Dödens timma

By Lisa Gardner

Varje gång mördaren slog till tog han två offer.
Ivrigt väntade han på att den första döda kroppen skulle hittas. Om polisen fann den skulle de automatiskt få alla ledtrådar de kunde tänkas behöva för att hitta offer nummer två – ett offer som ännu var vid liv, vettskrämt, i fångenskap och med svår dödsångest.
Länge fanns det en liten chans att offer nummer två skulle kunna räddas.
Men polisen hann aldrig fram i tid.
Flera år har gått sedan de fasansfulla morden, men för mördaren verkar tiden ha stått stilla.
Under den värsta värmeböljan på många år börjar han sin kusliga tittut-lek på nytt. Två unga flickor försvinner – och nu gäller det för polisen att hinna överlista honom …

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Sep 9, 2022
• ISBN: 9789979643883

Book preview

Dödens timma

Dödens timma

Lisa Gardner

Dödens timma

Originalets titel: The Killing Hour

Copyright © Lisa Gardner, 2003

Copyright © Jentas ehf, 2022

ISBN 978-9979-64-388-3

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

TACK

Det krävdes lite forskning för att skriva den här boken. Jag fick privilegiet att än en gång besöka FBI-Akademin — ett underbart sätt att tillbringa en helg som jag verkligen varmt kan rekommendera — och lära mig mer om livet mitt i en aktiv marinbas. Jag har gjort mitt bästa för att återskapa Akademins resurser och kultur. Men när det gäller en del anekdoter och traditioner, så se upp! Akademin är en levande institution, som genomgår en ständig förändring beroende på år, kurs och FBI-behov. Så fort en agent hade berättat en historia om någon helig tradition på hans akademitid kunde en annan agent tillstå att han aldrig hört talas om någonting sådant. Som den slipade författare jag är gick jag igenom de olika anekdoterna, valde ut dem jag tyckte bäst om och tog med dem här som dagsens sanning. Det är min berättelse och jag håller fast vid den.

Hur mycket jag än tycker om att intervjua FBI-agenter medges att jag blev helt tagen av de trevliga män och kvinnor som jag träffade via US Geological Survey-teamet i Richmond, Virginia. Jag behövde några experter på vår fantastiska natur och hittade den verkliga guldgruvan. Teamets medlemmar var inte bara ytterst tålmodiga när de förklarade för mig hur man analyserar vattenprover utan kom också med en kanonlista på bra ställen att ta livet av folk. De tog även med min man och mig på en rundtur till sina rekommenderade brottsplatser, vilket fick oss att uppföra oss väl i flera veckor.

Här följer en ganska omfattande lista på trevligt folk som tog sig tid att svara på mina telefonsamtal. De här personerna gav mig korrekt information med de bästa intentioner. Vad som hände med den sedan är helt och hållet mitt fel.

FÖR DET FÖRSTA JORDEXPERTERNA:

Jim Campbell, distriktschef, US Geological Survey

David Nelms, hydrolog, US Geological Survey

George E Harlow, Jr, hydrolog, US Geological Survey

Randall C Orndorff, geolog, US Geological Survey

William C Burton, geolog, US Geological Survey

Wil Orndorff, karstskyddssamordnare, Virginia Department of Conservation and Recreation

Wendy Cass, botaniker, Shenandoah National Park

Ron Litwin, palynolog, US Geological Survey

FÖR DET ANDRA DROGEXPERTERNA:

Margaret Charpentier

Celia MacDonnell

FÖR DET TREDJE PROCEDUREXPERTERNA:

Specialagent Nidia Gamba, FBI, New York

Dr Gregory K Moffatt, fil. dr, lärare i psykologi, Atlanta Christian College

Jimmy Davis, polischef, Snell Police Department, GA

FÖR DET FJÄRDE STÖDPERSONERNA:

Melinda Carr, Diana Chadwick, Barbara Ruddy och Kathleen Walsh för deras ovärderliga hjälp med korrekturläsning.

Min man, Anthony, som slapp göra choklad den här gången men var tvungen att packa upp ett helt hus medan jag tänkte på min deadline. Älskling, låt oss aldrig mer flytta.

Och så mitt varmaste tack till Kathy Sampson, som vid en välgörenhetsauktion generöst köpte sin dotter, Alissa Sampson, en plats i den här boken. Jag vet aldrig om det är någonting bra att vara en figur i en av mina böcker, men jag uppskattar Kathys donation och hoppas att Alissa tycker om boken.

