Powerbox: Från busfrö till entreprenör

By Karl Fredmark

Jag lärde mig tidigt att aldrig ge upp. Den egenskapen är mycket viktig om man vill bygga stabila och framgångsrika organisationer. När vi, jag och min fru Maja, startade vår verksamhet var siktet inställt på att leva på vår affärsidé. Vi ville bygga upp en verksamhet där vi själva kunde bestämma vad vi skulle göra, vad vi skulle satsa på och hur vi skulle utveckla företaget. Ambitionen var aldrig att bygga upp ett miljardföretag.
I Powerbox, från busfrö till entreprenör får du följa med på min livsresa. Från min barndom där jag hittade på mycket bus och lärde mig hur man gör affärer, för att sen följa företagets första staplande steg till blomstring och till hur vi kom att berövas våra möjligheter att påverka och hur vi kände oss tvingade att lämna Powerbox. Allt fungerade mycket bra tills jag fick för mig att en konsult skulle leda företaget. Det gick nästan åt helvete. Konsulten hade låg moral och etik och skral kunskap om att driva ett företag. Målet för honom var att sko sig själv. Personalens motivation och företagets värdering förändrades radikalt negativt och Powerbox mål blev nu överlevnad. Maja och jag orkade inte med den extrema kulturchock som vi och företaget utsatts för. På grund av detta drabbades vi båda två av svår sjukdom. Vi sålde våra aktier till underpris.
Efter vår försäljning förändrades vår livssituation till en positiv omvårdande aktiv livsstil med stort intresse att utveckla oss själva. Vi satsade på små och medelstora företag. De lyssnar på våra idéer, om hur ett entreprenörsbolag ska utvecklas med lönsamhet, hög etik och moral. Hur goda relationer med anställda och alla intressenter hålls, samt hur alla aktieägare kan driva bolaget i samma riktning.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 19, 2019
• ISBN: 9789178514182

Karl Fredmark

Karl Fredmark drev framgångsrikt elektronikföretaget Powerbox i fyrtio år. En lång och lärorik period som gav många lärdomar och gav en erfarenhet han gärna delar med sig av.

Book preview

Grundin

DEL 1

BAKGRUND

Kvarnvillan

Runt Kvarnvillan ringlade sig en å och det stora huset omgärdades av äppelträd och en storväxt hängask som farfar hade klippt till ett lövrum där vi satt och drack saft på somrarna. Längre ner längs med vattendraget hade ån bildat en holme där det fanns massor av godsaker så som Åkeröäpplen, Astrakan och Signe Tillisch, plommon, päron och svarta vinbär och följde man strömmen vidare söderut kom man fram till sågen, kvarnen och min fars tvättinrättning. Detta paradis utgjorde en stor del av min tidiga ungdom och Mölnbo var länge det epicentrum jag utgick ifrån med allt som jag företog mig som barn. Ett ganska påhittigt barn skulle nog många säga.

Kvarnvillan var en tvåvåningskåk på tvåhundrafyrtio kvadrat med kök och vardagsrum i sydost och sovrum i norr. Utanför sovrummen växte en kastanj som var dubbelt så hög som huset och inte långt därifrån växte en lika stor alm som även den gav skugga. Kvarnvillan samt hela produktionsapparaten med kvarn och sågverk ägdes av sterbhuset Fredmark som utgjordes av elva syskon och deras familjer. Att min far fick råda över allt detta utgjorde en mycket komplicerad balansakt mellan honom och hans syskon, men han stred livet ut för att vi i vår familj skulle få bo och bedriva verksamhet där. Som den häradsdomare farfar var kan jag så här i efterhand undra varför han inte såg till att lösa arvsskiftesproblemet redan innan han dog, men även en person som erhållit guldmedalj för medborgerliga förtjänster kan ha svårt att skipa rättvisa när det kommer till blodsband gissar jag.

