Revansch i tjärlek

By Rune Hammargren

Mc Ham hittade på nytt kärleken, nu i Sun. Livet ville annorlunda och skulle ta ifrån honom även denna kvinna. Kärleken till den miljö han vill leva i står sedan länge fast, det är Alaskas vildmark. Närmare bestämt i Foot of Mc Kinley Walley.

I "Foot", kommer det att dyka upp ett antal nygamla sanningar, också frågor runt det tidigare livet med Caren. Mc Ham trodde att han fått veta allt, mycket skulle visa sig vara osagt, osant och okänt.

Trots allt väljer Mc Ham att tro på "revansch i tjärlek", ännu en gång. Följ med Mc Ham på hans fortsatta resa i det lilla samhället, uti Alaskas vildmark.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Feb 18, 2014
• ISBN: 9789175699370

Rune Hammargren

Detta är min tolfte bok, denna är något annorlunda då den handlar om mig och mina förfäder. Berättelsen som sådan har sin grund i DNA-forskning samt släktforskning, därutöver min tolkning av resultaten av dessa, som i sin tur har genererat en story om hur jag hamnade just där jag gjorde. Följ med mig på resan som startar i en liten by i Vallonien, men som också slutar i en liten by, men nu i Sverige. Byns namn är Svartabäck i skogarnas och stenmurarnas län, Kronobergs län.

Book preview

Manny.

Kapitel 1

Cindy

En drypande kepsskärm förmedlade regnets budskap i form av vatten.

Skräcken lyste i hennes, eller snarare ur hennes mandelformade, bruna ögon. Cindy hade en hårlock som banade väg ned över hennes panna, samtidigt täckande en del av hennes vänstra ögonbryn. Inte tillräckligt för att dölja det sår som just nu släppte blod i en strid ström, blod som i ögonblicket blandats med vatten vilket var tänkt att skänka jordens yta ytterligare fuktighet. Kvinnan blödde ganska rejält.

– Cindy!

– Ham!

– Vad har hänt?

Samtidigt som Cindy föll ihop lutade hon sig svagt framåt vilket gjorde att hon föll i mina armar. Med en mindre ansträngning från min sida lyckades jag ta emot hennes något trevande händer som med minsta marginal nådde mina, detta hindrade henne från att landa på garageuppfartens mörka, av regn genomdränkta cementplattor.

Orden formligen forsade över hennes läppar, ville ta bort den skuldkänsla som hon uppenbarligen bar på för att hon nu stod vid husets entré, samtidigt i det tysta vädjande om hjälp.

Bar in kvinnan till vardagsrummets stora vanligtvis inbjudande soffa, tog av henne den keps som skylde en del av hennes mycket vackra ansikte, likaså den minst sagt vattendrypande jackan. Skorna snörades upp, togs av, hennes strumpor likaså.

Den kraftigt stickade pläden med mönster från den indianska kulturen placerades över hennes smått skakande kropp. Var definitivt inte säker på om det var på grund av kylan hon skakade, kunde lika väl bero på något hon varit utsatt för tidigare under kvällen. Det var bara att invänta rätt läge för att frågan skulle kunna ställas. Funderade samtidigt på om ambulans skulle tillkallas, Cindy hade trotts allt fått någon form av smäll mot sitt huvud. Sagt och gjort.

– 112, vad kan jag hjälpa er med?

– Mitt namn är Mc Ham, bor på Second Street tolv här i Mid Town. Det finns en kvinna hos mig som blivit utsatt för någon form av slag mot sitt ögonbryn, just nu är hon inte kontaktbar, vet heller inte vad som har hänt henne.

– Vi skickar en bil omgående, känner ni kvinnan?

– Ja, jag känner henne sedan tidigare, det är en lång historia. Nu stod hon utanför min dörr och blödde, det är allt jag vet.

– Mr Mc Ham, ambulansen är hos er om cirka tio minuter.