Och till sist, till minne av min mormor, Harriette Baumgartner, som försåg mig med pocketböcker, bakade världens bästa chokladkakor och lärde oss alla ett dussin olika sätt att lägga patiens. Till dig, mormor.

Trevlig läsning!

Lisa Gardner

PROLOG

Mannen började först lägga märke till det 1998. Två flickor besökte en bar och kom aldrig hem igen. Deanna Wilson och Marlene Mason var det första paret. Rumskamrater på Georgia State University, snälla flickor efter vad det sades. Deras försvinnande kom inte ens på Atlanta Journal-Constitutions förstasida. Folk försvinner. Särskilt i en stor stad.

Sedan hittade polisen Marlene Masons kropp vid sidan av Interstate 75. Det satte lite fart på saker. Atlantas goda medborgare tyckte inte om att en av stadens döttrar hittats liggande intill en motorväg. I synnerhet inte en vit flicka från en bra familj.

Dessutom var Masonfallet knepigt. Flickan hittades fullt påklädd och med sin väska orörd. Inga spår av sexuellt övergrepp, inget som tydde på rån. Faktum var att liket såg så fridfullt ut att den förbipasserande bilist som upptäckt henne trodde att hon sov. Men Mason var död. Överdos, förklarade rättsläkaren (fastän Masons föräldrar ivrigt försäkrade att det var en omöjlighet). Och var fanns hennes rumskamrat?

Det var en otäck vecka i Atlanta. Alla letade efter en försvunnen kvinnlig student medan kvicksilvret steg till över trettiofem grader. Insatserna var till en början intensiva, ebbade sedan ut. Folk blev varma, blev trötta, fick annat att göra. Dessutom trodde halva staten att Wilson hade gjort det — dödat sin rumskamrat i något bråk, antagligen om en pojke. Folk tittade på Lag och ordning. De begrep sig på sånt här.

Ett par fotvandrare hittade Wilsons kropp fram på höstkanten. Ända uppe i Tallulah Gorge, över femton mil bort. Kroppen var fortfarande klädd i Wilsons finkläder, ner till de skyhöga klackarna. Men inte så fridfull i döden den här gången. För att bara nämna en sak så hade asätarna hittat henne först. En annan sak var att skallen slagits i bitar. Antagligen på grund av att hon fallit huvudstupa ner från en av granitklipporna. Låt oss helt enkelt säga att Moder Natur inte hade någon respekt för Manolo Blahnik-skor med stilettklack.

Ännu ett knepigt fall. När hade Wilson dött? Var hade hon befunnit sig mellan den tidpunkten och när hon först försvann från en bar i Atlanta? Och hade hon tagit livet av sin rumskamrat? Wilsons väska återfanns i den trånga klyftan. Inga spår av droger. Men konstigt nog fanns det inte heller minsta spår av hennes bil eller hennes bilnycklar.

Rabun Countys sheriffkontor ärvde det liket, och fallet försvann än en gång från nyheterna.

Mannen klippte ut några artiklar. Han visste egentligen inte varför. Han bara gjorde det.

1999 hände det igen. Värmeböljan slog till, temperaturen steg — och temperamentet — och två unga flickor gick ut på en bar en kväll och kom aldrig tillbaka. Kasey Cooper och Josie Anders från Macon, Georgia. Kanske inte så snälla flickor den här gången. Båda var minderåriga och skulle aldrig ha druckit om det inte var för att Josie Anders pojkvän var utkastare på baren. Han hävdade att de knappt alls var påverkade när han senast såg dem kliva in i Coopers vita Honda Civic. Deras upprörda familjer hävdade att båda flickorna var idrottsstjärnor och inte frivilligt skulle ha följt med någonstans.

Folk blev lite mer nervösa den här gången. Undrade vad det var fråga om. Två dagar senare behövde de inte undra längre. Josie Anders kropp hittades utmed US 441 — femton kilometer från Tallulah Gorge.

Rabun Countys sheriffkontor lade in en högre växel. Räddningsteam organiserades, hundar skaffades fram, nationalgardet kallades in. Atlanta Journal-Constitution hade det på förstasidan. Det märkliga dubbelförsvinnandet var så likt det sommaren innan. Och exakt vad hände när en människa försvann i sådan här hetta?

Mannen lade märke till något han missat tidigare. Ett mycket litet meddelande bland insändarna. Det löd: Klockan tickar . . . planeten dör . . . djur gråter . . . floder skriker. Hör ni det inte? Hetta dödar . . .

