Den store Gatsby

By F. Scott Fitzgerald

Den store Gatsby är ansedd som en av tidernas mest framstående romaner och skildrar det flådiga livet på Long Island under det glada tjugotalet. Romanen kretsar kring den mystiska miljonären Jay Gatsby och hans besatthet av den vackra Daisy Buchanan. Men vad döljer sig bakom hans överdådiga fester, den strida strömmen av alkohol och jazzmusiken? Kasta dig in jazzålderns glamorösa leverne och ta reda på det själv. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 18, 2022
• ISBN: 9788728303443

F. Scott Fitzgerald

F. Scott Fitzgerald (1896–1940) was an American writer whose best-known works include This Side of Paradise (1922), The Great Gatsby (1925), and Tender Is the Night (1934).

Book preview

F. Scott Fitzgerald

Den store Gatsby

Översättning av

Gösta Olzon

SAGA Egmont

Den store Gatsby

Översatt av Gösta Olzon

Originaltitel: The Great Gatsby

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1946, 2022 F. Scott Fitzgerald och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728303443

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

FÖRSTA KAPITLET

I mina yngre och känsligare år gav min far mig ett råd som jag sen dess alltid har hållit i minnet.

– Så snart du känner att du skulle vilja kritisera någon, kom bara ihåg att inte alla människor i världen har haft det lika bra förspänt som du, sade han.

Mera sade han inte, men vi har alltid stått i ovanlig god kontakt med varandra, så jag förstod att han menade åtskilligt mera än vad han sade. Följaktligen har jag alltid varit återhållsam i mina omdömen, en vana som fått många underliga naturer att öppna sitt hjärta för mig och även gjort mig till ett värnlöst offer för en hel del notoriska tråkmånsar. Säregna typer lägger märke till och dras till denna egenskap när den förekommer hos en normal människa, och så kom det sig att jag redan i skolan med all orätt fick namn om mig att vara politiskt lagd, därför att diverse mer eller mindre okända fantaster invigde mig i sina hemliga planer.

Sådana förtroenden fick jag för det mesta utan att locka fram dem – ofta låtsades jag sova, visade mig upptagen eller lade i dagen en avvisande likgiltighet då tydliga tecken till intima avslöjanden dök upp vi horisonten. För ynglingars intima bekännelser, eller i varje fall de ord de uttrycker dem i, är i regel plagierade och vanställda genom uppenbara förvanskningar. Att spara på sina omdömen är en fråga om oändlig optimism. Jag är fortfarande rädd att gå miste om någonting, om jag glömmer att – som min far på sitt pretiösa sätt uttryckte det och jag lika pretiöst upprepade – känslan för takt och anständighet är olika fördelad bland människor från födelsen.

Sedan jag på detta sätt fått skryta med min fördragsamhet, måste jag bekänna att fördragsamheten har sina gränser. En människas sätt att uppträda kan vara grundat på hälleberget eller på lös sand, men efter en viss punkt bryr jag mig inte om vad det är grundat på. När jag kom tillbaka från östkusten i höstas hade jag en känsla av att jag ville klä hela världen i uniform och få den att stå i moraliskt givakt för beständigt. Jag hade ingen längtan längre efter rebelliska strövtåg med privilegierade inblickar i mänskliga hjärtan. Endast Gatsby, den man som gett sitt namn åt denna bok, utgjorde ett undantag – Gatsby, som annars stod för allt det som väckte min ärliga förtrytelse. Om personlighet är en obruten serie av lyckade gester, då låg det något storslaget över honom, ett slags överkänslighet för livet, i stil med de där invecklade apparaterna som registrerar jordbävningar på tusentals mils avstånd. Detta väderkorn hade ingenting att göra med den lättvindiga mottaglighet som hedras med benämningen skapande fantasi – det bestod snarare i en enastående förmåga att hoppas, en romantisk känslighet av ett slag som jag aldrig har funnit hos någon annan människa och som jag med största sannolikhet aldrig kommer att bli ställd inför på nytt. För resten – Gatsby visade sig när allt kom omkring vara all right. Men vad som för en tid klippte av mitt intresse för människors futtiga bekymmer och flåsande självbelåtenhet var allt detta som parasiterade på Gatsby, allt det unkna damm som virvlade upp i hans spår.