Tolv timmar senare vaknade Cindy ur sin dvala, jag satt i den minimalistiska fåtölj vilken jag suttit i under lika många timmar, minus tid för några toalettbesök. Den var ljust blå till färgen vilket i sig stämde väl med de vita känslomässigt avskalade väggarna i en av sjukhusets salar. Jag höll hennes hand när hon vakande, den första reaktionen från hennes sida var att hon kramade handen. Det ryckte till i mig samtidigt som jag kände att mitt hjärta varvade upp en aning, kort härefter öppnar hon sina varma, mycket vackra ögon.

– Ham, är så ledsen för allt jag ställt till med.

– Cindy, du har inte ställt till med något, du har blivit utsatt för något, undrar bara om du vet vad som har hänt dig?

– Det var en bil som körde på mig när jag sneddade över gatan något innan ditt hus, inte så farligt men den tuschade ändå mitt högra lår, det kommer jag ihåg.

– Du vet inte vad det var för typ av bil? Personen som körde valde ändå att inte stanna vilket står för något i min värld.

– Det enda jag vet är att det var en mörk bil av större modell, har en känsla av att det togs ett foto av mig strax innan själva olyckan inifrån bilen, om det nu var en olycka?

Cindy valde själv formuleringen, hon hade själv ställt frågan, om det nu var en olycka?

Det kändes givetvis inte bra, enbart tanken av att någon skulle vara ute efter att skada henne, eller rent av ta hennes liv rev runt bland mina innersta känslor där ett antal frågetecken blottades intill total nakenhet.

– Förklara, vad är det som får dig att tro att du blev fotograferad?

– Precis när jag tittade upp mot bilen som till en början absolut inte hade några strålkastare tända syntes något som påminde om en fotoblixt, en stark sådan. Därefter tändes bilens halvljus, det känns som om bilen först kom med låg fart för att därefter öka farten kraftigt, hann absolut inte reagera överhuvudtaget, förstår inte varför någon skulle vara ute efter mig, om det nu är så. Det kan väl inte finnas någon koppling till det som har hänt tidigare, vad tror du Ham?

– Vet inte riktigt Cindy, det är väl tidigt för att kunna dra några slutsatser. Viktigast just nu är att du blir återställd så snabbt som möjligt, det är bara någon vecka kvar till rättegången, du måste bli frisk tills dess.

– Tack för att du suttit hos mig Ham, det känns bra att du finns vid min sida.

Cindy tryckte min hand samtidigt som våra händer hårt sammanknutna fördes mot hennes kropps övre del. Hon tittade mig djupt in i ögonen, log något generat.

KAPITEL 2

Viktor

Vid femton års ålder funderade jag för första gången över på vilket sätt jag skulle döda min läromästare, den man som lärt mig allt, betydligt senare också tagit allt. Dödat de personer som betytt mest för mig, i min då så bräckliga värld.

Den kliniskt rena Dojon var spartanskt nästintill stilistiskt utsmyckad, åtta tavlor föreställande de personer som startat denna kampsport, vilka också lyckats gradera till den högsta nivån och den mentala läran. Därutöver fanns ett stort antal vapen som inte var tänkta att användas som just vapen, mer som någon form av utrustning för nödvärn eller rent av självförsvar. Bortsett från de fyra svärden av Samurajmodell som var monterade på två av väggarna, fanns lika många korslagda kamppåkar på de motsatta. Ena kortsidans vägg var delvis draperad med ett rödfärgat silkestunt tygstycke med inslag av svarta ganska breda ränder. Avståndet mellan vecken var ungefär tio till tolv centimeter. Färgerna överensstämde väl med de dräkter som medlemmarna var utsmyckade med i de stunder de utövade sporten, eller den så kallade sporten. Två stora rislampor hängde ned från Dojons tak, den ena skulle nog betraktas som oskadad medan tvåan var helt söndertrasad.

