Frigossen och berättelserna

By Ove Allansson

Här möter vi sällsamma original levandes på de västgötska slätterna under 1930-talet. Binder historierna och skrönorna samman gör den drömmande Frigossen som cyklar omkring i samhället. Frigossen lever halvt i verkligheten, halvt i böckernas värld. Han betraktar sin omvärld med milt intresse, för att kunna nedteckna den och rapportera till länstidningen. Läs och förundras, över storheten i det lilla livet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2021
• ISBN: 9788726881240

Book preview

1

Under den väldiga västgötska himlen kunde en man ofta ses stiga ut från sin boning och släppa luften ur däcken till sin cykel. Han var noga med detta, minst en gång om dagen byttes luften; lika noga tämjdes med cykelklämmor de kringfladdrande byxornas nederdelar.

Byte av luft tillgick på så vis att mannen skruvade loss ventilen och med välbehag lyssnade till den gamla trötta luftens astmatiska väsande när den evakuerade däcken. Därefter vidtog pumpningsproceduren. Hemmavid med fotpump, ute på uppdrag med handpump.

Denne ute på slätten kringcyklande man var skriftställare och redaktör för biodlarnas tidning Honungskakan. Ja, han var även lokalkorrespondent för länstidningen och framträdde där bakom initialerna VA, vilka stod för Valfrid Andersson – av elaka tungor döpt till Frigossen.

Kanske hade Valfrid Andersson fått öknamnet Frigossen därför att han inte hade fast anställning, mellan det och det klockslaget. Måhända också därför att skrivandet i tidningar och häften inte ansågs vara arbete för en fullvuxen karl. Kanske bidrog också att han tyckte om att sitta i skrädderiet, lyssnande till de mer eller mindre sanningsenliga berättelserna eller talande aviatik och luftfart med skräddare Ströms fyra söner.

Rimligt antagande var att till öknamnet hade bidragit att Frigossen genom ett arv från modern, manufakturskan, hade nått ett visst ekonomiskt oberoende.

För öknamnets tillkomst kan också Frigossens myckna läsande ha spelat in; soliga sommareftermiddagar kunde han ses sittande ute med en bok eller tidning – istället för att som en del sa göra nöket nöttigt. Dessa personer kunde givetvis inte tänka att öknamnet Frigossen kunde tolkas positivt, att läsandet gav frihet, att den som läste kunde sitta i en bekväm stol och samtidigt resa till Indien eller andra länder – eller resa in i andra människors livserfarenhet, glädjeämnen, problem, funderingar och tankevärld. De kunde inte förstå att läsandet gav kunskaper, att man kunde läsa in världen, att ett långt livs erfarenheter kunde få plats i en enda bok, vilken man kunde läsa ut på tio–tjugo timmar. På så vis hann man med att leva många liv.

Själv läste Frigossen allt mellan himmel och jord. Dels lånade han från det lilla bibliotek som fanns inhyst i Storskolan, dels köpte han böcker i Skara, dels beställde han böcker per annons och postförskott. Frigossen ägde och byggde upp ett eget bibliotek och lät binda in årgångar av vissa tidskrifter. Det var inte vanligt på den tiden med ett större bibliotek hemma. Av de två rum ungkarlen Frigossen hyrde av änkan Modig var det ena helt och hållet bibliotek, det andra till hälften.

I Frigossens boksamling fanns inte endast inbundna böcker utan också billighetsutgåvor av t.ex. Zacharias Topelius, Verner von Heidenstam, Erik Axel Karlfeldt, Kipling, Zola, Tolstoj och andra. Dessa böcker var tryckta 1905–1915 och hade kostat tjugofem öre och var bland de första böcker han hade köpt.

Något som kunde förvåna en litteraturkunnig var att Frigossen trots flitig läsning av god litteratur ofta var naiv i eget skriftställeri och att det gränsade till eller var pekoral. Emellertid fanns inombords en rörelse mot något annat, han hade med kritiska ögon begynt granska vad han hittills hade skrivit. Nu bekom honom illa den hurtfriska inledningen till det filosofiska häftet Flygfärd med ett maskrosfrö: Goddag! Det är min varma förhoppning att denna skrift skall nå riksomfattande spridning samt ävenledes läsas.