Min släkt har under tre generationer utgjorts av bemärkta, välsituerade människor i den stad i Mellanvästern där jag hör hemma. Släkten Carraway är något av en klan, och det går en tradition om att vi härstammar från hertigarna av Buccleuch. Den verklige anfadern till min släktgren är emellertid min farfars bror, som kom hit 1851, skickade ut en ersättare för sig i inbördeskriget och grundlade den grosshandelsfirma i järnvaror som min far för närvarande innehar.

Jag såg aldrig denne min ättefader, men det påstås att jag är lik honom – varvid man särskilt hänvisar till ett något bistert konterfej som hänger på fars kontor. Jag tog min akademiska examen i New Haven 1915, precis ett kvartssekel efter min far, och strax därefter var jag med om att stoppa den försenade teutoniska folkvandring som är känd under namnet Första världskriget. Jag hade så stort nöje av slagsmålet, att jag kom tillbaka till Amerika med oro i själen. Mellanvästern hade förut varit världens trevna medelpunkt, nu verkade den som en eländig utkant av universum – så jag beslöt att fara österut och lära mig fondmäkleri. Alla jag kände höll på med fondmäkleri, så jag antog att branschen borde kunna ha plats även för mig. Alla mina farbröder och fastrar slog sina kloka huvuden ihop – det var precis som om jag skulle börja något slags skola igen – och sade till sist med allvarlig och tveksam uppsyn: – Nåja – varför inte? Far gick med på att finansiera mig ett år framåt, och efter diverse uppskov anlände jag till östkusten våren 1922, som jag trodde för alltid.

Det första praktiska bekymret var att få någonstans att bo. Men årstiden var varm, och jag hade just kommit från ett land med vida slätter och vänliga träd, och när därför en ung man på kontoret föreslog att vi skulle hyra ett hus i New Yorks omgivningar, tyckte jag att det var en lysande idé. Min kamrat letade reda på huset, en av väder och vind illa åtgången pappbungalow som kostade åttio dollar i månaden. Men i sista minuten beordrades han av firman till Washington, och jag reste ensam till landet. Jag hade en hund – åtminstone hade jag honom några dar innan han sprang sin väg – och en gammal Dodge och en finsk tjänsteande som bäddade åt mig och lagade mat och mumlade finska trollformler för sig själv över den elektriska spisen.

Det var ödsligt och ensamt ett par dar, tills en morgon en man, som hade kommit till trakten senare än jag, hejdade mig på vägen.

– Hur kommer man till byn West Egg? frågade han rådvill.

Jag talade om det för honom. Och när jag nu gick vidare i hans sällskap kände jag mig inte ensam och övergiven längre. Jag var en vägvisare, en stigfinnare, en kolonist av gamla stammen. Han hade genom en slump öppnat mina ögon för landskapets möjligheter.

Och där i solen bland lövmassorna som växte ut på träden, precis som de växer i en ultrarapidfilm, fick jag den härliga känslan av att livet började på nytt när sommaren kom.

Jag hade ju bland annat så mycket att läsa och så mycket ljuvlig hälsa att supa in ur den friska, livgivande luften. Jag köpte något dussin volymer om bankväsen och kreditgivning och aktier, och böckerna stod i rött och guld på min hylla som glänsande mynt komna direkt från myntverket, med löften om att avslöja de hemligheter som bara Midas och Morgan och Maecenas kände till. Och jag hade ädla föresatser att läsa många andra böcker också. Jag hade varit en riktigt litterär typ vid universitetet – ett år skrev jag några mycket högstämda och uppmärksammade ledare för Yale News – och nu skulle jag ta upp allt detta och på nytt bli den mest begränsade av alla specialister, den allsidiga människan. Det är inte bara en paradox – livet ter sig mycket ljusare när man ser det från en enda utsiktspunkt.

