Paris på de älskandes tid

By Knut Ståhlberg

Aurore Dudevant, 1804-1876, var en föregångare vad gäller att utmana etablerade könsroller inom den litterära sfären. Dudevant är mer känd under pseudonymen George Sand och var en av de centrala företrädarna för romantiken i Paris under 1800-talet. Journalisten och författaren Knut Ståhlberg tecknar här ett inkännande porträtt av Dudevants författargärning – och hennes passionerade och stundtals upprivande kärleksliv. Han skildrar en prominent författare såväl som en modern kvinna som inte lät sitt liv dikteras av män. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 13, 2021
• ISBN: 9788726992205

Book preview

P å rue du docteur blanche fanns en gammaldags pendyl. Den stod alldeles under porträttet av borgmästaren från Ostende. Pendylen och borgmästaren bör ha varit ungefär samtida, början av förra seklet. Pendylen hade tickat Napoleons segrar och nederlag och revolutionerna som följde. Borgmästaren var redan en gammal man, men hans klädsel skvallrade om epoken. Det var den romantiska perioden i Frankrike som hade börjat.

Pendylen stannade med jämna mellanrum och måste anförtros åt en urmakare. Vi brukade gå till en reparatör av gamla klockor och pendyler. Ingen av oss hade någonsin sett honom. Pendylen överlämnades till hans hustru, eller den kvinna han bodde tillsammans med. Hon antecknade vad det var för fel på urverket och angav tiden då vi skulle komma tillbaka och hämta klenoden, då alltid med samma besked: Ingenting i urverket var sönder, varje pjäs, varje skruv var densamma som från början. Ingenting hade bytts ut. Ingenting hade behövt ändras. Bara rengöras, plockas isär och rengöras. Och det var vad han hade gjort.

Det märkliga med den osynlige reparatören var att vi liksom alla andra visste varför han var osynlig och aldrig ville visa sig för sina kunder. Från början var historien kanske inte så vacker, men den blev det med tiden. Saken var den att reparatören under alla år som gått sedan kriget tog slut hållits gömd av sin fru, som inte var hans legala hustru. Hon hade hållit honom gömd år efter år för att han skulle undgå straff för något – vi visste inte vad – men ett brott hade begåtts och det hörde ihop med kriget.

Han kunde antingen ha varit en medlöpare, tillhörig den förhatliga milisen som samarbetat med tyskarna, och för den skull riskerat det värsta om han blivit tagen under de upprörda dagarna under Paris befrielse. Eller också kunde han ha begått något annat brott för vilket han riskerat ett långt fängelsestraff. Man kunde till och med gissa att han var tysk, en tysk soldat som deserterat och gömt sig hos en kvinna som varit eller blivit hans älskarinna.

Det fanns alla varianter, men det väsentliga var att han tagits om hand av en kvinna som skyddat honom, som hållit honom gömd för att han skulle undgå straff och som offrat sig under alla år. Hon tillhörde uppenbarligen en annan samhällsklass än han, men det var hon som bestämde och som inte tvekade att visa att hon var fäst vid honom.

Nu var hon inte längre ung. Hon måste ha fått slita hårt med ett dubbelliv för att bevara sin hemlighet. Efter alla år som gått hade amnesti beviljats för det mesta och det värsta som kan ha begåtts, men det hade ingenting förändrat. De två fortsatte att leva som om han inte fanns till. Vilket offer hon måste ha gjort. Vilken kärlek det måste ha varit.

Vi, det vill säga Juliette, hade fått adressen från en bekant som etablerat sig som antikhandlare i passage Véro-Dodat, som går mellan rue Croix des Petits Champs och rue J-J Rousseau, inte långt ifrån Palais Royal. Han hade specialiserat sig på speldosor och mekaniska leksaker från svunna tider. Det var ett skäl för honom att ha kontakt med enstöringen-reparatören – även om det kanske inte var det enda.

