Här vilar Henry Ryecroft

By George Gissing

Henry Ryecroft är död. I livet var han en ambitiös och talangfull skribent, men han föraktades av kritiker och tycktes för evigt dömd till ett liv i fattigdom. Henry Ryecroft var ingen alls. Inte förrän han en dag fick en överraskning som skulle förändra både hans tillvaro och inställning till livet. Han flyttade till en stuga på landet och det var där dagboken kom till, med sina tomma sidor som fylldes med tankar och minnen. Vad var det som gjorde Henry Ryecroft till en uppgiven och deprimerad man? Och vem var han egentligen under sina sista fyra årstider? "Här vilar Henry Ryecroft" är en semi-biografisk roman av naturalisten George Gissing. Boken är den sista som författaren publicerade innan sin död år 1903. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788728119358

George Gissing

George Gissing (1857-1903) was an English novelist. Born in Yorkshire, he excelled as a student from a young age, earning a scholarship to Owens College where he won prizes for his poetry and academic writing. Expelled and arrested for a series of thefts in 1876, Gissing was forced to leave England for the United States, teaching classics and working as a short story writer in Massachusetts and Chicago. The following year, he returned to England and embarked on a career as a professional novelist, publishing works of naturalism inspired by his experience of poverty and the works of Charles Dickens. After going through an acrimonious divorce, Gissing remarried in 1891 and entered a turbulent relationship with Edith Alice Underwood, with whom he raised two children before separating in 1897. During this time, after writing several unpublished novels, Gissing found success with New Grub Street (1891), Born in Exile (1892), and The Odd Women (1893). In the last years of his life, Gissing befriended H.G. Wells and travelled throughout Italy, Germany, and France, where he died after falling ill during a winter walk.

Book preview

Hoc erat in votis

Henry ryecrofts bakgrund

Henry ryecrofts bakgrund

Finns här någon som skulle darra av virrig glädje om en livränta på några tusen kronor föll över honom som en syrpris? Massor, tänker jag. För den fulla effekten fordras naturligtvis att vederbörande skall vara medellös, medelålders och arbetstrött. Men följer man fantasiexperimentet vidare och spekulerar över hur en sålunda frälst individ skulle efter återvunnen sans kunna gestalta sitt liv till ett vackert tack för nåden, så finner man sig nödgad att utrusta honom med ännu några små förutsättningar: andlig rikedom, frihet från mänskliga tvångsband och ett klarsett fint ideal. Han måste rent av ha ovetande ägnat alla sina arma år till beredelse för den lilla anspråkslösa lyckträffen, som ingen annan mening har än att kalla fram i dagen hans egna tillgångar. Och han får aldrig vänja sig vid situationen, denne välsignade proletär, aldrig slöa till som pensionstagare: vart kvartal han lyfter — utan att ha rört ett finger för det — skall fylla honom med gripen undran över att han verkligen kan vara garanterat viss om det …

En sådan välfogad kombination av personlighet och öde låter om än sagolik så dock inte orimlig. Henry Ryecroft uppvisar den i yttersta renodling, men läsaren kan svårligen undkomma att tro på honom, så extraordinär figur han är. Ty han talar uppenbarligen inte för publik, det är verkliga monologer man tjuvlyssnar till, tankfulla improvisationer i skymningen på ett utsökt instrument. Kan man utan sugande avund höra på hur han detaljerar för sig själv sina glädjemotiv, repeterar sina lyckliga sensationer? Den som så vill kan ju värja sig genom att uppjaga en dygdig harm över denne samvetslöse epikuré, denne egoist och drönare, som lever skönt och nobelt i sin lilla Devonshirecottage utan ringaste tanke på att föröka sina futtiga tre hundra pund om året medelst reellt arbete eller gratis bidraga till någon av mänsklighetens välfärdsplaner. Henry Ryecroft försvarar själv sin levnadskonst med rätt så bestickande sofismer.

För övrigt är ju Henry Ryecrofts sybaritliv på två sätt skyddat för den molnlösa lyckans faddhet. Scener från hans långa förtid av svält och slit och ångest uppstiger alltsomoftast ur själens spökrum, och tidningarna håller honom underrättad om att världen varje dag tar ett fjät närmare barbariets helsike. Så mänger sig tillräckligt av bittert och salt i den estetiske eremitens helgaftonsförtrollning.

