Det hoppande fenomenet Splunknig

By Sture Lönnerstrand

"Det hoppande fenomenet Splunkning" är en novellsamling fylld med fantastiska berättelser av Sture Lönnerstrand. I "Ödesradion" får vi följa uppfinnarduon Jim Last och Jack Firsts komplicerade förhållande. "Inspärrade i evighetstunneln" utspelar sig under en natt som endast förekommer en gång per århundrade. Och i "Den gröna dödsmetallen" tas läsaren med till den aktiva vulkanen Krakatoa där spänningarna mellan en expedition och urinvånarna går heta. Den ena berättelsen är mer häpnadsväckande än den andra och gemensamt för dem alla är att de rör sig inom sci-fi och fantasy-genrerna. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 29, 2022
• ISBN: 9788728012093

Book preview

Sture Lönnerstrand

Det hoppande fenomenet Splunknig

SAGA Egmont

Det hoppande fenomenet Splunknig

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2009, 2022 Sture Lönnerstrand och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728012093

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Fantasy & science fictionnoveller av faktasipionjären

Sture Lönnerstrand

Låt mig vara ärlig. Mest minns jag den där uppfordrande rösten i telefonen. Han ringde gärna mycket tidigt på morgonen, klockan sju eller halv åtta, gärna på söndagar. Jag sov förstås. Det bekom honom inte det minsta. Nattvak och rökning, jaja, och du ser hur det går. Du sover bort halva livet, men du har bara dig själv att skylla, sa han förtjust. Och fortsatte mer krävande: Vakna nu, jag vill prata med dig!

Det här var väldigt länge sedan, i slutet på 1960-talet när jag fortfarande bodde hos mina föräldrar i villan på Stora Essingen. Sture Lönnerstrand hade jag träffat första gången 1963, när jag själv var 13 år gammal och lyckats samla tillräckligt mycket mod för att gå på min första science fiction-kongress, Stockon 4, som Sam J. Lundwall arrangerade i Farsta ungdomsgård den 6 och 7 april. Kongressmiddagen ägde rum på restaurang Baldakinen i Folkets hus på Barnhusgatan, och den unga svenska sf-fandoms ekonomiska misär illustreras väl av det faktum att kongressen hotades av ekonomisk katastrof när det visade sig att restaurangköket hällt grön curaçao på kongressmiddagens dessertglass; en insamling fick genomföras vid bordet för att kongressledningen skulle slippa diska sig fri från notan. Inalles ett 30-tal pojkar i varierande ålder från kongressordföranden Lundwall som vid fyllda 22 var en imponerande gestalt och ner till mig själv lyssnade under lördagen sömnigt på några föredrag. Sedan blev luften elektrisk och på scenen stod plötsligt en örnnäst och skarpögd drygt fyrtioårig man som totalt dominerade den glesa åhörarskaran. Sture Lönnerstrand hade gjort entré och läste högt ur ett nyskrivet manuskript.

Läst honom hade jag ju redan gjort, sedan åtskilliga år. Hans roman Rymdhunden var en stor upplevelse för en knappt tioårig sf-entusiast. De enstaka noveller han publicerade i tidskriften Häpna! i mitten av 1950-talet var mindre fängslande för en mycket ung läsare, men i gengäld fanns de han samtidigt och senare låtit trycka i fanzinen – flera i det spritduplicerade Futura som han själv redigerade 1954–1956, ett par andra i Star Stuff och Super Fantasi åren därefter. Att han var den bäste svenske sf-författaren tvivlade jag inte på när jag hörde honom läsa en nyskriven novell den där vårdagen 1963. Drygt femtio år senare tvivlar jag fortfarande inte.