Det fanns också ett samband mellan de två, kvinnan och reparatören, och kvarteren där de bodde. De bodde högst uppe i en vindsvåning på en gata inte långt från place Pigalle. Det är några kvarter eller en stadsdel som är knuten till en period av speciell betydelse. Det var här, från början av 1820-talet och tjugofem år framåt, som romantiken i Frankrike hade sitt högkvarter; det var här de stora romantikerna bodde.

Kvarteren sträcker sig från place de l’Opéra i söder till place Clichy och place Pigalle i norr och är i dag fulla av nattklubbar, underliga barer och hotell. Från början fanns här bara små hus med trädgårdar och små jordlotter. Det var en utkant av Paris. De nya husen hade byggts av byggherrar som blivit rika på spekulation. De första som flyttade in var konstnärer, målare, skulptörer, författare, skådespelare, musiker. Det var den romantiska eliten med författare som George Sand, musiker som Frédéric Chopin och målare som Géricault och Delacroix. Men också grisetter och loretter, damer som tillhörde det lätta gardet eller var på väg dit. Innan alltsammans kom i gång och de stora namnen flyttade in, var det inte alltid enkelt att få de nya lägenheterna i de nya kvarteren uthyrda. De frivola damerna var lättare att övertyga och kunde flytta in på förmånliga villkor, för att få området bebyggt. Tomma hus lockar inga köpare.

Men när de första husen stod färdiga 1823 döptes området till Nya Athen, antingen därför att Grekland var aktuellt genom det grekiska befrielsekriget eller därför att det var här som den franska parnassen skulle komma att bo.

Det var också här som gatorna och platserna började leva och där man fortfarande kan följa spåren. I huset nummer 4 på rue Frochot, som är en liten gata som börjar på själva place Pigalle, höll madame Sabatier salong för författare som Baudelaire, Flaubert, Gautier och Feydeau, och för målare och konstnärer. Madame Sabatier var hålldam åt den rike bankiren Mosselman, och hon skulle få uppleva en kärlekshistoria med Baudelaire som i många år hölls hemlig, men som gav upphov till några av Baudelaires vackraste dikter och som slutade med ett misslyckande.

På rue Pigalle nummer 16 bodde Chopin och George Sand innan de flyttade till square d’Orléans. Det var en kärlekshistoria som börjat 1838 och som slutade nio år senare.

Square d’Orléans var platsen för musikaftnar och en salong där tidens stora möttes, Chopin och George Sand, Franz Liszt och Marie d’Agoult – som tillsammans skulle få dottern Cosima, Wagners blivande hustru – Henrich Heine, Jenny Lind, Balzac, Victor Hugo, den stora parnassen.

Från 1820-talet till 1850-talet var det alltså i den här delen av Paris som den franska romantiken levde. Den blomstrade efter revolutionen 1830 och tynade bort under revolutionen 1848 – för att vara glömd och död efter den sista stora revolutionen, Pariskommunen, 1870.

Kärleksförbindelser knöts under den här tiden då romantiken blommade och revolutionerna avlöste varandra. Det var passionernas tid. Passionernas översteprästinna och uttolkare hade ett namn, George Sand.

George Sand. Jag vet inte hur jag kommit att förälska mig i henne, hon gick omkring i manskläder och rökte cigarrer när det passade. Men det måste ha varit för hennes jakt efter den stora, eviga tillfredsställelsen. Kärleken som livets mening.

Hon hann skriva ett sjuttiotal romaner, ett oändligt antal brev, artiklar och pamfletter. Hon lyckades aldrig förverkliga myten eller drömmen om den absoluta kärleken, men hon vågade försöka. Hon kom att påverka samtiden och hon förebådade den moderna kvinnan. Hennes liv var en roman och hon skulle ha kunnat leva i dag. Det var och är ännu i dag helt möjligt att bli förälskad i henne. Fast priset är högt. Hon var en sällsam kvinna som lämnat djupa spår efter sig.