Dessutom kände Frigossen stor lust att återge de muntliga berättelser han hörde hos skräddare Ströms, eller Strömmens. Visst fanns däruti vulgariteter, men de lockade ändå och låg på ständig kollisionskurs med det han läste av de uppräknade författarna eller av t.ex. Selma Lagerlöf.

Förmodligen hade Frigossens egna våndor och skrivaremödor samband med kluvenheten i hans läsande; Frigossen läste även gärna äventyrs- och detektivböcker. Per post hade han sen länge köpt ur serien Fröléens Bokskatt, vars häftade böcker kostade femtio öre. I denna serie blandades seriösa författare som Mark Twain, Prosper Mérimée, Pierre Loti och andra ihop med äventyrs- och detektivförfattare. Spannmålshandlare Hansson, skräddarens pojkar och Vattumans Gustav hade t.ex. lånat Järnvägsdetektiven och det försvunna tåget av Frank Powell.

En litterär bedömare skulle ha sagt att Frigossen var väl beläst i äldre svensk litteratur, men låg efter vad det gällde den nyare diktningen, måhända på grund av att han splittrade sig genom att läsa reseskildringar, internationell äventyrs- och s.k. uppfinningslitteratur under vetenskaplig täckmantel.

Frigossen själv skulle ha sagt att han läst åtskillig god uppfinningslitteratur genom att bekanta sig med svenska översättningar av t.ex. Jules Verne, H.G. Wells och George Griffith. Bland Frigossens svenska favoritböcker fanns Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa och Claes Lundins Oxygen och Aromasia, en framtidsskildring med undertiteln Bilder från år 2378 vilken utkom redan 1878. Därtill kom att Frigossen hade prenumererat på den saligen avsomnade tidskriften Hugin, som innehöll allt från rymd- och tidsresor till nya sätt att odla potatis.

Ur Frigossens bibliotek lånade skräddare Ströms pojkar och den uppfinnande smeden Blom bl.a. Jules Vernes och H.G. Wells böcker. Skräddarepojkarna höll det inte för uteslutet att Blom hade planer på någon sorts månraket. Det var också fullt möjligt att den mystiske ingenjören Robur hade brutit sig loss ur Jules Vernes böcker för att hjälpa smeden Blom.

Även om vissa böcker var billiga så var det ändå arvet från manufakturskan som gjorde det möjligt för Frigossen att bygga upp ett bibliotek. Inkomsterna från skriftställeriet var inte på något sätt imponerande.

Vid sidan om helinackorderingen hos änkan Modig och bokinköpen var de största utgifterna skriftställare- och cykeltillbehör. Frigossen ägde en gammal Remington skrivmaskin, men nattetid skrev han för hand, med raspande stålpenna, hukande över bläckhornet.

Ur egen ficka betalade han också en och annan sida i Honungskakan, detta sedan det hade kommit klagomål om att tidningen innehöll för mycket material som inte hade med biodlandet och hembygden att göra. Där fanns t.ex. små filosofiska betraktelser eller stycken om slättens fågelliv och artiklar om nya kommunikationsleder luftledes eller citat från andra ämnesområden och ur andra tidningar än länstidningen, ja även ur böcker. Frigossen försvarade detta med att han ville vidga läsarnas vyer. Honungskakan var medlemstidning inte endast för det lokala biodlardistriktet utan även för Hembygdsföreningen.

Under årens lopp hade Frigossen utfört åtskilliga skriftställerier i Honungskakan, länstidningen och andra publikationer, bl.a. medverkat med resonemangs- och förnuftsartiklar samt i ringa mån sökt bidraga till de stora livsgåtornas lösande. Skärvor av dessa resonemang kunde förmärkas i de många eftermälen, hyllningsverser och artiklar om jubilarer han komponerat eller framskapat genom intervjuer. – Men Frigossen hade också känt behov av att mera fritt framlägga vissa tankar och berättelser; detta skedde i form av häften vars tryckande och distribution naturligtvis också gnagde på arvet.

Ett häfte han från och till arbetade med innehöll minnen från barndomen. Först hade han tänkt kalla häftet Berättelser från slätten, men sedan hade lusten att åstadkomma språkliga finesser övermannat honom och han kunde tänka sig titeln Slättiska berättelser.