Mannen som låg framför mig med kroppen i en alltför onaturlig ställning och mycket stel blick, hade utövat olika former av tyranni mot mig under många år. Kroppens vinklar utmanade geometrin på ett nytt sätt, vilket i sig visade hur brutal kampen varit. Jag hade blivit satt i mästarens skola ungefär samtidigt som den traditionella utbildningen skulle starta, det var i sjuårsåldern. Nu hade han försökt för sista gången, den store mästaren var död, fallen för sin absolut yppersta lärjunges generalgrepp. Ett grepp som jag i mina sinnens djupaste inre mentalt tränat på under sju år. Ingen hade fått ta del av detta grepp. För ett ögonblick framkallade den döde mästaren ett rus av glödgat hat, alla mina sinnen hade velat se honom död under alltför lång tid, under alltför många år. Under åren hade jag varit uppfylld, för att inte säga upprymd av hatlusten över att döda honom, vilket förmodligen också känslomässigt förgiftat många av mina egna känslor som tidigare varit tillgängliga för mig emotionellt sett. Mästaren hade använt sig av uttrycket mästarlärjunge vid ett flertal tillfällen, oftast när vi gemensamt träffat det fåtal personer som utövade kampsporten, vilka också fått tillåtelse att utöva den.

Mästaren själv var tredje generationen i rakt nedstigande led som utövat sporten med titeln mästare. Han bar svart dräkt med rött bälte, vilket var lindat två varv runt hans midja.

Funderade över hur mästarens förfäder lämnat jordelivet, hur hade de lämnat över titlarna till kommande generation?

Frågan skulle aldrig kunna besvaras. Varför våldförde han sig på sin lärjunge och hans närmaste? Några svar skulle inte komma här heller.

Inget såg längre perfekt ut. Den tidigare klart lysande striktheten, perfektionismen fanns inte längre, inte någonstans över hans kropp. Inte hos mästaren, förmodligen inte heller någonstans i den stora Dojon som bar tydliga spår av kamp intill, men även över gränsen mellan det vi kallar liv och död.

Det hade tagit mig år att komma till vägs ände med tyrannen, under hela resan var jag fast besluten, mannen skulle dö. Hade aldrig någonsin tvivlat inför mitt beslut, vilket tagits på min femtonde födelsedag. Mina farföräldrar hade varit i livet dagen före, under kvällen tog tyrannen deras liv. Den tragiska olyckan vid ett av flodens mindre flöden, hade kostat det äldre paret livet. Förmodligen hade en person fallit i vattnet varvid den andra skulle komma till undsättning, också den personen hamnar i det nu ganska kalla vattnet, båda drunknar. Det var så tidningarna hade beskrivit händelsen.

Jag svor inför mitt allra innersta att personen, eller personerna som låg bakom detta skulle möta döden, helst i Dojon. Jag har dagtingat med mitt samvete mer än en gång under åren då tankarna kommit upp.

Idag fyller jag tjugotvå år, detta blev min gåva till mänskligheten, nu hade ingånget löfte hållits, till farmor och farfar mer specifikt.

Mannen som låg död framför mig på golvet var också min kontaktperson, förmodligen min närmaste mot den nordkoreanska spionverksamheten.

Det kändes som en dubbel befrielse i nuet, inte enbart personlig. Jag hade äntligen fått hämnas mina älskade farföräldrar, hämndens ok hade nu lämnat mina tidigare så hårt tyngda axlar.

Befrielse var ett ord som återkommit med visst mellanrum när mästaren pratat om, eller mer mässat om den kamp som han deltagit i för Nordkoreas befrielse. Det var under Koreakriget 1950 till 1953, som han hade krigat på nordkoreanernas sida, där hade han också skapat det kontaktnät som han fortfarande, eller fram till sin död i Dojon jobbat med. Givetvis hade nätverket förändrats under åren då många dödats i olika typer av konflikter, inre såväl som yttre.

Mästaren hade under åren aldrig svikit Nordkoreanerna, han hade verkligen varit dem trogna vilket han återkommande betonat. Uttrycket, allt för Nordkoreas befrielse, har jag hört näst intill till leda. Lämnar Dojons matta, bugar mig inför min fallne motståndare tillika plågoande, visar respekt för en krossad mästare för den kamp vi nyligen utkämpat. Min kropp känns sliten, sargad, blåslagen men utan större blodvite.