Aurora

G eorge sand hette inte george sand . Hon var döpt till Amantine Aurore Lucile Dupin. Aurore efter Aurora Königsmarck, som haft ett förhållande med kurfursten av Sachsen, blivande August II av Polen. Den berömda Aurora Königsmarck, som skrämt vår egen Karl XII på flykten; han ville inte bli förförd. Aurora Königsmarck som var av svensk-tysk krigarsläkt och som tillbringat sina ungdomsår i Sverige. Hon var underbart vacker, högbarmad, smärt, guldhårig, enligt Grimberg.

I förhållandet med den blivande polske kungen fick hon en son, kallad Moritz av Sachsen. Denne Moritz av Sachsen slutade efter en lång krigarbana som marskalk av Frankrike och fick – i ett icke äktenskapligt förhållande – en dotter. Den dottern blev farmor till Amantine Aurore Lucile Dupin. Farmodern hade gift sig med en ämbetsman vid namn Dupin de Francueil som inte satt några spår i historien.

Aurora Königsmarck var alltså farmors farmor till George Sand.

Med en kung, en Aurora Königsmarck och en marskalk av Frankrike i släkten hade den nyfödda Aurore något att brås på. Men förhållandena på mödrasidan var något annorlunda. Hennes morfar var fågelhandlare på kajerna i Paris innan han skaffade sig ett kafé, och mormodern hade ett brokigt förflutet som var långt ifrån kungligt. Det gjorde att Aurore senare i livet, när revolutionerna härjade, kunde tala om sitt folkliga, proletära, ursprung. Kunglighet och proletariat.

När hon föddes skedde det i en vindsvåning i Paris på rue Meslay. De rika och förnäma bodde på den tiden i bottenvåningen på husen och det enkla folket högst upp. Ju enklare desto fler trappor att gå. Rue Meslay är en gata som ligger i höjd med nuvarande boulevard Sébastopol och boulevard Saint-Martin. På huset nummer 26 finns i dag en tavla uppsatt där det står: Här föddes den 1 juli 1804 Aurore Dupin, kallad George Sand, roman- och pjäsförfattare.

Aurore Dupin kunde också ha blivit ett utomäktenskapligt barn, som de flesta i släkten tidigare. Men Aurore föddes sedan föräldrarna bara veckorna tidigare beslutat att gifta sig. Att Aurore när hon blev den berömda George Sand gärna undvek att tala om sitt kungliga ursprung kan ha berott på att anfadern August II av Polen var känd för sina äventyr och av historien tillskrivits ett fabulöst antal utomäktenskapliga barn.

Aurores far, Maurice Dupin, var officer i Napoleons armé och hade träffat en ung kvinna, Sophie-Victoire Dela borde, hon som hade pappan som var fågelhandlare och mamman som var dansös. Maurice hade inte vågat tala om för sin mor att han tänkte gifta sig med den enkla flickan som han under ett av sina fälttåg förälskat sig i, och det var först månader efter Aurores födelse som han tog mod till sig och berättade för modern att han både var gift och hade fått ett barn. Han hade visserligen ett utomäktenskapligt barn tidigare, en son Hippolyte, men enligt tidens sed betraktades det inte som något viktigt. Även Sophie-Victoire hade för övrigt ett barn tidigare, en dotter lika utomäktenskaplig.

Aurore föddes mitt under en festlighet med dans och musik som föräldrarna ordnat i den lilla vindsvåningen på rue Meslay. Maurice spelade fiol. Modern som var i långt framskridet havandeskap drog sig mitt under festen hastigt tillbaka i ett angränsande rum och födde med hjälp av sin syster sitt barn, medan dansen fortsatte. Barnet föddes alltså under musik, och modern var klädd i en rosa klänning. Musik och en rosa klänning; tillsammans betydde det tur och lycka. Det var vad min moster påstod, skriver Aurore, som blev George Sand, i historien om sitt liv, det som började på rue Meslay i Paris.