Fortsatt utgivning av häften, som t.ex. Spannmålshandlare Hanssons äventyr i Göteborg, skulle givetvis betyda nya utgifter och tärande på arvet. Men värst var att även om häftena gav en viss frihet i skrivandet så vågade han inte släppa sig så fri som fantasins röster inom honom önskade.

Redan häftet med berättelser från barndomen framkallade våndor, men visst skulle verket fullbordas, minnena och händelserna fanns i huvudet – ibland när han lade handen på pannan tyckte han sig känna hur berättelserna rörde sig därinne.

Komplikationen var förstås lusten att fabulera och brodera ut upplevelserna. Samma lust kände han ofta i artikelskrivandet för Honungskakan eller som lokalkorrespondent åt länstidningen.

Inträffade att han högt talade med sig själv om de frestelser som fanns inbyggda i skriftställeriet. Han kunde t.ex. skriva om en jubilar, som berättade om sin ungdom, och ville då förbättra jubilarens berättelse. Givetvis måste han hålla sig i skinnet när det gällde länstidningen och även Honungskakan. Ofta greps han av svår vånda inför lusten att brodera ut något han hört andra berätta eller sj älv bevittnat.

Om denna vånda talade han aldrig med änkan Modig eller någon annan, men fick ibland för sig att hon kunde läsa sig till hans svårigheter. Vad Frigossen inte kunde veta var att änkan Modig ansåg honom vara en stilig karl med ett svårbegripligt och ibland barnsligt inre. Bland hennes högtidsstunder var när hon hade honom mitt emot sig i köket och de åt middag. Frukost, kaffe och kvällsmat serverade hon på bricka och dessa mål åt han inne hos sig.

Hon tyckte om hans breda ansikte med den breda munnen och de tjocka läpparna och den underbara grop som fanns mellan den kraftfullt framskjutande hakan och underläppen. Visserligen var näsan i kraftigaste laget, men pannan var hög och det cendréfärgade håret gick fram i en hög ås och tycktes alltid ha nytvättens friska yvighet över sig.

Det som gjorde henne något bekymrad var att denne reslige man, trots det myckna kringcyklandet ute på slätten, trots hennes närande föda, inte hade en ansiktsfärg som tydde på friskhet. Rent ut sagt kunde han ibland te sig blek och såsom drabbad av bakfylla, vilket kunde bero på att han nyttjade elektricitet och läste mycket om nätterna när vanligt folk sover. Fanns dagar då hon hade sett honom bära påsar under ögonen, påsar och veck som liknade trötta parenteser liggande på rygg. Ja, fanns dagar då ansiktet tycktes fullt av sprickor och rynkor liknande förvuxna och krokiga tankestreck eller galet lutande frågetecken.

Men trots detta var han i hennes ögon en vacker man och fyrtioåring och aptiten var det minsann inget fel på, han åt med god matlust av hennes husmanskost och hade såvitt hon kunde se inte minsta antydan till gubbmage. Ännu hade hon inte helt gett upp försöken att få honom intresserad av sin person och giftermål. Ibland kände hon svartsjuka mot hans många böcker och myckna läsande; hade han inte varit gift med böckerna och sitt skriftställeri hade de måhända varit förenade.

Änkan Modig var glad att kunna behålla huset och till detta bidrog givetvis inkomsterna från Frigossen, även om den summa han betalade för två rums helpension måste beskrivas som alltför ringa.

Gode Gud hjälp mej att dikta en stor dikt om spannmålshandlare Hanssons äventyr i Göteborg! Frigossen gick av och an bland böckerna i det större av de två rum han hyrde av änkan Modig.

Även om Frigossen hade vissa dubier inför Hanssons skrytsamhet beundrade han dennes självkänsla. Ingen från stad eller land kunde komma och sätta sig på Hansson. Frigossens avsikt var att författa ett burleskt häfte om spannmålshandlare Hanssons äventyr i Göteborg. Denne skulle bli något av en landsbygdens hjälte i staden och vars vapendragare skulle vara Erik Bröggarn. Ja, namnen fick förstås ändras.

Den självsäkerhet och skrytsamhet spannmålshandlare Hansson förde med sig utifrån slätten skulle stå pall inför den lurande staden, även om självsäkerheten kunde få sina smällar. Frigossen tänkte på en av Hanssons tidigare resor till Göteborg. På en mindre lokalitet hade han och Erik Bröggarn suttit och studerat matsedeln. Puré, sa Erik Bröggarn, va ä dä för nöket? Spannmålshandlare Hansson log världsvant: Dä ä gött har jak hört, vi beställer dä mä potäter å två små klara! Varpå resenärerna serverades potatis och potatismos.