Far löste alltså farfars tillkortakommande på sitt eget vis och jag växte tillsammans med mina systrar upp i släktens högborg. Att jag föddes genom sätesbjudning kanske bidrog till att prägla min framtid, kanske har det varit bra att redan från första andetaget veta att det kan vara dåligt med syre vissa stunder i livet men att man för den sakens skull inte får ge upp.

Mor Magda var inte så kärleksfullt lagd, hennes specialitet var att laga mat och baka och hon var verkligen duktig på att fixa till något gott med små resurser. Hon gjorde helt fantastiska småkakor och himmelskt goda bullar som försvann med rykande åtgång om hon inte vakade noga över dem. Hon var reserverad till sitt sätt och kunde ibland uppfattas som lite märkvärdig, men jag tror att hon var osäker och därför hade svårt att uttrycka sig. Far var hennes raka motsats. Han var utåtriktat och hade lätt för att prata med vem som helst, han pratade så mycket att det räckte till för dem båda. Han var en skicklig yrkesman, en riktig baddare på att få ut mycket virke ur en stock, men tyvärr blev han justerad i ryggen och hade stora svårigheter att fortsätta sitt tunga yrke som ramsågare. På äldre dagar sadlade han om och startade tvättinrättning tillsammans med en av sina bröder, men det är en senare historia.

Jumpa stock

Vi ungar var inte involverade i driften under småbarnsåren men redan innan jag blev tonåring jobbade jag vid sågen under både mina sommarlov och vår- och höstkvällar. Min uppgift var att flotta timmer från vältor utmed ån. Från september till slutet av maj var sågen i full gång. Allt timmer som användes i sågen flottades utmed ån från Lillsjön och sedan vidare ner emot sågen. Ibland var hela ån full med timmer och då passade många grabbar i trakten på att jumpa stock från ena sidan av ån till den andra. De riktigt modiga sprang i stockens längdriktning och det krävdes både balans och snabbhet att springa på de vingliga stockarna flera hundra meter. Jag ägnade mycket tid till att öva och det hände att jag trillade i flera gånger om dagen när timret låg tunt, men trots att jag var både plaskblöt och blå om läpparna nötte jag vidare. Jag började träna tidigt och var lite av en expert redan vid 8-9 års ålder, vid tonåren vill jag påstå att jag var en ren virtuos. Jumpa stock var min bästa gren, det var först långt senare jag förstod vitsen av läxläsning.

En annan uppgift jag hade som barn var att trava ved. Hur många tusen kubikmeter jag travat vet jag inte, men varje år blev det oändligt långa vedstaplar som ringlade sig likt långa ormar från smedjan och vidare ut på ett jättestort gärde. Veden användes för vedbrand och när Mölnbotvätten startades så gick merparten till uppvärmning av tvättinrättningen. Men det var inte bara kluven ved som staplades, mellan Kvarnvillan och logen staplades även stora stabbar med virke i alla dimensioner. Stabbarna var spännande klätterställningar och ofta klättrade vi upp för att göra hyss. Vatten- och sågspånsbombning på gubbarna som jobbade nedanför var en utmärkt lek, så även att försöka flyga drake uppifrån de uppåt tio meter höga tornen. Vid något tillfälle byggde vi ett glidflygplan med fem meter vingar och en kropp stor som en lådbil vilken vi sedan skulle flyga ner till marken med, men som tur var satt ingen i flygplanet när vi premiärputtade det över kanten, det störtdök som en sten och projektet blev till kaffeved.

Södertälje Lasarett fick besök av mig många gånger under min uppväxt. Jag var bara fem när jag fick ett lass plankor över mig och jag blev väldigt illa tilltygad. Med brutet ben, bruten käke och brusten mjälte var mina möjligheter att överleva små men kirurgerna på Södertälje lasarett lyckades tråckla ihop mig. Den långa sjukhusvistelsen var en ensam tid utan särskilt många besök från familjen, men den gjorde mig stark i mig själv och jag tog mig så småningom hem på egna ben. Hem för att göra nya hyss förstås.

