Det tredje offret

By Lisa Gardner

Han är bara 13 år – kan han vara en mördare?
Det är en helt vanlig dag i den lugna, idylliska småstaden Bakersville. På ett ögonblick utplånas friden. Någon har tagit med ett vapen till skolan och börjat skjuta ner folk. Skrikande och gråtande elever försöker hitta försvunna kamrater och lärare. Det är blod överallt.
Till slut hittar man den skyldige. Han kommer ut från en av skolsalarna, likblek och med en pistol i var hand. Alla har varit övertygade om att gärningsmannen är en galning som inte hör hemma i trakten, men den som håller i skjutvapnen är sheriffens unge son.
Det verkar otroligt, men allt tyder på att en trettonårig pojke är skyldig till det grymmaste som någonsin hänt i Bakersville …

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Jul 1, 2022
• ISBN: 9789979643845

Book preview

Det tredje offret

Det tredje offret

Lisa Gardner

Det tredje offret

Originalets titel: The Third Victim

Copyright © Lisa Gardner, 2001

Copyright © Jentas ehf, 2022

ISBN 978-9979-64-384-5

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Författarens kommentar

När jag först föreslog min redaktör den här boken var det vintern 1998-99 och nästan sju månader sedan det senaste skottdramat — Kip Kinkels majmassaker i Springfield, Oregon. Den tragedin hade följt tätt på en annan, i Jonesboro, Arkansas (24 mars 1998), som kommit efter West Paducah, Kentucky (1 december 1997), Pearl, Mississippi (1 oktober 1997) och Bethel, Alaska (19 februari 1997).Jag, i likhet med många andra amerikaner som försökte fa grepp om fem skottdraman på femton månader, ville förstå varför dessa massmord hade inträffat och vad som kunde göras för att förhindra dem.

Efter att ha finjusterat vad som kunde vara lämpligt att ta upp i en påhittad historia, som också skulle vara underhållande, påböijade jag researchjobbet inför den här boken. En måndag, under arbetet med att sammanfatta flera veckors intervjuer, frågade jag en expert om han trodde att den här vågen av incidenter tydde på en ny trend i tonåringars beteende. Absolut, sa han. Frågan är inte om, utan när nästa skottdrama kommer att inträffa.

Redan nästa dag kom Littleton, Colorado, med på den sorgliga listan över skolor där elever hade löpt amok. Jag studerade de nya tidningsklippen och ägnade tankar och böner åt en plats jag aldrig hade sett.

Varje gång ett av dessa skottdraman inträffar är det hjärtslitande men, som Supervisory Special Agent Pierce Quincy försöker förklara på följande sidor, det behöver inte vara hopplöst. Vi lär oss något med varje tragedi. Förutom Littleton, Springfield och Jonesboro finns Burlington, Wisconsin, där polisen reagerade på ett anonymt tips i tid för att gripa tre tonårspojkar som planerat att mörda ett antal elever, och vi har Wimberly, Texas, där oroliga elever kontaktade polisen i tid för att sätta stopp för fem åttondeklassares planer på att spränga skolan i luften. Människor lär sig att lyssna, och det fungerar.

Slutligen tror jag vi står i enorm tacksamhetsskuld till vart och ett av de samhällen som har upplevt en sådan här tragedi. Genom att dela med sig av sina erfarenheter och sin sorg lär de oss att bli bättre människor, elever, familjer och grannar.

ETT

Tisdag den 15 maj kl 13.25

Polisassistent Lorraine Conner satt i ett rött vinylbås i Martha s Diner, petade i sin tonfisksallad och hörde Frank och Doug skvallra när det första anropet kom. Hon satt ensam i båset och åt sallad, eftersom hon just fyllt trettioett och böljat notera att kilona inte försvann på något magiskt sätt så som de gjort när hon var tjugoett eller för den delen tjugosju. Hon kunde fortfarande springa en kilometer på fyra minuter och komma i en 38:a, men trettioett var definitivt inte som trettio. Hon fick ägna mer tid åt sitt långa kastanjebruna hår. Och fem dagar i veckan åt hon tonfisksallad istället för ostburgare till lunch.