Mästaren hade kämpat för sitt liv, jag för mitt när han så småningom insett vilka mina avsikter egentligen varit.

Du är ute efter mitt ledarskap, du är också ute efter mitt liv. Ingetdera kommer till dig, inte idag min älskade son. Jag ska skona dig, kommer att låta dig backa undan för en stund, men härefter får du kämpa för ditt liv, du väljer.

Du store mästare ska inte behöva vänta, mitt svar till dig är att du ska dö den kvalfulla död som mina farföräldrar gjorde. Kämpa för ditt liv, jag kommer att ge dig den död du förtjänar. Tvivla icke.

Den dödliga kampen skulle pågå under drygt två timmar innan möjligheten jag väntat på skulle dyka upp. Under den senaste timmen hade jag plågat mästaren intill det yttersta, enbart för att han skulle få känna den dödsångest som mina högt älskade farföräldrar säkerligen känt när de mötte den hand som förpassat dem till den andra sidans mysterium och ovisshet.

Nu hade jag ett uppdrag kvar, destinationen skulle bli Nordkorea. Det finns en person kvar inom organisationen som känner till mitt utseende, tyvärr innebär detta att jag blir tvungen att ta bort honom innan jag kan gå vidare med mitt liv.

Mästaren var under en tidig period av min träning guden personifierad, idag finns inte guden personifierad. Min gud ska hädanefter stå för det goda, kreativa, uppbyggande och försvarandet av demokratiska processer.

Alla människor som ställer upp för goda tankar blir också gudar i någon form, det handlar om att ta ställning och välja sida.

KAPITEL 3

Cindy lämnar sjukhuset

Några dagar senare skulle Cindy få lämna sjukhuset, det var överenskommet att hon skulle ringa mig så snart hon fått besked efter dagens rond, vilket hon mycket riktigt gjorde. Vi bestämde att jag skulle hämta henne efter lunch, klockan ett var jag på plats vid sjukhusets enorma huvudentré. Någon av hissarnas två dörrar öppnades, gled isär med ett bestämt och mekaniskt ljud. Ut kommer Cindy sittande i en rullstol med en manlig skötare som chaufför, hennes ögon sökte mina. Sekunder efter fann vi varandras kontaktsökande blick, hon log ett riktigt brett och gott leende samtidigt som hon tecknade åt chauffören att hon hade sett mig. Mannen valde att ignorera Cindys kommando, eller missade han det rent av, detta resulterar i att hon sätter båda fötterna i golvets mosaikbeklädda plattor, samtidigt reser hon sig upp. Cindys utvalda chaufför faller nu huvudstupa över rullstolen allt medan Cindy går mot mig med utfällda armar. Ser i ögonvrån att assistenten kravlar upp från den sakta rullande stolen.

– Tack för att du kom Ham, började tvivla på om jag skulle komma härifrån överhuvudtaget.

– Fröken! Ni måste sitta kvar i stolen tills vi är utanför sjukhusets dörrar, vill att ni sätter er igen fröken.

– Nog bäst så Cindy.

– Någon timme senare står hon under den torkade misteln vilket jag sett Caren göra så många gånger, Sun hade också stått där vid några tillfällen. Nu kändes det tungt, fick med stor kraft pressa tillbaka de känslor som tagit sig upp till nuets yta.

– Ham, ursäkta mig för att jag kommer oanmäld. Hoppas att jag inte ställt till det för dig, visste inte riktigt hur jag skulle göra. Det kändes inte bra att åka till rättegången utan att kontakta dig när jag ändå var i närheten, vi ska ju trots allt till samma rättegång.

– Välkommen till mitt hem, be inte om ursäkt för att du är här, tvärtom, du är mycket välkommen. Har tänkt på er vid många tillfällen med tanke på rättegången, men har inte haft kraften att skriva eller ringa.