Hanssons resor var resor i tjänsten; han for från slättens kornbod till staden för att sälja spannmål till kvarnarna. Naturligtvis fanns det de i samhället som påstod att Hansson gjorde en del onödiga resor till Göteborg. Hur som helst stod det klart att spannmålshandlare Hansson hade upplevt äventyr i staden.

Medan Frigossen travade av och an i sin bokfyllda boning återkom ett gammalt bekymmer. För icke västgötar kunde problem uppstå om han skrev ned Hanssons äventyr på västgötska.

Genom sin handel med bönderna talade Hansson och några andra handlare i samhället mera böndernas språk än de flesta samhällsbor. Liksom järnhandlare Sum sa Hansson jak istället för jag. Han sa säk, däk och mäk istället för sig, dig och mig osv. Det var så att å-, ä- och ö-ljuden tycktes forsa ur honom liksom en vokal, vilken ljudmässigt var ett mellanting av å och u, och som Frigossen tyckte sig komma närmast genom att skriva ö istället för fonetiska ô.

Det svåra var att om han tog bort västgötskan tog han också bort mycket av Hansson. Sannerligen att skriftställeriet kunde vara problemfyllt. Nå, man måste väl kunna lita på läsarens förmåga som läsare. Eller?

Med huvudet fullt av en skriftställares våndor steg Frigossen ut i den västgötska hösten, spanande uppåt den himmel han alltid uppfattade som väldigare än andra landskaps himlar. Efter himlatitten satte sig Frigossen på huk intill sin cykel av det engelska märket Rambler, i akt och mening att befria däcken från den gamla luften. Därefter skulle som vanligt hans pålitliga fotpump av märket Ideal inpumpa frisk luft.

Frigossen nämnde aldrig cykel som cykel, han älskade det lite äldre ordet velociped.

I dimmiga dagar och ute på uppdrag för Honungskakan eller länstidningen kunde han bli tagen för spökcyklist. Inte ens ett lätt rassel från cykelkedjan hördes. Likt en skugga, ibland skrämmande, passerade han de mötande.

Varför framrullade redaktörens velociped så ljudlöst? Svaret måste bli att han vårdade och smorde den såsom sin ende familjemedlem och måhända pålitligaste vän. Den friska luften han varje dag inpumpade i däcken bidrog säkert också till det tysta framrullandet genom landskapet.

Efter lyckad påfyllning av ny luft besteg Frigossen velocipeden och trampade i denna höstdag ut på samhällets enda egentliga gata, Storgatan, vilken åt båda håll utmynnade i slätternas slätt; ett Västgöta-pampas väl värdigt att jämföras med det fjärran Argentinas berömda Pampas – i dessa poetiska ordalag hade Frigossen en gång luftat sina känslor. Nu gällde det något mindre poetiskt, en intervju om kommunala problem.

Med en bestämd vridning av cykelstyret svängde Frigossen av från Storgatan och trampade in på Nya vägen. I god fart rullade han förbi post- och telegrafstationen varifrån han många gånger brevledes och via VGJ:s postkupéer hade avsänt poesi till ofta oförstående och otacksamma tidningar och tidskrifter.

Kunde man av Frigossen begära att han skulle tänka att de flesta brev inte innehöll poesi, att åtskilliga brev måhända följde världen och världshändelserna på ett mindre idylliskt sätt än Frigossens poesibrev?

2

Bäste Broder!

Varmt tack för ditt intressanta brev. Ja käre vän, nyordningen rullar vidare i vårt stora södra grannland och mycket riktigt påpekar bror att en sådan nyordning är nödvändig hos oss, givetvis även här i Slättum. Enlig mitt förmenande, käre bror, bör vi som sysslar med affärer ännu inte visa mer än allmän sympati för uppbyggandet av det tidigare sargade Tyskland, denna stora kulturnation. Många människor kunna missförstå och sådant är ju en gång för alla icke av godo för affärerna.

Jodå bäste bror, visst håller jag med om att våra judiska konkurrenter i vårt kära fosterland använder sig av ohederliga affärsmetoder, men sådant är ju alltid svårt att bevisa.