Rainies partner den dagen var tjugotvåårige polisvolontären Charles Cunningham, alias Chuckie. Unge Chuckie, som på den lilla polisstationen i Bakersville, Oregon, gick under benämningen blåbäret, hade ännu inte gått den nio månader långa utbildningen. Det innebar att han fick se men inte röra. Han skaffade sig erfarenhet genom att göra patrulltjänst och skriva rapporter. Och han fick bära den bruna uniformen och tjänstevapen. Chuckie var en ganska lycklig ung man.

Innan anropet kom stod han framme vid lunchdisken och försökte göra intryck på en långbent, blond servitris som hette Cindy. Han sköt fram bröstet, höll ena knäet böjt och handen lätt på sitt sidovapen. Cindy för sin del försökte servera bitar av Marthas hembakade paj till sex farmare samtidigt. En vresig äldre man sa åt blåbäret att flytta på sig. Chuckie log ännu bredare.

I båset bakom Rainie hade de pensionerade mejeriarbetarna Doug Atkens och Frank Winslow böljat slå vad.

Tio dollar på att hon ger med sig, sa Doug och lade en skrynklig sedel på bordet av rosa plastlaminat.

Tjugo på att hon häller ett glas isvatten över Romeos huvud, kontrade Frank och tog fram plånboken. Cindy är mer intresserad av dricks än av Clark Gables hjärta.

Rainie sköt ifrån sig sin sallad och vände sig om mot de två männen. Det var en lugn eftermiddag och hon hade inget bättre för sig, så hon sa: Jag är med.

Hej, Rainie. Frank och Doug, som hade varit vänner i nästan femtio år, log som en man. Frank hade blåare ögon i sitt väderbitna ansikte, men Doug hade mer hår. Båda hade rödrutiga västernskjortor med tryckknappar av pärlemor — deras officiella klädsel en eftermiddag på stan. På vintern tillkom bruna mockakavajer och ljusa cowboyhattar. Rainie hade en gång beskyllt dem för att försöka personifiera Marlboro Man.

Det tog de som en komplimang.

Lugn dag? frågade Doug.

Lugn månad. Det är maj. Solen skiner. Alla mår alldeles för bra för att leva rövare.

Inga saftiga lägenhetsbråk?

Inte minsta käbbel om vems hund som lägger souvenirer i vems trädgård. Håller vädret i sig är jag snart utan jobb.

En vacker kvinna som du behöver inget jobb, sa Frank. Du behöver en man.

Visst. Och efter trettio sekunder, vad skulle jag då göra?

Frank och Doug skrockade; Rainie blinkade. Hon gillade Frank och Doug.

Nu slängde Rainie tio dollar i potten till Chuckies favör. Hon hade sett unge Don Juan i aktion förut, och Bakersvilles unga damer älskade hans skrattgropar.

Så vad tycker du om den nye volontären? frågade Doug och nickade mot lunchdisken. Hörde att ni två hade en liten sammandrabbning med en schäfer i förra veckan.

Rainie gjorde en grimas. Rabies. Och ett förbaskat fint djur.

Gick den verkligen till anfall mot Romeo?

Med alla sina fyrtiofem kilo.

Vi hörde att Chuckie höll på att pinka på sig.

Jag tror inte Chuckie gillar hundar.

Walt sa att du sköt jycken. Rent skott mitt i skallen.

Det är vad de betalar mig för . . . snacka med fyllon och skjuta sällskapsdjur.

Så Chuckie står i tacksamhetsskuld till dig nu?

Rainie såg på blåbäret, som fortfarande burrade upp sig som en tupp framme vid disken. Jag tror Chuckie är skitskraj för mig nu.

Frank och Doug skrattade igen.