Då förstod mannen varför han hade börjat samla på tidningsklipp.

De hittade inte Kasey Cooper i klyftan. Hennes kropp dök inte upp förrän vid bomullsskörden i november i Burke County. Då fick tre män i en plockningsmaskin sitt livs överraskning — en död flicka mitt ute på flera tusen tunnland bomullsfält, fortfarande klädd i en liten svart klänning.

Inga brutna ben den här gången. Inga trasiga lemmar. Rättsläkaren slog fast att nittonåriga Kasey Cooper dött av organsvikt, sannolikt förorsakad av kraftigt värmeslag. Hon hade med andra ord varit i livet när hon övergetts mitt ute på det där fältet.

En tom fyraliters vattendunk upptäcktes en halvmil ifrån hennes mumifierade kropp. En väska låg ytterligare sju kilometer bort. Intressant nog hittade de aldrig hennes bil eller hennes bilnycklar.

Folk blev mer nervösa nu. Särskilt när någon hos rättsläkaren läckte att Josie Anders också hade dött av en överdos — en dödlig injektion av den receptbelagda medicinen Temesta. Verkade olycksbådande på något sätt. Två flickpar på två år. Båda sist sedda på en bar. I båda fallen hittades den första flickan död intill en stor väg. Och i båda fallen tycktes den andra flickan ha drabbats av ett långt, långt värre öde . . .

Rabun Countys sheriffkontor kallade in Georgia Bureau of Investigation.

Pressen blev ivrig igen. Fler jätterubriker på Atlanta Journal-Constitutions förstasida. GBI SÖKER SERIEMÖRDARE. Rykten spreds, artiklar mångdubblades och mannen klippte omsorgsfullt ut var och en.

Han hade nu en isande känsla i bröstet. Och han började darra varje gång telefonen ringde.

Men GBI verkade ta det betydligt lugnare. Utredning pågår, meddelade en talesman för delstatspolisen. Och det var allt GBI ville säga. Fram till sommaren år 2000 och den första värmeböljan.

Det började i maj. Två söta, unga studentskor från Augusta State University åkte till Savannah ett veckoslut och kom aldrig tillbaka. Senast sedda — på en bar. Fordon — borta.

Den här gången kom media från hela landet. Skrämda väljare gav sig av. Mannen bläddrade ursinnigt igenom högar med tidningar medan GBI gjorde meningslösa uttalanden som: Vi har ingen anledning att misstänka ett samband.

Mannen visste bättre. Folk visste bättre. Och det gjorde också insändarna. Han såg det tisdagen den trettionde maj. Exakt samma ord som förut: Klockan tickar . . . planeten dör . . . djur gråter . . . floder skriker. Hör ni det inte? Hetta dödar . . . "

Celia Smithers kropp hittades utmed US 25 i Waynesboro, bara två mil från bomullsfältet där Kasey Cooper hade upptäckts sex månader tidigare. Smithers var fullt påklädd och höll hårt i sin väska. Inga spår av trauma, inga spår av sexuellt övergrepp. Bara ett mörkt blåmärke på hennes vänstra lår, och en liten röd injektionsprick på vänster överarm. Dödsorsak — en överdos av det lugnande medlet Temesta.

Allmänheten blev som tokig; polisen lade genast in högsta växeln. Fortfarande saknad var Smithers bästa vän, Tamara McDaniels. Men polisen letade inte på Burke Countys bomullsfält. I stället skickade de frivilliga direkt till floden Savannahs leriga stränder. De började äntligen fatta galoppen, tänkte mannen.

Han borde ha lyft luren då. Ringt den snabbt öppnade heta linjen. Han kunde ha varit en anonym tipslämnare. Eller kanske knäppgöken som tror att han vet allt.

Men han gjorde inte det. Han visste helt enkelt inte vad han skulle säga.

Vi har anledning att tro att miss McDaniels fortfarande är i livet, rapporterade GBI-agenten Michail Mac McCormack i kvällsnyheterna. Vi tror att gärningsmannen kidnappar kvinnorna i par, dödar den första kvinnan direkt men lämnar den andra på någon avlägsen plats. I det här fallet har vi anledning att tro att han har valt en del av floden Savannah. Vi samlar just nu ihop över femhundra frivilliga som ska söka längs floden. Vårt mål är att föra hem Tamara oskadd.

