Berättelsen om Konrad och Maja

By Rune Hammargren

Konrad Hag är högt utbildad och bär en enslings drag, gift med Sonja som en dag lämnar ett meddelande på köksbordet. Hon har flyttat och vill skiljas, Sonja ber Konrad skicka in skilsmässopapperen, endast Konrads namnteckning återstår, sedan skulle saken vara ur världen.

Konrad får oväntat besök på kontoret, advokaten Dieter Horst. Under mötet med Dieter störtar chefen Kalmer in i rummet, meddelar Konrad att han kommer att sägas upp. För sent upptäcker han att Konrad har besök.
Dieters uppdrag var att meddela Konrad att han ärvt farbrodern Martin. Mannen hade tragiskt omkommit i en brand då hans bostad brunnit ned, kvarlåtenskapen bestod av en skogsgård värd miljoner. Konrad hade träffat Martin vid ett tillfälle, han fick då provköra farbroderns moped genom skogen. På något vis var de varandras spegelbilder.
Efter Sonjas svek och Kalmers kränkning antar Konrad en ny personlighet, han träffar Maja som är av utländskt ursprung, hon har fått hyra en odlingslott av Martin uppe i markens ena hörn.

Konrad lyckas få Kalmer avsatt vid en aktiestämma då han även ärvt en större aktiepost efter Martin, aktierna fanns i företaget Skyhy, Konrads tidigare arbetsplats.
Nu börjar jakten på Konrad, Kalmer tar till våldsamma metoder för att få sin tjänst tillbaka, kidnappning och utpressning är några.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Feb 18, 2016
• ISBN: 9789175693248

Rune Hammargren

Detta är min tolfte bok, denna är något annorlunda då den handlar om mig och mina förfäder. Berättelsen som sådan har sin grund i DNA-forskning samt släktforskning, därutöver min tolkning av resultaten av dessa, som i sin tur har genererat en story om hur jag hamnade just där jag gjorde. Följ med mig på resan som startar i en liten by i Vallonien, men som också slutar i en liten by, men nu i Sverige. Byns namn är Svartabäck i skogarnas och stenmurarnas län, Kronobergs län.

Book preview

37

Kapitel 1

Uppbrott

Den öppna handflatan träffade min vänstra kind med full kraft, läraren i religionskunskap hade ögonblicket tidigare träffats av ett halvt suddgummi mitt i nacken. Något dessförinnan hade jag placerat det halva suddgummit på toppen av min plastlinjal, böjt densamma och funderat över hur exakt gummibiten skulle kunna träffa magistern. Som av en slump släppte jag iväg gummiblandningen vilken var grön till färgen, det fanns ett rött streck mitt i, jodå visst satte jag den mitt i prick. Mitt i nacken. Magistern fick naturligtvis ett vansinnesutbrott, jag var den skyldige inte tu tal om saken.

Nu stod den mångårige, afrikanska missionären med röda kinder och begrundade vad han gjort. Du måste väl förstå att du inte kan göra på det här viset Konrad. Så ursäktade han sig.

Gråljuset, gråtonen, det förmodade grådasket och den mycket grå vardagen låg som ett täcke över sängens täcke. Mitt kisande högra öga anar en strimma av det mellan persiennens något gulblekta lameller. Tankarna från klassrummet hade etsat sig fast, det var första årgången på högstadiet i den nybyggda Parkskolan. Bestämde mig för att ligga kvar ytterligare en stund, dagens ingress var inte positiv, det låg en tung känsla över min kropp, frågan är varför?

Trots tunga tankar kändes arbetsdagen som ett måste, den skulle passera som de flesta andra dagar, utfört de måsten som låg på mitt bord, pratat med de arbetskamrater som jag känt mig tvungen att prata med för att inte kallas helt asocial. De tråkiga smörgåsarna hade känts torrare än vanligt utan att för den delen ha varit just det, pålägget smaklösare, min gud så grå dagen blev.

Lämnade det trista företagshotellet via byggnadens minimala hiss, delade utrymmet med två kvinnor som hade sina anställningar vid angränsande kontor.