Sedan lutade sig Frank fram med en glimt i de gamla blå ögonen när han böljade fiska efter riktigt skvaller.

Shep gillar förstås att ha fått mer hjälp, sa han.

Rainie mönstrade betet men nappade inte. Alla sheriffer gillar att få folk som jobbar gratis, sa hon neutralt. Och det var nog så sant. Bakersvilles blygsamma budget tillät bara en heltidsanställd sheriff och två heltidsanställda polisassistenter — Rainie och Luke Hayes. De andra sex i patrulltjänst var volontärer. De inte bara gav sin tid, de betalade dessutom för sin egen utbildning, uniformer, västar och vapen. Mängder av småstäder hade det här systemet. Flertalet anmälningar handlade ju faktiskt om lägenhetsbråk och egendomsbrott. Ingenting som inte några bra, sansade personer kunde klara.

Hörde att Shep har böljat jobba lite mindre, sa Doug.

Vet jag ingenting om.

Kom igen, Rainie. Alla vet att Shep och Sandy har problem. Försöker han lappa ihop saker? Acceptera att frun har ett jobb?

Jag rapporterar bara dem som bryter mot lagen, Frank. Inget spionerande åt skattebetalarna.

Något kan du väl säga. Vi ska till frisören sedan.Walt klipper gratis om man har färska nyheter

Rainie rullade med ögonen. Walt vet redan mer än jag.

Walt vet allt, muttrade Frank. Vi borde kanske öppna frisersalong. Vilken idiot som helst borde kunna klippa hår

Rainie såg på männens händer, som var knotiga av ett helt livs hårt slit och svullna av ett årtiondes artrit. Jag skulle komma, sa hon modigt.

Där ser du, Doug. Vi kunde ragga brudar också.

Doug var imponerad. Han böljade fördjupa sig i detaljerna och Rainie kom fram till att det var dags att lämna scenen. Hon drog sig tillbaka till sitt eget bås med ett avskedsleende och såg sedan på klockan. Halv två. Inga anrop, inga rapporter från förmiddagen att skriva. En ovanligt död förmiddag i en redan död stad.

Hon tittade på Chuckie, som måste ha ont i kinderna av allt det där smilandet.

Lägg av, blåbäret, muttrade hon och trummade otåligt med fingertopparna.

I motsats till Charles Cunningham hade Rainie aldrig planerat att bli polis.

När hon gått ut skolan hade hennes första tanke varit att lämna vischan. Hon hade haft arton års klaustrofobi inom sig och ingen familj kvar. Frihet, det var vad hon behövde. Inga fler spöken, det var i vaije fall vad hon tänkt.

Rainie hade klivit på första bästa buss till Portland, där hon skrivit in sig vid universitetet och böljat plugga psykologi. Hon hade trivts med det. Hon hade trivts med stan. Hon hade haft en kärleksaffär med en trettiofyraårig åklagare som körde Porsche.

Nätter då hon fått ta över ratten och haft alla fönster nerrullade. Susat uppför Skyline Boulevard med vinden i håret. Klättrat högre och högre, trampat hårdare och hårdare på gasen. På jakt efter . . . något.

Sedan till sist uppe på bergets topp, med stan nedanför som en filt av stjärnor, hade de slitit av sig kläderna och älskat som galningar bland växelspakar och skålade säten.

Efteråt brukade Howie köra Rainie hem, där hon ensam satte i sig en sexpack med öl, fastän hon av alla människor förstås visste bättre.

Rainie tittade på klockan igen. Kom igen, Chuckie. Cindy kommer inte att försvinna.

Radion i Rainies bälte vaknade till liv. Äntligen, tänkte hon med verklig lättnad. Det händer något.

Ett-fem, ett-fem. Anropar ett-fem.

Rainie svarade, redan på väg ut ur båset. Ett-fem här.

Vi har fatt rapport om en incident på skolan. Vänta . . . häng kvar.