Det där kräver kanske en längre diskussion. Sture Lönnerstrand var en lindrigt sagt komplex människa. Gudabenådad berättare och samtidigt häpnadsväckande fri från ens den mest elementära självkritik. Självgod intill det absurdas gräns och samtidigt marginaliserad som få andra svenska författare. Kanske fanns det ett samband mellan de här antiteserna: Lönnerstrand själv föreföll oförmögen att se någon skillnad i kvalitet mellan sina verk. Han publicerade originella, ibland snillrika texter men också skrattretande pekoral; han fascinerades av teknikens och vetenskapens nydaningar och spekulerade tidigt i också långtgående omvälvningar i normer och sociala beteenden, men ägnade samtidigt mycket energi åt de indiska vedaskrifterna och åt pseudovetenskap och mysticism. Redan i början av 1950-talet hade Lönnerstrand växlat in på de här områdena, och de kom därefter att uppta merparten av hans tid. Han utgav på det egna förlaget Indigo både kommenterade tolkningar av ett par vedaböcker och några essäer om psykoanalys och erotik; senare skrev han för den parapsykologiskt inriktade tidskriften Sökaren och 1994 utgav han sin sista bok, Shanti Devi: en berättelse om reinkarnation, där han utgick från sina egna samtal med titelns indiska, som redan på 1930-talet hävdat sig minnas tidigare liv och som fram till sin död 1987 vidhöll sina påståenden. Lönnerstrand var fast övertygad om att hennes historier var sanna och att hon verkligen var reinkarnerad. De gånger, i slutet av 1970-talet, jag besökte Sture i lägenheten på Klubbacken 24 i Hägersten var hans inriktning på orientalisk mysticism mycket påtaglig. Ett par väggar täcktes av hans egna målningar av vedasymboler, med metallfärger på svart tyg; de flesta andra ytor var belamrade av manuskript, pärmar och oräkneliga böcker.

Sture Lönnerstrands betydelse för framför allt det svenska science fiction-intresset bör vid det här laget vara relativt välkänd. Han föddes i Jönköping 1919, tog studenten 1937 och gav sig iväg till Lund, där han inledde universitetsstudier men också gav ut sin första bok, diktsamlingen Ung mans gåtor. Sporrad av den framgången flyttade han vidare till Stockholm för att bli författare.

Nu skrev han den Eddainspirerade episka fantasydikten Där, också utgiven men bara i en minimal upplaga på ett hundratal exemplar. Boken bidrog knappast till Lönnerstrands försörjning, och i stället började han skriva noveller i veckopressen. På den här tiden publicerade de allra flesta svenska veckotidningar en eller flera noveller i varje nummer. Med andra ord fanns det en betydande och åtminstone hjälpligt lönsam marknad för underhållningsnovellistik, och Lönnerstrand hade dessutom ett ess i ärmen: som så gott som ende svenska populärnovellist hade han sedan tonåren i Jönköping läst science fiction, inte bara i bokform utan i de amerikanska novellmagasin han blivit förtjust i. Kanske överdrev Lönnerstrand senare sin produktivitet under 1940-talet, men han hävdade åtminstone att han publicerade närmare en novell i veckan under så gott som hela decenniet, de flesta under olika pseudonymer och de flesta också relativt slätstrukna: detektivberättelser, äventyrshistorier, romantik. Men i veckotidningen Levande Livet inledde han på hösten 1943 en helt ny novellserie, som han med enstaka undantag publicerade under eget namn. Under vinjetten Mellan fantasi och verklighet trycktes fram till och med 1945 nära 75 noveller som i de flesta fall var science fiction; de som inte var det får karaktäriseras som fantasy.

De här 75 novellerna innefattar ungefär hälften av Lönnerstrands utgivna sf-verk. Till dem kommer ett tjugotal ytterligare noveller, både i veckotidningar, tidskrifter och amatörutgivna sf-fanzines, två följetonger (i respektive Vecko-Revyn och Året Runt), romanen Rymdhunden och det egenutgivna läsdramat Virus. Men utöver det hävdade sig Lönnerstrand ha skrivit ytterligare en mängd sf-noveller och åtminstone två eller tre aldrig utgivna sf-romaner. Att han skrev trots att hans verk inte publicerades är odiskutabelt; vid något tillfälle gav han mig det aldrig helt fullbordade manuskriptet till romanen Lari, som han arbetat på under delar av 1970-talet. Ur det har hittills bara det första kapitlet publicerats, i tidskriften Nova science fiction nr 12 (2007).