Ett gult och skörnat tidningsklipp erinrar mig att jag för jämnt tjugofem år sedan i en söndagsartikel om den då tämligen nyss begravne George Gissing riskerade en förmodan att han i likhet med sin dubbelgångare »genom någon gunstig skickelse måste ha funnit den äkta söndagsvila vilken aldrig tillfaller dem som arbetet väntar i morgon». Ja i graven, får man anta. Emellertid förblir The private papers of Henry Ryecroft (som den färglösa originaltiteln lyder) en bit autentisk självbiografi, fastän livräntan, friheten och friden har avslöjats som pur önskedröm. Ty skvallrar inte våra önskedrömmar väsentligare sanning om oss än våra faktiska omständigheter, ofta så löjligt maskerande? Detta gäller i högsta grad om Henry Ryecrofts upphovsman.

George Gissings liv tar sig ut som en uppfinning av någon desperat rysk romandiktare. Hade det inte rymt värre misär än den Henry Ryecrofts minnesbilder återger i sorgfälligt artistiskt urval så stode nu Gissing klädsamt inordnad bland de många heroiska konstnärsexistenser som väcker beundran och ömhet långt mer än ömkan. Men hans bana lånar sig inte till romantisk transfiguration.

Här några nakna data ur George Gissings pinohistoria. Vid aderton år ertappades han som förövare av en serie småstölder inom Owens College, Manchester (vilket lärosäte numera smyckas av hans byst); från fängelset hjälptes han i väg till Amerika, där han irrade, svalt, fick små tillfälliga jobb och en reputerlig lärarbefattning som han övergav efter ett par månader. Som nittonårig äkta man slog han sig ner i London för att börja sin litterära karriär: frun var en ung prostituerad från Manchester som han älskade sedan collegetiden och fåfängt strävade att återlösa från hennes yrke och därtill hörande dryckesvanor. Ett drygt decennium var han lagligt bunden vid denna ohjälpliga varelse, som sjönk från hans sida ner i Londonslummen och strök på sina egna skumma vägar, tills hennes död i allsköns ynkedom släppte honom lös att begå en ny äktenskapsblunder.

Den andra mrs Gissing, även hon av låg samhällsgrad men »respektabel», utvecklade ett våldsamt temperament och bekrigade sin omgivning med såväl kastvapen som tunga. Efter några sålunda animerade år måste Gissing rädda sig och de två små sönerna från detta vilda grannskap. Nu hade han alltså åter en omöjlig hustru placerad på avstånd men likafullt oundkomlig. Detta började bli vanligt och den grymma ironi som dirigerade Gissings levnad fick lov att anordna en ny trasselsituation. Han stötte på en intagande och litterär fransyska, som redan hade förälskat sig i hans romaner, och han var inte skapad att avstå från en sådan erövring. Den förbindelse de ingick var behäftad med ängsliga villkor: i Frankrike, dit Gissing flyttade över, måste den kungöras som lagligt äktenskap för madames fina och noggranna släktingars skull, på andra sidan Kanalen däremot … nej man orkar inte uttänka konsekvenserna av denna kvasibigami. Det enda lyckliga jag vet att säga om Gissings sista period är att han skrev boken om Henry Ryecroft i ett par franska somrar och att han fyrtisex år gammal dog ifrån hustrur och andra bekymmer.

Dessa biografiska konturer inramar förunderligt ett det segaste, trälsammaste arbetsliv, och mitt i alltsamman ser man en ädelboren, ytterligt sensibel mänska, intellektuellt och moraliskt aristokrat. Den förvillelse som så tidigt slungade honom ur spåret står där utan sammanhang med hans väsen och vandel: det var en malör som om han hade snubblat och brutit ett ben. Men han kunde nog aldrig mera gå riktigt obesvärat.

Som författare däremot höll sig George Gissing från början till slut obrottsligt rak och värdig. Han skrev utan rast, som han ju måste, men också utan hast, han rådfrågade inte publiktycket och han aktade sig att fördärva stil och samvete på journalistik. De starkaste av hans romaner skildrar med bitter insikt Londons proletärvärldar, daglönarnas i Demos och The nether world, litteratörernas i New Grub Street. Hans skapande fantasi hade fått sig ådömt att arbeta i grändernas sprängfulla kyffen, i ruskiga pensionat, bland Kristallpalatsets folkförlustelser, på skräniga socialistmöten, och det var vantrevnad och avsky som satte den i fart.