Rainie rynkade pannan. Hon kunde höra ljud i bakgrunden, som om expeditionen hade sin radio högt på eller en telefon intill radiomottagaren. Rainie hörde atmosfäriska störningar och rop. Sedan fyra tydliga knallar. Skott.

Vad i helvete?

Rainie gick mot Chuck och vred runt honom just som expeditionen kom tillbaka. Linda Ames lät för första gången på åtta år skakad.

Alla enheter, alla enheter. Rapporter om skottlossning i Bakersvilles låg- och mellanstadieskola. Rapporter . . . blod . . . blod i korridorerna. Anropar sex-noll . . . sex-noll . . . Walt, kom med ambulansen för helvete! Jag säkrar kanal tre. Jag tror det är ett skottdrama. Äh, Gud!

Rainie fick ut Chuck från matstället. Han var blek och chockad. Hon väntade på att själv känna något men kammade noll. Det ringde svagt i öronen. Hon gled in i den gamla polisbilen, spände fast sig och sträckte sig automatiskt efter sirenen.

Jag förstår inte, mumlade Chuckie. Skottdrama i skolan? Det kan inte vara möjligt.

Håll radion inställd på kanal tre. All information ska komma där. Rainie svängde ut från trottoaren. De befann sig på Main Street, en dryg kvart från skolan, och Rainie visste att mycket kunde hända på en kvart.

Vi kan inte ha ett skottdrama i skolan, babblade Chuckie på. Här finns ju inte ens gäng, eller knark eller . . . eller mord för den delen. Det måste vara fel.

Ja, sa Rainie lugnt fastän ringandet i hennes öron tilltog. Det var åratal sedan hon hört det ljudet. Åratal sedan hon var en liten flicka och kom hem från skolan och redan efter första steget innanför dörren, första antydan till föraning i trumhinnorna, visste att hennes mamma hade druckit och att det skulle bli jobbigt.

Du är polis nu, Rainie. Du har kontroll.

Plötsligt hade hon ett desperat behov av att hålla om en ölflaska.

Radion knastrade till igen. Sheriffen Shep O’Gradys röst hördes när Rainie klarade det första ljuset på Main Street. Ett-fem, ett-fem, var är ni?

Tolv minuter ifrån, svarade Rainie och kastade sig runt en dubbelparkerad bil.

Ett-fem, byt till kanal fyra.

Rainie tittade på Chuckie. Blåbäret slog över till den privata kanalen. Sheps röst kom tillbaka. Han lät inte längre lika lugn. Rainie, du måste komma hit fortare.

Vi var vid Marthas. Jag kommer så fort jag kan. Du?

Sex minuter ifrån. För långt. Linda har fatt fart på resten av folket, men de flesta måste hem och hämta västar och vapen. Närmaste länspolis är antagligen tjugo minuter bort, och delstatspolisen dryga trettio eller fyrtio. Om det här verkligen är en större grej . . . Han tystnade men sa sedan abrupt: Rainie, du måste leda arbetet.

Det kan jag inte. Jag har ingen erfarenhet. Rainie sneglade på Chuckie, som verkade lika oförstående. Det var alltid sheriffen som ledde arbetet.

Du har mer erfarenhet än någon annan, sa Shep.

Mamma räknas inte . . .

Rainie, jag vet inte riktigt vad som händer i skolan, men om det är ett skottdrama . . . Mina ungar är där, Rainie. Du kan inte be mig om att inte tänka på mina barn.

Rainie blev tyst. Efter att ha arbetat tillsammans med Shep i åtta år kände hon hans två barn lika väl som om de hade varit små älsklingskusiner. Åttaåriga Becky var hästtokig. Trettonårige Danny älskade att tillbringa lediga eftermiddagar på den lilla polisstationen. De var underbara ungar. Två underbara ungar i en byggnad fylld med tvåhundrafemtio andra underbara ungar. Ingen äldre än fjorton . . .

Okej, sa Rainie. Jag ska leda arbetet.