Under åren hade vi delat ett antal resor inom detta begränsade utrymme utan att växla ett enda ord, denna tidiga kväll skulle vanorna brytas.

– Ursäkta mig, det är inte så att ni önskar följa med oss kvinnor och ett antal andra medarbetare på after work? Det brukar vara riktigt trevligt.

Utan att fundera vidare levererade jag svaret, egentligen borde jag ha tackat ja, men så blev det inte.

– Absolut inte, jag har annat att göra i kväll.

– Förlåt mig, det var bara menat som en positiv gest.

Lyckades få ur mig ett enda ord.

– Tack.

Såg nu det tre våningar höga hyreshuset framför mig, här hade Sonja och jag delat tio år av våra liv. Här hade jag som barn också delat mycket med mina kamrater, ja några få i vart fall.

Fattar inte varför just skolminnen kommit upp under morgonen, den senaste tiden hade flera tidiga minnen kommit och gått. Åren i skolan har stått för en hel del av dessa. Närmar mig ingången till vårt trapphus.

Samtidigt som jag tog tag i entrédörrens högglansiga handtag till det för övrigt grå och trista trevåningshuset, som med all säkerhet uppförts under det stora miljonprogrammet under sextiotalet, hade en oidentifierbar känsla av olust infunnit sig i magens mest centrala delar.

En vag känsla av illamående drog fram samtidigt som jag funderade över om någon av mina arbetskamrater drabbats av akut magsjuka och som skulle kunna ha smittat mig. Arbetskamrater och arbetskamrater, mer kollegor än kamrater. Så skulle jag nog vilja uttrycka det. Kunde inte komma på någon som yttrat ord om sjukdom överhuvudtaget runt fikabordet.

Försökte lägga både känslor och tankar åt sidan medan jag äntrade den långa trappan som skulle leda mig till boendet på våning tre.

Visst, vi var utrustade med hiss, men varför inte gå några steg då dagen på jobbet mestadels erbjudit sittande tjänst, så som den brukade göra.

Tog nästa handtag i min hand, lägenhetsdörrens kalla vred erbjöd inte samma komfort som det tidigare, betydligt spensligare, mer intetsägande.

Förväntade mig att den skulle vara olåst, icke. Letade i jackans högra ficka efter nyckelknippan, givetvis ligger nycklarna i den vänstra, tänkte jag. Blev tvungen att flytta över väskan till den andra axeln, där låg den. Placerade den slitna och väl avnötta nyckeln i det mycket passande hålet, vred om och gick in.

Tystnaden var så kompakt att den gick att ta på, en lätt kvävnadskänsla pockade på i mitt bröst, fötterna fick hjälpa varandra att bli av med skorna. Jackan fick inta sin plats på den första klädgalgen från dörren sett, torkade av de få regnstänk som lyckats ta plats över dess axlar, måste nog ha haft mockajackan bortåt tio år nu, visst är det så.

Jag köpte den till Sonjas och min absolut första date, så förälskad jag var, kunde se allt i denna vackra kvinna. Tänkte att jag endast älskat en kvinna, dig Sonja och då menar jag verkligen, älskat. Du lockade fram något inom mig som jag inte visste fanns, känslorna har tonat ut något, kärlekens vågor är väl idag mer små krusningar på dess yta. Älskar dig troligtvis lika mycket, men på ett annat plan, kan det vara så? Jo det kan det, svarade mig själv. Du är lika vacker som då, kanske på ett annat vis. Hoppas att hon tänker lika om mig, inte säkert, jag hoppas.

Det var tack vare Sonjas väninna Berit som vi egentligen träffades, Berit är anställd på samma företag som jag. Hon jobbar också på ekonomiavdelningen och hade fått det tveksamma nöjet att skola in mig.

Det var cirka tio år sedan och hon skulle ha en mindre fest hemma hos sig samma kväll, Berit var hygglig nog att fråga mig om jag ville komma. Funderade inte över frågan utan svarade ja direkt, förmodligen för att inte göra henne besviken, mer än att jag ville gå.

Halvåret senare var Sonja och jag förlovade, det är nu åtta år sedan vi gifte oss.

– Sonja! Jag är hemma nu, hur har din dag varit?