Andra, sobrare verk, där inte denna infernostämning pyr och exploderar, ställer i förgrunden otvetydigt självbiografiska variationer av den lågbördige, fattige, högintellektuelle unge mannen som med alla sina instinkter sträcker sig upp mot de frias och välbornas sfär. The unclassed, Born in exile — sådana titlar utpekar dessa figurers sociala bortbytingskap. I dem har Gissing förkroppsligat sin borrande, ärliga introspektion och sin erotiska psykologi. De är romantiker som lider under sinnesimpulsernas skymfligt vallösa krav, som i besinningslöst vekhjärtade ögonblick försvär sig till mesallianser och som ständigt hägnar en vitglödande Beatricekult.

Gissings drömgemål var en lady, till själ och lekamen formad efter den engelska feodalkulturens ideal, men inte nog därmed: hon måste också vara en överlägsen, emanciperad ande och därtill förmå njuta Sofokles i original. Bildade, frigjorda och starka kvinnor har han någon gång, som i The odd women, lyckats att sympatetiskt gestalta, men hans »damer» förefaller klippta ur societetsromaner. De är dock innerst menade som den sammanfattande symbolen av livets högsta möjligheter, och så sedda blir de betydelsefulla och lite rörande. I romanen The crown of life, genomsprängd med diskussioner om en trio åt vilken Gissing ägnade ett profetiskt klarsynt hat: industrialismen, imperialismen och militarismen, bär hjältinnan den grekiska fredsgudomlighetens namn.

Man förstår varför Henry Ryecroft har strukit sitt äktenskap ur minnet och bannlyst erotiken från sitt sällhetsprogram. Ville han utlösa sin livsstämning i bild så skulle han dana en kvinnofigur och kalla den Irene.

Stockholm i april 1929.

Klara Johanson.

Förord

Henry Ryecrofts namn blev aldrig vidare känt av vad man brukar kalla den läsande allmänheten. För ett år sedan lämnade de litterära tidningarnas nekrologspalter de upplysningar om honom, som ansågos påkallade: hans födelseort och -datum, titlarna på några av hans böcker, en häntydning på hans insats i tidskriftslitteraturen och omständigheterna vid hans död. För tillfället var detta nog. Också det fåtal, som kände och i viss mån förstod honom, måste ha känt att något större lovprisande inte var av nöden. Likt andra dödliga hade han levat och arbetat, och likt andra dödliga hade han ingått i den sista vilan. Emellertid föll det på min lott att gå igenom Ryecrofts papper, och då jag under fullgörandet av mitt grannlaga värv ansett mig böra befordra denna lilla bok till trycket, inser jag att den kräver ett kort biografiskt komplement med jämt så mycket personliga detaljer, som behövas för att ge relief åt den personliga bikt han här avlägger.

När jag först lärde känna Ryecroft, hade han nått sitt fyrtionde år och i tjugu års tid levat på sin penna. Han var en kämpande människa, tryckt av fattigdom och andra för tankearbete mycket ogynnsamma förhållanden. Han hade försökt sig på många slag av litterärt arbete och inte haft någon större framgång i något, men då och då hade han lyckats förtjäna litet mer än vad som krävdes för det nödvändiga och därigenom kunnat få se litet av främmande länder. Självständig och ganska stolt, som han var, hade han lidit mycket av gäckad ärelystnad, svikna förhoppningar av många slag och tvånget att underkasta sig den hårda nödvändigheten. I följd av allt detta var han, vid den tid jag talar om, visserligen inte bruten till själen, men hans sinne var så disciplinerat, att man under ett vanligt samtal med honom inte kunde tro annat än att han förde ett lugnt och behagligt liv. Först efter flera års vänskap blev jag i stånd att bilda mig en riktig föreställning om vad mannen hade gått igenom eller om hans verkliga liv. Ryecroft hade småningom tvingat sig in i ett anspråkslöst dagligt knog. Han utförde en hel del tillfälligt arbete, recenserade böcker, översatte, skrev tidningsartiklar. Med långa mellanrum utkom en bok under hans namn. Jag tvivlar inte på att det fanns tider, då bitterheten fick makt med honom. Inte sällan led han av ohälsa, troligen lika mycket på grund av psykisk som av fysisk överansträngning, men på det hela taget förtjänade han sitt livsuppehälle på samma sätt som andra, tog dagens mödor som en naturlig sak och knotade sällan över dem.