Mitt allra innersta kändes varmt, en känsla som inte infunnit sig på lång tid. Med värme har jag under månaderna som gått tänkt på alla där uppe i det tuffa, hårda Alaska. Inte Cindy specifikt, visst jag hade vid flera tillfällen tänkt på när hon stod utanför den garageliknande längan i ett försök att få undan all den snö som täckte portarna.

Portarna till det inre som jag och Sun skulle få disponera för den bil som fört oss båda upp till denna vilda, karga natur. Till samhället som också skulle få vara med om att avsluta hennes liv.

– Det känns mer som att det är jag som ska be dig om ursäkt för allt det du har fått utstå, därutöver bli påkörd utanför mitt hus, det känns inte bra Cindy. Är du så stark så att du vill ha något att dricka? För all del det finns både juice och vatten.

– Tar det du tar Ham, oavsett vad.

– Tänkte själv ta ett glas Whiskey.

Kvinnan tittade djupt in i mina ögon, förde glaset till sin mun, smuttade på innehållet för att strax därefter blygt sänka blicken.

– Skål Cindy, välkommen. Vi skålar också för en bra utgång på rättegången.

– Det gör vi, skål.

Kände en välbehagskänsla över hur skönt det var att ha någon hos mig, att det var Cindy kändes speciellt gott det måste erkännas. Enbart utifrån de facto att hon är en mycket trivsam bekantskap, en oerhört socialt kompetent person.

KAPITEL 4

Viktor och den asiatiska kontakten

Jag hade rest mot Nordkorea för att genomföra mitt sista uppdrag, befinner mig nu på gränsen mellan Syd och Nordkorea, ändå något söder om. Efter ytterligare en halv dags marsch i en fullständigt fuktdrypande, nu alltmer djungelliknande natur, närmade jag mig det område där jag flera gånger tidigare väntat på att min kontaktperson från norra sidan skulle infinna sig. Har under åren haft två kontaktpersoner i Nordkorea vilka vetat vem jag är rent fysiskt. Vad jag vet finns det inga bilder av mig där. Detta beror förmodligen på att jag har jobbat som dubbelagent, här brukar den sidan vara extra försiktig som ligger längst ut i informationslinjen. Det är Nordkorea i det här fallet som inte vill att någon agent ska hamna i svårigheter.

Jag har jobbat både för Ryssland och för Nordkorea, då speciellt med information om USA. Det har definitivt rört sig om detaljer vilka har berört landets inre, men också yttre säkerhet. Det ryska spionprogrammet kan jag ta mig ut ur och amerikanarna vet med största sannolikhet inte vem jag är. De vet kanske att läckan finns, men inte personifierad. Mina kunskaper och kontakter ska jag använda för att köpa mig fri till ett fortsatt liv i väst, kanske rent av i Amerika.

Där kommer kunskapen om Nordkorea och deras spionprogram att värderas, men också vara hårdvaluta i ett förhandlingsläge om uppehållstillstånd som politisk flykting.

Moln, lätt hängande, men ändå utdragna, dansade balett mellan och över bergens sluttande tak. Även nedför dess sidor. Ömsom döljande, ömsom blottande alltet, den gudomliga naturen, mer därtill.

Tittar på det limefärgade bladets yttre spets, den lilla kondenserade droppen framtvingad av nästintill absolut luftfuktighet. Droppen var nu sakta på väg ned mot spetsen för att efter ytterligare några sekunder lämna denna för fortsatt flykt ut i det okända letande efter fast mark att fukta.

Gravitationen kommer med sin hjälpande hand att bidra till ett lyckat resultat.

En kvist knäcks, min kropp rycker till som ett resultat av den mentala reflexens inneboende rekyl. Trycker mig hårt mot den grova stammen av Bambu, lyssnar med hjälp av sinnets skärpa mot det område som jag uppfattat att ljudet kommit ifrån. Kikar mycket försiktigt fram för att om möjligt kunna ana om det är rätt person, eller personer som är på väg fram mot den plats jag befinner mig på. Det var bestämt att mötet skulle gälla båda mina kontakter, vilka jag jobbat med under åren inom kontraspionaget.