Aurore var född i Paris men växte upp på landet. Fadern dog när hon var fyra år, och hon uppfostrades av farmodern på slottet Nohant i landskapet Berry i departementet Indre mitt i centrala Frankrike. Fadern Maurice Dupin hade varit hemma på permission i Nohant, och en kväll efter ett besök hos goda vänner i den närliggande staden La Châtre störtade han på hemvägen med sin häst och avled. Han hade utmärkt sig vid några sammanstötningar under Napoleons fälttåg och i belöning fått en andalusisk häst, Leopardo. Hästen var nervös och bångstyrig och det var den som blev hans olycka.

Slottet där Aurore växte upp är ett stort hus som fortfarande finns att se. Det har cirka femton rum och är omgivet av en park. Det är snarare en herrgård, en stor lantegendom, än ett slott med tinnar och torn. Farmodern som tillhörde aristokratin hade köpt det för att komma undan revolutionen, den stora franska revolutionen, och ha någonstans att ta vägen när revolutionärerna härjade i Paris.

Aurores mor, Sophie-Victoire, hade flyttat till Nohant med dottern, men modern och farmodern hade svårt att komma överens. Moderns sätt att uppfostra sin dotter passade inte farmodern som hade stränga principer. Dessutom hade hon synpunkter på Sophie-Victoire och hennes sätt att leva. Farmodern var en gammaldags dam som inte bara överlevt revolutionen utan fortsatte att leva kvar i tiden dessförinnan. Modern däremot var mer upptagen av de glädjeämnen som dagen kunde erbjuda och levde ett lättare liv. Enligt farmodern ett alltför lätt liv, som långt ifrån var något exempel för en ung flicka.

Det slutade med att Sophie-Victoire, mot erbjudandet av en mindre livränta, överlämnade Aurores uppfostran i farmoderns händer. Själv flyttade hon till Paris.

För Aurore blev skilsmässan från modern uppslitande. Hon älskade sin mor. Hon bedyrade att hon hellre ville leva fattigt tillsammans med modern än i den välbärgade miljön tillsammans med farmodern. Hon skrev ett långt brev fyllt av kärlek till modern, som hon placerade på ett hemligt ställe där modern skulle finna det och som hon hoppades att modern skulle besvara. Det var det första av alla många kärleksbrev hon skulle komma att skriva, men det var också det första som inte besvarades. Sophie-Victoire hade säkert inte handlat för sitt eget bästa, men Aurore kände det som om modern hade svikit henne. Hon upphörde aldrig att älska modern, men att hon måste skiljas ifrån henne och bara få besöka henne och få bo tillsammans med henne i Paris med långa mellanrum berörde henne djupt. Det var hennes första stora kärlek som svikits, det var två världar som hade mötts, moderns och farmoderns, och det satte djupa spår hos henne.

Men livet på Nohant hade sina fördelar. Medan farmodern umgicks i kretsarna ur aristokratin – trakten kring Nohant var full av slott och herresäten – växte Aurore upp med barnen från granngårdarna, vaktade kor och klättrade i träd och levde livet på landet; hon var en flicka full av liv, mer liv än farmodern stod ut med.

Det varade till dess hon blev elva år. För att fullborda hennes uppfostran och ge denna den rätta färgen – och undandra henne moderns inflytande för att inte tala om det lantliga livets glädjeämnen – satte farmodern henne då i skola i Paris. En internatskola, en klosterskola, den mest aristokratiska i Paris, det engelska augustinerklostret dirigerat av engelska nunnor, där det högre borgerskapet och den gamla aristokratin som fanns kvar i Paris uppfostrade sina flickor.

Aurore gjorde först livet surt för de engelska nunnorna, vilket var att vänta, men sedan svängde hon om och greps av ett slags religiös mystik. Då fann farmodern det för gott att ta henne ur skolan och fortsätta hennes uppfostran i Nohant. I ett anfall av religiös anfäktelse hade Aurore förklarat att det världsliga livet för hennes del var slut och att hon ville gå i kloster, vilket förskräckte farmodern.