Sedan kom specialagent McCormack med ett överraskande avslöjande. Han hade också läst insändarna. Han vädjade nu till den som skrivit de här meddelandena. Polisen var beredd att lyssna. Polisen var beredd att hjälpa.

Vid elvanyheterna hade skallgångsteamen nått Savannah och gärningsmannen hade äntligen ett namn. Eko-mördaren döpte Fox News honom till. En galning som utan tvivel trodde att dödandet av kvinnor skulle rädda planeten. Jack Uppskäraren var han inte.

Mannen ville skrika åt dem. Mannen ville skrika att de inte förstod någonting. Men vad skulle han säga? Han tittade på nyheterna. Han klippte ut artiklar. Han var med vid en ljusvaka som organiserats av de förtvivlade föräldrarna till stackars Tamara McDaniels — senast sedd i snäv svart kjol och platåskor.

Ingen kropp den här gången. Savannah lämnar sällan ifrån sig vad hon tagit.

Men år 2000 var inte slut än.

Juli. Temperaturen steg till över trettioåtta grader i skuggan. Och två systrar, Mary Lynn och Nora Ray Watts, träffade vänner en fredagskväll för att svalka sig med några sena glassar. De två flickorna försvann någonstans utmed den mörka, vindlande vägen hem.

Mary Lynn hittades två dagar senare vid US 301 inte långt från Savannah. Den dagen var det trettionio grader. Nerkörd i hennes hals fanns en svagt randad brun snäcka. Benen var nersmorda med gräs och lera.

Polisen försökte hemlighålla de här detaljerna, på samma sätt som de hemlighållit så många andra. Än en gång var det någon hos rättsläkaren som läckte.

Allmänheten fick för första gången veta det som polisen hade känt till — det som mannen hade misstänkt — de senaste tolv månaderna. Varför den första flickan alltid lämnades, lätt att upptäcka, intill en stor väg. Varför hennes död kom så snabbt. Varför mannen behövde två flickor. Därför att den första flickan bara var rekvisita, ett redskap nödvändigt för spelet. Hon var kartan. Tolka ledtrådarna rätt, och du kunde kanske hitta den andra flickan fortfarande i livet. Om du agerade snabbt nog. Om du besegrade hettan.

Specialistgruppen anlände, presskåren anlände och specialagent McCormack gick ut i teve och meddelade att han på grund av det havssalt, det marskgräs och den strandsnäcka som hittats på Mary Lynns kropp skulle ge order om en total genomsökning av Georgias 190 000 hektar saltängar.

Men vilken del, era idioter? skrev mannen i sin klippbok. Ni borde känna honom bättre än så vid det här laget. Klockan TICKAR!

Vi har anledning tro att Nora Ray fortfarande är i livet, meddelade specialagent McCormack, på samma sätt som han meddelat en gång förut. Och vi ska se till att hon kommer hem till sin familj.

Ge inga löften som ni inte kan hålla, skrev mannen. Men han hade fel till slut.

Den sista artikeln i en sprängfylld klippbok: Den 27 juli år 2000. Nora Ray Watts dras halvnaken upp ur Georgias saltängar. Eko-mördarens åttonde offer har överlevt femtiosex timmar i trettiofem graders hetta, brännande sol och svidande salt genom att tugga marskgräs och smeta in sig med skyddande lera. Bilden visar henne sprudlande av liv och vitalitet när Coast Guard-helikoptern lyfter henne upp mot den blå, blå himlen.

Polisen hade till slut lärt sig spelet. De hade till slut vunnit.

Klippbokens sista sida nu. Inga nya artiklar, inga fotografier, inga referat av kvällsnyheter. På klippbokens sista sida skrev mannen bara fem prydligt textade ord: Tänk om jag har fel?

Sedan strök han under dem.

År 2000 tog äntligen slut. Nora Ray Watts levde. Och Ekomördaren slog aldrig mer till. Somrar kom, somrar gick. Värmeböljor rullade in över Georgia och de goda medborgarna plågades av ohyggliga temperaturer och pirrande rädsla. Och ingenting hände.

Tre år senare hade Atlanta Journal-Constitution en återblick. De intervjuade specialagent McCormack om de sju ouppklarade morden, de tre somrarna med förlamande rädsla. Han sa bara: Utredningen fortgår.

Mannen sparade inte artikeln. Han skrynklade ihop den och slängde den. Sedan drack han mycket och länge till sent in på natten.

Det är över, tänkte han. Det är över. Jag kan känna mig trygg.

Men innerst inne visste han redan att han hade fel. När det gäller vissa saker är det aldrig en fråga om om, bara en fråga om när . . .