Det var en ren slump att jag kom att hyra ett hus i ett av de egendomligaste samhällena i Nordamerika. Jag menar på den åtskilligt oroliga ö som sträcker sig rakt österut från New York – och där det jämte naturens andra kuriositeter finns att anteckna en högst märklig form på själva landet. Trettio kilometer från staden sträcker sig två jättestora ägg, identiska till formen och bara skilda åt av en vik, rakt ut i västra halvklotets mest befarna havsvatten, Long Island Sound. Liksom Columbi ägg är äggen inte riktigt ovala, de är båda lite tillplattade i den smalare änden – men deras likhet måste vara en källa till ständig förvåning för de måsar som flyger över dem. Ett för vinglösa varelser intressantare fenomen är de båda äggens olikhet i alla andra avseenden.

Jag bodde på västra ägget – West Egg hette själva byn – det, nåja, uppriktigt sagt minst fashionabla av de båda samhällena, även om detta är ett mycket ytligt sätt att uttrycka den bisarra och rent av lite beklämmande skillnaden mellan dem. Mitt hus låg alldeles vid äggets spets, bara femtio meter från sundets strand, inklämt mellan två väldiga villor som betingade en hyra på mellan tolv och femtontusen per säsong. Den till höger var i alla avseenden en kolossal historia – den var faktiskt en imitation av något hôtel de ville i Normandie, med ett tom på ena sidan, blänkande nytt under ett glest skägg av murgröna, en simbassäng i marmor och mer än fyrtio tunnland gräsmattor och trädgård. Det var Gatsbys hus. Eller rättare, eftersom jag inte kände mr Gatsby, ett hus bebott av en herre med det namnet. Min villa var anskrämlig, men det var en liten anskrämlighet, och så hade den fått ligga där i fred, med påföljd att jag hade utsikt över sjön, utsikt över en del av min grannes gräsmatta och den upplyftande känslan att bo granne med millionärer – allt för åttio dollar i månaden.

Tvärs över viken lyste det fashionabla East Eggs vita palats längs vattnet, och sommarens historia började den kväll jag åkte över sundet för att äta middag hos Buchanans. Daisy var syssling till mig, och Tom kände jag från universitetet. Och strax efter kriget hade jag vistats två dagar hos dem i Chicago.

Bland Toms idrottsliga bragder kan nämnas att han hade varit en av de styvaste fotbollspelarna vid New Haven – något av en nationalhjälte, en av dessa män som når en så plötslig berömmelse redan vid tjuguett år att allt vad de sedan åstadkommer har tycke av tillbakagång. Släkten var ofantligt rik – till och med vid universitetet väckte hans slöseri ogillande – men nu hade han lämnat Chicago och dykt upp på östkusten på ett sätt som verkade rent häpnadsväckande – bland annat hade han fört med sig en uppsättning polohästar från Lake Forest. Det var nästan obegripligt att någon i min generation kunde vara tillräckligt rik för att ha råd med det.

Varför Buchanans flyttade österut vet jag inte. De hade utan särskild anledning tillbringat ett år i Frankrike och sedan flackat hit och dit och uppträtt överallt där folk spelade polo och var rika tillsammans. Men nu skulle de bli bofasta, påstod Daisy när hon talade med mig i telefon. Hur Daisy fann sig i det vet jag inte, jag kände henne inte tillräckligt, men jag visste att Tom aldrig skulle hålla sig lugn så länge han hade det dramatiska stridstumlet under någon oupplevd fotbollsmatch att drömma om och jaga efter.

Och så hände det sig att jag en varm, blåsig kväll körde över till East Egg för att hälsa på ett par gamla vänner som jag nästan inte alls kände. Deras hem var ännu mer raffinerat än jag hade väntat – en trevlig röd och vit georgiansk herrgårdsbyggnad med utsikt över sundet. Gräsplanen började vid stranden och gick upp ända till ingången, en sträcka på drygt fyrahundra meter. På vägen dit hoppade den över solur och stensatta gångar och rabatter, och när den nådde huset klättrade den uppför väggen i form av färgglada slingerväxter – det var som om den fortsatte av bara farten. Längs huvudfasaden sträckte sig en rad franska fönster, speglande eftermiddagssolens guld och vidöppna mot den ljumma brisen. Klädd i riddräkt stod Tom Buchanan bredbent på verandan vid ingången.