Tiden gick, ett och annat hände, men Ryecroft var alltjämt flitig och fattig. I mörka stunder talade han om att krafterna avtogo, och det var tydligt att han förföljdes av fruktan för framtiden. Tanken på att bli beroende hade alltid varit honom outhärdlig, och kanske det enda jag hörde honom skryta över var att han aldrig satt sig i skuld. Det var bittert att tänka att han efter en så lång och hård strid mot ogynnsamma förhållanden kanske skulle sluta sitt liv som en slagen man.

Men en lyckligare lott låg i beredskap för honom. Vid femtio års ålder, just när hans hälsa börjat svika och arbetsförmågan avtaga, hade Ryecroft den sällsynta turen att plötsligt finna sig befriad från sitt slit och få gå in i en period av större sinneslugn och lyckligare yttre villkor, än han någonsin vågat hoppas på. En bekant, som varit hans vän i högre grad än han föreställt sig, dog vid denna tid, och den trötte skriftställaren hörde till sin förundran att den avlidne testamenterat honom en årlig livränta på trehundra pund. Då han blott hade sig själv att sörja för, (han hade varit änkling i flera år, och hans enda barn, en dotter, var gift), såg Ryecroft i denna inkomst mer än en nödtorftig bärgning. Inom några veckor hade han lämnat den förstad utanför London, där han på sista tiden varit bosatt, och flyttat till den del av England, som han älskade högst. Han slog sig ned i en liten villa i närheten av Exeter, där han under en lantlig hushållerskas omvårdnad snart kände sig fullt hemmastadd. Då och då reste någon av hans vänner ned till Devon för att hälsa på honom. De som hade glädjen att göra det skola inte glömma det enkla lilla huset, omgivet av en halvt förvildad trädgård, det hemtrevliga biblioteket med dess vackra utsikt över Exedalen fram till Haldon, värdens hjärtliga, glada gästfrihet, strövtågen i hans sällskap på gångstigar och ängar och de långa aftonsamtalen i landsbygdens stillhet. Vi hoppades att allt detta skulle räcka i många år. Det tycktes oss ju att Ryecroft bara behövde vila och lugn för att bli frisk igen. Men, ehuru han själv inte visste det, led han redan av den hjärtsjukdom, som avklippte hans livstråd efter något mer än ett lustrum av lugn och tillfredsställelse. Han hade alltid önskat att få dö hastigt, ty han var rädd för tanken på sjukdom, framför allt på grund av det besvär den förorsakade andra. En sommarkväll lade han sig efter en lång vandring i stark värme på soffan i biblioteket, och där gick han — enligt sitt lugna ansiktes vittnesbörd — från sömnen över till den stora tystnaden.

När han lämnade London, tog Ryecroft farväl av författarskapet. Han sade mig en gång att han hoppades han aldrig mer skulle skriva en rad för trycket. Men bland de papper jag gick igenom efter hans död, fann jag tre buntar manuskript, som vid första påseendet syntes vara en dagbok. Ett datum på första sidan i den ena visade att boken hade börjats kort efter sedan författaren bosatt sig i Devon. När jag läst litet i manuskriptet, såg jag att det inte enbart innehöll en redogörelse för hans dagliga liv. Tydligen hade veteranen, då han sett sig ur stånd att helt avstå från pennans bruk, när lusten kom på, skrivit ned en tanke, en hågkomst, en fantasi, en skildring av sitt sinnestillstånd eller dylikt och endast daterat dessa småstycken med namnet på den månad under vilken de skrivits. Sittande i det rum, där jag så ofta suttit vid hans sida, vände jag blad efter blad, och emellanåt var det som om jag än en gång hört min väns röst. Jag såg hans tärda ansikte, än allvarligt, än leende, och mindes hans välkända ställning och rörelser. Men i detta skriftliga samtal uppenbarades hans eget jag mera förtroligt än under våra samtal i forna dagar. Ryecroft hade aldrig gjort sig skyldig till överdriven öppenhjärtighet. Som naturligt var för en känslig människa, som lidit mycket, var han benägen att fogligt hålla med och rädd för att diskutera och framhålla sig själv. Här talade han oförbehållsamt till mig, och när jag läst igenom alltsammans, kände jag mannen bättre än förut.