KAPITEL 1

Quantico, Virginia

Kl 15.59

Temperatur: 35 °C

Gud, så varmt det är. Kaktusar klarar inte den här sortens värme. Ökenklippor klarar inte den här sortens värme. Det här är vad som hände innan dinosaurierna försvann från jorden.

Inget svar.

Tycker du verkligen att orange är min färg? försökte föraren på nytt.

"Verkligen är ett starkt ord."

Ja, det är inte alla som kan uppträda i lilarutigt.

Stämmer.

"Herregud, den här hettan tar livet av mig!" Föraren, agentaspirant Alissa Sampson, hade fått nog. Hon drog till ingen nytta i sin polyesterdräkt från sjuttiotalet, drämde handflatan i ratten och pustade. Det var trettiofem grader utomhus, antagligen fyrtiofem inne i deras FBI-bil. Inget bra väder för polyesterdräkter. Det funkade inte heller särskilt väl ihop med skottsäkra västar. Alissas dräkt hade lysande apelsinfärgade fläckar under hennes armar. Aspirant Kimberly Quincys malmedelsdoftande rosa- och lilarutiga dräkt såg inte mycket bättre ut.

På gatan utanför bilen var det lugnt. Inget hände vid biljardhallen; inget hände vid pantbanken; inget hände vid Pastime Bar-Deli. Minut lades till minut. Sekunderna kom och gick, lika långsamt som svettdroppen rann nedför Kimberlys kind. Ovanför hennes huvud, fortfarande fäst vid taket men redo att tas i bruk, fanns hennes M-16.

Det här är något som de aldrig berättar om diskotiden, muttrade Alissa bredvid henne. "Polyester andas inte. Herregud, kommer den här grejen att hända eller vad?"

Alissa var definitivt nervös. Hon hade varit ekobrottsutredare innan hon kom till Byrån och var varmt uppskattad för sin djupt kända kärlek till allehanda kalkylprogram. Ge Alissa en dator och hon var i himmelriket. Men detta var inget jobb i kulisserna. Detta var fronttjänst.

I teorin skulle ett svart fordon med en hundrakilos kraftigt beväpnad och misstänkt vapenhandlare när som helst dyka upp. Han skulle eller skulle inte vara ensam i bilen. Kimberly, Alissa och tre andra agenter hade order om att stoppa fordonet och gripa alla inom synhåll.

Phil Lehane, före detta New York-polis och den med mest erfarenhet från gatan, ledde operationen. Tom Squire och Peter Vince satt i den första av de två stödbilarna. Alissa och Kimberly i den andra. Kimberly och Tom som var bättre skyttar än genomsnittet skulle täcka upp med gevären. Alissa och Peter svarade för den taktiska körningen, plus att de hade handeldvapen till skydd.

De hade i bästa FBI-stil inte bara planerat och klätt sig för det här gripandet, utan också övat i förväg. Vid den första genomgången hade Alissa dock snubblat när hon klev ur bilen och stått på näsan. Hennes överläpp var fortfarande svullen och hon hade blodstänk i höger mungipa.

Hennes skador var ytliga. Hennes nervositet satt däremot djupt.

Det här tar för lång tid, muttrade hon. Jag trodde han skulle dyka upp vid banken klockan fyra. Hon är tio över nu. Jag tror inte han kommer.

Folk blir försenade.

De gör så här bara för att jäklas med oss. Kokar inte du?

Kimberly såg äntligen på sin partner. När Alissa var nervös pladdrade hon. När Kimberly var nervös blev hon kort och brysk. Nuförtiden var hon kort och brysk mest jämt. Kullen kommer när han kommer. Slappna av!

Alissa pressade ihop läpparna. En sekund var det något som blixtrade till i hennes intensivt blå ögon. Vrede. Sårad stolthet. Förvirring. Svårt att avgöra. Kimberly var också en kvinna i Byråns mansdominerade värld, så kritik från henne var näst intill hädelse. De borde hålla ihop. Girl power, systerskap och all den där skiten.

Kimberly återgick till att stirra ut på gatan. Nu var hon också arg. Fan. Dubbelt fan.

Radion på instrumentbrädan fick plötsligt liv. Alissa slet till sig luren utan att försöka dölja sin lättnad.

Phil Lehanes röst var dämpad men stadig. Fordon A här. Måltavlan i sikte, kliver i sin bil. Klar, Fordon B?

Klar.

Klar, Fordon C?