Han hade förändrats åtskilligt sen sina år vid New Haven. Nu var han en bastant och åtskilligt dryg herre på trettio år med halmgult hår och något hårt över munnens linjer. Den glänsande, arroganta blicken präglade hela hans ansikte och gav ett intryck av att han ständigt var färdig att gå anfallsvis till väga. Inte ens det något feminina snittet på hans riddräkt kunde trolla bort den oerhörda kraften i hans kropp – de blänkande stövlarna tycktes vara så fullstoppade att de när som helst kunde spricka, och man kunde se muskelmassorna svälla när skuldrorna rörde sig under den tunna rocken. Det var en kropp mäktig enorma prestationer – en grym kropp.

Rösten, en grälsjuk hes tenor, förstärkte intrycket av retlighet. Det låg något av beskyddande översitteri i den, även mot folk som han tyckte om – det hade också funnits kamrater i New Haven som hyste en innerlig avsky för honom.

Tro nu inte, att vad jag tycker i den här saken är det enda riktiga bara för att jag är starkare än du och mera karl än vad du är, tycktes han säga. Han och jag hade varit jämnåriga vid universitetet, och fast vi aldrig blev intima vänner, hade jag alltid ett intryck av att han gillade mig och ville att jag skulle tycka om honom med något av samma barska och tvära tillgivenhet som han visade mig.

Vi stod och pratade med varandra några minuter på den soliga verandan.

– Jag har fått ett riktigt snyggt ställe här, sade han och lät blicken oroligt flacka omkring.

Han svängde mig runt vid armen och lät en bred spade till hand svepa ut över utsikten från verandan, däri inbegripet en italiensk trädgård, ett halvt tunnland djupröda, doftande rosor och en trubbnosig motorbåt som låg och högg i tidvattnet vid stranden.

– Stället ägdes en gång av Demaine, oljekungen. Tom svängde mig runt igen, artigt men lika tvärt. Nu går vi in, sade han.

Vi gick genom en hög hall och kom in i en ljus, rosafärgad salong som bara tack vare sina franska fönster på båda sidor tycktes höra ihop med huset i övrigt. Fönstren stod öppna och blänkte vita mot den friska grönskan utanför, som tycktes vara på väg att promenera rakt in i huset. Vinden for genom rummet, drev in gardinerna på ena sidan, medan de stod ut på den andra som ljusa flaggor och svängde upp mot det krokanutsirade taket, för att sedan svepa ner igen mot rummets vinfärgade matta och kasta skuggor på den som när en bris krusar en vattenyta.

Det enda fullständigt orörliga föremålet i rummet var en väldig ottoman på vilken två unga kvinnor hade klamrat sig fast som vid en förankrad ballong. De var båda klädda i vitt, och klänningarna fladdrade och böljade som om de bägge två just hade blåst in i rummet efter en hastig flygfärd runt huset. Jag måste ha stått där några ögonblick och lyssnat till smällarna från de fladdrande gardinerna och gnisslet från en tavla på väggen. Plötsligt hördes en duns när Tom Buchanan stängde fönstren åt vindsidan och vinden dog ut i rummet, så att gardiner och mattor och de båda på ballongen vilande unga kvinnorna långsamt tycktes sänka sig till golvet.

Den yngre av dem var okänd för mig. Hon hade sträckt ut sig i hela sin längd på sin halva av ottomanen, låg där fullständigt orörlig och lyfte på hakan en smula, som om hon på den balanserade något som hotade att när som helst falla över ända. Om jag befann mig inom hennes synkrets, gav hon i varje fall ingen antydan om det – jag var nära att förbryllad mumla fram en ursäkt över att ha stört henne genom att komma in.

Den andra damen,