Kanske var det som i första hand saboterade Lönnerstrands författarskap den bilolycka han var med om i Tyskland år 1952. Han sa själv att olyckan gav honom svåra skallskador som ledde till att han livet igenom drogs med koncentrationsproblem, ibland dubbelsyn och återkommande yrselattacker. I någon mån kompenserades det kanske av att han också fick sin grundinkomst säkrad, i och med att han tillerkändes sjukpension för nedsatt arbetsförmåga, men odiskutabelt blev hans arbete lidande.

Men redan före olyckan hade Lönnerstrand, för att nu återknyta till historien om hans betydelse för svensk sf, varit med om att grunda den svenska sf-rörelsen. Formellt skedde det under en semester 1950, som Lönnerstrand tillbringade på ett hotell i Marstrand. Där träffade han den unge bibliotekarien Roland Adlerberth, som hänfört läst novellserien i Levande Livet och betraktade Lönnerstrand som den främste svenske sf-författaren. Under umgänget i Marstrand beslutade de att grunda en svensk sf-förening, som fick namnet Futura. Till en början existerade den i form av en kontinuerlig brevväxling mellan Lönnerstrand i Stockholm och Adlerberth i Göteborg, men gradvis tillkom fler medlemmar, ofta via utländsk förmedlan. Både Lönnerstrand och Adlerberth korresponderade med sf-entusiaster i USA och Storbritannien; de i sin tur hänvisade andra svenska brevvänner till Futuragrundarna. På så sätt utökades föreningen med byråsekreteraren Sigvard Östlund, känd i brittiska sf-kretsar och en av medlemmarna i den internationella jury som stod bakom det första litterära sfpriset, International Fantasy Award, som utdelades i London åren 1951–1955 samt en sista gång 1957. Så tillkom också flygvapenlöjtnanten Björn Nyberg, som senare skrev i USA utgivna pastischfortsättningar på Robert E. Howards fantasyberättelser om barbaren Conan. Med i Futura före 1954 var också tecknaren Thorvald Sundbaum, den unge poeten Per Lindström, spårvagnsföraren J. Algot Eriksson, som blev ryktbar i den tidiga svenska sf-rörelsen för sin enorma science fictionsamling, och ytterligare en handfull intresserade. Futura började hålla föreningsmöten i Stockholm, och i takt med det ökande medlemsantalet diskuterade man möjligheten att starta en radikal tidskrift. Med det menade man att den skulle vara litterär, samtidsinriktad och publicera science fiction. Men innan planerna hunnit förverkligas fick Lönner-strand kontakt med två andra och ungefär jämnåriga sf-intresserade från Jönköping, bröderna Karl Gustav och Kurt Kindberg.

Bröderna hade ärvt ett litet tryckeri som låg i källaren till deras föräldrahem på Sankt Larsgatan 3. Nu ville de använda det till att ge ut sin favoritlitteratur, sf. Juristen K. G. Kindberg for till Stockholm, åt middag med Lönnerstrand på Hotell Reisen i Gamla Stan, och diskuterade ingående tidskriftsplanerna.

Enligt den legend som förts vidare inom den svenska sf-rörelsen beslutades att tidskriften skulle bli månatlig, att Lönnerstrand skulle bli chefredaktör och att andra ur Futura skulle ingå i redaktionen. Till kaffet ska namnfrågan ha kommit upp, Lönnerstrand ska ha föreslagit att tidskriften skulle döpas till Häpna! och på det ska Kindberg ha utbrustit i ett entusiastiskt: Ja, nu bjuder jag banne mig på en grogg!

I april 1954 utkom det första numret av Häpna!. När det kom till kritan hade Lönnerstrand inte blivit redaktör, men han medverkade åtminstone med en novell. Däremot stod Roland Adlerberth för bokrecensionerna, och fortsatte att göra det under de elva år tidskriften levde. Sigvard Östlund skrev om sfrörelsen och bidrog med essäer medan Björn Nyberg ingick i redaktionen och var en av tidskriftens flitigaste översättare. Med andra ord var Häpna! till stora delar en skapelse av sfföreningen Futura.

