En barndom jag knappt överlevde, fast jag hade oddsen mot mig: Ändå blev jag normal

By Terese Hall

Min resa genom barndomen var minst sagt omtumlande.
Det var normalt för mig, jag har sett mer saker än dom flesta inte sett under en hel livstid.
Såg såna saker som nästan 50 år senare ännu pågår i vissa hem. Jag var avundsjuk på vänner som hade normala föräldrar och inte behövde bry sig om det fanns eller inte fanns mat på bordet.
För det fanns det ju alltid.
Det värsta är att jag inte glömmer, mina minnen förföljer mig

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 7, 2021
• ISBN: 9789179698324

Terese Hall

I am a completely normal mother and wife who live somewhere in sweden. My childhood and my life have looked like a nightmare. Depression and anxiety have followed me.

Book preview

En barndom jag knappt överlevde, fast jag hade oddsen mot mig

Kapitel 1

© 2020 Terese Hall

Det här är min berättelse från det jag föddes till dagens datum.vissa saker har jag bara hört talas om men känner att det stämmer på grund av hur jag känner dom människorna.Så bär med mig och varnar att det är en tung läsning för dig.

Impressum

Kapitel 1

© 2020 Terese Hall

© 2020 Terese Hall

Alla rättigheter förbehållna

Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige

ISBN: 9789179698324

Books on Demand

Det här är min berättelse från det jag föddes till dagens datum.vissa saker har jag bara hört talas om men känner att det stämmer på grund av hur jag känner dom människorna.Så bär med mig och varnar att det är en tung läsning för dig.

Denna berättelse är från det jag föddes till dagen idag, minnen, vad jag fått höra av min mamma och även tankar som jag minns att jag hade, tyvärr tror jag att det är så mycket jag glömt, men det jag minns det kommer jag dela med mig av. Det kan vara lite rörigt. Och det kan hoppa lite fram och tillbaka, men det är ju också så minnet är. Ska sortera så bra jag kan, hoppas det blir bra.

Hoppas dock det spelar en mindre roll. Har ändrat mitt namn. Jag vill inte att någon som läst min historia och veta att det är jag, ett freak så att säga. Jag vill vara lika normal som alla andra.

Allting är sanningsenligt, så inga påhitt eller fantasier. Jag är brutalt ärlig och vissa har väldigt svårt att ta den delen av mig, men det är ju aldrig så att jag är elak eller bitch för det. Jag är en väldig snäll person. För snäll tror jag, men när mina proppar far, då har det gått långt och då kan det komma grodor om jag inte hinner räkna till tio, gå undan och lugna ner mig.

Om jag vill kan jag vara otroligt grym. Bara därför att jag är brutalt ärlig.

Hoppas att du som läser detta får en intressant bok att läsa här. För mig är det endast en befrielse att allt är ute i det fria. En del av min berättelse har jag inte delat med någon förren nu och ni kommer förstå varför. Det var ren skam och jag visste inte hur jag skulle tänka, agera eller ens berätta. Det är inte synd om mig och jag har ingen självömkan. 

Det var som det var och ingenting kan ändra det som redan har hänt. Man brukar säga att man bara får den bördan man orkar bära. 

Jag har svårt att tro på det, men kanske är det så?

Det här är mina minnen och min resa från ca tre års ålder. Det är mamma som sa att jag var tre år då.

Vissa saker som hänt, har jag fått reda på av min mamma till exempel hur pass ung jag var av bland annat.

Kommer att berätta mina känslor och tankar jag tänkt och resonerat. Har även velat skriva en bok väldigt många år och det som avskräckt mig är tankar som att det är så mycket som hänt, hur ska jag kunna berätta det och andra människor kommer tro att jag hittat på och hur skulle någon sen titta på mig sen dem fått reda på allt? Jag vill bli behandlad som alla andra, inga förmåner eller liknande.

Min barndom och uppväxt har varit en väldigt jobbig tid som jag ännu får tårar i ögonen av att tänka på, men även skriva och dela det med andra. Det känns som ett berg som ligger på mina axlar. Jag hoppas att det blir en ögon öppnare att det finns såna hem även idag, även om dom kanske inte är många, men ett sånt hem och ett barn som har det så idag är ett barn för mycket. 

Jag känner att jag har blivit berövad en barndom, ett glatt minne från en barndom, ingen kärlek och inget stöd som varit så viktigt för mig. Jag lider idag för att jag känner att jag har inte så mycket stöd som jag egentligen skulle behöva. Ja jag har min älskade man, men vi kan behöva ett större stöd. För oss är hans föräldrar vårt stora stöd. Jag har aldrig haft en faders figur som kunnat hjälpa mig bli trygg. Har inte för exempel aldrig kunnat övningsköra med min mamma eller pappa. Mamma har inte körkort. Och ärligt talat vet jag inte om pappa ens har körkort idag. 

Det har inte funnits planer på att jag ska få hjälp att flytta till eget boende eller någon som kunnat rikta mig i rätta leden att man ska gå i skola och inte hålla på med att röka eller snusa. Jag har känt mig ensam hela mitt liv. Föräldrar ska ju vara förebilder och vara någon som lär om livet som väntar. Vad som är rätt och fel och visa vägen så att säga. Det har jag aldrig haft. Ingen har brytt sig så mycket så dom gjort det för mig. Jag har uppfostrat mig själv och det är tur att mitt hjärta är stort och fullt av kärlek.

Jag brukar säga att jag blev som jag blev för att jag uppfostrat mig själv och då har jag säkert inte heller rätt i allt jag gör, rätta mig då så jag gör rätt. 

Det har varit jag mot världen. Det har alltid känts så. Det är en väldigt jobbig känsla att man inte har någon att få och stöd av. Vi människor är väldigt sociala varelser. Så det var varit tungt att bära den bördan ensam. 

Det som sporrar mig att skriva är att det är terapi för mig, att bearbeta allt och berätta allt på en gång. Det är rätt känslomässigt och ångest fyllt. Det står mellan ångest och förtvivlan om jag vågar släppa den här eller inte. 

Och jag lever i förhoppningen att min stora börda ska släppas i samma veva som boken släpps, kanske jag mår bättre av att få den från mitt hjärta. Hoppet är det sista som överger en människa.

Jag föddes i Mönsterås en morgon i September 1974. Några månader senare flyttade vi till Tyskland. 

Mamma har berättat att jag hade kolik till tre månaders ålder så morsan och farsan fick inte sova nåt.

Hon har sagt att pappa försökte kväva mig med en kudde men hon hade hört nåt konstigt och såg vad han gjorde och fått honom att sluta.

Jag tror henne bara på grund av det jag sett och upplevt av honom i nästan vuxen ålder.

Men det är inget jag kan bekräfta utan bara hörsägen. Så om det är sant eller inte kan jag säga med säkerhet, men jag tror henne faktiskt i den frågan. Det finns inte mycket jag tror av hennes ord, men jag känner till mannen och vad han är kapabel till. Därför tror jag henne.

Vi bodde där i sex år ungefär. Jag gick nån slags skola men det var mer som en förskola tror jag.