Hassebus

Hasse och jag var jämngamla, vi gjorde oförskämt mycket bus ihop. De flesta dagar förflöt dock utan större kontroverser men ibland var påhittigheten på topp. En tidig sommarmorgon med fint väder bestämde vi oss för att ta en cykeltur. Vi funderade på vart vi skulle cykla och eftersom Stockholm var något vi aldrig sett så lät det lockande. Vi hoppade upp på cyklarna och så bar det iväg. Vi hade tur med väder och medvind så Södertälje passerade vi vid lunchtid. Även om vi tyckte att det var märkbart långt så fortsatte vi trampa på, men väl framme i Vårby hade klockan hunnit bli tre på eftermiddagen och vi insåg att det skulle bli jobbigt att även behöva cykla hem. Vi funderade över olika alternativ men vände till sist motvilligt om. Vi fick inte se Stockholm den gången men det beslut vi tog kan ha varit det klokaste jag tagit under hela uppväxten, kanske till och med att mina föräldrar skulle ha blivit lite stolta över mig men de hade som vanligt ingen aning om vårt upptåg. Att jag utmattad trampade in på gårdsplanen sent den kvällen gjorde de ingen notis om.

Framför sågen fanns en betongbrygga. Under somrarna använde vi ungar den att bada ifrån. Vi satte tjocka rep i träden som stod lutade över vattnet och svingade oss så långt ut i ån som möjligt och så byggde vi trampolin och hopptorn varifrån vi hade hopptävlingar. När jag ser tillbaka på dessa lekar är övermod en underdrift. En sommar hade vi sett Kontikiexpeditionen och ville bygga en liknande flotte. Sagt och gjort, trämaterial hade vi men vi kunde inte använda spik eftersom stockarna senare skulle sågas i så istället fick vi sätta ihop stockarna med hjälp av rep. Hasse fick till uppgift att dyka ner med repet för att fästa det under stockarna medan jag stod uppe på land och såg till att det matades ner i tillräcklig längd. När det var dags att kapa av det insåg jag att vi inte hade annat än en spade att tillgå så med enorm kraft siktade jag mot repet för att få av det i lagom längd. Precis då dök Hasses huvud upp ovanför vattenytan och det blev ett ordentligt jack, mitt mål hade varit att få av repet på bara ett slag. Hasse var så rädd för blod att han svimmade i vattnet och jag hade jämt göra att få upp den otympliga kroppen på land. En resa till doktor Tysk i Gnesta ledde till en massa stygn, en lustig huvudbonad som vi inte kunde sluta skratta åt samt lekförbud, men det glömdes snart bort.

Byteshandel

När vi inte hade något särskilt att göra så grävde vi mask i potatislandet, sedan ägnade vi kvällarna åt mete nere vid sjön. Det blev mycket skräpfisk, det mesta gick till grannarna Fribos alla katter. Vi passade på att leverera som mest kattmat när jordgubbarna var mogna, för ett gynnsamt utbyte.

En kväll hade jag varit på besök hos Hasse på Lusthusudden, det var höst och det blev fort mörkt. Vägen hem var smal och i mitten av vägbanan fanns en grässträng som var bra att åka på för utan lyse på cykeln var det annars lätt att hamna i det djupa diket. Fort gick det, som en jagad råtta trampade jag på eftersom jag var lite mörkrädd. Jag cyklade på allt jag hade i den långa nedförsbacken från Lusthusudden, men så tjoff blev det tvärstopp. Jag kastades över styret och stötte först emot något mjukt innan jag med en duns dråsade i backen. Redan i fallet hörde jag ett skrik som från en gris vilket först gjorde mig livrädd, men sedan kunde jag urskilja vad det var som hoppade omkring framför mig. Jag hade lyckats krocka med Olle i Fribo, rammat honom med framhjulet rätt mellan hans ben. Han hade varit på väg till