I Nohant fanns ett faktotum, en alltiallo vid namn Deschartres, som fick ta hand om henne. Han läste latin med henne och annat som hörde till: fysik, kemi och till och med medicin. Men framför allt invigde han henne i skötseln av godset i Nohant. Det är han som uppmanar Aurore att klä sig i manskläder som en pojke, annars kan hon inte vara med på fälten och vara med när djuren skall skötas. Hon får lära sig att ta hand inte bara om sjuka djur utan också om sjuka människor. Hennes halvbror Hippolyte, som först efter lång tid accepterats som fullvärdig medlem av familjen, lär henne att rida.

Hon blir en riktig pojkflicka i långbyxor och pojkkläder, och hon lever som om det vore hon som hade hand om Nohant och skötseln av gården. Men om kvällarna lyssnar hon på musik. Farmodern spelar på ett piano som Chopin en gång långt senare kommer att döma ut, men musiken fängslar Aurore. Hon lär sig spela. Hon läser poesi och filosofi långt över vad som var brukligt för flickor och kvinnor på hennes tid. Hon drömmer och skapar egna drömgestalter. Hon lär sig brodera och hon målar. Hon blir utbildad.

När farmodern dör är Aurore sjutton år. Farmodern hade redan innan hon gick bort börjat fundera över hur hon skulle kunna gifta bort Aurore. Pretendenter hade inte saknats, bland andra en femtioårig överste som varit med i Napoleonkrigen och bar ärr tvärs över ansiktet som minne. Han uteslöts.

Hennes egen första kärlek var en ung student, Stéphane Ajasson de Grandsagne. Han studerade medicin i Paris och lärde henne det viktigaste om den mänskliga kroppens funktioner, därtill uppmuntrad av Deschartres. Men det var något som ansågs mycket opassande för en ung flicka. Det var redan den första skandalen. Något äktenskap blev det inte tal om. Stéphanes far tyckte inte att Aurores familj, på grund av modern, var förnäm nog, och Aurores farmor tyckte inte att den unge mannens förmögenhet var tillfredsställande nog. Aurore var inte tillfrågad, men ungdomskärleken skulle komma att bestå.

Efter farmoderns död är det en släkting som tar hand om hennes framtid och när den tillkommande, baron Francois Casimir Dudevant, dyker upp accepterar hon. Hon var då arton år och han nio år äldre.

Aurore hade sett sin blivande man för första gången i Paris, där hennes nya familj tagit henne med till Café Tortoni på en av de stora boulevarderna för att efter en kväll på teatern äta kaféets berömda glass. Där hade Casimir dykt upp. Casimir var en ung militär, elegant och stilig. Han såg Aurore och frågade modern i hennes nya familj vem hon var. När denna inte alldeles sanningsenligt svarade: Hon är min dotter ställde han en ny fråga: Då är hon alltså min hustru? Aurores nya familj hade tidigare lovat Casimir att han skulle få gifta sig med deras äldsta dotter så fort hon blev giftasvuxen. Dottern var inte det ännu, men Aurore var det.

Bröllopet ägde rum den 17 september 1822. Året därpå – för hundrasjuttiofem år sedan – födde Aurore sitt första barn, sonen Maurice.

Äktenskapet hade föregåtts av långa förhandlingar om hemgiften och där hade Aurores mor spelat en roll. Arvet efter farmodern, som ansett sig ruinerad och spolierad under revolutionen, var rätt betydande. Sophie-Victoire ansåg för den skull att den blivande svärsonen som nästan ingenting förde till boet inte var ett värdigt parti för Aurore, och hon höll på att stjälpa alltsammans.