Tack, Rainie. Visste att jag kunde räkna med dig.

Radion stängdes av. Rainie passerade ännu ett rödljus. Som tur var såg korsande trafik henne komma och stannade direkt.

Hon var vagt medveten om de andra förarnas häpna miner. Polissirener på Main Street. De hade fortfarande dryga tio minuter att köra, och nu var hon verkligt orolig för att det kanske skulle vara för länge . . . för sent.

Tvåhundrafemtio barn . . .

Koppla in kanal tre igen, sa hon till Chuckie. Beordra ambulansteamet att vänta.

Men det har rapporterats blod . . .

Ambulanspersonal väntar tills brottplatsen är säkrad. Det är rutin.

Chuck gjorde som han blivit tillsagd.

Kontakta expeditionen. Begär full uppbackning. Delstatspolis och länskillarna har säkert redan hört, och jag vill inte att det ska råda någon tveksamhet . . . vi tar all hjälp vi kan få. Hon tystnade och försökte minnas vad hon åtta år tidigare lärt sig i en dammig föreläsningssal, i Salem, Oregon, där hon hade varit den enda kvinnan bland trettio män. Mobilisering i full skala. Procedur vid risk för stort antal döda och sårade. Saker som verkat konstiga att studera den gången.

Begär full beredskap på lokala sjukhus, mumlade hon. Säg åt ambulanspersonalen att kontakta den lokala blodbanken för den händelse de behöver mer blod. Åh, och säg till brottsplatsenheten att hålla sig beredd att dra igång.

Lindas gälla röst hördes igen innan Chuckie hann ta radion. Vi får rapporter om fortsatt skottlossning. Ingen information om gärningsman. Ingen information om skadade. Vi har rapporter om en man i svart på platsen. Gärningsmannen kan finnas kvar på området. Var försiktiga. För Guds skull, var försiktiga.

En man? sa Chuck hest. Jag trodde det skulle vara en elev. Det är alltid en elev.

Rainie var till sist ute på stora vägen och ökade till hundratretti. De var på väg. Sju minuter. Chuck tog radion och gick igenom orderlistan. Rainie böljade tänka på andra samhällen och skolor som hon sett på nyheterna utan att helt förstå. Till och med Springfield, Oregon, hade verkat långt bort. Det var en storstad, och alla visste att storstäder hade sina problem. Det var därför folk flyttade till Bakersville. Här skulle det aldrig hända något hemskt.

Men du visste bättre, Rainie, eller hur? Du av alla människor borde ha vetat.

Chuckie var klar med radion. Nu rörde sig hans läppar i tyst bön.

På tisdagseftermiddagen slet Sandy O’Grady med att försöka få några marknadsrapporter klara och misslyckades kapitalt. Sittande i det lilla hörnkontoret — ett före detta sovrum i en ombyggd viktoriansk villa — ägnade hon mer tid åt att se ut genom fönstret än på papperen på hennes ärrade skrivbord.

Det var underbart väder. Inte ett moln i sikte. Någonting ytterst ovanligt i en trakt med så mycket regn att ortsbefolkningen tillgivet talade om det som flytande solsken. Och det var varmt. Inte alls så kyligt som det kunde vara på våren.

En perfekt dag till glädje för Bakersvilles invånare, som fick utstå också alla de andra dagarna — de regniga höstarna, de iskalla vintrarna, jordskreden som ibland stängde bergspassen och vårfloden som hotade att förstöra alla de bördiga åkrarna.

Sandra hade bott i Bakersville i hela sitt liv, och det var här hon ville att hennes barn skulle växa upp. Inbäddad mellan Oregons bergskedja i öster och Stilla havet i väster kunde dalen ståta med frodiga, böljande kullar prickiga av svartvit boskap och omringade av höga gröna berg. Mjölkkorna var dubbelt så många som människorna. Familjejordbruket levde kvar. Människor kände varandra och tog del av sina grannars liv. Det fanns stränder att glädjas åt på sommaren och vandringsstigar att njuta av på hösten. Till middag kunde man få nyfångad krabba och en skål nyplockade jordgubbar med nyvispad grädde till efterrätt. Inte alls något dåligt liv.