Jag väntade på signalen, den signal som sånär skulle garantera säker kontakt med den andra sidan, så säker som överhuvudtaget kan begäras eller förväntas. Såg en kvinnas figur något innan signalen nått hammaren och städet i mina örons inre organ. Ett fast grepp runt den kvinnliga gestaltens högra arm, därefter nacke. Personen satt i ett kopplat, likväl dödligt järngrepp. Bråkdelen av en sekund senare skulle kroppen kunnat ta mark, därmed vara väldigt död.

– Cessna!

Rösten avslöjade könstillhörighet, mannen med de kvinnliga dragen hade nu lämnat lösenordet för vårt möte.

– Var är den andre kontaktpersonen?

Min fråga kändes något desperat formulerad, ändå oerhört viktig, för att inte säga livsavgörande i situationen jag befann mig i. På okänd mark i ett främmande land där enbart min närvaro skulle kunna ifrågasättas av första personen jag träffade på, vilken lika snabbt skulle kunna leda till min mycket akuta död.

– Död! Han dödades av våra egna, de, de hade genomskådat hans dubbelspel, också vårt dubbelspel.

Han rättade sig själv. Nu gällde det att ställa de rätta frågorna, dessutom i rätt ordning påminde jag mig själv. Det kan likaväl vara jag som är utsatt för en komplott som någon annan.

Litar inte det minsta på personen som befann sig i mitt dödsbringande grepp, nu gäller det att gå ytterst försiktigt fram.

– Släpp ditt vapen!

– Jag har ytterligare ett vapen fäst vid min högra vad, ska jag eller du?

Mannen lät mig avgöra, eller var det så att han såg sin möjlighet att överrumpla mig nu.

– Vad är det för typ av vapen?

– Liten pistol i hölster.

Mannens svar lät äkta på något vis.

KAPITEL 5

Bankkontot

Känslorna från den mycket dramatiska upplevelsen där bilen sånär tagit mitt liv börjar komma upp till ytan likt ett knytnävsslag i magens mellersta del. Låter tystnaden för ett ögonblick ligga som ett töcken över det stora rummet.

Ham måste känna en enorm och outhärdlig förlust efter Sun, hon som ändå varit beredd att lämna allt för att följa honom ut i den helt otämjda vildmarken.

– Kan jag stanna hos dig, alltså under tiden fram till rättegången?

– Självklart Cindy, allt annat skulle kännas hur fel som helst, det finns gott om plats här. Speciellt med tanke på hur du och Sam ställde upp för oss under vår tid däruppe. Du får eget rum med tillgång till ett mindre badrum.

– Kan vi besöka Sun's grav innan vi åker till rättegången? Jag skulle vilja lämna en sista hälsning från Lynn, Tim och övriga från byn i form av en tavla i trä, namnen på vännerna däruppe är djupt utskurna. Solen finns med som en symbol från hennes liv, men även ursprunget från den andra världen.

– Så vacker den är, jag hade tänkt föreslå ett besök, vi kan åka ut till kyrkogården efter frukosten om du tycker det är okey?

– Absolut.

Tavlan ställdes svagt lutande mot den av naturen väl slipade stenen, Cindy torkade de tårar som just nu passerade hennes båda kinder.

– Hur har du gjort för att klara av allt detta som har hänt?

Berättar för Cindy om samtalskontakten jag haft för bearbetningen av Sun's bortgång, egentligen handlade det minst lika mycket om att bearbeta Caren's enorma svek mot mig. Den kvinnliga samtalsterapeuten hade själv haft en tuff resa, då hon skulle försöka ta in så mycket som möjligt av informationen som formligen sprutat ur mig vid våra första sittningar. Cindy lutade sig lätt mot min högra axel samtidigt som hon fortsatte att bearbeta tårarna med en pappersnäsduk.

– Jag beklagar verkligen det som hände dig Ham.