Alissa svarade. Klar och färdig.

Vi kör på tre. Ett, två, TRE.

Den första sirenen exploderade över den stekheta gatan. Och fastän Kimberly hade väntat på ljudet ryckte hon till där hon satt.

Lugn, sa Alissa och startade sedan motorn. En pust av het luft trängde omgående ut ur ventilerna och träffade dem i ansiktet, men nu var de båda alltför sammanbitna för att märka det. Kimberly sträckte sig efter geväret. Alissas fot svävade ovanför gaspedalen.

Sirenerna kom närmare. Inte än, inte än . . .

FBI här, stanna ert fordon! dundrade Lehanes röst genom en megafon två kvarter bort medan han tvingade den misstänkte närmare deras tvärgata. Måltavlan hade viss förkärlek för pansarklädda Mercedesbilar och granatkastare. I teorin skulle de gripa honom när han var ute och uträttade ärenden, förhoppningsvis överrumpla honom relativt obeväpnad. I teorin.

Stanna! upprepade Lehane. Men måltavlan tänkte tydligen inte vara snäll i dag. I stället för att höra tjutande bromsar uppfattade Alissa och Kimberly ljudet av en accelererande motor. Alissas fot närmade sig gaspedalen.

Passerar biografen, röt aspirant Lehane i radion. "Den misstänkte på väg mot apoteket. Klara . . . Kör."

Alissa trampade gasen i botten och deras mörkblå bil sköt rakt fram in på den tomma gatan. Någonting svart dök genast upp till vänster om dem. Alissa ställde sig på bromsen och tvingade runt bilens bakända tills de snurrat ett kvarts varv. Samtidigt dök en annan FBI-bil upp till höger om dem och blockerade den filen.

Kimberly såg nu en vacker silvergrill med stiligt Mercedesmärke komma susande mot dem. Hon tryckte upp passagerardörren samtidigt som hon lossade säkerhetsbältet. Satte sedan geväret mot axeln och siktade på framhjulet.

Hennes finger kramade om avtryckaren.

Den misstänkte trampade äntligen på bromsen. Ett kort tjut. Lukten av bränt gummi. Sedan stannade bilen bara fem meter bort.

FBI, upp med händerna! UPP MED HÄNDERNA!

Lehane bromsade in bakom Mercedesen, ilsket dundrande i sin megafon. Han sparkade upp dörren, kilade in sitt handeldvapen i öppningen mellan fönsterkarmen och dörren och siktade på den stoppade bilen. Inga händer kvar till megafonen. Han lät rösten göra jobbet.

Förare, lägg händerna på huvudet! Använd sedan vänster hand till att öppna fönstren!

Den svarta bilen rörde sig inte. Inga dörrar öppnades, inga mörka fönster rullades ner. Inget bra tecken. Kimberly rättade till vänster hand på geväret och skakade av sig resten av säkerhetsbältet. Hon höll kvar fotterna inne i bilen, eftersom fötter kunde bli måltavlor. Hon såg också till att ha huvud och axlar inne i bilen. En bra dag ville man bara att skurken skulle se den långa svarta gevärspipan. Hon visste inte än om det här var en bra dag.

En ny svettdroppe bröt fram på Kimberlys panna och gled långsamt nerför kinden.

Förare, upp med händerna, beordrade Lehane igen. Öppna alla fyra fönstren med vänster hand.

Förarsidans fönster gled äntligen ner. Ur den här vinkeln kunde Kimberly bara se siluetten av förarens huvud med en gloria av dagsljus runt om. Det verkade som om han höll händerna i luften enligt order. Hon lossade lite på sitt grepp om geväret.

Förare, ta med vänster hand nyckeln ur tändningslåset.

Lehane hade killen att använda vänster hand. De flesta människor var högerhänta, så de ville hela tiden ha den armen i sikte. Härnäst skulle föraren bli ombedd att slänga ut bilnyckeln genom det öppna fönstret och sedan öppna bildörren, allt med vänster hand. Sedan skulle han bli beordrad att långsamt kliva ur bilen, hela tiden med båda händer lyfta. Han skulle sakta vrida sig 360 grader runt så att de kunde titta efter eventuella vapen. Om han hade jacka skulle han bli ombedd att öppna den så att de kunde se insidan. Till sist skulle han bli beordrad att gå mot dem med händerna på huvudet, göra helt om, sjunka ner på knä, lägga vristerna i kors och sätta sig ner på hälarna. Då äntligen skulle de gå fram och gripa den misstänkte.