Det enda folk klagade över var vädret. De ändlösa grå vintrarna och den täta dimman som en del hade svårt för. Men Sandy älskade också de grådisiga morgnarna när bergen knappt syntes ovanför sina flanellhöljen och världen var insvept i tystnad.

När hon och Shep var nygifta hade de brukat ta promenader tidigt på morgonen innan han måste iväg till jobbet. De satte på sig stövlar, vadade över daggvåta fält och kände dimman som en sidenlen smekning mot kinderna. En gång när Sandy var i fjärde månaden och hennes hormoner skenade hade de älskat i dimman under en gammal ek och blivit dyblöta.

Det hade varit ett magiskt ögonblick. Tyvärr hade det inte funnits så många sådana i deras äktenskap sedan dess.

Det knackade på hennes dörr. Sandy slet blicken från fönstret och såg sin chef, Mitchell Adams, stå lutad mot dörrposten. Han hade händerna djupt nerkörda i fickorna på sina exklusiva byxor. Mitchell Adams såg stilig ut i vad han än hade på sig. Shep hade hatat honom från första stund.

Hur går det med rapporterna? frågade Mitch. Trots Sheps oro var Mitchell till hundra procent korrekt. Han hade inte anställt Sandy för att hon fortfarande var smärt och vacker vid fyrtio. Hur långt har du kommit?

Hon tvekade. Jag hinner. Kod för att hon inte fatt någonting gjort. Kod för att hon bråkat med Shep kvällen innan. Kod för att hon skulle bli tvungen att sitta kvar till sent för att få rapporterna gjorda, vilket skulle leda till ännu ett gräl med hennes man, och det kändes inte längre som om hon kunde vinna. Men hon var alldeles för katolsk för att göra någonting annorlunda, och det samma gällde Shep.

De fortsatte att gå runt, runt, och nu tillbringade Becky all sin tid isolerad i sitt rum tillsammans med en armé av mjuka djur som hon trodde kunde prata, medan Danny ägnade allt mer tid åt Internet i skolans datorsal. Både Sandy och Shep misstänkte att deras son inte längre ville komma hem. Och den senaste månaden hade de haft incidenten med skåpet . . .

Sandy var inte medveten om att hon masserade tinningarna. Mitchell tog ett litet steg in i rummet, men hejdade sig sedan och backade.

I morgon bitti, sa han lugnt.

Absolut. Jag vet hur viktigt det är.

Kvart i två reste sig Sandy och fällde ner persiennerna, hoppades att det skulle hjälpa henne att koncentrera sig. Hon hällde upp ett glas vatten, tog en penna och gjorde sig redo att bruka allvar.

Hon hade just åter böljat gå igenom sina marknadsdata när telefonen vid hennes armbåge ringde. Hon svarade frånvarande, fortfarande med huvudet fullt av siffror. Hon var inte beredd på det hon hörde.

Lucy Talbot lät hysterisk. Sandy, Sandy! Ăh, tack gode Gud att jag fick tag i dig. Någon har skjutit i skolan. Någon man. De säger att han har flytt. Jag hörde det på radion. Det är blod i korridorerna. Folk kommer springande från alla håll. Du måste dit. Fort!

Sandy hade inget minne av att hon lagt på eller tagit sin väska eller ropat till Mitchell att hon måste gå.

Vad hon kom ihåg var att hon sprang. Hon måste till skolan. Hon måste hitta Danny och Becky.

Och hon kom ihåg att hon för första gången på länge tänkte att hon var glad att Shep O’Grady var hennes man. Deras barn behövde honom.