Det är som bror säkert förstår icke av feghet jag tillråder försiktighet, bror vet att jag är för den rena nordiska rasen, men både bror och jag har familjer att försörja och vår affärsverksamhet kan som sagt ta skada av om vi alltför öppet och alltför tidigt stöder en nyordning här hemma. Vi skola efter mitt förmenande invänta den rätta stunden och sedan med full kraft göra vårt!

Käre vän! I väntan på den rätta tidpunkten har jag funderat över vad en lokal nyordning här i Slättum skulle kunna innebära. Är det så att kommunen och fattigvården ändå måste hjälpa somliga oföretagsamma med det mesta och bland annat betala för eller ordna med bostad så vore det lika bra att dessa ofta arbetströga bodde i särskilda baracker, nå huslängor. Eftersom de av kommunen får denna bostad och mycket annat borde de arbetströga ha arbetsplikt att underhålla huslängorna och i övrigt utföra arbeten inom kommunen. Givetvis skulle de övervakas av en tillsyningsman, ja en barskare och mera om nyordningen medveten person än polisman Blom.

Nå bäste bror och nytänkare, hur löjlig denne mångsysslare än ter sig, hur folk bakom hans rygg än driver med en polisman som är missionspastor, begravningsentreprenör och innehavare av en grönsaks- och blomsterhandel, så är han ändå maktens hantlangare – lagens långa arm. Det är mycket tänkvärt dyre bror, mycket tänkvärt. Även den löjlige kan utöva makt.

I den lokala nyordningen måste givetvis ingå att polismakten effektiviseras och byggs ut, för att hålla efter arbetsovilliga, arbetströga och allsköns luffare, vilka nu stryker runt våra samhällen och byar. Bäste bror jag har här, om än blygsamt, sökt göra en insats i nyordningens tecken – jag har under våra krocketpartier på Marknadslyckan sökt övertala tegelbruksdisponent Morén att bannlysa luffarpacket från tegelbruket, men ännu inte fått något löfte om detta, som ju måste ses som en början till reningsbad av vårt samhälle Slättum.

Gamle stridshingst och nordiske kämpe, jag har ävenledes några gånger sökt påverka länstidningens lokalkorrespondent, en romantisk drömmare och pekoralist som bär öknamnet Frigossen, att skriva om och ta upp luffarplågan som ju generar hederligt och arbetsamt folk. Vem vet, käre bror, när som helst kan en av dessa luffare utöva våldtäkt mot någon av samhällets ärbara flickor. Tyvärr hyser jag inte längre stort hopp om att kunna påverka Frigossen i denna fråga; han tycks snarare av någon anledning romantisera luffarpacket och dess lögner, som han kallar ofta tänkvärda berättelser. Nå, jag ger mig icke käre bror, utan kommer att vid lämpligt tillfälle stöta på hos hans överordnade i Skara.

Bror frågar om mina synpunkter på bråket mellan Italien och Abbesinien. Jag tror att det när som helst kan bli krig, Italien har ju redan starka stridskrafter i de italienska kolonierna och Mussolini tycks vara en herre som inte ger sig i första taget. I ärlighetens namn har jag dock aldrig varit så intresserad av Italien som min käre vän veterinären, också en utomordentlig krocketspelare. Denne bereste man har vid flera tillfällen besökt Italien och jag kan för brors räkning utfråga honom.

Nu över till brors familj, hur är det med brors kära hustru Maria Eleonora, har hon…

3

Den smalspåriga västgötabanans express Göteborg–Skara–Mariestad–Gårdsjö stånkade in i banans mest kontinentala del, ett bergslandskap mellan sjöarna Mjörn och Anten. Den av eldare Olson konstfärdigt skapade röken bolmade stolt, inte olik Orientexpressens berömda rök vid passerandet av Passi Robba, Rövarpasset, i västra Bulgarien.

Nyss hade till höger innanhavet Mjörn erbjudit resenärerna en lugnande blå anblick, men nu ersattes sjön av en svart och dyster flod. Dessutom reste sig en hög bergvägg, ja nästan en kontinental alptopp, i tågets väg och utan tvivel skulle tåget ha krossats mot bergväggen om där icke – förutseende nog – hade funnits en tunnel. Från nordväst iakttogs scenen med det mot berget framrusande tåget av det dystra skogs- och bergsområdet Risveden, ej att förväxla med Tiveden längre upp i Västergötland.