Tyvärr verkade föraren inte känna till teorin bakom ett korrekt skurkfordonsstopp. Han sänkte fortfarande inte händerna, men sträckte sig inte heller efter tändningsnyckeln.

Quincy? knastrade Lehanes röst i radion.

Jag kan se föraren, rapporterade Kimberly tillbaka och kikade genom gevärssiktet. Men jag kan inte se passagerarsidan. Den färgade vindrutan är för mörk.

Squire?

Tom Squire täckte från Fordon B, som stod sju meter till höger om Kimberly. Jag tror . . . jag tror det kan finnas någon i baksätet. Men det är svårt att säga med fönstren.

Förare, ta ut tändningsnyckeln med vänster hand. Lehane upprepade sin order. Nu med högre men alltjämt behärskad röst. Det gällde att inte tappa tålamodet. Tvinga föraren att komma till dig, släpp inte kontrollen.

Var det som Kimberly inbillade sig, eller gungade fordonet nu sakta upp och ner? Någon rörde sig . . .

Detta är FBI! Ta nyckeln ur tändningen!

Fan, fan, fan, mumlade Alissa bredvid Kimberly. Hon svettades våldsamt, rännilar sipprade nerför hennes ansikte. Lutad halvvägs ut genom dörren hade hon sin Glock .40 placerad i springan mellan biltaket och den öppna dörren. Men hennes högerarm darrade. Kimberly märkte för första gången att Alissa inte hade befriat sig helt från säkerhetsbältet. Det hängde fortfarande över vänster arm.

Förare . . .

Förarens vänsterhand rörde sig äntligen. Alissa andades ljudligt ut. Och i nästa sekund gick allt åt helvete.

Kimberly såg det först. Vapen! Baksätet, förarsidan . . .

Poff, poff, poff! Rött spred sig över deras vindruta. Kimberly duckade och kastade sig ur fordonet för att ta skydd bakom bildörren. Hon rätade snabbt upp sig och spred skyddseld över dörrkanten. Fler poff, poff, poff.

Laddar om gevär, skrek hon in i radion.

Vince laddar om handeldvapen.

Tar emot kraftig eld från höger baksätesruta!

Alissa! ropade Kimberly. Täck oss!

Kimberly vände sig mot sin partner, medan hon ursinnigt proppade in nya skott i magasinet. Insåg sedan att Alissa inte längre syntes till.

Alissa?

Hon sträckte sig över framsätena. Aspirant Alissa Sampson låg nu på asfalten medan en mörkröd fläck spred sig över den billiga orangefärgade dräkten.

Agent träffad, agent träffad, vrålade Kimberly. Ännu ett poff och asfalten exploderade en halv decimeter från Alissas ben.

Djävlar, stönade Alissa. "Åh djävlar, det gör ont!"

Var är gevären? skrek Lehane.

Kimberly satte sig upp igen och såg att Mercedesens dörrar nu öppnats till skydd medan intensiva färger bokstavligen exploderade i alla riktningar. Nu hade det tagit hus i helsicke.

Gevär! skrek Lehane igen.

Kimberly flyttade snabbt över till sin sida och fick in sitt gevär i dörrspringan. Hon försökte desperat komma ihåg vad som stod i läroboken. Ett gripande var fortfarande målet. Men de var utsatta för kraftig beskjutning och hade antagligen förlorat en agent. Fan. Hon började skjuta på allt som rörde sig intill Mercedesen.

Ännu ett poff, hennes bildörr exploderade i rött och hon skrek till och duckade. Ännu ett poff och asfalten färgades gul två centimeter från hennes exponerade fot. Helvete!

Kimberly for upp, öppnade eld och sjönk sedan ner igen bakom dörren.

Quincy här, laddar om, skrek hon in i radion. Hennes händer skakade nu så våldsamt av adrenalin att hon fumlade med mekanismen och var tvungen att göra det två gånger. Kom igen, Kimberly. Andas!

De måste fa kontroll över situationen igen. Hon kunde inte få in de satans skotten i magasinet. Andas, andas, andas. Skärpning. En rörelse i ögonvrån. Bilen. Den svarta bilen, fortfarande med dörrarna öppna, rullade nu framåt.

Hon tog radion, släppte den, tog den igen och skrek: Sikta på hjulen, sikta på hjulen.