TVÅ

Tisdag den 15 maj, kl 13.52

Scenen var kaotisk. När Rainie stannade med tjutande bromsar ett kvarter från skolans envåningslängor såg hon föräldrar springa över parkeringsplatsen medan hysteriskt gråtande barn irrade runt på den inhägnade skolgården. Brandlarmet tjöt. Likaså Walts ambulanssiren, måtte fan ta honom. Fler bilar kom sladdande runt gathörnen, antagligen föräldrar ditkallade från jobbet.

Fan, muttrade Rainie. Fan, fan, fan.

Hon kunde se lärare samla ihop sina skyddslingar i små grupper. En man i kostym — kanske rektorn, VanderZanden; Rainie hade bara träffat honom en gång — tog plats vid flaggstången och tycktes försöka bringa ordning i kaos. Utan större framgång.

Alltför många föräldrar sprang från grupp till grupp för att hitta sina barn. Alldeles för många barn vandrade planlöst runt och letade efter sina föräldrar. En liten pojke med blodiga jeans vacklade bort från vanvettet och sjönk ihop på trottoaren. Ingen tycktes ta notis.

Rainie hoppade ur bilen och sprang. Cunningham fanns tätt bakom henne. När de plöjde genom människohavet på väg mot skolans glasdörrar fick Rainie syn på Sheps polisbil, strategiskt placerad så att den blockerade parkeringsplatsens västra infart. Sheriffen själv syntes dock inte till.

Dörrarna stod på vid gavel. Rainie kunde skymta Bakersvilles två frivilliga ambulanssjukvårdare, Walt och Emery, sittande på huk längst bort i den breda korridoren, där de redan hjälpte ett offer.

Fan, svor hon igen. De två männen borde inte finnas i byggnaden innan den blivit säkrad.

En pappa kom springande mot de öppna dörrarna. Rainie tog honom i armen när han försökte tränga sig förbi.

Min grabb, böljade han.

Till parkeringsplatsen, skrek hon. Ingen går in i huset! Hallå! Du där i kostymen. Kom hit.

Rainie hejdade den yngre mannen mitt i språngmarschen. Den välskräddade kostymen och de svarta blankputsade skorna gav intryck av viss auktoritet. Han blängde på Rainie, uppenbart stressad och nervös.

Hör du till skolan? Vad heter du? frågade Rainie.

Richard, Richard Mann. Jag är skolans kurator och jag måste prata med eleverna. Några är skadade . . .

Vet du vad som har hänt där inne?

Det hördes skott. Sedan gick brandlarmet, och sedan sprang alla. Ena minuten satt jag i mitt rum och skrev, nästa var det kaos.

Såg du vem som sköt?

Nej. Men någon sa att de såg en man springa ut genom dörrarna på västra sidan. Jag vet inte.

Hur är det med eleverna? Är alla ute?

Vi följde evakueringsplanen, svarade Richard Mann automatiskt. Sedan sänkte han rösten så att bara Rainie kunde höra. Två lärare sa att de såg några elever borta i korridoren. Men de var tvungna att ta hand om sina egna klasser, de tyckte inte de kunde stanna . . . och de ville inte att deras barn skulle märka något. Jag har också sett sårade barn här ute. Försökte stoppa ambulanskillarna, men de var redan på väg in i byggnaden."

Vet du något om första hjälpen?

Har gått en kurs.

Bra. Detta är vad du ska göra: Organisera en hjälpstation på skolans gräsmatta. Samla ihop alla skadade barn . . . jag såg nyss en pojke kollapsa på trottoaren, så du måste skicka ut någon dit. Fråga sedan bland föräldrarna. Det måste finnas andra här som kan något. Se till att de hjälper ungarna och håller ställningarna så gott det går. Walt verkar att ha händerna fulla där inne, och det dröjer säkert tio minuter, en kvart innan ambulansen från Cabot County är här.

Okej. Det är bara så svårt att göra sig hörd genom larmet.

Rainie pekade på Sheps bil. Ser du den där? Det ligger en megafon i baksätet. Och när du ordnat en hjälpstation har jag ett annat uppdrag åt dig. Hör du på?