Lönnerstrand å sin sida förblev bitter över att inte ha fått den utlovade redaktörstjänsten och fortsatte att ha synpunkter på den saken åtminstone in på 1980-talet. Men samtidigt var han under några år den odiskutabelt främste förespråkaren för science fiction i Sverige. Våren 1954 vann han med Rymdhunden förstapriset i en av Bonniers utlyst tävling om bästa svenska sf-roman för ungdom – 15.000 kronor, ett på den tiden betydande belopp som faktiskt motsvarade mer än en genomsnittlig svensk årslön. Mot slutet av 1954 startades också föreningstidningen Futura, som från början var ett både ambitiöst och seriöst sffanzine med Lönnerstrand som flitigaste bidragsgivare; där tryckte han noveller och dikter. Samtidigt skrev han essäer om science fiction i dagspress och tidskrifter, myntade begreppet faktasi som svenskt alternativ till science fiction, och var den som intervjuades i tidningar och radio de gånger någon journalist intresserade sig för den nya litteratur han företrädde.

Men Sture Lönnerstrand var inte bara en färgstark och begåvad människa, utan också dominerande till sättet, ibland kolerisk och allt annat än kompromissvillig. Redan tidigt pyrde missnöjet med hans ledarstil inom föreningen Futura, och så tidigt som 1956 bröt sig ett antal medlemmar ur och bildade en egen förening, Star Stuff, som också den startade ett fanzine, Star Stuff SF fanzine. Kontroversen kan inte ha varit alltför allvarlig, för redan det andra numret av Star Stuff innehöll bidrag av Lönnerstrand, men motsättningarna fanns där och skulle snart blomma ut. I augusti 1957 stod Futura som värdförening och Lönnerstrand som ordförande för den andra svenska konferensen om science fiction; kort därefter, medan Lönnerstrand befann sig i London, hölls ett extrainsatt årsmöte i Futura där föreningen upplöstes och ombildades som Stockholmsavdelning i den vid kongressen instiftade riksföreningen SF Union Skandinavien, i vars ledning Lönnerstrand inte ingick. Absurt nog hade därmed över en natt Sveriges största sf-förening och mest lästa föreningsfanzine slutat att existera. Exakt vad som hände lär mer än ett halvt sekel senare vara svårt att reda ut. Kanske handlade det, som några har hävdat, helt enkelt om att de många yngre i föreningen – alla de tonåriga sf-läsare som lockats till den genom föreningsinformation i Häpna! – hade tröttnat på Lönnerstrands och de andra äldre medlemmarnas betoning av litterärt och idémässigt inriktad verksamhet, som yttrade sig i att föreningens möten präglades av föredrag eller högläsning med följande diskussioner, medan de unga hellre ville ägna sig åt amatörfilmning, fanzinetillverkning och filmvisningar. Lönnerstrand, som ansåg att föreningen fanns till för att sprida information om science fiction och seriöst diskutera mänsklighetens framtid, gav sannolikt inte stort utrymme i sin förening åt sådant, som han snarare betraktade som barnsligheter.

Efter Futuras nedläggning bröt Lönnerstrand de flesta kontakter med andra sf-intresserade. Han skrev det dystopiska läsdramat Virus, som utkom 1960, ett av de intressantare verken inom tidig svensk sf, men nu med tonvikten lagd vid budskapet snarare än formen: i Virus gisslar Lönnerstrand sådant han ogillade och fruktade i samtiden, det han betraktade som ytligt, enfaldigt, maktfullkomligt, förtryckande och avförmänskligande. Men boken fick varken någon nämnvärd spridning eller någon uppmärksamhet. Efter den slutade Lönnerstrand i huvudsak att försöka publicera den sf han skrev, och Virus blev frånsett enstaka noveller och hörspelet Expedition Atlantis, som sändes av Radioteatern 1965, hans sista utgivna sf-verk.

Försökt hade han, åtminstone enligt vad han själv hävdade. Vid mitten av 1950-talet hade novellsamlingen De förlorades världar med 18 sf-noveller, därav 13 aldrig publicerade, gått runt bland förlagen men överallt refuserats. Efter Rymdhunden började han skriva en fortsättning, Rymdhundens återkomst, men avbröt arbetet på den boken när han fick beskedet att Bonniers beslutat lägga ner sin ungdomsserie Planetböckerna där Rymdhunden utgivits. Tre andra sf-romaner sade han sig ha avslutat: Luffartotem, Kallt krig i rymden och Rapport om faran. Ingen av dem fann något förlag. Seriösa