Innan lokförare Granlund lät ångvisslan ljuda i en tunnelvarning kastade han som vanligt en blick upp mot den västgötska alptoppen, följde dess linjer ned mot den ringlande floden och såg berget öppna sin tunnelmun. Granlund lät ångan hoa och strax därefter böjde sig röken ödmjukt inför tunnelmörkret och lät sig svepas utefter vagnssidorna. De måhända lätt uppskrämda passagerarna visste inte att den man som såg sig som de resandes trygghetsgaranti befann sig på tåget.

Modigt höll järnvägsdetektiven Harry Eld ögonen öppna, väl vetande att åtskilliga blundade inför den verklighet som nu omgav Västgötaexpressen.

Yrket bör inte romantiseras, men Harry Eld var en man att lita på – såvida man inte kände hans hemligaste funderingar och hemvist. Nå, med glädje såg sig järnvägsdetektiven vara anställd av VGJ, Västergötland Göteborgs Järnvägar, efter att tidigare och på heltid ha varit korrekturläsare i Göteborg. Anställningen och upphöjelsen till detektiv hade han fått genom någon avlägsen släkting, trafikinspektör vid VGJ. Dock hade han dessförinnan på hemlig ort genomgått en kort, men komprimerad, järnvägsdetektivkurs.

Då VGJ betalade en alltför låg lön var den med stor familj försedde Harry Eld tvungen att på deltid, på de stunder som borde ha varit lediga, utföra sin gamla syssla: han läste korrektur åt ett litet förlag som utgav äventyrs- och detektivböcker. Tyvärr var även detta arbete för dåligt betalt.

Nå, speciellt arbetet som järnvägsdetektiv tillät honom ibland att ägna sig åt svårartade grubblerier. Förmodligen led han av vissa tvångstankar. Det är ju så att människor då och då upplever sig som styrda av andra människor, lokala auktoriteter osv., av ödet eller en högre makt eller av Gud eller Faen själv. Inte så att Harry Eld kände sig overklig, men han drabbades emellanåt av den misstanken att han var en person förekommande i en äventyrs- eller detektivbok.

Var det nu så att han dagligdags rörde sig på och längs sidornas och berättelsernas irrvägar i någon sorts publikation – då var hans väg inte styrd av ödet eller Gud utan av en annan allmakt: författaren.

De passagerare som efter tunneläventyret såg Harry Eld till synes händelsevis komma in i en kupé visste alltså inte att han var VGJ:s ende järnvägsdetektiv, på spaning efter efterlysta brottslingar, ficktjuvar och falskspelare, gratispassagerare och andra skummisar. Förmodligen skulle passagerarna ha ansett Harry Eld såsom galen om han hade avslöjat att han rörde sig i en äventyrs- och detektivbok. Påståendet skulle ju ha inneburit att även passagerarna åkte tåg i en obskyr publikation.

Vad gällde järnvägsdetektiven ansåg han sig – om det nu var så att han förekom i en bok – orättvist behandlad och tvingad att leva efter ett visst mönster. Hände honom inget särskilt spännande, inte ens när han undersökte hederligheten hos VGJ:s egna anställda. Det mönster han levde efter var fastställt av den högre makt som skrev och drev fram honom. Varför skulle han t.ex. alltid ha ont om pengar, vara tvingad att arbeta extra för att försörja sin stora familj, som han ännu inte förmått att skaffa en större bostad än en enrumslägenhet på Södra Gubberogatan nära St. Pauli Backe i Göteborg? Varför vimlade plötsligt alla de detektiv- och äventyrsböcker han läste korrektur på av inte särskilt klyftiga järnvägsdetektiver?

Varför måste han arbeta smalspårigt på Västgötabanans tåg, som av vissa herrar kallades Blåbärsexpressen eller Lingonexpressen? Varför kunde han inte få arbeta på den berömda Orientexpressen eller den något mindre berömda Lilla Orient-expressen, som trafikerade linjen Wien–Ljubljana, och som han hade hört berättas om av en ibland tågåkande halvluffare eller vandringsskräddare vid öknamn Janne Mossmoss?

Fick han någonsin tag i sin författare skulle han läsa lusen av