Resultatet blev i alla fall ett äktenskapskontrakt enligt konstens alla regler, där det stipulerades att Aurore fick behålla arvet efter farmodern, det vill säga gården Nohant plus ett hus i Paris. Det var hennes. Men enligt gällande äktenskapslagar tillföll kontrollen över alltsammans maken. Det var mannen i äktenskapet som hade rätt att sköta det hela och ha hand om alltsammans. Det var hennes man som hade förfoganderätten över det. Egendomen skulle förbli hennes, men han skulle bestämma över den – och över henne. Det var Napoleons lagar som gällde och som skulle fortsätta att gälla en lång tid framöver. Kvinnan var mannens skugga. Hon hade ingenting att säga till om. I utbyte skulle Aurore Dudevant, född Dupin, tillerkännas en årlig summa, nålpengar på tretusen franc, för sina personliga utgifter.

Enligt tidens förhållanden ansågs avtalet inte särskilt förmånligt för Casimir, men han accepterade. Casimir lämnade armén för att helt ägna sig åt sin nya uppgift och paret flyttade till Nohant.

Det var det konventionella äktenskapet för ett par på landet. Han jagade medan hon väntade barn.

Hon hade gift sig utan att bekymra sig om ifall mannen hon skulle leva med hade samma intressen och samma smak för musik och litteratur som hon. Världarna var åtskilda, konstaterade hon snart. Han gjorde allt för att tillfredsställa henne, men han kunde inte hjälpa att han somnade när han försökte läsa en bok. Eftersom farmoderns piano var så dåligt köpte han ett nytt, vilket översteg parets tillgångar, och han gjorde det trots att han inte stod ut med musik.

Hon gjorde sitt bästa för att intala sig att det fullständiga samförståndet mellan man och hustru var en dröm, och att den ena i äktenskapet måste avstå från sin egenart och sin vilja och i stället försöka se med den andres ögon. Det var kvinnans roll.

Och hon konstaterar att frågan om det är mannen eller kvinnan som skall anpassa sig till den andra på förhand är besvarad. Det är nödvändigtvis kvinnan som får lov att ge efter, eftersom det är hos männen som makten ligger. Och att en man för övrigt är oförmögen att visa den tillgivenhet som en eftergift skulle kräva är hennes slutsats.

Det var tidens moral, hennes bakgrund och hennes uppfostran. Bilden av den trogna, underställda kvinnan. Den äktenskapliga auktoriteten diskuteras inte.

Hon finner sig, men hennes romantiska föreställningar kan inte förverkligas och hon ställer sig en annan fråga som egentligen inte hör hemma i tiden: Den sensualitet hon upplever tillsammans med sin man, hur mycket kunde den ersätta? Vilka tomrum kunde sexualiteten fylla i ett förhållande där ingenting annat fanns gemensamt?

Hon var ännu inte George Sand. Men hon levde redan en värld som var annorlunda. Sensualiteten, som sexualiteten kallades, som det enda bandet mellan två människor, och utan att något annat fanns, kunde inte vara tillräckligt. Det var andra dimensioner som fattades. Motsättningen mellan dröm och verklighet ökade.

Maken Casimir jagar, dricker, lite för ofta och för mycket, och han gör ingen hemlighet av att han gärna sover över tillsammans med någon tjänsteflicka i huset, en eller ett par. För att trösta sin hustru gör han vad han kan, men det är uppenbart att äktenskapet inte längre är något äktenskap på riktigt.

Casimir är varken obegåvad eller någon okänslig drummel, men han är ett tidens barn, och innan de gifte sig hade han levt ett normalt ungkarlsliv i Paris med allt vad det innebar. Hans värld var bara inte hennes. Det var ett avstånd emellan. När Aurore blivit George Sand skulle hon ta upp problemet i många sammanhang, men det var ännu för tidigt.

Under en resa som paret gör till Pyrenéerna, där Casimir jagar alpgetter från tidigt på morgonen till sent på kvällen, träffar Aurore en ung man som kommer att inta en betydande plats i hennes liv, Aurélien de Sèze. Det är en platonisk kärlek, fylld av djupa tankar, drömmar och poesi, allt sådant hon hade saknat. De är förälskade, romantiskt kära, men hon är ännu inte beredd att skaffa sig en förbindelse vid sidan av äktenskapet.

Hon återknyter emellertid kontakten med