Frysarns värme

By Ove Allansson

Frysarn flydde i ungdomen ett strängt religiöst hem och mönstrade på fartyg som tog honom till fjärran länder. Livet på havet har givit honom främmande språk, möten med originella människor och upplevelser av främmande kulturer (vilket inte var alla förunnat i det 1930-tal där boken tar sin början). Ett lapptäcke av minne och fantasi, för vem vet väl vad som är sant när Frysarn ligger och ser tillbaka på livet till sjöss?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 26, 2021
• ISBN: 9788726881233

Book preview

Buenos Aires, böckernas stad

Jag minns att någon sydamerikansk författare har sagt att vi skall vara misstänksamma mot minnet. Det vi tror oss minnas har det hänt? Odlar vi myter i minnet, förskönar våra liv? Hur är det med mig?

Hur som helst, här i ovissheten vill jag gärna minnas med glädje, det må vara fel eller inte. I det ljus jag upplever vid minnet blir närvarokänslan stark.

Jag känner en varm frånlandsvind i ansiktet. Med nedsatt fart smyger fartyget i de muddrade lederna, längs gulbruna Rio de la Plata, omgivet av oceangående och mindre tonnage, kustkrypare, bogsersläp, pråmar, skutor och färjor. Fartygssiréner. Varningar. Det är du och inte jag som skall väja. Vi smyger längs det låga landet om babord, ett streck som avgränsar vattnet. Därinne breder pampas ut sig, men snett föröver tycks Buenos Aires byggnader växa direkt upp ur havet.

Allt närmare staden kryper vi. Uppstigen från maskinrummets dieselmuller ser jag södra Buenos Aires breda ut sig med slakterier, fryserier, industrier, raffinaderier och höga skorstensbatterier, stink- och giftspridare.

Nu kryper vi förbi Riachueloflodens mynning, förbi gamla La Bocca, med Buenos Aires första riktiga hamn, där mycket nu tycks förvandlat till skrot. Jag vet att Bocca en gång i historiens irrgångar utropade sig till republik, fri från Argentina, men i allians med Genua långt därborta på andra sidan havet. Bakom upproret låg utvandrade genuesare.

I minnet är de många fartyg jag arbetade i på sydamerikatraden ofta sammansmälta till ett. Även städerna har en tendens att sammansmälta till en.

Det är därinne i Buenos Aires böckerna finns. Och där i böck erna, likaväl som i stadens pulserande liv, finns också grymheten, medmänskligheten, fattigdomen, rikedomen, eländet, lyckan.

Jag tycker mig vara där nu, även om jag omges av ovisshetens strömmar. Visst går jag i Buenos Aires med en boktrave. Nej, jag måste vila, letar mig fram till en trottoarservering vid Avenida 9 de Julio, en bred aveny som ytterligare breddades av Peróns och Evitas storhetsvansinne.

Ändå, det är här böckerna finns. Buenos Aires har fler boklådor, bokhandlare och antikvariat än grannlandet Brasilien. Nå, min favoritstad i Brasilien vad gäller böcker är Recife.

Å dygnen går fort. Nu är det natt, på en bordell har brunsten och kroppen fått sitt. Efter kaffe och konjak på en trottoarservering går Jakob och jag till ett nattöppet antikvariat djupt nere i en källare, så lång att den tycks mig vara en del av tunnelbanan. Hur som helst är tågen nära - antikvariatet skakar, bokstaplar vacklar på översta hyllan.

- Se upp! Skriker Jakob. För sent, jag får några böcker i huvudet, en är Augusto Céspedes roman Djävulens metall som kritiskt skildrar arbetet i Bolivias tenngruvor. Boken fick på grund av sin kritik äran att brännas på bokbål i Bolivia.

Buenos Aires, eller BA som vi sjöfolk säger, slog mig bokstavligen i huvudet med det latinamerikanska berättandet. Böckerna och det jag själv har upplevt öppnade dörren till Latinamerika. Även till eländet här i BA, slummen i Vilas Miserables, eländeskvarteren, och Boccas förfall. Vi har skådat mycket som de finare delarna av staden inte vill kännas vid. Detta minne är inte förskönat. Och jag vet att Buenos Aires inte bara ville vara Argentinas och tangons huvudstad utan också Madrid, London och Paris på en gång.

Någon har sagt att Buenos Aires är en paranoid stad, alltid i bävan att inte räcka till, inte vara störst, vackrast, livligast.

Det är längesedan jag var där första gången. Jag saknar inte minnen att granska när jag nu ändå har att vänta. På flera plan var det långt från byn till Buenos Aires.

Hemmavid

Byn låg i södra Bohuslän. Jag hade två bröder och den sammanhållande kraften var mor, Emma. Hon hade slutat som lärarinna och skötte mycket i vårt lilla jordbruk. Min far, Oskar, var en dålig småbrukare, tycktes se det som en bisyssla. Han var bland annat auktionsförrättare och älskade att prata med folk. Jag tyckte han ville lasta över allt på mor och mej. Ont om pengar hade vi alltid - trots det höll far storgubbarnas och högerns tidning. Han läste högt ur Göteborgs Morgonpost för torpare och småbönder, som också imponerades av hans vidlyftighet och svada.

Fars sätt att leva var inte mors, de kom inte överens. Jag minns andra bråk än som gällde småbruket och ekonomin. Nattetid kunde vi barn höra gräl i lillkammaren, men begrep ingenting när far utan att äta frukost sprang iväg.

Efter nattliga gräl hände det att vi tillsammans med mor fick gå en mil till moster Elsa. Vi gick längs Gåseby kohagar nära sjön, i kanten av västerhavet, som stack in med en lång vik.

En gång när mor hade gråtit frågade jag: - Sträcker sej detta hära vattnet verkligen tell Amerka?

- Ja, det gör det.

Jag blev tyst inför havets väldighet.

Ofta dröjde det inte många dagar förrän far