Tog ett lätt tag runt hennes midja, kramade till, släppte lika snabbt taget.

– Det du visar betyder mycket för mig.

På väg in genom stadens huvudgata passerar vi ett antal butiker, bland annat en damfrisering.

– Undrar om du kan släppa av mig här? Jag skulle behöva ordna till mitt hår, du behöver inte vänta. Tar mig hem till dig på något vis.

– Väntar på dig, har själv ett antal ärenden som jag behöver ta tag i.

– Okey, ska kolla om det finns någon tid.

En stund senare gick jag förbi salongen, Cindy satt i stolen. En hårfrisörska höll som bäst på med hennes frisyr. Bestämde mig för att gå in på banken för att kontrollera statusen på mina konton med tanke på Spring’s fastighetsaffär. Bankkamreren som skulle lystra till namnet, Lenny Andersson sken upp när han såg mig. Det var ganska lite folk i den stora banklokalen.

– Välkommen Mr Mc Ham, har du tid en liten stund? Tänkte ringa dig efter det tragiska som hände er uppe i Alaska, men bestämde mig för att vänta något. Jag beklagar verkligen.

– Tack för det.

– Det har varit en del transaktioner på dina konton, min tanke var att vi skulle gå igenom summorna i stort för att säkerställa att allt är okey från er sida.

– Det vore mycket bra. Ärligt talat så vet jag bara att mina konton borde ligga på kraftigt plus, utan att veta några exakta summor.

– Kraftigt plus är inga överord Mr Mc Ham.

Någon timme senare hade vi tillsammans stämt av allt med början vid Caren’s bortgång, fram till fastighetsaffären med Spring som köpare. Det kändes verkligen skönt att få detta ur världen. Kontentan av en timmes sittning med kamreren mynnade ut i ett uttalande från honom.

– Mr Mc Ham. Ni kan i princip göra vad ni önskar med ert liv i fortsättningen.

– Det känns bra, har nu två fastighetsaffärer framför mig. Dels ska jag sälja stugan uppe i bergen, därefter har jag försäljningen av vårt hus kvar, ber att få återkomma till dig när allt är klart.

– Ni är så välkommen.

När jag närmade mig parkeringsplatsen där vi ställt bilen såg jag Cindy på avstånd, hon står lätt lutad mot bilens främre del med ansiktet något vänt mot de solstrålar som gjorde allt för att leta sig fram mellan molnen.

– Snyggt Cindy! Mycket fint, den frisyren klär dig verkligen.

Kvinnan framför mig stod nu barhuvad, hon hade satsat på en kortklippt frisyr vilket förstärkte hennes mycket kvinnliga drag, håret var om möjligt något mörkare än vad det var innan. Cindy var oerhört vacker där hon stod i det minimala solljuset.

– Tack så mycket, är inte speciellt van vid några kommentarer gällande mitt utseende överhuvudtaget. Det var trevligt.

KAPITEL 6

Diamanter

– Ta sakta av dig tröjan, därefter byxorna. Du ska veta att mitt högra pekfinger befinner sig på avtryckaren, som i sig är inställd på maximal känslighet, minsta skakning gör att skottet går direkt. Du avgör.

– Kommer att ta av mig allt lugnt och försiktigt. Om möjlighet ges, vill jag bevisa att jag står på din sida, vi har förmodligen samma mål.

– Vad menar du med samma mål?

– Jag tror att du vill stänga dörren norrut, är ganska säker på det.

– Vad får dig att tro det?

– Min kontakt som också är din, eller rättare sagt var, konfronterade mig med tanken om att du inte längre var Nordkorea troget, därmed skulle ditt liv avslutas så snart du anlände vårt land. Det är också något som inte stämmer bakåt i linjen, jag har inte fått den månatliga kontakten med vår gemensamme vän mästaren, inte heller den redovisning som brukar komma spontant, men aldrig med mer än två veckors mellanrum. Förutsätter att något hänt honom, också att det med största sannolikhet var du som tog hans liv.