Den unge kuratorn nickade ivrigt. Han var blek och svettig på överläppen, men verkade lyssna.

Ser du alla som korkar igen parkeringsplatsen? sa hon. Vi måste ha bort dem till andra sidan gatan. Säg åt lärarna att ställa upp sina klasser och räkna eleverna. När de är klara kan de para ihop föräldrar med elever. Men alla utom de sårade lämnar parkeringsplatsen, av säkerhetsskäl, okej? Och ingen åker hem förrän polisen har gett klartecken. Uppfattat?

Jag ska försöka.

Har du sett till sheriff O’Grady?

Han sprang in i huset. Jag tror han tittade efter sina barn.

Richard Mann marscherade iväg mot Sheps bil. Rainie såg på den vita skolbyggnaden och sedan på blåbäret som fingrade nervöst på sitt vapen.

Rainie tog ett djupt andetag. Hon hade bara skolkunskap om sådana här saker, och det var åratal sedan, men hon hade inget val. Walt och Emery var redan inne i skolan. Shep likaså. Hon och Chuckie kunde lika gärna ansluta sig till gänget.

Hon vände sig mot honom. Gå alldeles bakom mig, Chuckie. Håll ögonen öppna och händerna borta från vapnet.

Chuckie nickade.

Det finns bara tre saker att komma ihåg på en brottsplats: Rör ingenting. Rör ingenting. Rör ingenting. Okej?

Chuckie nickade igen. Rainie sneglade på sin klocka. 13.57. Parkeringsplatsen var fortfarande en enda röra, och det var svårt att tänka i allt oljud med sirener och gråtande barn. Det var svårt att titta alltför ingående, för nu såg hon de röda fläckarna på asfalten, det tydliga blodspåret från skolan ut på gården. De skadade barnen som flydde för sina liv. Och de andra? De som Richard Mann sa att de två lärarna hade sett?

Rainie kunde inte tänka på det än.

Hon hade sin Glock i höger hand och 22:an i hölstret vid vristen. Hon hoppades att det skulle räcka. Hon gav Cunningham en lugnande nick och gick in i byggnaden med walkie-talkien i vänster hand. Ett-fem anropar expeditionen. Linda, kom.

Expeditionen till ett-fem.

Kontakta Hank. Jag måste få veta hur man stänger av det satans brandlarmet.

Okej. Ett ögonblick.

Rainie och Chuckie stannade i entréhallen, hukade i det stadigt ökande oljudet.

Huvudkorridoren framför dem tedde sig förvånande ren. Inga ryggsäckar, inga böcker slängda över det vita stengolvet. Till höger ett kontor, vars glasrutor var täckta av pappersblommor och det glada ordet Välkommen! Rainie såg fortfarande inga spår av våld.

Walkie-talkien knastrade till. Rainie höll upp den till örat för att få Lindas instruktioner. Inne i kontoret. En panel. Rainie såg på den stängda dörren. Omöjligt att säga vad som fanns på andra sidan. Och omöjligt att höra. Det var problemet.

Hon vinkade Chuckie åt sidan. Nu var bästa tiden.

Kröp ihop. Gick före med vapnet. Sparkade upp dörren och rullade in. Kom upp . . . Ingenting. Ingenting. Ingenting. Kontoret säkrat.

Hon gick fram till kontrollpanelen, och en sekund senare tystnade brandlarmet tvärt.

Chuckie blinkade häftigt. Tystnaden var bedövande efter oljudet. Bedövande, och kuslig.

Det . . . det var bättre, sa Chuckie efter ett ögonblick och jobbade på att låta trygg samtidigt som hans ansikte hade blivit vitt som pergament.

Viktig lärdom från Columbine, muttrade Rainie. "Brandlarmet dolde allt ljud. Gjorde det omöjligt för polisen att slå fast var i byggnaden skyttarna fanns. Har jag läst mig