lång tid.

Jag tog fram en bit papper ur handsfacket och skrev. Sorry! Hälsningar Ham!

Efter tio minuters bilfärd kom jag fram till min bilfirma.

Ted, jag behöver din hjälp här och nu.

Hej Ham! Vad kan jag hjälpa dig med? Är det dags att byta in din gamla trotjänare?

Nej du.

Jag förklarade snabbt läget för Ted som lovade att städa upp på parkeringen, ta Sun’s bil till skroten i utbyte mot att jag skulle köpa en bil av honom för Sun’s räkning. Som vanligt blev det ett dividerande om priset på den bil som jag tänkt skulle passa till Sun. Något större, något nyare, något finare och mycket dyrare. Nåväl, det kändes helt ok, Ted skulle leverera och sanera. Nu krävdes bara ett förklarande samtal till Sun.

Hej Sun, vad säger du om att byta bil?

Hej Ham, jag håller på att ringa glasmästaren. Vad menar du med att byta bil?

Jo, hm. Jag råkade backa in i din bil, motorn är helt förstörd. Jag har köpt dig en annan bil, den kommer till dig i eftermiddag. Det är Ted, ja han som vi har pratat om på jobbet som levererar den. Hoppas du förlåter mig för fadäsen.

Den gamla bilen skulle jag ha bytt för länge sedan, det har bara inte