– Vad menar du med gemensamme vän?

– Han är, eller var vår gemensamme vän, vår ledare, men också en person som hade kontakter mycket långt upp i vår, men även landets högsta ledningsgrupp. Har jag fel?

– Nej.

Lika snabbt som ordet snubblat iväg över mina läppar, lika snabbt ångrade jag det uttalade, det förflugna ordet. Det alltför snabba svaret. Kanske skulle han kunna dra nytta av detta i ett senare skede, det vill säga om det blir något senare skede. Kände att min lögn på något vis stannat halvvägs, det hade möjligtvis varit en gemensam vän, det var i så fall länge sedan. Personen som befann sig framför mig var den sista länken till Nordkorea, men också till det sällskap som mästaren tillhört norrut. Två sekunder senare låg mannen död på marken med blodsprängda ögonvitor. Det dova, men fullt hörbara ljudet när nacken knäcktes var tydligt nog. Tyvärr var detta den enda möjligheten för mig att komma ur situationen, mitt livs långa helvete. Kan enbart säga tyvärr, jag menar det.

Mannens fickor vittjades, dels för att få fram eventuella bevis eller indikationer om det han nyss berättat var sant, men också om fickorna innehöll något som skulle kunna vara intressant inför min reträtt från Nordkorea. Snabbt gick jag igenom plånbokens innehåll, där fanns inget graverande. Inget som direkt stack ut, mer vad som kan förväntas som pengar i olika valörer.

I ett av plånbokens fack noterades ett ganska stort belopp i ovikta sedlar, lite för mycket för en person som färdas i en djungel. Det mest förvånande var att det handlade om US-dollar, en liten del i den inhemska valutan. Även den Sydkoreanska valutan var representerad, det stora beloppet var i ovikta US-dollar. Inga mynt vilket skulle kunna tyda på att mannen inte passerat något försäljningsställe utmed vägen. Han hade snabbt tagit sig ut i den djungel som vi befann oss i, utan att passera ruta ett.

Tog av honom den camouflagefärgade hatten som fortfarande satt på hans hjässa, vände den ut och in för att se om något var gömt innanför det mörka, silkestunna fodret. En viss styvnad kunde anas på hattens insida, fingrarna letade sig upp mot den övre delen. Min högra hand gick snabbt ner till höften för att lösgöra kniven som inom ett kort ögonblick skulle öppna upp tygets maskinsydda söm med sin skarpa, rakbladsvassa egg.

En inplastad pappersremsa visade med tydlighet var vi skulle träffas, givetvis var den minimala kartan placerad här utifall tveksamheter om mötespunkten skulle infinna sig hos mannen. Han hade inte behövt använda den, mannen hade också en instruktion skriven på remsan vilket tydde på att han själv sytt in den innanför hattens foder. Jag förstod inte varför denna minimala text fanns där överhuvudtaget, det är den här typen av information som avgör hur gammal en agent blir inom yrket. Bär aldrig på mer information än vad du är tvungen till, helst ingen alls. Mannen bar på för mycket, han hade begått ett av spion och agentvärldens mest grundläggande misstag.

– K2, k2?

Påminde mig om att jag stod högläsande, repeterande en versal och en siffra.

– K2?

Kavlade ner högerärmens uppkavlade tygrulle, torkade svetten ur min panna. Lät det gröna tyget fortsätta ned över kindknotornas markerade åsar, jagandes svettpärlors tävling ned mot hakans yttersta fall.

– Visst! Visst fan!

Mannen hade ett tydligt och klart uppdrag.

– Kill both!

Döda båda! Fick en snabb bekräftelse på att min intuition var rätt och riktig, om inte det sekundsnabba beslutet skulle ha fattats vore det undertecknad som legat på marken, mina kläder som synats, mina sömmar som sprättats.

Snörade av honom skorna, lät kniven jobba på i det tunga, kraftiga lädret. Vred och bände på klackarna, lät till slut kniven gå in även här för att inte missa något utrymme överhuvudtaget.