Tystnaden fortsatte sitt spel med mitt inre, passerade förbi sovrum såväl som vardagsrum, ingen Sonja. Kvinnan hade funnits vid min sida under de senaste tio åren, för all del. Jag vid hennes.

Efter att ha knackat lätt på dörren intill dusch och toa, öppnade jag densamme, ingen Sonja där heller. Gick vidare ut mot köket, kanske sitter hon där vid köksbordet djupt försjunken i något korsord, eller sudoku. Köket var lika tomt som övriga lägenheten.

Min sökande blick fastnar vid några papper som ligger placerade vid min plats på köksbordet, dokumenten påkallar min uppmärksamhet, en rosafärgad lapp med mörkt blå text lyser starkt mot de vita underliggande handlingarna. Läste den handskrivna texten på den rosafärgade post it lappen.

Skriv under, skicka omedelbart in handlingen till tingsrätten, anmäl fullföljd efter sex månader. Lova mig en sak, TA ALDRIG KONTAKT MED MIG IGEN! Sonja.

Tog försiktigt bort den lilla lappen samtidigt som jag försökte återfå andning och puls, fortsatte läsa det framlagda dokumentet.

Sveriges Domstolar, GEMENSAM ANSÖKAN OM ÄKTENSKAPSSKILLNAD.

Blanketten bestod av fyra sidor, varav två innehöll all den information som jag skulle behöva för att kunna sätta min namnteckning under sidan två.

Sonja hade fyllt i allt, bortsett från just min namnteckning. Styckena gällande gemensamma barn och vårdnad hade hon helt sonika dragit streck över, på sidan två hade min tidigare hustru kryssat i avdelningen för ansökningsavgift. Niohundra kronor har inbetalats till tingsrättens Plusgirokonto. Undertecknat med ort, datum, telefonnummer dagtid, samt mobil.

Funderade för ett ögonblick över de tydligt placerade strecken där det gällde eventuella barn inom äktenskapet, jag hade hållit frågan ifrån mig lika fort som den kommit upp även om jag innerst inne skulle längtade starkt efter barn. Kunde helt enkelt inte se mig som en person i papparollen, hade det inte varit Sonja som drivit på hade varken förlovning, eller äktenskap kommit på tal. Min längtan efter barn är en helt annan fråga, funderade för ett ögonblick om det handlade om Sonja som person när jag konsekvent svarade nej på hustruns önskan.

Varför hade hon valt att avsluta ett tioårigt förhållande på detta abrupta sätt? Funderade över om jag inte skulle ringa henne i alla fall, jag måste väl ändå få en förklaring till den uppkomna situationen.

Samtidigt gick tanken tillbaka till de väl valda orden, skrivna med både gemener och versaler, Lova mig en sak, TA ALDRIG KONTAKT MED MIG IGEN! Sonja.

Famlade efter stolen som skulle ha funnits på min högra sida, den fanns inte där, vilket golvet gjorde. Tungt mötte jag den tjocka plastmattan som limmats dit under sextiotalet, tanken var att den skulle hålla ett femtiotal år. Stenhårt, så kändes det när jag mötte underlaget, något senare kom jag till sans, sträckte mig mot skåpet som innehöll dricksglas. Fyllde glaset till brädden med vatten, svalde tre gånger, därefter var den limefärgade bägaren av glas tom.

Kunde med exakthet höra hur hon skulle uttalat det skrivna, så tydligt, så korrekt, så definitivt. Hur skulle de skrivna orden på något annat sätt kunna uppfattas? Kände hur spyan klättrade från de nedre regionerna till de övre, hulkade för att eventuellt få stopp på den. Ögonblicket härefter ligger dagens maträtter i en salig blandning över det vackraste jag äger, mors hemvävda matta.

Har Sonja träffat en annan, är det någon på jobbet som lyckats med något som jag har misslyckats med? Visst, Sonja har haft stort umgänge med sina arbetskamrater, men jag har aldrig tänkt just de tankarna, att hon skulle träffa någon i kärlekens tecken. Aldrig.

Tog glaset med mig in till vardagsrummet, öppnade skåpsdörren med blyinfattat glas, där står ett antal flaskor med alkoholhaltigt innehåll.