Squire och Lehane antingen hörde henne eller märkte det själva, för nästa gevärssalva sprutade över asfalten och den svarta bilen blev stående bara tre decimeter från Kimberlys fordon. Hon tittade upp. Fångade den skrämda blicken hos mannen i förarsätet. Han kastade sig ur bilen. Hon lämnade bildörrens skydd och satte av efter honom.

Ett ögonblick senare exploderade smärta, lysande och illrosa, över hennes ryggslut.

Agentaspirant Kimberly Quincy föll. Och hon reste sig inte igen.

Ja, det kan man kalla en uppvisning i dumhet, utbrast FBI-handledare Mark Watson en kvart senare. Övningen var över. De fem agentaspiranterna hade, färgkladdiga, överhettade och tekniskt sett halvdöda, återvänt till samlingsplatsen i Hogan’s Alley. De hade nu förmånen att bli ordentligt utskällda inför sina trettioåtta kurskamrater. Första misstaget, någon?

Alissa fick inte av sig säkerhetsbältet.

Ja. Hon knäppte upp det, men tog inte av det. Sedan när det blev dags att agera . . .

Alissa hängde med huvudet. Jag trasslade in mig, skulle just lossa det . . .

For upp och blev skjuten i axeln. Det är därför vi övar. Problem nummer två?

Kimberly stöttade inte sin partner.

Watsons blick lyste upp. Han hade varit polis i Denver innan han för tio år sedan började vid FBI, och detta var ett av hans favoritämnen. "Ja, Kimberly och hennes partner. Låt oss diskutera det. Kimberly, varför märkte inte du att Alissa hade kvar sitt säkerhetsbälte?"

Det gjorde jag! protesterade Kimberly. Men sedan hände allt så snabbt . . . bilen, skottlossningen.

"Ja, allt hände så snabbt. Det är vad som står på de dödas och otränades gravsten. Att vara medveten om den misstänkte är bra. Att vara medveten om sin roll är bra. Men du måste också vara medveten om det som finns bredvid dig. Din partner missade något. Det var hennes misstag. Men du upptäckte det inte åt henne, och det var ditt misstag. Sedan blev hon träffad, och ni är en man mindre, och det där misstaget blir hela tiden större. Och hur kunde du lämna henne där på asfalten?"

Lehane ropade på gevärsstöd . . .

Du lät en agentkollega ligga oskyddad! Om hon inte redan var död, så var hon det definitivt efter det! Kunde du inte ha dragit in henne i bilen?

Kimberly öppnade munnen. Stängde munnen. Önskade bittert, själviskt, att Alissa skulle tagit hand om sig själv som omväxling, och gav sedan upp.

Tredje misstaget, frågade Watson.

De kollade aldrig bilen, kom det från en annan kurskamrat.

Exakt. Ni stoppade den misstänktes bil men kontrollerade den aldrig. Hans blick gick till Lehane. När saker började gå snett, vad skulle du då ha gjort?

Lehane skruvade på sig. Han fingrade på kragen till sin bruna kostym, minst två nummer för stor och nu med illrosa och senapsgul färg på vänster axel. Färggevären som användes av skådespelarna i övningen — alias bovarna — stänkte ner allt inom synhåll, därav garderoben från Frälsningsarmén. De exploderande patronerna gjorde också in i helsicke ont, vilket var anledningen till att Lehane höll vänster arm skyddande mot revbenen. FBI-Akademins elever fick inte ha färggevär utan använde sina riktiga vapen laddade med lösa patroner. Den officiella förklaringen var att deras instruktörer ville att eleverna skulle få känsla för sina vapen. Av samma anledning bar de allihop skottsäker väst för att vänja sig vid tyngden. Det lät alltsammans gott och väl, men varför inte också låta skådespelarna skjuta med lös ammunition?

Studenterna hade sina teorier. De exploderande färgpatronerna gjorde det ännu mer genant att bli träffad. Och smärtan var ingenting man glömde i första taget.

Skjutit på däcken, sa Lehane nu.

Ja, det kom Kimberly åtminstone på till sist. Vilket för oss fram till Dagens Dödssynd.

Watsons blick gick till Kimberly. Hon mötte den, förstod vad den betydde och lyfte hakan.

Hon lämnade bilens skydd, sa den första personen.

Lade ifrån sig vapnet.

Sprang efter en misstänkt innan hon säkrat platsen.

Slutade ge skyddseld . . .

Blev dödad . . .

Hon kanske saknade sin partner.

Skratt. Kimberly blängde på den som sist talat. Whistler, en stor och kraftig före detta marinsoldat