Helt visst var detta opus inte ämnat att offentliggöras, och ändå tyckte jag mig på flera ställen märka den litterära syftningen — något mer än den stilistiska ans m. m., som framgår av långvarig vana vid litterärt arbete. Särskilt en del av hågkomsterna kunde Ryecroft knappast ha brytt sig om att uppteckna, ifall han inte haft en om också oklar tanke på att de skulle komma till någon användning. Jag misstänker att en önskan att skriva ännu en bok, som skulle skrivas bara för hans eget nöjes skull, småningom vann insteg hos honom under hans lyckliga fritid. Den skulle tydligen ha blivit det bästa han kunde åstadkomma. Men han tycks aldrig ha försökt ordna dessa fragmentariska stycken, troligtvis därför att han inte kunde bestämma sig för den form han skulle giva dem. Jag föreställer mig att han drog sig för tanken på en bok, där han skulle tala i första person singularis, han fann det måhända för anspråksfullt och sade sig kanske att han skulle vänta tills han mognat i visdom. Och så föll pennan ur hans hand.

På grund av denna min förmodan, frågade jag mig om inte den fragmentariska dagboken skulle kunna vara av allmännare intresse, än vad som först synts mig. På mig gjorde dess personliga vädjan ett mycket starkt intryck. Skulle det inte vara möjligt att ur den välja ut stoffet till en liten bok, som åtminstone på grund av dess uppriktighet kunde vara av värde för sådana människor, som läsa inte bara med ögonen utan med hjärtat. Jag bläddrade på nytt igenom sidorna. Här talade en man, som då han nått sina önskningars mål — ett mycket anspråkslöst mål — inte bara var nöjd utan verkligt lycklig. Han talade om många olika ting och sade precis vad han tänkte. Han talade om sig själv och talade sanning, så vitt en människa kan göra det. Det tycktes mig att saken hade ett allmänmänskligt intresse. Jag beslöt trycka boken.

Återstod frågan om ordnandet. Det tilltalade mig inte att komma med en samling av idel fragment. Och att förse de lösryckta styckena med överskrifter eller ens gruppera dem under rubriker skulle ha stritt mot den omedelbarhet, som jag framför allt önskade bibehålla. När jag läste igenom det material jag valt ut, slog det mig hur ofta där förekom hänvisningar till naturens utseende, och hur väl många av reflexionerna passade till den månad, varmed de voro daterade. Jag visste att Ryecroft alltid hade rönt ett starkt inflytande av vädret och av årets kretslopp. Och så kom jag på den tanken att dela upp den lilla boken i fyra kapitel, uppkallade efter årstiderna. I likhet med alla indelningar är den ofullkomlig, men den kan ju duga.

G. G.

Vår

Vår

I

Under mer än en vecka har min penna legat orörd. Jag har inte ens skrivit ett brev på sex hela dagar. Om jag undantar ett eller ett par sjukdomstillfällen, har någonting dylikt aldrig hänt mig i hela mitt liv. I hela mitt liv, d. v. s. det liv, som skulle uppehållas med ångestfyllt slit och släp, det liv som inte levdes för sin egen skull, såsom allt liv borde levas, utan under fruktans gissel. Att förtjäna pengar borde vara ett medel att nå ett mål; men under mer än trettio års tid — jag började försörja mig själv vid sexton års ålder — måste jag anse det som målet självt.

Jag skulle kunna tänka mig att mitt gamla pennskaft kände sig stött på mig. Har det inte tjänat mig troget? Varför låter jag det i min lyckas tid ligga där försummat och dammigt? Detta pennskaft, som har vilat mot mitt pekfinger dag efter dag i — hur många år? Tjugu åtminstone. Jag minns att jag köpte det i en butik vid Tottenham Court Road. Samma dag köpte jag en brevvåg, som kostade en hel shilling — ett överdåd, som fyllde mig med förfäran. Det nyfernissade pennskaftet lyste blankt; nu är det simpelt brunt trä alltigenom. Det har gjort en valk på mitt långfinger. Gamla kamrat och på samma gång gamla fiende! Hur många gånger har jag inte tagit upp dig med en känsla av leda, tung i huvud och hjärta, med darrande hand och av illamående skumma ögon! Vad jag var rädd för den vita sidan, som jag skulle fläcka ned med bläck! Särskilt om det var en dag som denna, då vårens blåa ögon logo mellan rosiga moln, då solskenet skimrade på mitt skrivbord och kom mig att längta, längta så att jag kunde bli vansinnig, efter doften, som stiger upp ur den blommande jorden, efter lärkträdens grönska på backsluttningen, efter lärkans sång över sandkullarna. Det fanns en tid — den förefaller mig ligga längre tillbaka i tiden än min barndom — när jag full