Tar ut en av dessa, fyller åter glaset till brädden. Det var länge sedan jag smakade någon alkoholhaltig dryck, men nu var det på sin plats. Tog en rejäl mun av den svagt brunfärgade drycken, svalde. Grimaserade för mig själv under tiden som snålvattnet rann till i min mun. Visst fan, spyan måste torkas upp.

Stunden senare satt jag åter med glaset i min hand, blicken fastnade vid vårt bröllopsfoto, vilket visade upp oss i storformat. Fotot hängde rakt över vardagsrummets TV, så vackra vi var, så vackert livet var. Så oförstört utseendet, livet och världen var, naivt kanske. Tänk hur allt förändras med tiden.

Kände doften av strumpa, varken den vänstra, eller den högra var riktigt fräsch, det var ett tag sedan paret tumlat runt i den åtta kilo stora tvättmaskinen. Det var ingen positiv doftupplevelse, högra fotens största tå tittade glatt upp mot mig genom ett lika stort hål, bestämde mig för att de svagt grönfärgade strumporna hade gjort sitt. Rullade ihop det malätna paret och kastade in stycket i den öppna spisen, i samma ögonblick kom jag på att det skulle vara riktigt skönt med en brasa, så får det bli. Kom att tänka på hur lyckliga Sonja och jag hade varit över lägenheten, just detta att vi hade blivit begåvade med en öppen spis, vilken lyx, vilken oerhörd lyx.

Just nu längtar jag efter doften av björkved som precis fattat eld, efter det sprakande ljudet från den torra veden. Knastret och ljuset från den intensiva elden tog snabbt plats i rummet.

Sakta försvinner det uttjänta paret av strumpor i lågorna, de var väldigt intensiva runt textilierna, ögonblicket senare representerades det gamla paret av en mindre glödhög.

Min blick sökte verkligen svaret av Sonjas handlande i den falnande elden, ögats fokus letade sig allt längre in mot glödens centrum. Letade febrilt efter Sonja, letade vidare efter svaret som lett fram till det hastigt skrivna brevet. Varför Sonja, varför gör du detta mot mig?

Lät flaskan möta glasets kant på nytt, nivån hade sjunkit till hälften av den ursprungliga och jag kände mig absolut påverkad av den alkoholhaltiga drycken. Doften av whisky var inte längre tilltalande, tvärtom den kändes kvalmig och ljummen. Vemodet tog plats i mitt bröst, så också melankolin, det kändes i stunden oerhört tungt.

Här sitter jag i skuggan av mig själv, mitt egna jag. Ibland har jag funderat över om jag inte alltid befunnit mig där. Tanken slog mig, undrar om inte Sonja gick i samma ögonblick hon kom.

Som barn tittade jag ofta bakåt, såg döden. Tittade framåt, såg livet. Tittade längre fram, såg åter döden. Också evigheten.

En smörgås med bredbar leverpastej och några skivor inlagd gurka fick bli den kvällsmat jag lyckades få till.

Torsdagen, arbetsveckans näst sista dag slutade med att min hustru lämnade mig, vad kan slå detta? Kommande dags afton skulle den årliga personalfesten gå av stapeln, ställde in den lika snabbt som tanken om den kom upp. Kom att tänka på föregående års fest, vilken var en ytterst medioker tillställning där jag utsågs till årets medarbetare.

Chefen Otto Kalmer hade uttryckt, årets medarbetare har betydligt högre utbildning än vad tjänsten kräver och är alltid tillgänglig.

Talet hölls alldeles för sent på kvällen, chefen hade hunnit dricka allt för mycket, pinsamt var det.

Kapitel 2

Uppsägningen

Under förmiddagen kommande dag blev jag uppringd av vår trevliga receptionist Karin, kvinnan hade alltid funnits där som företagets ansikte mot den yttre världen och det hade hon alltid gjort på ett helt fantastiskt sätt, kvinnan var oerhört omtyckt av företagets medarbetare. Karins röst var ganska ljus, behaglig med ett litet vibrato, jag blev alltid lika glad när hennes stämma uppenbarade sig via telefonens högtalare. Det hade hänt att kvinnan kommit förbi med en kopp kaffe, vid tillfällena hade hon alltid varit iklädd ett varmt leende.

– Du har besök Konrad, mannen presenterade sig som advokaten Dieter Horst.

– Tack Karin, men jag känner ingen med det namnet varken i, eller utanför tjänsten. Sa han något om vad saken gällde?

– Nej, absolut ingenting. Han undrade bara om ni var anträffbar för en stunds samtal.

– Jag kommer om någon minut.

– Tack.

Lät det gå en stund extra, det är väl inte så att man ska springa benen av sig bara för att det kommer en advokat.

Och vad vill han mig egentligen, bråkdelen av en sekund senare slog tanken mig nästan till golvet. Visst fan, det gällde Sonja och skilsmässan, vad i himmelens namn skulle det annars kunna vara?

– Ni sökte mig, vad gäller det? Mitt namn är Konrad Hag.

– Dieter Horst, advokat och ansvarig för bouppteckningen efter herr Martin Hag, er farbror om jag har förstått saken rätt.

– Farbror Martin, vad har hänt honom, menar ni att han är död?

– Tyvärr är det så, kan vi tala ostört någonstans?

Jag såg hur Karin spetsade öronen, visst hade hon velat ta del av samtalet, funderade ett ögonblick över hur mycket hon visste om alla anställda på företaget.

Då gällde det inte Sonja och skilsmässan i vart fall, det kändes bra.

Egentligen förstod jag inte varför tanken överhuvudtaget kommit upp, vi hade väl aldrig haft någon konflikt, eller för den delen gemensamt ägande som skulle kunna mynna ut i ett ärende som i förlängningen skulle bli aktuellt för en advokat.

– Välkommen in till mig, önskas kaffe?

– Ja tack, vore inte det gott?

– Kommer strax tillbaka.

– Om det inte blir till något besvär alltså?

– Absolut inte, absolut inte.

Den förbannade kaffeautomaten talade inte mitt språk eftersom jag nästan alltid dricker te, ögonblicket senare insåg jag misstaget. Kanna istället för kopp, kaffet rann säkerligen långt över sina bräddar en god stund efter det att jag lämnat fikarummet.

– Varsågod, glömde att fråga om ni använder socker, eller mjölk?

– Det blir bra med svart tack. Ni känner till er morbror Martin Hag vad jag förstår, det måste ändå bli min första fråga?

– Jodå, det gör jag. Även om jag bara har träffat honom en gång, det var nog för cirka tjugo år sedan. Far och jag gratulerade honom på femtioårsdagen, jag minns det väl eftersom jag fick provköra hans fantastiska moped av märket PUCH. Den var svart.

– I vart fall så kom Martin Hag ihåg er, han hade aldrig behövt skriva något testamente, men valde att göra det ändå. Där tillskriver han er herr Konrad Hag, egendomen och allt han äger därutöver.

– Vad jag minns av farbror Martin är att han inte ägde något överhuvudtaget, timmerkojan kan väl inte uppbringa något större värde vad jag förstår och marken den stod på var väl till låns, möjligtvis betalade Martin ett mindre arrende till markägaren. Farbror Martin var en eremit, en ensling.

Så hade far alltid beskrivit honom, men en godhjärtad sådan som mest av allt ville vara i fred från det övriga samhället.

– Säkerligen stämmer en bit av den bild du har om farbrodern, men inte hela. Martin Hag köpte senare upp hela marken, det måste ha varit i tiden ungefär när du och din far besökte honom på femtioårsdagen. Så han är lagfaren ägare till hela skogsmarken, gårdens areal är på tvåhundrafemtionio hektar totalt. Skogsarealen är på tvåhundrafyrtiosju hektar, resterande tolv är mark som går ut i Getsjön.

Fastighetsbeteckningen är, Getsjön, Backaryd 2. Som ni säkert förstår betingar gården ett värde av många miljoner, skogsbrukskartan säger detta och den var framtagen så sent som förra året. Martin har inte velat avverka mer än vad som har varit nödvändigt för överlevnaden, därför är skogen på vissa ställen grov och övervuxen, lite för grov. Den har stått på tillväxt för länge helt enkelt, men betingar givetvis ett högt värde ändå.

– Det var minst sagt en överraskning, vem kunde ana att det var på det viset, har farbror Martin motiverat varför jag skulle ärva honom? Jag menar, det är inte ovanligt att personer som Martin testamenterar bort sina rikedomar till olika typer av organisationer.

– Martin skriver så här i sitt testamente:

Allt som jag äger och har ska gå till denna lilla man, till pojken som uppskattade en tur med min svarta moped av märket PUCH, detta var en vacker sommardag när jag fick glädjen att fylla femtio år.

Min brorson, Konrad Hag ska ärva mig och allt jag äger i sin helhet.

"Konrad, mopeden väntar på samma plats som du tog den, på denna högtidsdag.

Tack Konrad för det ögonblicket! Lycka till med allt vad du företar dig. Ta vara på skogen, så kommer den att ta vara på dig.

Många hälsningar,

Farbror Martin"

Jag vet egentligen inte hur länge tystnaden låg som ett blött skynke över mitt arbetsrum, under en lång stund kändes det som. Vaknade upp ur mitt bortkopplade tillstånd när jag till slut uppfattade telefonens signaler.

– Konrad Hag.

– Konrad, vill du komma in till mig ett ögonblick, ja helst på momangen om det är möjligt?

– På momangen går det inte, men jag kommer så fort det är möjligt.

– Hmm, ja…

Det var min chef Otto Kalmer, en person som jag aldrig gillat, inte ens litat på. En man som lovade runt och höll tunt, en riktig streber och besserwisser som förmodligen skulle sälja ut sin mor för att få egen fördel. Utan att tänka igenom eventuella konsekvenser knäppte jag av samtalet.

– Ni får ursäkta, det var min chef. Nå hur slutade vårt samtal innan vi blev störda?

– Ni hade precis fått veta att er farbror testamenterat hela sin kvarlåtenskap till er, detta utan förbehåll. Skogsgården betingar ett oerhört högt värde, vi pratar om många miljoner.

I samma ögonblick som jag skulle kommentera det hela öppnades dörren, inte öppnades precis, den slits upp. In stormar chefen Kalmer.

– Jo Konrad, firman blir tvungen att säga upp er på grund av minskad orderingång, enligt ett antal…

Nu fick chefen se att jag satt med besök, han tystnade lika snabbt som han fick ögonen på personen som satt mittemot mig.

– Herr Kalmer, detta är advokaten Dieter Horst. Herr Horst detta är min chef Otto Kalmer.

– Herr Horst måste ursäkta mig, jag visste inte att…

– För all del, vill ni möjligen att jag ska lämna rummet? Jag kan träffa herr Hag vid annat tillfälle.

– Absolut inte, absolut inte. Kanske kan Konrad vara vänlig att ta kontakt med mig vid lämpligt tillfälle?

– Det ska jag göra, vid lämpligt tillfälle som sagt. Adjö då!

– Adjö mina herrar.

Advokaten Horst och jag tittade på varandra, ingen sa något. Dörren stängdes.

– Det verkar som arvet kom i rätt tid, om ni ursäktar.

– Nog verkar det så, under flera år har jag önskat att få säga ett och annat till den mannen, jag har inte valt hans närvaro. Förmodligen har han inte valt min.

– Uppstår det några som helst problem runt det som er… chef yttrade, dra er inte för att kontakta mig. Den här typen av frågor har jag stött på ett antal gånger tidigare.

– Det känns verkligen bra, vi lär väl höras igen vad jag förstår.

– Flera gånger, så om jag får be om era kontaktuppgifter så hör jag av mig så snart det är dags att gå vidare i processen.

– Jag kanske kan maila uppgifterna till er om jag får ert kort.

– Varsågod, då tackar jag för idag. Det var trevligt att stifta er bekantskap.

– Detsamma, tack för att ni besökte mig just denna dag.

Advokaten kunde inte låta bli att småskratta medan han stängde sin attachéväska, tog min hand för att säga adjö. Han skulle precis lämna rummet.